Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1908:Lu9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

H:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 18 febr. 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning, huruvida vissa sjukdomar
må utgöra äktenskapshinder och skäl till återgång af
äktenskap m. m.

Till behandling i ett sammanhang har lagutskottet förehaft två inom
Andra Kammaren af herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm afgifna och
till utskottet hänvisade motioner, n:is 2 och 31, om skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning angående ändring i de afseenden här nedan
närmare omförmälas af gällande äktenskapslagstiftning.

TJti motionen n:r 2 anför motionären följande:

»I motion n:o 269 år 1904 hemställde herr P. P. Waldenström i
Andra Kammaren på grund af en uppsats i n:o 19 af tidskriften Hälsovännen
år 1896 af öfverkirurgen vid Sabbatsbergs sjukhus d:r Ivar
Svensson, för hvilken i motionen redogöres, ’att Riksdagen må i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka
åtgärder, som må kunna vidtagas till att förhindra smittosam venerisk
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 9 Häft. (N:o 9) 1

LagutsJcoftets Utlåtande N:o 9. ■

sjukdoms spridande genom äktenskap af personer, som äro med sådan
sjukdom behäftade, samt att Kungl. Maj:t må förelägga Riksdagen de
förslag, som .af sådan utredning kunna föranledas.’

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott tillstyrkte i sitt utlåtande
n:o 45 motionärens framställning och kammaren godkände enhälligt och
utan debatt utskottets förslag. Första Kammarens tillfälliga utskott däremot
afstyrkte kammaren att deltaga i medkammarens beslut, och denna
kammare följde lika enhälligt och utan debatt -sitt utskott. Men ärendet
föredrogs också gå sent som den 19 maj och kunde således ej påräkna
någon större uppmärksamhet. Utskottet grundade sitt afstyrkande därpå,
att ett bifall till'' motionen skullé föranleda ett inträngande på privatlifvets
mest ömtåliga områden och ett ingripande i de enskilda familjeförhållandena,
som i flera afseenden kunde medföra skadliga följder. Utskottet
hänvisade för öfrigt till den kommitté Kungl. Maj:t tillsatt rörande reglementeringen
af prostitutionen.

Hvaråt syftade då motionären? Han säger själf härom, sedan han
återgifvit några gripande bilder ur d:r Svenssons artikel: ’Men kunna så
statsmakterna någonting uträtta gentemot detta onda? Som svar på denna
fråga tillåter jag mig att hänvisa till de stadgar om hinder för äktenskaps
ingående, som svensk lag innehåller i giftermålsbalken kap. 2. De flesta
af dessa hinder äro af ringa betydelse i jämförelse med här omtalade sak.
Smittosam venerisk sjukdom borde alltså upptagas i vår lag såsom bestämdt
hinder för tillåtelse att ingå äktenskap. Så mycket mindre bör någon
betänklighet däremot möta, som tillvaron af sådan sjukdom, om den efter
äktenskapets ingående upptäckes, är enligt giftermålsbalken kap. 4 § 2
giltig anledning till äktenskaps återgång. Är det då icke mycket naturligare
att göra hvad man kan för att förekomma ett sådant äktenskaps
ingående än att medgifva dess upplösning, sedan den bedragna maken
redan är smittad?’

Motionären finner dock, att det ej för närvarande kan vara att tänka
på en sådan åtgärd, utan han ansluter sig till hvad d:r Svensson i en
senare uppsats i samma tidskrift föreslår: ’Det ofvan anförda torde vara
nog för att motivera behörigheten af fordran på, att blifvande makar skola
hafva kännedom om hvarandras hälsotillstånd, innan deras förbund beseglas
genom vigsel. Till detta ändamål böra båda förete betyg öfver kort tid
före giftermålet undergången läkarebesiktning. Till yttermera visso samt
till ledning och upplysning för den betyg afgifvande läkaren böra de äfven
förete intyg öfver hvad en eller två trovärdiga nära bekanta till dem

r *

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
känna i afseende på dera& hälsa — — — — —• — — — —- —

_ _ a. J j_ . ''

Ingen berättigad invändning synes alltså kunna göras mot här yrkade
fordran på betyg af kompetent person öfver hälsotillståndet hos dem, som
ämna gifta sig. Allmänheten, är redan van vid, att läkarebetyg ofta affordras
personer, som önska förändring på ett eller annat sätt i sitt förhållande
till samhället eller till enskilda personer. Så t. ex. erfordras
läkarebetyg för män, som vilja blifva poliskonstaplar, skogvaktare m. m.,
och kvinnor blifva ej antagna såsom seminarie-, barnmorske-^sjuksköterske-,
gymnastiklärarinneelever, kunna ej heller få anställning vid telegrafverket,
vid postsparbanken m. m. utan att hafva undergått läkarebesiktning. Det
vore ett stort misstag att tro, att den nutida fordran på läkarebetyg
minskat antalet af sökande till ofvannämnda eller andra befattningar af
alla slag. Tvärtom är antalet af sökande till alla anställningar nu större
än någonsin förr, och jag har aldrig försport, att fordran på läkarebetyg
har afskräckt någon frisk person från sökande af en anställning. Yid de
nu för tiden så vanliga lifförsäkringarna erfordras ju särdeles noggrann
läkareundersökning af de sökande, såväl män som kvinnor.’

I sin broschyr ''Om äktenskaps ingående. Från hälsans synpunkt’
yttrar professor S. E. Henschen i denna fråga bland annat följande: ’För
att skydda äktenskapet icke blott mot veneriska sjukdomar utan ock mot
alla öfriga sjukdomar fordras främst, att hvarje äktenskapskandidat under ^
går läkareundersökning, som alltså bör vara obligatorisk och ett villkor för
vigsel. Den bör göras kort före giftermålet och är dess mer af nöden,
som mången, som är behäftad med venerisk eller annan sjukdom, ingalunda
vet, att han är för sin make eller maka farlig. Så är särskildt
ofta förhållandet vid latent syfilis, vid kronisk gonorré. Mångtaliga olyckor
i äktenskapet skulle utan tvifvel förekommas genom en dylik obligatorisk
undersökning. Skulle nu vid undersökning venerisk smitta anträffas i
sådan form, att densamma medför fara för äktenskapet, så måste ju läkaren
kraftigt varna för giftermål, tills åkomman är läkt och fara för smitta
är öfverstånden.’ /

Körande d:r Svenssons fordran på intyg öfver hvad en eller två trovärdiga
nära bekanta till kontrahenterna känna i afseende å deras hälsa,
gör professor Henschen följande bemärkning: ’Denna sista fordran är
emellertid lika onödig som olämplig, ity att den lätt föranleder till ett
oberättigadt intrång på äktenskapskandidatens enskilda lif. Därigenom
skulle ock framkallas allehanda förvecklingar och svårigheter, som snart

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

skulle göra hela lagbudet omöjligt att tillämpa. Hvad äktenskapets hygien
fordrar är endast, att den, som gifter sig, ej är behäftad med sjukdom,
farlig för den andra parten, och att parterna känna, hvilken risk ur
hälsans synpunkt de löpa genom att binda sig vid hvarandra’. Och
rörande arten af läkarens attest förklarar professor Henschen, att det,
för att undvika de praktiska svårigheter, som möta läkaren vid afgifvandet
af en detaljerad attest, bör vara nog med ett enkelt intyg, att äktenskapskandidaten
undergått läkareundersökning utan angifvande af resultatet.
''Införandet af obligatorisk, icke kvalificerad attest om undergången läkareundersökning,
såsom villkor för vigsel är’, säger han, ’en enkel hygienisk
åtgärd, som skulle medföra den stora fördelen, att parterna därigenom
finge veta, om de vore behäftade med sådana sjukdomar, som göra äktenskapet
mindre önskligt eller rent af omöjligt, för någon tid, såsom vid
veneriska sjukdomar i smittosamt stadium, eller för alltid, såsom vid framskridna
svåra sjukdomar. Samtidigt kunde den undersökte få ett godt
råd af läkaren, huru han skulle förhålla sig, därest sjukdom påvisats.’

Ehuru det synes mig, att professor Henschen något öfverdrifvet svårigheterna
och vådorna både i afseende å fordran på intyg af trovärdiga
bekanta rörande kontrahenternas hälsa och läkareattesten, anser jag det
dock välbetänkt att stanna vid de fordringar han uppställt. Härigenom
skulle uppnås, att ingen behöfde af okunnighet om sitt hälsotillstånd utsättas
för vådan att begå brott i fråga, och det vädjas i första hand till
rättskänslan.

En annan fråga blir, om äktenskapsförbud vid tillvaro af vissa sjukdomar
bör utfärdas. Så har skett i flera länder. Särskildt torde sådant
kunna ifrågasättas med afseende å sinnessjukdomar. Men här inträder
en pliktkollision för läkaren. Ehuru han i vårt land ej är juridiskt
bunden af något i allmän lag stadgadt tysthetslöfte, är han dock i läkareinstruktionen
ålagd sådan, och han känner en moralisk sådan förpliktelse.
En del sjukdomar äro emellertid, särskildt i vissa stadier, af den art, att
det bör ifrågasättas, om ej tysthetsplikten för läkaren bör vika. Läkaren
har väl också en moralisk förpliktelse mot den, som blir oskyldigt lidande,
därest hänsyn för den sjuke och hans anförvanter får vara allena bestämmande.
En samvetsgrann pröfning torde frågan böra underkastas.

På grund af hvad jag här anfört och under åberopande af motiveringen
till min motion om undervisning rörande de smittosamma och
ärftliga sjukdomarnas natur och verkningar, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det täcktes

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke obligatoriskt intyg om kort tid
före giftermålet undergången läkareundersökning borde stadgas såsom villkor
för äktenskap, och i samband därmed pröfva om äktenskapsförbud
under vissa sjukdomar eller stadier af sjukdomar må vara af nöden, samt
förelägga Riksdagen de förslag, som af sådan utredning kunna föranledas.»

Motionen n:o 31 är af följande lydelse:

»I motion n:o 2 till detta års Riksdag har jag hemställt om skrifvelse
till Kungl. Maj:t för utredning, huruvida icke obligatoriskt intyg
om kort tid före giftermålet undergången läkareundersökning borde stadgas
såsom villkor för äktenskap och pröfning, om äktenskapsförbud under
vissa sjukdomar eller stadier af sjukdomar må vara af nöden. Härmed
har jag afsett att i verksam grad förebygga, det smittosamma och ärftliga
sjukdomar genom äktenskaps ingående skulle fortplantas. Men en del af
dessa farliga sjukdomar är af en mycket förrädisk natur. De kunna
plötsligt återuppträda efter att en tid hafva legat nere eller äro till sin
natur periodiska samt gå i arf och kunna först vid en senare ålder komma
till utbrott.

De förefinnas därför äfven inom familjer och skulle komma att göra
det äfven, om sådana bestämmelser, jag föreslagit, skulle komma att ingå
i en skyddslagstiftning af detta slag; så mycket mera som makarna ådraga
sig dessa sjukdomar äfven inom äktenskapen. ''

Det enda riktiga vore väl då, att sådana äktenskap upplösas, om
någon af makarna det yrkar, på det att sjukdomen ej vidax-e måtte fortplantas
på deras afkomma.

I min förenämnda motion n:o 2 har jag anfört en del af herr "Waldenströms
motivering till sin motion n:o 269 i Andra Kammaren år 1904,
däri han åberopar G. B. kap. 4 § 2 såsom grund för den uppgiften, att
smittosam venerisk sjukdom, om den efter äktenskapets ingående upptäckes,
är giltig anledning till äktenskapets återgång. Detta synes mig
emellertid vara ett misstag. Det nämnda kapitlet handlar om skillnad i
trolofniugar, och § 2 stadgar, att sjukdomar af ifrågavarande slag kunna
föranleda återgång af ''fästning’. Det 13 kap. handlar om skillnad i
äktenskap och upptager i § 8 bland andra skäl till återgång i äktenskap:
''dragés han eller hon med obotlig smittosam sjukdom, förtiger det, och
svikligen förleder annan till giftermål med sig; varder det fulltygadt,
gånge då äktenskapet åter’.

Men det är lätt att inse, hvilket erfarenheten väl också ådagalägger,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att för detta offentliga ''fulltygande’ af eländet rygga de flesta tillbaka.
För att ej med rättegångar tillfredsställa skandalhungern borde väl dessa
angelägenheter afgöras under annan mera grannlaga form. Genom den
kungl. förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810 är
ett sådant förfarande också stadgadt för vissa fall, som angifvas, hvaribland
dock icke de nu af mig omhandlade. I anförda fallen må ansökning
om Kungl. Maj:ts nådiga tillåtelse till skillnaden ingifvas till Kungl.
Maj:ts justitierevisions-expedition, men också behöriga bevis efter omständigheterna
företes om undergångna sådana varningsgrader, som G. B.,
Ä. B. samt kyrkolagen anvisa. Och vill Kungl. Maj:t, sedan andra makan
blifvit hörd, samt domkapitlet med vederbörande prästerskaps betyg och
eget underdånigt uttalande inkommit, sitt beslut öfver ansökningarna,
efter högsta domstolens hörande, i statsrådet fatta.

Längre i offentlighet borde väl icke mål af detta slag gå, synes det
mig, och varningsföreslvrifterna kunna väl, åtminstone vidkommande obotliga
sjukdomsfall, ingen tillämpning få.

Till en af de åsyftade sjukdomarna har lagstiftningen intagit en
särskildt markerad ståndpunkt, nämligen till Epilepsia Idiopathica.

Enligt kungl. brefvet af den 25 nov. 1757 utgör sjukdomen Epilepsia
Idiopathica eller den genuina fallandesoten hinder för lysning och
följaktligen för äktenskap. Anledningen till detta stadgande utgjorde den
redan på 1700-talet allmänt kända erfarenheten, att fallandesoten är en
i hög grad ärftlig sjukdom, som ofta öfvergår på barnen. Denna redan
då insedda sanning har alltsedan af vetenskapen besannats. Ehuru det
knappt torde vara af nöden att här framdraga bevis eller fakta, som
ådagalägga sanningen häraf, får jag här framlägga några statistiska uppgifter
i detta hänseende, som ådagalägga i hvilken grad denna sjukdom
af nutida läkare anses ärftlig, och hvilken fara sålunda hotar familjen
och samhället, därest barn födas i äktenskap, där den ena eller bägge
makarna äro behäftade med genuin epilepsi.

I sitt klassiska arbete om Epilepsie (1890) har den franske läkaren
Féré framlagt följande uppgifter rörande afkomman af 62 epileptiska män:
från dem härstammade icke mindre än 147 manliga och kvinnliga individer,
som ledo af svåra former af nerv- och sinnessjukdomar, såsom
epilepsi, konvulsioner, förlamningar, migrän o. s. v. Antalet dödfödde utgjorde
22 och blott 32 friska barn föddes i dessa äktenskap. 11 äktenskap voro
sterila. Enligt samme författare härstammade från 58 kvinnliga epilepticae,
som gift sig, 102 manliga och kvinnliga individer, hvilka voro likaså

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

behäftade med lika svåra nervsjukdomar. Antalet dödfödde utgjorde i
dessa äktenskap 19, och blott 30 normala barn föddes, under det att 8
af dessa äktenskap voro sterila.

Enligt den kände forskaren på detta område Echeverria hade 136
epileptiska (62 män och 74 kvinnor) tillsammans 533 barn; af dessa
voro blott 105 (19 °/0) friska, 27 afledo som barn, alla de öfriga eller
401 voro behäftade med svåra nervsjukdomar, som i ett stort antal fall
vållade afkommans död såsom barn i följd af konvulsioner (195 fall) eller
i moderlifvet (22 fall); 78 blefvo epileptiska, 11 sinnesrubbade, 18 idiotiska,
39 förlamade, 45 hysteriska o. s. v.

Mer än hälften af barnen af epileptiska lida af epilepsi eller likartade
konvulsioner.

Dessa siffror kunna med lätthet kompletteras med uppgifter från andra
forskare på detta område.

Det anförda stadgandet i svensk lag, att epileptici ej få ingå äktenskap,
är därför väl grundadt. Men att icke desto mindre sådana äktenskap
hos oss ingås, är säkert och torde bero på bristande kunskap om
sjukdomens faror, samt i synnerhet därpå, att många epileptici periodvis
kunna vara fria från anfall, under det att anlaget till sjukdomen dock
finnes kvar. Epilepsien kan ock under ogynnsamma omständigheter efter
äktenskapets ingående ånyo utbryta till och med i mycket svår form.

Att samhället i så fall bör söka att skydda sig för aflelsen af barn
behäftade med det svåra anlaget till epilepsi, sinnessjukdomar och dylikt
synes mig i hög grad önskvärdt; och att detta endast kan ske därest
makarne kunna utan svårighet skiljas, det torde vara själfklart.

Men än klarare framstår nödvändigheten af att skilsmässa makar
emellan kan under sådana omständigheter ske utan svårighet, om man
betänker, att epilepsien ofta, ja i regel inverkar på den sjukes hela själslif
på så sätt, att ett lyckligt äktenskap blir omöjligt. Den sjuke blir
ofta antingen förslöad i kroppsligt eller moraliskt hänseende eller vresig,
omotiveradt häftig eller får anfall af raseri utan ringaste anledning. Under
dessa anfall, som ofta följas af hallucinationer och omtöckning, begår den
sjuke ofta de svåraste våldshandlingar, öfverfaller och mördar hustru och
barn utan att däraf efteråt ens ha ett minne. Under långa tider till och
med kan den sjuke därefter vara skenbart frisk, tills ett nytt utbrott
plötsligt påkommer och kan föranleda liknande våldshandlingar. Exempel
på och följderna af dylika beklagansvärda utbrott af den epileptiska
sinnessjukdomen kunna lätt framdragas från vårt eget land.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Den fara, som vid denna sjukdom finnes för den friska maken eller
makan och barnen, är så mycket större, som den epileptiske, som nämnts,
under åratal kan vara skenbart frisk och hans raserianfall oförmodadt
utbryter. Stundom antaga dessa anfall en mildare form och den sjuke
utsätter, utan att ban är omtöcknad, sin familj oupphörligen för lättare
misshandel, enär ban ej är sig själf mäktig. Att ett godt äktenskapligt
samlif under sådana omständigheter ej kan fortgå och att den friska, särskildt
om denna är den till kroppskrafterna svagare parten, nämligen
hustrun, måste befinna sig i en ständig ångest för misshandel, i synnerhet
som den epileptiska sjukdomen förslöar och förråar mannen, är lätt
att inse.

Från såväl statens som familjens synpunkt är det följaktligen önskvärdt,
ja nödvändigt, att tillfälle till skilsmässa gifves och att denna
kan ske utan att den friska maken eller makan nödgas tillgripa de medel
lagen f. n. påbjuder, såsom: stämning för misshandel, varning inför kyrkorådet
och dylikt, hvilket en känslig och om sin familjs anseende och
framtida utkomst mån man eller hustru ej gärna tillgriper utom i yttersta
nödfall, ja i förtviflan.

Svensk lag erkänner emellertid ej epilepsi som giltig grund för skilsmässa
och ej ens epileptisk sinnesrubbning, men väl om en af makarna
''fallit i verklig galenskap, som efter säkra bevis oafbrutet fortfarit i
fulla tre år och enligt behörig läkares intygande någon förhoppning icke
är om den vansinniges återställande till hälsan’ (kungl. förordn. angående
äktenskapsskillnader den 27 april 1810). Till denna form af sinnessjuksjukdom
hör ej den epileptiska formen, enär denna uppträder periodiskt
med fria mellantider.

I afseende å barnens uppfostran är tydligt, att den, som är behäftad
med epilepsi eller epileptisk sinnessjukdom, är olämplig att uppfostra
barnen, och detta desto mera, som de epileptiska anfallen af kramp eller
raseri lätt kunna genom skrämsel framkalla epilepsi hos därtill disponerade
barn, och epilepsien ofta medför hos den sjuke ett förslöande af hans
själsgåfvor och brist på moralisk ansvarskänsla.

När lagen lagt i läkarens hand att helt enkelt förhindra äktenskap
med person, som lider af genuin fallandesot, bör väl också, när läkaren
styrker, att gift person är behäftad med denna hemska sjukdom, den
andra maken genom en enkel åtgärd kunna få sitt äktenskap upplöst.
Det vore således i full analogi med bestämmelsen i kungl. brefvet den
25 nov. 1757, om i 13 kap. 8 § G. B. stadgades: Tider en af makarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 9

af idiopatisk epilepsi eller har haft anfall af epileptisk sinnessjukdom,
gånge äktenskapet åter, därest en af makarna det yrkar, och äge den af
makarna, som är frisk, rätt att barnen när sig hafva; samt vare kap.
15 § 1 och § 2 giftermålsbalken gällande i afseende å den frånskilda
makens eller makans och barnens rätt till del och underhåll af boet, så
att domaren pröfve, hvad denna och barnen skola åtnjuta till föda och
underhåll.’

Då jag emellertid saknar förutsättningar för att kunna framställa
något förslag till lagformulering och då frågan i sin helhet kräfver en
sakkunnig utredning, får jag, på grund af hvad jag anfört, vördsamt hemställa,
att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvillca smittosamma och ärftliga sjukdomar
må utgöra skäl till återgång i äktenskap och huru skilsmässa därvid
må kunna vinnas utan den offentliga och för familjelifvet sårande handläggning
af dessa grannlaga ärenden, som nu är föreskrifven, samt till
Eiksdagen inkomma med de förslag, som af sådan utredning kunna föranledas.
»

De synpunkter, som af motionären gjorts gällande i nu förevarande
framställningar, äro ovedersägligen i mycket behjärtansvärda. En lagstiftning
af den art motionären ifrågasatt skulle emellertid enligt utskottets
uppfattning stöta på stora svårigheter och i flera fall synnerligen kännbart
ingripa i den enskildes personliga förhållanden. De sociala hänsyn, som
lagstiftaren måste taga, när det gäller att gifva rättsregler å ett område,
där den enskilde i högre grad än eljest har anspråk på att hans rent
personliga intressen icke åsidosättas, resa här så stora hinder, att de icke
böra af lagstiftaren lämnas obeaktade, om icke ett statens ingripande af
förhållandena nödvändiggöres eller detsamma uppbäres af en allmänt
gängse åskådning. Enligt utskottets förmenande äro emellertid dessa betingelser
icke för handen.

Af de omständigheter, hvilka enligt gällande svensk rätt utgöra laga
hinder mot ingående af äktenskap, äro de viktigaste felande äktenskapsålder,
förut ingånget och därefter ej upplöst äktenskap, för omyndig
kvinna bristande samtycke af giftoman, fallandesot, äktenskapsbrott,
bristande afvittring, vissa slag af skyldskap och svågerlag, icke tilländalupen
sorgetid för änkling och änka, samt i allmänhet för det fall, att
äktenskapet upplösts på annat sätt än genom döden, för kvinnan den tid,
JBih. till Eiksd. Frot. 1908. 7 Sarnl. 9 Häft. 2

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N;o 9.

under hvilken hon kan nedkomma med barn af sitt förra äktenskap.
Vansinne är naturligtvis äfven äktenskapshinder, då den sjuke icke kan
gifva något bindande samtycke till giftermålet.

Uti motionen n:o 2 ifrågasätter nu motionären, att såsom villkor för
äktenskap och följaktligen vid bristande fullgörande såsom äktenskapshinder
borde stadgas skyldighet för nupturienterna att kort tid före giftermålet
underkasta sig läkarbesiktning. Såsom framgår af den motivering,
som motionären lämnat sitt ifrågavarande förslag, afser detsamma i främsta
rummet att förekomma, att personer, som äro behäftade med venerisk
sjukdom, ingå äktenskap och därigenom utsätta den andre maken och de
barn, som födas i äktenskapet, för de svåra följder dessa sjukdomar ofta
draga med sig. Det finnes äfven anledning befara, att den obligatoriska
läkarundersökningen före ingående af äktenskap gemenligen skulle anses
påbjuden just med afseende å dessa sjukdomar. Den föreskrifna undersökningen
skulle därigenom helt säkert i många fall blifva än mera motbjudande
för de blifvande makarna och för mången kännas i hög grad
kränkande. Särskildt i de trakter af landet, där dylika sjukdomar äro
föga utbredda, skulle en lagstiftning af angifven innebörd möta ett bestämdt
motstånd. Till följd af de veneriska sjukdomarnas natur är det
dessutom mången gång omöjligt för läkaren — äfven om han är specialist
å ifrågavarande område — att med säkerhet afgöra, huruvida sjukdomen
befinner sig i ett sådant stadium, att han bör afråda från ingående af
äktenskap, och torde detta äga tillämplighet äfven å andra smittosamma
sjukdomar än de nyss nämnda. För ett effektivt bekämpande af
smittosamma sjukdomar lärer ej heller den föreslagna åtgärden vara erforderlig.
Om skyldighet stadgades för kontrahenterna att före vigseln
låta underkasta sig besiktning af läkare, kunde det dessutom befaras, att
den i vårt land redan nu mycket låga äktenskapsfrekvensen skulle än
ytterligare nedgå. Hvad angår det i motionen anförda uttalandet, att fordran
på läkarbesiktning för dem, som ämna ingå äktenskap, icke borde
möta något motstånd, enär allmänheten redan vore van vid att läkarbetyg
ofta kräfdes för anställning inom vissa statens verk, för genomgående af vissa
undervisningskurser m. m., vill utskottet framhålla, att, med hänsyn till
den stora skillnad i betydelse ett ofördelaktigt resultat af läkarbesiktningen
skulle medföra för den undersökte, en dylik jämförelse synes i
hög grad missvisande.

Beträffande innehållet i det intyg, som skulle af läkaren afgifvas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

har motionären ifrågasatt, att detsamma i regel endast skulle bestyrka,
att äktenskapskandidaten undergått undersökning utan att angifva resultatet
af densamma. Såvidt utskottet kan finna, skulle ett dylikt intyg
i stort sedt komma att sakna betydelse och den obligatoriska läkarundersökningen
icke medföra det gagn, som man därmed afsett att vinna, då
det skulle stå den undersökte fritt att vid läkarens föreställningar fästa
det afseende ban funne för godt. Den, som vet sig vara behäftad med
en sjukdom, hvilken kan öfverföras på den blifvande maken eller de
barn, som födas i äktenskapet, lärer för öfrigt redan nu i regel låta behandla
sig af läkare före trädandet i äktenskap. En förbättrad undervisning
om de smittosamma sjukdomarnas natur och verkningar samt en
därigenom åstadkommen vidgad kännedom om de faror, de kunna draga
med sig såväl för den sjuke själf som för hans maka och ett kommande
släkte, skola säkerligen i minst lika hög grad som de lagbud,
motionären ifrågaställt, medföra en ökad ansvarskänsla och ett allt allmännare
iakttagande på frivillighetens väg af de fordringar, som kunna
och böra uppställas i nu förevarande afseende. Och enligt utskottets uppfattning
är denna väg till målets uppnående att föredraga framför ett
tvångsbud på ett så ömtåligt område som detta. I hvarje fall finnes
det grundad anledning antaga, att en sådan lagstiftning, som motionären
ifrågasatt, icke skulle komma att visa sig i afsedd grad effektiv.
Med rätta har det nämligen uttalats den farhågan, att de personer, mot
hvilka lagbudet egentligen vore riktadt, och beträffande hvilka motionären
rent af ifrågasatt ett äktenskapsförbud, nog icke skulle låta afhålla sig
från att öfverflytta sin sjukdom på andra blott med den skillnad, att det
skedde utom i stället för inom äktenskapet, samt att de barn, som därigenom
bragtes till världen, skulle komma att utsättas för mera vanvård
och större lidanden, än om de vore födda af en legitim förbindelse.

Hvad vidare beträffar motionärens förslag i afseende å återgång af
äktenskap, kan återgångstalan föras på grund af bristande samtycke hos
nupturient vid vigselns begående eller på grund af sådana här ofvan angifna
äktenskapshinder, hvilka äro af natur att förbjuda ingående af
giftermål, oafsedt med hvem äktenskapet skall afslutas. Sålunda lärer
återgång af äktenskap kunna vinnas, om någon af kontrahenterna redan
före vigseln varit behäftad med fallandesot. Den åsikten har äfven gjorts
gällande att, förutom de i 13 kap. 8 § giftermålsbalken omförmälda anledningar
till bristande samtycke af endera nupturienten, jämväl åtskilliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

af de genom en senare lagstiftning införda skäl till äktenskapsskillnad,
till den del de förekomma före giftermålets ingående, kunna anses såsom
giltig anledning till äktenskapets återgång. Hvad särskildt angår det i
nyssnämnda lagrum förekommande och af motionären omnämnda uttrycket
»obotlig smittosam sjukdom», synes detsamma, jämfördt med ordalydelsen
i 4 kap. 2 § giftermålsbalken, kunna gifvas enahanda tolkning, som där
angifves.

Mot den af motionären ifrågaställda ändring af hithörande bestämmelser
vill utskottet framhålla såsom sin uppfattning, att det icke finnes
tillräcklig anledning att alltid skilja mellan de fall, då den omständighet,
hvilken åberopas såsom orsak till äktenskapets upplösning, funnits redan
före giftermålets ingående och således anföres såsom skäl till återgång af
äktenskapet, samt de fall, då nämnda omständighet tillkommit under pågående
äktenskap och alltså göres gällande såsom skillnadsgrund. Utskottet
känner sig ej heller öfvertygadt, att åtgärder i af motionären föreslagen
riktning äro erforderliga för att erhålla upplösning af ett äktenskap, där
orsaker af angifven art låta dess upphörande synas önskvärd. Det kan
nämligen icke med fog påstås, att gällande lag och rättspraxis lägga alltför
stora hinder i vägen för den, som påkallar upplösning af sitt äktenskap,
ens i det fall, att hans därom förda talan af den andre maken bestrides.
Yid den allmänna revision af äktenskapslagstiftningen, hvilken
inom kort torde komma att verkställas, lära för öfrigt de af motionären
framställda önskemålen vinna det beaktande, de kunna förtjäna.

Hvad slutligen angår det af motionären ifrågasatta öfverflyttandet
från domstolarna till Kungl. Maj:t af afgöranderätten i frågor rörande
återgång af äktenskap, är detsamma enligt utskottets åsikt icke heller af
beskaffenhet att böra af Eiksdagen bifallas. Den Konungen tillkommande
befogenhet att i vissa fall på administrativ väg meddela skillnad i äktenskap
kan visserligen förklaras af den förutgående rättsutvecklingen, men
då densamma på det närmaste berör ett af de allra viktigaste instituten
på det privaträttsliga området och icke lämnar den garanti för en grundlig
och allsidig pröfning, som måste anses ligga i domstolsförfarandet, bör det
icke ifrågakomma att gifva denna rätt en större omfattning, än den redan
har enligt nu gällande lagstiftning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 13

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

l:o) att förenämnda motion, n:o 2, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda,

2:o) att förenämnda motion, n:o 31, icke heller
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herr Pettersson från Södertälje instämt:

»Visserligen har motionären framhållit talande principiella skäl för
att undergången läkarebesiktning borde föreskrifvas såsom villkor för äktenskaps
ingående. På sätt utskottet yttrar, möta dock mot en sådan anordning
många säkerligen oöfverkomliga svårigheter af både allmänt mänsklig
och praktisk natur. Den ifrågasatta läkareundersökningen blefve helt
visst i det stora hela verkningslös.

Däremot synes man ej med utskottet hafva rätt att slå sig till ro
med en förhoppning, att en växande upplysning skall på detta område
inom öfverskådlig tid på frivillighetens väg medföra en ökad ansvarskänsla.
Så länge lagstiftningen ej på något sätt stämplar såsom obehörigt
att genom äktenskaps ingående öfverföra de svåraste sjukdomar på efterkommande,
kan man icke heller begära att individerna skola behärska
sina naturliga instinkter och bättre än statens lagar förstå att vårda sig
om kommande släktens hälsa.

Ett påbud att vissa svårare ärftliga sjukdomar, som obestridligen
fullt utbildade förefinnas hos någondera kontrahenten, böra utgöra hinder
för äktenskaps ingående, synes därför vara på sin plats. En sådan lag skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

äfven verka som en väckelse till eftertanke och såmedelst bidraga till det
af utskottet förordade upplysningsarbetet. Gällande lagstiftning innehåller
för öfrigt redan en sådan föreskrift beträffande fallandesot. Det finns ej
någon anledning, hvarför ej äfven andra svårare ärftliga sjukdomar skulle
utgöra äktenskapshinder. Dylik lagstiftning lärer finnas i flera länder.
Denna del af motionärens förslag har utskottet dock ansett sig böra förbigå
med tystnad, ehuru frågan inom utskottet varit föremål för särskild
öfverläggning och votering.

En gifven konsekvens af det sålunda ifrågasatta äktenskapshindret
är, att sjukdomens förefintlighet må under vissa förutsättningar kunna af
make, som sådant påfordrar, utgöra giltig grund för äktenskapets upplösning.
Någon ovillkorlig skillnad mellan de fall, att sjukdomen uppkommit
före eller efter äktenskapets ingående, synes ej böra göras. Motionären har
icke heller, såsom utskottet antagit, uppdragit en sådan gränsskillnad.

Motionärens framhållande slutligen af den pinsamma procedur, som
enligt gällande lag ofta är förbunden med äktenskapsskillnad, har icke
vunnit något som helst erkännande af utskottet. Kändt är emellertid, att
hvad motionären framhållit är ett särdeles öfverklagadt missförhållande.
Hvad däremot kan anmärkas mot motionärens förslag, är, att hvad han
anfört gäller icke blott de speciella anledningar till skillnad, som beröras
i motionen, utan äfven andra fall af äktenskapsskillnad. Af detta skäl,
och då denna fråga är en sak för sig, synes det vara lämpligast och tillräckligt,
att saken på detta sätt beröres endast i motiven till Riksdagens
framställning. Hur proceduren för äktenskapsskillnad bör närmare ordnas,
kan naturligtvis icke i detta sammanhang närmare undersökas. Att, såsom
.utskottet likväl gjort, i detta afseende betona domstolsförandets företräde
under alla förhållanden, synes mig vara att utan tillräcklig utredning gå
en undersökning härom förhastadt i förväg.

På grund häraf hemställer jag:

1) att Riksdagen i anledning af motionen n:o 2
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad
mån äfven andra svårare sjukdomar än fallandesot, böra
i veterliga fall utgöra äktenskapshinder, samt framläggande
af det lagförslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda,

2) att Riksdagen i anledning af motionen n:o 31
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

mån ofvansagda sjukdomar, ådragna före eller efter ett
afslutadt äktenskap, må kunna utgöra giltig anledning
för äktenskapets upplösning, samt framläggande för
Riksdagen af det lagförslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda.»

Herr Widén har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.