Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1907:LU9

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1907, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung}.
Maj:t angående ändring af 81 § växellagen m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft en till utskottet
öfverlämnad, inom Andra Kammaren af Herr C. A. Danielsson väckt
motion (n:o 1), så lydande:

»För närvarande drager eu växelprotest med stämpel inalles en kostnad
af 4 kronor 50 öre. Då stämpeln kostar 50 öre, utgöra sålunda de
4 kronorna den ersättning, som uppbäres af den person, hvilken verkställer
protesten.

Det förefaller, som om detta arfvode vore onödigt högt, och säkerligen
skulle öfverallt lämpliga personer finnas hugade att åtaga sig uppdraget
att verkställa växelprotester för ett betydligt mindre arfvode än
det nuvarande.

Det skall icke förnekas, att många växelprotester ha sin grund i gäldenärens
slarf och lättsinne att ikläda sig förbindelser utöfver sin förmåga.
När detta är händelsen, medgifvcs gärna, att inga sådana förmildrande
omständigheter föreligga, till hvilka man egentligen behöfver taga hänsyn.
Men mestadels är det nog tyvärr så, att oförmågan att fullgöra de åtagna
förbindelserna har sin grund i oförvållade olyckor och förluster, och att
då öka den redan förut tunga bördan genom denna onödiga skattläggning
är icke som sig bör. Men det finnes också, i synnerhet på mera aflägsna
orter på landsbygden, en annan kategori af växelacceptanter, för hvilka
det är onödigt hårdt attfgälda så höga protestkostnader. Det är nämligen
så, att det numera blifvit alltmera vanligt att, äfven då små landtbrukare

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

behöfva anlita kredit vid inköp af gödnings- och fodermedel, utsäde m. m.
— och huru många smärre landtmän ha tillräckligt mycket kapital för att
kunna undvika detta — så säljes det icke till dem utom mot accept. Men
många sådana acceptanter sakna förutsättning att förstå växellagens bestämmelser
och veta icke, förrän deras växel protesteras, att det icke är
med denna som med ett vanligt lån eller en vanlig skuld, att infriandet
utan risk kan uppskjutas någon kortare tid, ifall pengar saknas på förfallodagen.
Mången liten jordbrukare saknar också med sin 12 ä 15
timmar långa arbetsdag tid att föra några böcker, och äfven af detta
skäl kan det ofta hända, att han öfverraskas att få utbetala i protestkostnader
en summa, som är oskäligt stor i och för sig själf och i ännu
högre grad i förhållande till skuldsumman och den försummelse, till hvilken
han gjort sig skyldig.

De höga kostnaderna för växelprotester äro sålunda en mycket kännbar
och i allo omotiverad extra beskattning''af dem, som minst kunna

bära en sådan. Den synes icke heller ha något annat ändamål än att

skaffa stora inkomster åt de personer, som på grund af gällande lag eller
laga förordning äga att förrätta dylika protester. I större städer uppgå

dessa inkomster till mycket höga belopp. Äfven på landsbygden är det

på sina håll och då förnämligast inom de fattigaste bygderna ett mycket
lönande uppdrag att inneha uppdrag att protestera växlar. Det finnes
exempel på, att på platser af icke så synnerligen stor betydelse ute på
landsbygden dylika personer ha en inkomst af 1- k 2,000 kronor och
kanske mer per år för växelprotester. Att ett sådant olämpligt förhållande
kan råda beror naturligtvis därpå, att vid växellagens affattning och bestämmandet
af protestkostnaderna hänsyn icke tagits till deras förhållanden,
som skola gälda kostnaderna.

Emellertid är det ju en naturlig och prisvärd sträfvan i våra dagar
att utjämna oformligheter och att tillse, att de ekonomiskt svaga icke
utsättas för onödiga ekonomiska påkänningar. I af naturen mindre lyckligt
lottade bygder känner befolkningen som en börda och en orättvisa,
att sträfsamma och sparsamma personer, som på grund af de karga förhållandena
arbeta för mycket ringa vinst, äfven vid oförvållade svårigheter
att inlösa sina förbindelser skola afkräfvas en så oskäligt hög extra
skatt som den här omhandlade protestkostnaden. Det synes därför icke
obilligt, att en ändring vidtages härvidlag.

Enligt gällande växellag af den 7 maj 1880 skall vid verkställande
af växelprotest protokoll föras. Men därjämte skall protestförrättaren

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

skrifva ett bevis om protesten på själfva växeln. Enligt kungl. förordningen
af den 7 dec. 1883 angående expeditionslösen skall ett protestprotokoll
gäldas med 2 kr. för första arket och 1 kr. för de öfriga.
Alltså blir kostnaden i praktiken 2 kr., då i regeln endast ett ark erfordras.
Då för växelprotestens utförande fordras ett besök hos acceptanten,
har protestutfärdaren rättighet att därför taga 1 kr. i betalning. Vidare
får för beviset å växeln debiteras 1 kr., hvilket tillsammans gör 4
kr., eller med tillägg af stämpelafgiften 4 kr. 50 öre Då

bevis om protesten åtecknas växel, synes det vara ett onödigt
mångskrifveri, att ett särskildt protokoll därjämte behöfver föras. Men i
och för en ändring härvidlag erfordras, att de ofvan anförda orden ur
växellagen § 81 borttagas. Redan därigenom skulle själfva protestkostnaden
reduceras till hälften eller 2 kr. Men i betraktande af den ringa möda,
som förrättningsmannen har, och då tyvärr växelprotesternas antal är så
stort, att inkomsten för honom i alla fall blir ganska betydlig, förefaller
det, som om 50 öre vore skälig ersättning för besöket hos växelacceptanten.
Då man vet, att dessa besök verkställas alla på samma tid på dagen, så
blefve det äfven med det nedsatta priset säkerligen en god inkomst för
den använda tiden.

Genom de här föreslagna åtgärderna skulle sålunda kostnaderna för
växelprotesten nedbringas till 1 kr. 50 öre, eller med tillägg af stämpelafgiften
inalles 2 kr., hvilket synes, redan det, vara en hård beskattning
för mindre bemedladt folk, som råka i ekonomiskt trångmål.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen behagade besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga ett förslag till sådan
ändring af § 81 af växellagen af den 7 maj 1880, att denna paragraf
finge följande lydande: »Protest skall verkställas af Not. Publ., eller
annan därtill i lag bemyndigad person»; och att den kungl. propositionen
äfvenledes innebölle förslag till sådan ändring af §§ 82 och 83 af samma
lag, hvilken ändring betingas af den förändrade lydelsen af § 81.»

De af motionären omförmälda lagrummen i gällande växellag hafva
följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 7

§ 81. »Protest skall verkställas af notarius publicus eller annan
därtill i lag bemyndigad person; och skall däröfver protokoll föras.»

§ 82. »Den öfver protesten upprättade handling skall innehålla:
afskrift af växeln eller växelkopian med allt hvad därå finnes tecknadt;
den sökandes begäran eller påstående; det svar, som gifves af den mot
hvilken protesteras, eller anmärkning, att svar ej kunnat erhållas eller att
han ej kunnat träffas; uppgift på orten hvarest och tiden när protesten
sker, samt slutligen underskrift af den, som protesten verkställer.

Om verkställd protest skall anteckning göras å växeln eller afskriften
däraf.»

§ 83. »Begäres växelprotest mot flere personer på samma ort, må
endast ett protokoll däröfver upprättas.»

För vinnande af den åsyftade nedsättningen i kostnaden för växelprotest
ifrågasättes nu borttagande af bestämmelser om protokolls förande,
hvaraf dock skulle föranledas ändringar i andra delar af lagen än de
af motionären omnämnda.

Utskottet kan emellertid icke dela den af motionären uttalade mening,
att, då bevis om protest skall tecknas å växel, som protesterats, upprättande
af särskildt protokoll öfver protesten skulle vara onödigt. Uppenbarligen
kan beviset å växeln icke gifvas den omfattning, att däri kunde
inrymmas alla de med protestens verkställande förbundna omständigheter,
som vid realiserande af den på växeln grundade fordringsrätt kunna vara
af vikt att åberopa, omständigheter, hvarom enligt hvad § 82 utvisar,
anteckning skall ske i protokollet.

På grund häraf hemställer utskottet, att

förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖ GRÖNA.