Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1906:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1906, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Konungen med begäran om framläggande af förslag
till bestämmelser rörande obligatorisk sammanslutning
af fiskevattens ägare för fiskes bedrifvande,

Lagutskottet tiar till förberedande behandling fått mottaga tvenne
likalydande, inom Första Kammaren under n:o 13 af herr J. T. Kennedy
och inom Andra Kammaren under n:o 99 af herr K. Starbäck väckta
motioner af följande innehåll:

»Sveriges sjöar upptaga en areal af cirka 36,000 kvadratkilometer
eller 3,600,000 hektar. En dylik vattenareal skulle, om den sköttes på
ett rationellt sätt, kunna gifva en rätt betydande inkomst, För närvarande
torde man emellertid knappt kunna anslå den årliga medelafkastningen af
Sveriges sjöar till mer än 2 å 3 kg. fisk per hektar, hvilket för hela riket
skulle göra en produktion af cirka 9,000,000 kg. sötvattensfisk om året.
Jämför man härmed afkastningen af t. ex. Tysklands sjöar, så finner man,
att en medelgod sjö där afkastar cirka 30 till 40 kg. fisk om året eller
12 till 16 gånger så mycket som en medelgod sjö här i Sverige. Detta
beror ju delvis på klimatiska förhållanden och att de flesta sjöar där äro
Bill. till Rilcsd. Prot. 1906. 7 Samt. 9 Höft. (N:o 9). 1

2 * Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

mindre och grundare än en stor del svenska sjöar — som kändt, producera
mindre och grundare sjöar relativt mera fisk än stora och djupa sjöar —
men hufvudorsaken till den ofantligt stora olikheten mellan de tyska och
svenska sjöarnes afkastning beror dock utan tvifvel pa de olika sätten att
hushålla med fisket och tillgodogöra sig fisken. Äfven i Tyskland är
sjöarnes afkastning mycket olika, men som en regel kan man säga, att af
sjöar med likartad naturbeskaffenhet de sjöar gifva den största afkastningen,
i hvilka alla fiskerättigheter äro förenade på en hand. Det finnes enstaka
sådana, mindre, naturliga, sjöar på 10 till 100 hektars areal, i hvilka fisket
genom ändamålsenlig skötsel i förening med fiskodling drifvits upp till en
årlig afkastning af ända till 50—60 kg. fisk per hektar.

Det är lätt att fatta, hvilken ofantlig nationell ekonomisk betydelse
det skulle hafva för vårt land, om våra sjöar kunde fås att afkasta ens
hälften så mycket som de tyska sjöarna.

Det finns emellertid två väsentliga hinder för insjöfiskets utveckling
i vårt land, det ena den allmänt rådande okunnigheten om huru ett insjöfiske
bör rationellt ordnas och det andra de för ett rationellt fiskes bedrifvande
synnerligen ogynnsamma äganderättsförhållandena till fiskevattnen.

För afhjälpande af det förstnämnda hindret arbetas för närvarande
åtminstone i södra Sverige på åstadkommande af gemensam fiskeriförsöksstation
och fiskareskola.

Det senare hindret kan däremot af hjälpas endast sålunda, att i lagstiftningsväg
bestämmes, att enskilde fiskevattensägare och särskildt ägare
till oskiftade fiskevatten äro skyldiga att sammansluta sig för fiskets bedrifvande
för gemensam räkning. Det kan förefalla, som om en dylik
bestämmelse skulle vara ett svårt intrång på den enskildes äganderätt,
men i själfva verket vore detta ett vida mindre intrång än det, som nu
finnes i lagen om dikning rörande jordägares rätt att antingen deltaga i
sänkning eller urtappning af en sjö eller afstå från de fördelar, som
häraf uppstå.

Det fördelaktigaste ur fiskerisynpunkt vore ju, om man kunde finna
en form för sammanslutning mellan alla delägare i hvarje sjö. I större
sjöar är detta naturligtvis nästan otänkbart. Här borde sammanslutningen
åvägabringas för vissa, såvidt möjligt naturliga, större områden, i hvilka
fisket kunde skötas efter en gemensam plan. Dylika sammanslutningar
hafva med godt resultat blifvit genomförda i vissa delar af Tyskland, där
fiskets utveckling förut varit omöjliggjordt af en långt gången splittring
af fiskevattnen.

En mindre radikal förändring af förhållandena vore införandet af eu

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

förordning, hvarigenom alla delägarne i ett samfäld^ oskiftadt fiskevatten
ålades att bilda bolag eller förening, som skulle för delägarnes räkning
bedrifva det gemensamma fisket. Såsom kändt, är större delen af fiskevattnen
i vårt land ännu oskiftad, hvarför en dylik åtgärd utan tvifvel
skulle vara af stor nationell ekonomisk betydelse. Om svårigheter härvid
skulle uppstå vid fördelningen af skyldigheter och rättigheter eller
utgifter och inkomster, finge möjligen för fastslående af fördelningsgrunden
skifte af fiskevatten i många fall vidtagas. Vid uppgörandet af gränserna
mellan olika skifteslags fiskevatten, hvilket härvid ofta torde blifva tillräckligt,
kunde möjligen förfaras på samma sätt som i Finland, där staten
förordnar landtmätare att verkställa alla dylika rågångsförrättningar och
förskotterar kostnaderna, hvarefter dessa uttaxeras på fiskevattensägarne
under tio års tid på samma sätt som vid storskifte.

För den händelse det icke skulle befinnas möjligt att få till stånd
dylika sammanslutningar, antingen för hela sjöar eller mellan samtliga
delägarne i oskiftade fiskevatten, vore redan mycket vunnet, om det blefve
i lag bestämdt, att majoriteten af fiskevattensägarne i en sjö eller af delägarne
i visst område af större sjö kunde tvinga minoriteten att inträda
i ett dylikt bolag eller låta majoriteten utlösa minoritetens fiskerättigheter.

Enskilde motionärer hafva förut, senast vid 1902 års riksdag, gjort
framställning, afseende vidtagande af åtgärder för åstadkommande af eu
bättre fiskevård. I anledning häraf liar Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t framhållit, att den allmänna erfarenheten tyvärr under senare tider
gifvit vid handen, att fisket flerstädes i landet, äfven där det fordom varit
mycket gifvande och för befolkningen utgjort eu god inkomstkälla, betydligt
aftagit samt i vissa trakter minskats i den grad, att det nu icke kunde
med fördel idkas.

Såsom en bidragande orsak till att fisket i allmänhet bedrifvits utan
hänsyn till dess fortfarande bestånd har Riksdagen anfört den gällande
lagen om rätt till fiske. När fisket icke skiftats mellan delägarne, hade
dessa rätt att bruka fiskevattnet efter som de kunde sämjas, och däraf
hade ofta blifvit följden, att mången, som där ägde fiskerätt, sökt att i
största möjliga måtto för egen del tillgodogöra sig fisket. På många
ställen hade fisket antagit arten af ett slags roffiske, som naturligtvis i hög
grad måste inverka på fiskstammens bestånd.

För att råda hot på sagda ogynnsamma förhållande beträffande fisket
borde enligt Riksdagens förmenande åtgärder vidtagas från statens sida.

Bland dylika åtgärder har Riksdagen i främsta rummet framhållit
bildande af de af mig förordade så kallade fiskeriföreningar med ändamål

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att för medlemmarnes räkning på ett rationellt sätt och med hänsyn
såväl till den bästa möjliga afkastningen af fisket som äfven till fiskstammens
bevarande och förökande bedrifva fiske antingen genom särskildt
antagna fiskare eller genom fiskets utarrenderande.

Genom nådig remiss den 30 maj 1902 har Kungl. Maj:t anbefallt
kung! landtbruksstyrelsen och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets
samtliga län att hvar för sig, sedan vederbörande landsting och hushållningssällskap
lämnats tillfälle att i detta ärende sig yttra, till Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande i ämnet.

I de från orterna afgifna yttranden har förslaget om inrättande af
fiskeriföreningar vunnit stor anslutning, men i flera af dessa har uttalats,
att föga sannolikhet torde finnas, att dylika föreningar skulle i större
omfattning komma till stånd på frivillighetens väg, hvarför förordats införande
i lagstiftningen af bestämmelser angående bildandet af dylika
föreningar, hvilka sålunda skulle i viss mån komma att blifva så kallade
tvångsföreningar, såsom fallet vore i vissa främmande länder.

Kungl. landtbruksstyrelsen har för sin del uttalat som sin uppfattning,
att det skulle vara till stor nytta för landet, om genom förändring
af nuvarande lagstiftning så kallade tvångsföreningar mellan fiskedelägare
kunde komma till stånd, men har kungl. landtbruksstyrelsen ej
ansett det åligga styrelsen att utarbeta formuleradt förslag till den lagändring,
som skulle fordras för genomförande af en dylik förändring
inom vår fiskerilagstiftning.

Vidare har i anledning af Riksdagens förenämnda skrifvelse statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden den 12 januari 1904 framhållit, hurusom enligt statsrådets
förmenande ingen näring vore för sitt fortfarande bestånd och sin
framtida utveckling så beroende af sammanslutningen mellan dess idkare
som fisket.

Bildandet af fiskeriföreningar borde därför ock på allt sätt af staten
främjas, och då den fullkomliga enighet mellan samtliga delägare i ett
fiskevatten, som nu erfordras för att en förening dem emellan skall kunna
komma till'' stånd, endast i undantagsfall kunde påräknas, funne statsrådet
införandet i vår lagstiftning af bestämmelser i syfte att möjliggöra
sådana föreningars lättare åstadkommande vara i hög grad önskvärdt.
Huru detta lämpligen skulle kunna ske, torde emellertid utgöra en fråga,
som måste blifva föremål för gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet.

I anledning häraf förklarade sig statsrådet för närvarande ej beredd

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att underställa Kung! Maj:ts pröfning förslag till lösning af omförmälta
fråga, men aflat däremot Kung! Maj:t till 190-1 års Riksdag proposition
angående organisationen af statens fiskeriväsen in. in. äfvensom den 17
juni 1904 nådig remiss till domänstyrelsen angående åtgärder för åstadkommande
af en bättre fiskerivård för Östersjö- och sötvattensfisket.

Därjämte beslöt 1904 års Riksdag på grund af inom Riksdagen
väckta motioner att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse, innefattande hemställan,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de
bestämmelser, som innehållas i förordningen den 20 december 1880 om
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och därmed i samband stående
författningar, böra förändras och omarbetas, så att de komma att bättre
motsvara de kraf, som nutida förhållanden ställa på en dylik lagstiftning;
men äfven om både den utredning, som afses med Kungl. Maj:ts förenämnda
remiss af den 17 juni 1904 och Riksdagens sistnämnda skrifvelse,
komma att beröra den fråga, som med denna framställning bragts å
bane, synas mig dock ej dessa utredningar kunna antagas leda till framläggande
af ett lagförslag i det syfte jag afser, och får jag fördenskull,
då det synes mig, som om en utveckling af fisket i våra talrika insjöar,
strömmar och åar är otänkbar, så länge icke en lagstiftning i ofvan
antydd riktning erhålles, hvilken uppfattning jämväl synes vinna stöd af
respektive myndigheters, Riksdagens och föredragande departementschefens
i ämnet gjorda uttalanden, vördsamt anhålla, att Riksdagen ville till
Kungl. Maj:t ingå med underdånig framställning, att Kungl. Maj:t måtte
genom sakkunnige låta utreda, i hvad mån och på hvilket sätt en obligatorisk
sammanslutning af fiskevattens ägare för fiskets bedrifvande för
delägarnes gemensamma räkning må kunna komma till stånd, samt till
näst sammanträdande Riksdag framlägga nådig proposition i ärendet».

Vid behandlingen af ifrågavarande motioner har utskottet från motionärerna
emottagit en skrifvelse jämte bilagd promemoria angående åtgärder
till förhindrande af fiskevattens förorenande genom affall från fabriker o. dyl.

Utskottet finner syftet med ifrågavarande motioner — åstadkommandet
af en rikligare afkastning'' af våra fiskevatten — vara synnerligen
behjärtansvärdt. Såsom motionärerna omnämna, har Riksdagen ock nyligen
Bill. till Likså. Prof. 1906. 7 Sarnl. 9 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ägnat sin uppmärksamhet åt denna fråga. Den 20 maj 1902 aflät nämligen
Riksdagen till Kungi. Maj:t en skrifvelse, däri Riksdagen anhöll, att
Kung! Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån
åtgärder skulle kunna vidtagas för främjande och upphjälpande af Östersjöoch
sötvattensfisket, samt därefter till Riksdagen inkomma med förslag i
detta afseende. I denna skrifvelse framhöll Riksdagen bland annat såsom
ett medel att uppnå det önskade resultatet en sammanslutning i en eller
annan form af fiskevattensägare för gemensamt bedrifvande af fisket.
Af motionerna synes, att Kungl. Maj:t redan ägnat det i berörda
skrifvelse omhandlade spörsmål en ingående behandling, och lärer man
vara berättigad förvänta, att samtliga för frågans lösning möjliga utvägar
skola komma under behörigt öfvervägande. Det förefaller utskottet därför
vara hvarken nödigt eller nyttigt, att Riksdagen för närvarande genom
ett bifall till ifrågavarande motioner går den fortsatta utredningen i förväg
och på visst sätt binder densamma, helst äfven Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
redan varit riktad på föreningsväsendets införande inom fiskerinäringen.
Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, 1906.