Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1905:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

SsT:» 9.

Ank. till Eiksd. kansli den 16 februari 1905, kl. 6,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
för ståtande af illojal konkurrens.

Lagutskottet har till behandling förehaft en inom Andra Kammaren
af herr 0. J. F. Ljunggren afgifven och till utskottet hänvisad motion,
n:o 2, af följande lydelse:

»Vid sistlidna årets riksdag hemställde jag i motion, n:o 100, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, hvad till stafvande
af en öfverhandtagande illojal konkurrens kunde i lagstiftningsväg
åtgöras, samt att Riksdagen måtte få sig förelagdt det förslag till lagstiftning
i ämnet, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda. Vid
behandlingen af motionen i lagutskottet gjorde sig tvenne olika meningar
gällande.

Under det att utskottets majoritet hemställde, a ^Riksdagen, i anledning
af förevarande motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunde anses
erforderliga och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde
föranleda, yrkade reservanterna, att Riksdagen måtte afslå såväl motionen
som utskottets hemställan.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 7 Samt. 8 Häft. (N:o 9).

Lagutskottets Utlåtande N-''0 9.

Första Kammaren biträdde utan votering och efter en kort debatt
reservanternas afstyrkande, hvaremot Andra Kammaren utan diskussion
beslöt biträda utskottets skrifvelseförslag.

Då frågan således förföll förra riksdagen, tillåter jag mig återupptaga
densamma i år, men i något modifierad form och med närmaste anslutning
till den ståndpunkt, som intogs af lagutskottets majoritet.

Jag får därför härmed anföra följande:

I min förra motion angaf jag, att redan år 1897 i Andra Kammaren
väcktes en motion (n:o 50), hvari hemställdes, att Riksdagen måtte
hos Kung!. Maj:t anhålla om förslag till lagstiftning emot den tilltagande
illojala konkurrensen.

Mitt referat af vissa delar af 1897 års lagutskotts utlåtande finner
jag ej vara skäl att nu upprepa, utan inskränker jag mig härmed till att
angifva, det utskottets afstyrkande af motionen hufvudsakligen hade sin
grund i uppfattningen om lagstiftningsåtgärders otillräcklighet för olägenheternas
afhjälpande, samt att utskottet därjämte ansåg, att det kraftigaste
botemedlet vore till finnandes utom lagstiftningens råmärken i en upplyst
opinion, som förstode att till deras rätta värde uppskatta försöken att
genom öfverdrifter och osanna uppgifter tillskansa sig ekonomisk fördel.

Från nämnda motions behandling inom kamrarna må emellertid bär
anföras, att från flera håll uttalades stora sympatier för ifrågasatt lagstiftning
samt att lagutskottets ordförande tillkännagaf, det man inom
utskottet varit mycket betänkt på att föreslå en skrifvelse i ämnet, men
att det synts utskottet vara endast ett fåtal bland alla af den illojala konkurrensen
härrörande olägenheter, som på lagstiftningens väg kunnat afhjälpas.

Efter frågans fall vid riksdagen 1897 ansågs det i intresserade
kretsar icke vara opportunt att ånyo i motionsväg söka ernå uppslag till
lagstiftning, utan började man då i stället att hänvända sig till Kungl.
Maj:t i ämnet. Sålunda anhöll manufakturhandlareföreningen i maj 1898
i underdånighet, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning emot den illojala konkurrensen och att
därvid i hufvudsak tillgodose de önskemål, som af nämnda förenings särskilda
kommitterade framhållits i ett betänkande af år 1896, hvilket dels
af motionären i Riksdagen 1897 åberopats, dels ock af föreningen fogades
till dess underdåniga skrifvelse.

Kungl. Maj:t remitterade ärendet till kommerskollegium med anmodan
att, sedan tillfälle lämnats Sveriges allmänna handelsförening att
yttra sig öfver framställningen, afgifva eget utlåtande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott afgaf i anledning
af remissen i slutet af år 1898 å föreningens vägnar underdånigt
betänkande, i hvilket framhölls, det föreningen redan 1896 vid allmänna
mötet i Malmö haft frågan om åtgärders vidtagande emot den illojala
konkurrensen under öfverläggning och därvid uppdragit åt styrelsen —
och denna i sin ordning åt förvaltningsutskottet — att söka ernå lämpliga
lagbestämmelser till undanröjande af ifrågavarande missbruk och olägenheter.

Utskottet yttrade vidare:

»På hösten samma år — 1896 — tillkom det på föranstaltande af
inanufakturhandlareföreningen i Stockholm utarbetade, den 27 november
dagtecknade yttrande och förslag, som nu är föremål för den nådiga remissen;
och nämnda förening anhöll hos Sveriges allmänna handelsförening
om dess yttrande öfver förslaget samt om handelsföreningens understöd
för en tilltänkt framställning i ämnet till Eders Kungl. Maj:t. Innan
något i anledning häraf hann åtgöras, väcktes vid 1897 års riksdag
motion om lagstiftning mot illojal konkurrens, hvarvid motionären åberopade
manufakturhandlareföreningens ifrågavarande utredning. Denna
motion föranledde emellertid icke till någon åtgärd.

Med anmälan om hvad sålunda förekommit hänsköt handelsföreningens
styrelse frågan till årsmötet 1897, då föreningen, under uttalande af
sina sympatier för frågan om ståtande af den illojala konkurrensen, fortfarande
öfverlämnade ärendet åt styrelsens vidare åtgärd.

I anledning af detta uppdrag öfversändes genom förvaltningsutskottets
försorg till samtliga föreningsledamöter, omkring 3,000 till antalet,
äfvensom till respektive köpmansföreningar in. fl. tryckta frågeformulär
med anhållan om svar å däri angifna frågor angående den illojala konkurrensen.
De inkomna svaren, dels af enskilda affärsmän och dels af
sammanslutningar af affärsmän inom olika trakter af landet, uttala nästan
utan undantag den öfvertygelsen, att kraftiga åtgärder äro af nöden för
att motverka den alltmer tilltagande illojala konkurrensen.

Af den sålunda lämnade redogörelsen torde noggrant framgå, att
inom landets handelskår förefinnes en ganska allmän opinion angående behofvet
af lagstiftningens ingripande till skydd mot en oärlig konkurrens
inom affärslifvet.

Då förvaltningsutskottet nu går att å Sveriges allmänna handelsförenings
vägnar i underdånighet yttra sig öfver den remitterade underdåniga
framställningen, vågar utskottet, med stöd af omförmälda opinion,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

på det kraftigaste instämma i manufaktur!]andlareföreningens hemställan
om utarbetande och framläggande af förslag till lagstiftning i omförmälda
hänseende. Det torde härvid få framhållas, hurusom vissa former af den
illojala konkurrensen, särskild! de, som i manufakturhandlareföreningens
förslag sammanförts under benämningen »svindelaktig reklam», under de
senaste åren vunnit en sådan spridning, att, enligt utskottets mening, allvarlig
fara anses vara för handen och snar bot i synnerligt hög grad
behöflig.

Beträffande härefter innehållet af en eventuell svensk lagstiftning
emot illojal konkurrens delar utskottet i det hela den uppfattning, som
gjort sig gällande i manufakturhandlareföreningens remitterade yttrande
och förslag. Sålunda finner äfven utskottet för sin del uppenbart, att berörda
lagstiftning bör rikta sig emot de konkurrensformer, som i omförmälda
yttrande benämnas svindelaktig reklam och skadande af annans
kredit, äfvensom mot förekommande missbruk vid realisation af konkursbo,
och har utskottet intet att erinra mot manufakturhandlareföreningens härutinnan
framställda förslag. I likhet med nämnda förening anser utskottet
vidare, att föreskrifter, motsvarande tyska lagens stadganden om otydliga
myckenhetsförhållanden, för närvarande icke med nödvändighet påkallas
af förhållandena här i landet, om än exempel på missbruk i sagda hänseende
icke saknas.

Däremot skiljer sig utskottet från manufakturhandlareföreningen i
fråga om behöfligheten af åtgärder mot nyttjande af namn eller firma i
syfte att vilseleda.

Föreningen har väl erkänt, att de svenska lagbestämmelserna icke
innebära samma trygghet mot obehörigt brukande af namn, firma eller
varumärke som föreskrifterna i den nya tyska konkurrenslagen, hvarjämte
framhållits, att för sådana särskilda affärsbeteckningar, som icke kunna
registreras eller af annat skäl icke registrerats, här i landet saknas allt
skydd; men då afsevärda olägenheter i berörda hänseenden icke kommit
till manufakturhandlareföreningens kännedom, har den ansett lagstiftningens
ingripande ej böra för närvarande påkallas.

Utskottet tillåter sig härutinnan meddela, att handelsföreningen med
sitt vidsträcktare verksamhetsområde haft en annan erfarenhet, i det att
mer än eu gång fall förekommit, då missbruk, särskild! af firmanamn,
ägt rum; och att dylika förhållanden icke oftare erhållit offentlighet, torde
i själfva verket få tillskrifvas den omständigheten, att, såsom jämväl manufakturhandlareföreningen
medgifvit, gällande lag icke lämnar tillräckligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

stöd för missbrukens beifrande. I synnerhet torde skyddet för firmanamn
vara i behof af förstärkning. Under det nämligen varumärkesregistret
föres gemensamt för hela riket af patent- och registreringsverket i Stockholm,
sker firmaregistreringen hos de lokala myndigheterna, Eders Kungl.
Ma,j:ts befallningshafvande och magistraterna; och firmalagen innehåller
endast, att firma skall tydligt skilja sig från andra för samma kommun
förut i handelsregistret intagna, ännu bestående firmor. Då med nutidens
lätta samfärdsel åtminstone de större firmornas verksamhet i allmänhet
utsträckes utöfver en kommuns område, är det tydligt, att anförda bestämmelser
lämna fältet öppet för en snart sagdt ohejdad konkurrens
genom missbruk af firmanamn. På grund häraf och då äfven i fråga om
konkurrensen inom samma kommun den nuvarande lagstiftningen enligt
utskottets mening icke är tillfredsställande, samt icke heller varumärkeslagen,
hvilken snart är femton år gammal, kan anses till fullo motsvara
näringslifvets nuvarande kraf, finner utskottet högeligen önskvärdt, att
behofvet af ökadt skydd för firma och varumärken må komma under
öfvervägande vid afgifvande af förslag till lagstiftning emot illojal konkurrens.

Därjämte är utskottet af den uppfattning, att förrådandet af handelsoch
yrkeshemligheter äfven bör blifva föremål för lagbestämmelser, då det
visat sig, att förseelser i detta afseende icke sällan förekomma.

Beträffande slutligen de i manufakturhandlareföreningens yttrande
och förslag berörda afbetalningsaffärerna, tillåter sig utskottet fästa Eders
Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet därå, att, enligt hvad inom Sveriges
allmänna handelsförening vitsordats, spridningen af dylika affärer under
de senaste åren tilltagit, till skada icke blott för de ärligt täflande handelsidkarne,
utan måhända ännu mera för den köpande allmänheten. Utskottet
vågar därför hemställa om lagstiftningens snara och kraftiga ingripande
emot de osunda afbetalningsaffärerna.

Sedan utskottet sålunda angifvit Sveriges allmänna handelsförenings
ställning till frågan om den illojala konkurrensen och dess uppfattning af
manufakturhandlareföreningens remitterade yttrande och förslag, vågar utskottet
ännu en gång i underdånighet framhålla behofvet af en lagstiftning
i ämnet samt lika underdånigt hemställa, att de af utskottet här
ofvan ä-ngifna synpunkter måtte vid en sådan lagstiftning vinna nådigt
beaktande.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Kommerskollegium afgaf den 27 november 1900 underdånigt utlåtande
i ärendet och anförde däri, att kollegium väl ansåge synnerligen
önskvärd!, att en ändamålsenlig lagstiftning, riktad emot illojal konkurrens,
äfven i andra afseenden än dem, rörande hvilka stadganden redan
förefunnos i gällande författningar angående patent, angående firma, angående
skydd för varumärken samt för vissa mönster och modeller med
flera särskilda ifrågavarande ämne berörande författningar, kunde åvägabringas,
men att det syntes kollegium föga antagligt, om ens möjligt, att
betryggande föreskrifter i ämnet kunde, utan att dessa hämmande ingrepe
på näringsfrihetens område, åstadkommas med tillämpning af det tyska
systemet. Snarare torde då, enligt kollegii uppfattning, det franska systemet
vara lämpligt att läggas till grund för en lagstiftning rörande
ifrågavarande angelägenhet. Men kollegium ansåge dock i hvad fall som
helst en närmare utredning härutinnan böra äga rum, innan utarbetande
af lagförslag i ämnet kunde ifrågakomma, och påpekade därjämte, att inrättandet
af särskilda handelsdomstolar borde vara en förutsättning för
bringande till stånd och för tillämpning af en lagstiftning emot illojal
konkurrens.

Då emellertid sådana domstolar icke ännu funnos i landet, ansåg
kollegium anledning till åvägabringande af den för åsyftade frågas närmare
bedömande erforderliga utredningen för närvarande icke vara för
handen, i betraktande hvaraf, och då Riksdagen så nyligen som år 1897
afslagit väckt motion i ämnet, kollegium fann sig icke kunna tillstyrka,
ätt den af inanufakturhandlareföreningen i Stockholm gjorda ansökningen
måtte till vidare åtgärd föranleda.

Med anledning af detta kommerskollegii afstyrkande utlåtande, som
är anmärkningsvärd! särskild! i det afseende!, att knappast någon hänsyntagits
till det betydelsefulla inlägg i frågan, som gjorts af Sveriges allmänna
handelsförening, lät Kung!. Maj:t hela ärendet bero.

I Sveriges allmänna handelsförenings årsberättelse till mötet i Galle
1901 säger förvaltningsutskottet följande:

»Under året — 1900 — har kommerskollegium i afgifvet utlåtande
i anledning af väckt fråga om lagstiftning mot illojal konkurrens på anförda
skäl för närvarande afstyrkt sådan lagstiftning. Utskottet har i

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

anledning häraf till behandling upptagit detta spörsmål och funnit komraerskollegii
motivering för dess afstyrkande föga öfvertygande.

Kollegiet anser, att införandet af handelsdomstolar bör föregå lagstiftning
emot illojal konkurrens. Detta skäl torde icke böra tillmätas
någon större betydelse redan af den anledning, att, äfven om handelsdomstolar
infördes i vårt land, detta ej kan ske i sådan omfattning, att de
allmänna domstolarnas medverkan för tillämpningen af lagstiftning mot
illojal konkurrens kan undvaras. Vidare torde de allmänna domstolarna
genom den af regeringen beredda nya bevisningslagen med däri förekommande
bestämmelser om sakkunnige sättas i stånd att tillämpa en dylik
lagstiftning likaväl som annan lagstiftning på olika områden af näringslifvet,
hvarför särskilda domstolar hvarken nu finnas eller ifrågasatts.
Kommerskollegium tillmäter särskild betydelse däråt, att frågan om lagstiftning
mot illojal konkurrens för några år sedan af Riksdagen af böjts.
Med kännedom om den ofantliga svårigheten att på enskild framställning
i Riksdagen drifva fram lagfrågor kan utskottet icke finna, att något
synnerligt afseende bör fästas vid denna omständighet. Lagutskottet, som
till öfvervägande delen består af personer, som äro främmande för handelsintresset,
afstyrkte lagstiftning mot illojal konkurrens och afgjorde därigenom
frågans öde i Riksdagen.

Beträffande formen för lagstiftning mot illojal konkurrens yttrar
kommerskollegium i berörda utlåtande, att det franska systemet, som med
generella bestämmelser vill träffa alla arter af sådan konkurrens, vore att
föredraga framför det tyska systemet, som vänder sig mot vissa bestämda,
vanliga och lätt påvisbara former af illojal konkurrens. Denna kollega
uppfattning kan utskottet icke biträda. Med de svaga processuella hjälpmedel,
hvaröfver den svenska rättsskipningen förfogar, skulle en lagstiftning
enligt det franska systemet blifva till föga gagn. Grenom att vända
sig mot alla upptänkliga arter af illojal konkurrens skulle man riskera
att icke träffa någon. Enligt utskottets mening finnes det intet tvifvel,
att en svensk lagstiftning mot illojal konkurrens bör grundas på det tyska
systemet, såsom i alla afseenden för våra förhållanden lämpligare än det
franska.

Beträffande behofvet af en sådan lagstiftning torde inom köpmanskretsar
ej vara mer än en åsikt. Stockholms specerihandlareförening har
helt nyligen gifvit uttryck åt denna åsikt genom ett cirkulär, som äfven
tillställts handelsföreningen och hvarigenom specerihandlareföreningen kraftigt
framhäfver behofvet af lagstiftning mot illojal konkurrens.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Under sådana förhållanden kan utskottet för ingen del betrakta komrnerskollegii
berörda uttalande såsom ett sista ord i frågan. Det bör fasthellre
uppkalla köpmännen till kraftiga åtgärder för hämmande af det
onda. Utskottet har emellertid icke velat väcka något förslag i frågan,
då utskottet har anledning att antaga, att en annan handelskorporation,
manufakturhandlareföreningen i Stockholm, som bragt frågan på tal, också
skall fullfölja densamma. Utskottet vill emellertid betona, att en lagstiftning
mot illojal konkurrens bör vara vida kraftigare än den, som hos
oss funnit uttryck, exempelvis i firma- och varumärkeslagarna. Lagen
bör i långt större utsträckning taga hänsyn till den brottsliga afsikten;
hvarhelst den tydligt uppenbarar sig, bör den näpsas.»

Såsom var att vänta, kunde köpmännens korporationer icke låta det
bero vid den utgång frågan erhållit hos Kungl. Maj:t genom kommerskollegii
afstyrkande utlåtande.

I november 1903 väcktes ärendet åter på tal hos Kungl. Maj:t genom
eu petition från följande köpmansföreningar i Stockholm:

Stockholms specerihandlareförening,

Manufakturhandlareföreningen i Stockholm,

Stockholms järnkramhandlareförening,

Stockholms skohandlareförening.

Centralstyrelsen för Sveriges skomakeriidkareföreningar,

Stockholms mjölk- och diversehandelsförening,

Stockholms glas- och porslinshandlareförening samt
Stockholms lysoljehandlareförening,

hvilka i underdånighet anhöllo, det Kungl. Maj:t täcktes med snaraste
efter verkställd utredning till Riksdagen aflåta proposition om lag till
hämmande af den illojala konkurrensen samt om de lagföreskrifter i öfrigt,
till hvilka Kungl. Maj;t af den gjorda framställningen kunde finna anledning.

Det får antagas, att Kungl. Maj:t, till följd af den vid sistlidna årets
riksdag i ämnet väckta motionen samt i öfrigt pa grund af kommerskollegii
trenne år förut afgifna utlåtande, icke fann anledning föreligga
till vidare behandling af det i petitionen anförda önskemålet om lagstiftning
emot den illojala konkurrensen. Alltnog, petitionen har icke föranledt
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Jag anförde i min motion förra året, att det ju kunde synas egendomligt,
att jag påkallade Riksdagens uppmärksamhet så omedelbart efter
det att flera köpmansföreningar petitionerat i ämnet hos Kung!. Maj:t, men
jag angaf också såsom skäl härför bland annat den omständigheten, att
en tidigare underdånig framställning i samma syfte icke ledt till något
resultat efter 11/1 års förberedande behandling. Vidare tillät jag mig
uttrycka en förmodan, att, därest petitionen af november 1903 skulle
remitteras till kommerskollegium för yttrandes afgifvande, densamma därstädes
kunde blifva föremål för liknande afstyrkande, som kom en föregående
framställning till del, och detta måhända desto snarare, som 1903
års petition i flera detaljer gick längre, än man rimligen kunde begära
få inrymdt i en lagstiftning, afsedd att hämma den illojala konkurrensen.

Jag anser fortfarande, liksom jag antydde i förra årets motion, att
Kungl. Maj:t med större lätthet kan intressera sig för ifrågavarande lagstiftning
och för vissa därmed sammanhängande lagändringar, särskildt i
tryckfrihetsförordningen, om Kungl. Maj:t finge tillfälle erfara Riksdagens
åsikter. Därför har jag ansett mig böra draga ärendet ånyo under Riksdagens
pröfning, viss på, att det snart endast skall vara en tidsfråga
när statsmakterna vilja tillmötesgå köpmannaintresset i landet genom att
gifva ett välbehöfligt värn i lagstiftningen gentemot en orättfärdig konkurrens.

Från lagutskottets behandling af min motion vid sistlidna årets riksdag
har jag att anföra, att från Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott
till lagutskottet ingått följande den 15 februari 190d dagtecknade
skrifvelse:

»Det arbete, som under de senaste åren pågått bland Sveriges köpmän
för ställande af den illojala konkurrensen, bär med noggrann uppmärksamhet
blifvit föijdt af Sveriges allmänna handelsförening; och har
föreningen jämväl själf deltagit i arbetet. Med lifligt intresse har föreningens
förvaltningsutskott tagit del af den motion i detta ämne — n:o
100 —, som vid innevarande riksdag blifvit väckt af ledamoten i Andra
Kammaren herr C. J. F. Ljunggren från Kristianstad och till hvilken
motion jämväl handelsföreningen lämnat sin medverkan, därigenom att
herr Ljunggren i ärendet beredts tillfälle till samarbete med en af föreningens
förvaltningsutskott tillsatt kommitté. Då berörda motion noga
motsvarar de önskningar i ämnet, hvilka hysas inom handelsföreningens
förvaltningsutskott, och då detsamma är genomträngdt af öfvertygelsen
därom, att snara åtgärder måste vidtagas till stäfjande af den öfverhandBih.
till Biksd. Prof. 1905. 7 Sami. 8 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tagande illojala konkurrensen, får detsamma härmed vördsamt hemställa,
att bifall till motionen måtte af lagutskottet förordas.»

Vidare torde jag i detta sammanhang få anföra, att frågan om lagstiftning
emot den illojala konkurrensen ånyo förekom vid Sveriges allmänna
handelsförenings årsmöte sistlidna sommar, och beslöt mötet, efter
uttalande af behofvet af en lag, som skyddar den ärliga och lojala konkurrensen
och om möjligt utrotar eller åtminstone begränsar den illojala
konkurrensen, att uppdraga åt styrelsen och förvaltningsutskottet att fortfarande
verka för vinnande af nämnda önskemål.

Jag går nu att i hufvudsak upprepa den väsentligaste delen af min
förra motion och åberopar, hvad jag i början här omnämnt, att jag i viss
mån ackommoderat mig efter de synpunkter, från hvilka lagutskottets
majoritet sett föreliggande lagfråga.

Behofvet af lagstiftning.

Det torde tillåtas mig förutskicka eu definition å uttrycket »illojal
konkurrens» för att därigenom framhålla, hvad jag i denna min nya framställning
till Riksdagen ämnar begränsa mig till.

Såsom en yttring af illojal konkurrens betecknar man sådan handling
af en näringsidkare, hvarigenom han på ett orättfärdigt sätt eller
med beräkning på köparens godtrogenhet och oförstånd söker att draga
kunder till sig till förfång för konkurrenter.

Med angifvande af denna allmänt kända definition för »illojal konkurrens»
har jag också velat antyda, att det här uppenbarligen gäller det
allmänna, d. v. s. statens plikt att vårda om folkets känsla för rättfärdighet
i affärer, så att en lagstiftning må varda ordnad, som stadgar påföljd
för straffbara handlingar och sålunda äfven i viss mån skyddar den
lojale affärsmannen i hans rättmätiga förvärf.

Att en orättfärdig konkurrens måste anses vara straffbar ej endast
mot konkurrenter utan äfven emot allmänheten, som bedrages, torde vara
så påtagligt, att härom icke behöfver vidare ordas. Det kan således med
fog påstås, att en lucka förefinnes i den lagstiftning, som icke gifver tillfälle
till beifrande af dylika handlingar.

Så stor lär väl ändå icke vår näringsfrihet vara, att det allmänna
kan tillstädja nästan hvarje försök att begagna sig af folks godtrogenhet
eller bristande iakttagelseförmåga för att »göra affärer». Där sådant opåtalt
får passera, kan man verkligen säga, att »staten är i fara», ty lika
mycket som statens välfärd är beroende af dess ekonomiska framgång,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

lika mycket är denna återigen beroende af folkets moraliska utveckling
samt dess känsla för rättfärdighet i köpenskap.

Mångahanda exempel skulle kunna anföras, som påvisa, hurusom
staten stiftat lagar i ändamål att verka såsom skydd mot »illojalitet» i affärer.
Jag vill här endast fästa uppmärksamheten på den lag, som vid
nu förevarande ärendes tidigare handläggning alls iake beaktats, nämligen
den så kallade ockerlagen af 1901. I denna lag nämnes uttryckligen, att
den, som vid försträckning af penningar begagnar sig af någons »oförstånd
eller lättsinne», begår en straffvärd handling. (Ordet lättsinne får här
anses vara synonymt med »obetänksamhet» eller »bristande iakttagelseförmåga».
) Nu kan man med fullt skäl fråga, om icke någon gång, för att
ej säga i de flesta fall, motiverna till den yttring af illojal konkurrens,
som man plägar kalla den »svindelaktiga reklamen», just hafva sitt ursprung
i beräkningar att draga, nytta af folks oförstånd, obetänksamhet eller
bristande iakttagelseförmåga. Har staten därför i ett analogt fall stiftat
lag, bör den lojale affärsmannen och allmänheten i öfrigt kunna hafva rätt
att fordra statens skydd medelst lagstiftning i förevarande fall.

Att behofvet af lagstiftning mot en öfverhandtagande illojal konkurrens
förefinnes, därom lärer det val numera knappast råda tvifvel.
Äfven många af dem, som vid frågans tidigare behandling i Riksdagen
motsatt sig väckta motioner, hafva uttalat sig för önskvärdheten af att på
lagstiftningens väg kunna råda bot för anmärkta olägenheter. Det gäller
sålunda nu blott att finna bästa sättet att åstadkomma lämpliga lagbestämmelser.
Om det än möjligen kan vara svårt att från början träffa
det rätta i en ny lagstiftning och att i här ifrågavarande ämne ernå en
effektiv lag för alla de tänkbara — för att icke äfven säga de otänkbara
— fall, där den illojala konkurrensen söker sig fram, kan man dock därför
icke hafva rätt att låta det allt fortfarande anstå med ens de enklaste
försök att få till stånd en utredning om hvad som i lagstiftningsväg lämpligen
bör erfordras till stafvande af de oftast förekommande yttringarna
af en orättfärdig konkurrens.

Det torde nog också få anses alltmera tydligt, att man icke gärna
i längden kan låta sig lockas till den utopi, att bästa botemedlet mot de
anmärkta oegentligheterna vore att söka hos en upplyst opinion, som förstode
att till deras rätta värde uppskatta försöken att genom öfverdrifter
och osanna uppgifter tillskansa sig ekonomisk fördel. Om man någonsin
bör vara rädd för att genom luckor i lagstiftningen bereda, hvad man
plägar säga, »skälmarna ett godt skratt», så lär det väl vara just i sådant

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hänseende, som här nämnda. Erfarenheten har ju med bestämdhet ådagalagt,
att det onda alltjämt förvärras — och likväl kan ingen vilja bestrida,
att icke en förändring till det bättre åstadkommits under årens lopp såväl
i en god folkupplysning som öfver hufvud taget i det allmänna rättsmedvetandet.

Det torde af hvad jag redan anfört tydligt framgå, att önskningarna
beträffande lagstiftning mot illojal konkurrens sedan många är äro mycket
utbredda inom landets handels- och köpmansföreningar. Denna omständighet
bör icke lämnas obeaktad af Riksdagen, ty den angifver ju faktiskt,
att den praktiska erfarenheten gjort sig fullt förtrogen med den begärda
lagstiftningens alla sidor, både de gynnsamma och de, hvilka kunna sägas
hafva vissa svagheter. Man har sedan länge inom affärskretsar gått från
den sangviniska åsikten att kunna vinna något emot den illojala konkurrensens
fortskridande genom att på frivillighetens väg medelst enskilda
initiativ och utan lagstiftningens hjälp göra propaganda. Alla försök i den
vägen hafva visat sig otillräckliga. Endast till lagens hjälp ställer man
numera sin förhoppning, viss om att lagar verkligen förmå grundlägga
en sedelärande opinion hos folket.

Den lyckligaste och med vår rättsordning bäst öfverensstämmande
formen för den ifrågsatta lagen lär obestridligen vara att finna i det
tyska systemet med dess tillämpning å de mest vanliga yttringarna af
illojal konkurrens. En dylik lagstiftning efter bestående föredöme får därföre
icke betraktas såsom ett farligt experiment, som man bör akta sig
för i det längsta. Tvärtom, man får fastmer söka taga tiden i akt, så att
den icke går förbi oss och lämnar våra lojala affärsmän utan det skydd,
som de efter noggrant öfvervägande upprepade gånger göra framställning
om hos regering och Riksdag.

Skulle det icke lyckas att från början stifta konkurrenslagen så, att
alla verkligt åtkomliga oegentligheter kunna beifras, så lär ju alltid deri
utvägen stå öppen att genom revision af lagen förbättra densamma i behöfliga
detaljer. För det närvarande gäller det emellertid att söka få en
utredning till stånd, och gör man sig allmänt i landet den förhoppning, att
Riksdagen icke längre skall vilja undandraga sig åtgärder i sådant syfte.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Jag öfvergår nu till klargörande af de vanligast förekommande yttringarna
af den illojala konkurrensen, livilka i främsta rummet borde
blifva föremål för lagstiftning.

l:o) Svindelaktig reklam.

Utan gensaga lär den »svindelaktiga reklamen» vara den mest gängse
formen för en illojal konkurrens; att den på samma gång är den farligaste,
torde vara uppenbart för en hvar, som iakttagit dess förekomst i öfverdrifna
och osannfärdiga annonser, å tryckta eller skrifna tillkännagifvanden
i eller utanför affärslokaler eller medelst etiketter å varor in. in.

Ingenting är mer ägnadt att locka folks godtrogenhet än just de
svindelaktiga reklamerna rörande prisbillighet och andra företräden hos en
artikel, ty de äro ju baserade på att draga nytta af den mänskliga svagheten
att gärna vilja tro på det, som man hoppas.

Vid bedömandet af brottsligheten hos de olika arterna af svindelaktig
reklam torde man emellertid böra bortse från sådana reklamprospekt,
hvilka en upplyst opinion vant sig vid att icke hänföra till de straffvärd»
yttringarna i fråga om konkurrens.

Från lagutskottets utlåtande sistlidna riksdag må det tillåtas mig
anföra den åsikt, att dylika till svindelaktig reklam hänförliga framställningar,
ehuru ur subjektiv synpunkt brottsliga, i objektivt hänseende icke
kunna anses innebära någon fara för den köpande allmänheten genom att
bibringa densamma oriktiga föreställningar. Så t. ex. lära ej för en hvar
uppenbara öfverdrifter i framhållande af en affärs omfattning och dylikt
kunna medföra någon ekonomisk skada vare sig för allmänheten eller konkurrerande
affärer. Annorlunda blifver naturligtvis fallet i fråga om uppgifter,
hvilkas sanningsenlighet allmänheten är fullständigt ur stånd att
bedöma och som således verkligen kunna missleda och förleda den köpande
allmänheten. Jag vill tillägga rörande vissa alltför bekanta reklamprospekt,
att huru »svindlande» de än mången gång kunna förefalla vid en första
blick, »svindelaktiga», d. v. s. bedrägligt affattade, lär man icke alltid
kunna anse dem vara, så att lagstiftningen här bör träda emellan med
påföljd. Hvarken efter tyska eller franska lagarna lär det heller någonsin
hafva ifrågasatts att beifra sådana reklamsprospekt som t. ex. »Van Houtens
cacao är bäst, i bruket billigast». Om smaken skall man ju aldrig tvista,
således kan det ju aldrig vara tal om att disputera om det rent individuella

Lagutskottets Utlåtande N-o 9.

uttrycket »bäst». Rörande återigen uttrycket »billigast», så lär det ju vara
möjligt för beträffande firma att påvisa, det man vid en viss behandling
eller med en viss blandning af nämnda cacao kan få den att ställa sig
billigare i bruket än någon annan cacao.

En lagstiftning, som afser skydd åt den lojale affärsmannen och åt
den stora allmänheten mot de skadliga verkningarna af en svindelaktig
reklam, bör emellertid, såsom också ofta påpekats, kunna stödja sig på eu
förändrad föreskrift i tryckfrihetsförordningen, gående ut därpå, att ansvaret
för i tryck återgifven »lögnaktig uppgift och vrängd framställning
till allmänhetens förvillande och förledande», ehvad det afser en svindelaktig
affärsreklain, öfverfiyttas från den ansvarige tidningsutgifvaren, respektive
tryckeriägaren, till annonsören eller utspridaren af det brottsliga
prospekttrycket.

Jag har här med afsikt berört såväl den mera vanliga formen för
affarsmeddelanden medelst annonser i tidningar som ock det ofta förekommande
sättet att medelst särskilda från tryckerier eller i skrift utgifna
prospekt åstadkomma reklamer.

Utan att vilja inlåta mig på behöfligheten af en i så måtto förändrad
rättegångsordning, att fri bevispröfning infördes, tillåter jag mig likväl i
detta sammanhang få fasta uppmärksamheten på hvad lagutskottet i sitt
utlåtande om min förra motion i ämnet anförde, nämligen, att målet synes
kunna vinnas äfven utan samband med den redan länge på dagordningen
stående, men allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande
i vår lagstiftning af den fria bevispröfningens grundsats, på så sätt att
ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget härom utbrötes
och särskild! för sig infördes bestämmelsen om befogenheten för rätten,
att, där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit förebragt,
bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta eller
eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Tillika torde det icke vara olämpligt att här påpeka, det införandet
af sakkunnige i handelsmål för det närvarande synes vara en tidsfråga,
som, med det intresse förslaget rönt vid dess förberedande behandling/måhända
står närmare före och kan hinna, att vidare utvecklas i landet, innan
lagstiftning emot illojal konkurrens blifver verklighet.

Lagutskottets Utlåtande N:o .9.

I tyska lagen stadgas rörande den svindelaktiga reklamen, att provisoriska
beslut må af domstol under vissa förhållanden kunna meddelas;
och torde efterföljandet af detta tillvägagångssätt samt beredande af möjlighet
till verkställighet af underrätts beslut, innan de ännu hunnit taga
åt sig laga kraft, vara af stor betydelse för våra svenska rättsförhållanden,
da det i regel hos oss kan draga flera år, innan slutlig dom vinnes, under
hvilken tid, därest ej dylikt »provisoriskt beslut» kunde anordnas och verkställighet
följa, vederbörande blefve i tillfälle att fortsätta med öfverklagade
förfaringssättet.

2:o) Skadande af annans näring eller kredit genom missledande
påståenden eller åtgärder.

Otaliga äro de sätt, hvarpå eu människa kan skada en annan genom
oriktiga meddelanden, och det torde icke vara lätt att stifta lagar, som
passa in på alla upptänkliga förhållanden. Yår strafflag nämner emellertid
ingenting om brott, som falla under den här ofvan angifna rubriken,
och likväl lär det väl med fog kunna anses fullt lika straffbart att utsprida
osanna, förklenande påståenden om en konkurrents näring i syfte
att skada hans förvärfsverksamhet som att, på sätt strafflagens 16 kap.
nämner, ärekränka någon. Den tyska lagen emot illojal konkurrens stadgar
skadeersättning för den, som i konkurrensändamål utsprider osanna
påståenden, hvilka äro ägnade att skada annans yrkesdrift eller kredit.
I all sin enkelhet är denna bestämmelse särdeles behöflig i en blifvande
svensk lag emot illojal konkurrens. De mest vanliga fållen af den här antydda
arten af illojal konkurrens torde, i korthet anförda, vara följande:

l:o falsk uppgift, att konkurrent är konkursmässig eller att hans
affär upphört;

2:o missledande uppgift om beskaffenheten af konkurrents fabrikat;

3:o utspridande af konkurrents prisnotering eller leveransbetingelser
pa missledande vis i ändamål att därefter underbjuda i pris eller öfverbjuda
i leveransvillkor.

Sistlidne Riksdags lagutskott nämner i sitt utlåtande rörande min
förutvarande motion i ämnet, att det bör tillses, att i främsta rummet
åtgärder vidtagas emot sådana konkurrensformer, som jag sammanfattat
under ofvanstående rubrik, alldenstund dylika handlingar, såsom riktade

Lagutskottet Utlåtande N:o 9.

Utskottets

yttrande.

emot viss person eller viss affär, innebära såväl subjektivt som objektivt
någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar, som bestå allenast
i ohemult framhäfvande af den egna affärens och de egna varornas förträfflighet.

På grund af hvad jag här haft äran anföra får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunna anses erforderliga
och lämpliga till stäfjande af illojal konkurrens, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen kan
föranleda.»

I motionens syfte hafva herrar C. Faxe, V. L. Moll, C. H. P. Buren
och I. E. G. Svensson i Skyllberg instämt.

Till utskottet hafva med afseende å behandlingen af förevarande
motion öfverlämnats en för Sveriges allmänna handelsförening af dess
styrelses förvaltningsutskott afbiten, den 8 februari 1905 dagtecknad skrifvelse,
däri uttalats anslutning till det i motionen framlagda förslag, och
hemställts, att detsamma måtte af lagutskottet förordas, äfvensom till
lagutskottet ställda skriftliga framställningar i samma syfte från ett flertal
handelsföreningar i olika delar af landet. Lagutskottet har tillika från
motionären fått under hand mottaga åtskilliga tidningsexemplar, innehållande
artiklar, som skulle ytterligare styrka motionärens förslag.

Af hvad i förevarande motion anförts och vid ärendets behandling
inom utskottet sålunda i öfrigt förekommit framgår otvetydigt, att frågan
om vidtagande af åtgärder för stäfjande af en öfverhandtagande s. k.
illojal konkurrens är en angelägenhet, som sedan flera år tillbaka är föremål
för största uppmärksamhet inom sakkunniga och intresserade kretsar.
Inom handelsvärlden synes sålunda hafva framträdt en allmän önskan att

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

på lagstiftningens väg något måtte åtgöras till förekommande eller mildrande
af uti ifrågavarande hänseende anmärkta olägenheter. I motionen
har erinrats, hurusom de i sådant hänseende hos Riksdagen — åren 1897
och 1 904 — gjorda framställningar icke föranledt någon Riksdagens åtgärd,
hvarjämte motionären likaledes utförligt redogjort för hvad eljest
åtgjorts i syfte att påkalla statsmakternas ingripande i det i motionen angifna
syfte.

Då utskottet nu går att uttala sin uppfattning i frågan, anser utskottet
angeläget att framhålla, hurusom utskottet ingalunda vill bestrida
den faktiska tillvaron af de missförhållanden, mot hvilka förevarande
motion är riktad. Såsom äfven lagutskottet vid nästlidet års riksdag med
afseende å det då i ämnet väckta förslaget anförde, bör en blott hänvisning
till den dagliga erfarenhetens talrika vittnesbörd vara till fyllest att
ådagalägga, hurusom den illojala konkurrensen inom handelsvärlden äfven
i vårt land nått en afsevärd omfattning och framträder i många och
skiftande former. Utskottet underkänner således ingalunda behofvet af en
återgång till ett sundare affärslif. Och om utskottet kunde vinna den
öfvertygelse, att lagstiftningsåtgärder öfver hufvud vore lämpliga och tillräckliga
för hämmande af den illojala konkurrensen, skulle utskottet icke
tveka att lämna motionen sitt understöd.

Härtill anser sig emellertid utskottet på nedan anförda grunder för
närvarande förhindradt. Enligt utskottets tanke möta åtskilliga och afsevärda
betänkligheter mot en lagstiftning i den riktning och af det innehåll,
som nu ifrågasatts. Oafsedt att densamma kunde utgöra ett ingrepp
i den för affärslifvet nödiga och nyttiga frihet, som ligger till grund för
och med viss begränsning främjas af gällande näringslagstiftning, torde
det vara att befara, att lagbestämmelser mot illojal konkurrens komme
att drifva den samvetslöshet, som yppar sig däri, till andra för allmänheten
och de redbara affärsmännen ännu menligare uttryck och därigenom
det onda förvärras. Det har vid frågans föregående behandling inom
Riksdagen såsom ett skäl för lagstiftning på ifrågavarande område anförts,
att redan tillvaron af lagbestämmelser, som präglade illojal konkurrens
såsom förkastlig och otillåtlig, vore ägnad att i väsentlig mån
förebygga det onda och särskildt att hindra dess spridning i vidare kretsar.
Äfven om man kunde antaga, att den ifrågasatta lagstiftningen skulle
kunna medföra en sådan verkan — hvarom utskottet icke finner sig öfvertygadt
— torde man dock icke få förbise, att en lags gagn och berättigande
dock väl hufvudsakligen ligger i att den kan tillämpas. Det
llih. till Uiksd. Fröt. 1905. 7 Sand. S Häft. it

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

lärer i främsta rummet böra tillses, huruvida det verkligen är möjligt
att gentemot de mångskiftande former, i hvilka den illojala konkurrensen
redan framträdt eller kan antagas komma att framträda, utfinna lämpliga
och tillfredsställande lagbestämmelser. Svårigheten härutinnan är för
utskottet ett viktigt stöd för dess ståndpunkt i frågan. Obestridligt är,
att konkurrensen i affärslifvet ofta tager sig ett uttryck, hvilket icke står
i full öfverensstämmelse med de moraliska krafven på sanning och redlighet,
utan att det ändock kan ifrågasättas att därför stadga ansvar. Eu
gräns mellan juridiskt tillåtna och otillåtna handlingar, mellan straff och
straffrihet torde vara ytterst svår att uppdraga på ifrågavarande område.

Att för vårt lands vidkommande ett effektivt lagstiftningsskydd mot
illojal konkurrens skulle kunna åstadkommas, kan utskottet icke annat än
betvifla. Utskottet anser det knappast vara möjligt att, på sätt den gällande
tyska lagen i ämnet försökt, uttömmande uppräkna och karakterisera
de konkurrensens yttringar, hvilka enligt den allmänna rättsuppfattningen
äro att anse såsom otillåtna eller illojala, eller ens de fall, i hvilka
konkurrensen tagit sig ett särskildt stötande eller farligt uttryck. Äfven om
man icke ville vid en sådan lagstiftning tillämpa det franska systemet,
enligt hvilket i lagen endast meddelats en allmän bestämmelse om skyldighet
för enhvar, som förorsakar annan skada, att därför utgifva ersättning,
hvaremot åt lagskipningen öfverlämnats att för hvarje särskildt
fall bedöma, huruvida illojal konkurrens föreligger, torde det ändock blifva
nödvändigt att till en viss och ganska hög grad lita till domstolarnas fria
pröfning vid den ifrågasatta lagens tillämpning. Härvid möter emellertid
redan den svårighet, att i vår rättsskipning den fria bevispröfningens grundsats
ännu icke vunnit fullständigt genomförande. Särskildt lägga vår rätts
regler för bevisning af skadeståndsanspråk hinder i vägen för att tillförsäkra
nödigt skydd åt den, som drabbas af den illojala konkurrensens
verkningar, ity att det i de flesta fall skulle vara omöjligt att, såsom
vår rätt fordrar, bevisa icke blott att skada uppstått utan jämväl till
hvilket belopp densamma uppgår.

Äfven i andra afseenden står den nu föreslagna lagstiftningen icke i
öfverensstämmelse med vårt rättssystem, och förutsätter ett kraftigt ingripande
emot den illojala konkurrensens yttringar vissa förändringar i vår
rättsförfattning. Genom en sådan lagstiftning skulle uppställas ett fullkomligt
nytt slag af brott eller rättare en mängd särskilda förut okända brott,
med afseende å hvilka det torde blifva svårt att fastställa principiella och
allmängiltiga kännetecken. Spörsmålet, hvem som i fråga om berörda brott

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

skulle vara att anse såsom målsägare, hvem eller hvilka ett eventuellt
skadeståndsanspråk skulle tillkomma, torde icke heller vara lätt att tillfredsställande
besvara. För öfrigt kan, såsom vid frågans föregående behandling
jämväl framhållits, den allmännast förekommande formen af illojal
konkurrens, den svindelaktiga reklamen, ej såsom sig bör stäfjas, med
mindre ändring vidtages i tryckfrihetsförordningen i riktning att vederbörande
annonser göres ansvarig för innehållet af de uti tidningarna och
pressen i öfrigt förekommande annonser af ifrågavarande slag. Slutligen
vill utskottet framhålla, att, då ett riktigt bedömande af ifrågavarande
förhållanden torde kräfva en viss grad af speciell kompetens på förevarande
område, inrättandet af särskilda handelsdomstolar lärer vara en förutsättning
för åvägabringande och tillfredsställande tillämpning af eu lagstiftning
emot illojal konkurrens.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande L’:o 9.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Dieden, A. Olsson, Lindhagen, Wikhmd, Segerdald
och Jansson, hvilka anfört:

»I anledning af den äfven vid 1904 års riksdag väckta motionen rörande
lagstiftningsåtgärder för stafvande af illojal konkurrens anförde lagutskottet
i sitt af Andra Kammaren biträdda yttrande följande:

»Den faktiska tillvaron af de missförhållanden, mot hvilka föreliggande
motion är riktad, lärer ej af någon kunna bestridas. En blott hänvisning
till den dagliga erfarenhetens talrika vittnesbörd bör i hvarje fall
vara till fyllest, att ådagalägga, hurusom den illojala konkurrensen inom
handelsvärlden äfven i vårt land nått en afsevärd omfattning och framträder
i inånga och skiftande former. Detta förhållande vitsordades också
allmänt redan vid det; föregående tillfälle — år 1897 — då frågan om
lagstiftningsåtgärder emot illojal konkurrens förelåg till Riksdagens pröfning.
Anledningen därtill, att det då framlagda förslaget i samma syfte
som nu förevarande motion icke vann Riksdagens godkännande, torde
därför icke i någon mån hafva legat i underkännande af behofvet af
de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna, utan fastmera och uteslutande i uppfattningen
om sådana åtgärders olämplighet och otillräcklighet för ändamålet,
Dessa synpunkter framhäfdes af lagutskottet i dess i ärendet afgifna
utlåtande såsom hufvudsakligt motiv för dess afstyrkande hemställan.

Det nuvarande lagutskottet kan ej tillmäta de af 1897 års lagutskott
sålunda anförda hufvudskäl emot vidtagande af lagstiftningsåtgärder till
stäfjande af den illojala konkurrensen någon afgörande vikt, Hvad beträffar
påståendet, att botemedlet emot den illojala konkurrensen lämpligast,
borde sökas utom lagstiftningens råmärken i en upplyst opinion,
lärer, på sätt jämväl motionären framhållit, erfarenheten hafva visat, att
utan lagstiftningens mellankomst det onda hotar att alltmer förvärras och
att det ej gärna är tänkbart, att allmänheten själf skall kunna skydda
sig emot att vilseledas af de mer eller mindre listiga försöken från vissa
affärers och köpmäns sida att från andra affärer eller köpmän genom oriktiga
framställningar draga kunder; och hvad angår svårigheten eller omöjligheten
att på lagstiftningens väg finna bot för den illojala konkurrensen

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

i alla de mångskiftande former, hvari den redan framträdt, eller kan antagas
komma att i framtiden visa sig, ligger efter utskottets uppfattning
ej heller häri någon giltig anledning att ställa sig helt afvisande emot
hvarje ingripande af lagstiftningen på ifrågavarande område. Redan tillvaron
af en lagstiftning, som präglar illojal konkurrens såsom förkastlig och
otillåtlig, är efter utskottets mening ägnad att i väsentlig mån förebygga
det onda och särskildt att hindra dess spridning i vidare kretsar. Dessutom
är det ingalunda ådagalagdt och näppeligen ens sannolikt, att eu
lagstiftning i ämnet ovillkorligen kommer att besitta endast en ringa grad
af effektivitet, om ock erkännas måste, att ett kraftigt inskridande emot
den illojala konkurrensens yttringar förutsätter- vissa förändringar i vår
rättsförfattning. I detta afseende har under frågans föregående behandling
framhållits, att den allmännast förekommande formen af illojal konkurrens
— den svindelaktiga reklamen — ej kan såsom sig bör stäfjas, med
mindre ändring vidtages i tryckfrihetsförordningen i riktning att göra vederbörande
annonsör ansvarig för innehållet i de uti tidningarna och pressen
i öfrigt förekommande annonser af ifrågavarande slag. Tillika har betonats,
att vår rätts regler för bevisning af skadeståndsanspråk lägga hinder
i vägen för att tillförsäkra nödigt skydd åt den, som drabbas af den
illojala konkurrensens verkningar, i ty att det i de flesta fall skulle vara
omöjligt att, såsom vår rätt fordrar, bevisa icke blott att skada uppstått
utan jämväl till hvilket, belopp densamma uppgår. Utskottet, som erkänner
befogenheten af de sålunda framställda erinringarna, anser emellertid
desamma ej behöfva föranleda undanskjutande af frågans lösning. Hvad
beträffar den ifrågasatta ändringen i tryckfrihetsförordningen, torde dock i
samband med den nödiga utredningen af frågan i öfrigt böra tagas under
öfvervägande, huruvida och på hvad sätt sådan ändring lämpligen må
åvägabringas; och hvad bevisningsfrågan angår, synes målet kunna vinnas
äfven utan samband med den redan länge på dagordningen stående, men
allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande i vår lagstiftning
af den fria bevispröfningens grundsats, nämligen därigenom att
ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget härom utbrötes
och särskildt för sig infördes bestämmelsen om befogenhet för rätten att,
där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit förebragt,
bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta eller
eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Då utskottet sedermera öfvergår att uttala sig angående lämpligaste
sättet att för vårt lands vidkommande införa lagstiftningsskydd emot

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

illojal konkurrens, vill utskottet såsom sin uppfattning framhålla, att det
franska systemet, enligt hvilket i lagen endast meddelats en allmän bestämmelse
om skyldighet för enhvar, som förorsakar annan skada, att
därför utgifva ersättning, hvaremot åt lagskipningen öfverlämnas att för
hvarje särskild! fall bedöma, huruvida illojal konkurrens föreligger, visserligen
ur teoretisk synpunkt torde vara att föredraga framför den tyska
lagstiftningsprincipen att specialisera de fall, då illojal konkurrens skall anses
vara för handen; men å andra sidan hvilar tillämpningen af det franska
systemet i långt högre mån än den tyska lagstiftningen på förutsättningen
af särskilda, med speciell fackkunskap om affärsförhållanden utrustade
domstolar. Vår nuvarande domstolsorganisation kan därför näppeligen
anses lämplig för det franska systemets införande. Äfven med användande
af det tyska systemet torde det låta sig göra att träffa de mest
framträdande missförhållandena på konkurrensens område, och man erhåller
därjämte, om lagstiftningen riktas endast emot vissa på förhand bestämda
former af illojal konkurrens, ökad trygghet för en likformig lagtillämpning.
Samtliga handelskorporationer, som i ärendet uttalat sig, hafva
också förordat en lagstiftning efter förebild af det tyska systemet, och det
synes alltså äfven från denna synpunkt vara skäl att inskränka lagstiftningen
emot illojal konkurrens till vissa särskilda fall i stället för att
under en allmän bestämmelse inrymma alla former af dylik konkurrens.

Då det sedermera gäller att afgöra, livilka yttringar af den illojala
konkurrensen, som böra göras till föremål för lagstiftningens ingripande, bör
det efter utskottets mening tillses, att i främsta rummet åtgärder vidtagas
emot sådana konkurrensformer, som motionären sammanfattat under rubriken
»skadande af annans näring eller kredit genom missledande påståenden
eller åtgärder». Såsom riktade emot viss person eller viss affär innebära
dylika handlingar efter utskottets mening såväl subjektivt som objektivt
någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar, som bestå allenast
i ohemult framhäfvande af den egna affärens och de egna varornas förträfflighet.
Äfven dessa sistnämnda konkurrensformer äro visserligen förkastliga,
men för lagstiftningen torde det ej vara skäl att i vidare mån
ingripa emot desamma, än som påkallas af angelägenheten att skydda
allmänheten eller konkurrerande affärer emot ekonomisk förlust. T ett
flertal fall torde nämligen dylika till svindelaktig reklam hänförliga framställningar,
ehuru ur subjektiv synpunkt brottsliga, i objektivt hänseende
icke innebära någon fara för att den köpande allmänheten därigenom bibringas
oriktiga föreställningar. Så t. ex. lära ej för enhvar uppenbara

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

öfverdrifter i framhållandet af eu a tf är,s omfattning och dylikt kunna
medföra någon ekonomisk skada vare sig för allmänheten eller konkurrerande
affärer. Annorlunda blifver naturligtvis fallet i fråga om uppgifter,
hvilkas sanningsenlighet allmänheten är fullständigt ur stånd att bedöma
och som således verkligen kunna missleda och förleda den köpande allmänheten.
Hänsynen till såväl allmänheten som de konkurrerande affärernas
intresse synes därvid kräfva den skyldiges bestraffande och fällande
till skadestånd.

Hvad slutligen vidkommer motionärens förslag att införa lagstiftningsskydd
emot den konkurrens, som kan öfvas vid försäljning af konkursbo,
anser sig utskottet ej kunna tillstyrka en sådan lagstiftningsåtgärd.
Såvidt utskottet kan finna, bör det ej anses såsom illojal konkurrens, att
konkursborgenärer, i den mån de så pröfva lämpligt, fortsätta konkursgäldenärens
affär för att därigenom bereda sig bättre ersättning för sina
fordringar. Däremot är utskottet ense med motionären, att föregifna konkursrealisationer
äro till illojal konkurrens hänförliga och således böra
såsom sådan bestraffas.

Hvad frågan i öfrigt angår, kan utskottet för närvarande ej ingå i
närmare uttalande därom, utan torde lämpligast vara, att Riksdagen åt
Kungl. Maj:t öfverlämnar att i detta afseende åstadkomma erforderlig
utredning.»

Till de skäl, som sålunda anförts för motionärens förslag, få vi i hufvudsak
ansluta oss. I anledning af hvad utskottet nu anfört, behöfver
därför enligt vår mening endast hänvisas till nämnda utlåtande. Vi
finna således, att stäfjandet af illojal konkurrens icke får antagas såsom utskottet
yttrar, kunna utgöra ett ingrepp i en för affärslifvet nödig och
nyttig frihet. Och då utskottet förmenar, att den föreslagna lagstiftningen
icke står i öfverensstämmelse med vårt rättssystem och skulle uppställa
ett fullkomligt nytt slag af brott, så är äfven detta påstående enligt vår
uppfattning oriktigt. Vår strafflag fastslår tvärtom, att skadegörelse
genom bedrägligt eller oredligt förfarande är en straffbar handling. Nu
gäller det endast att upprätthålla denna princip i ett visst fall, där strafflagens
fordran af utredande bevisning om att skada verkligen inträffat
lägger hinder i vägen för principen att komma till sin rätt. Särskilda
straffbestämmelser i enahanda syfte för andra fall finnas ock redan.

På grund häraf få vi hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N''o 9.

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t tacktes låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunna
anses erforderliga och lämpliga till ståtande af illojal
konkurrens, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.»

Herr F. Andersson har begärt att fa antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

CENTRALTRYCKERIKT, STOCKHOLM, 1 905.