Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1903:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 35 §
af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Första Kammaren
af friherre Alströmer väckt motion, n:o 21, i hvilken anförts
följande.

»Såsom allmänt torde vara kändt, plåga städernas fattig vårdsstyrelser
utackordera fattiga barn, som sakna föräldravård, på landsbygden mot i
allmänhet ganska billig afgift, och då dessa barn äro i skolåldern, anmälas
de naturligtvis af sina fosterföräldrar till intagning i respektive församlingars
små- eller folkskolor. Men hvarken fattigvårdsstyrelsen i det stadssamhälle,
från hvilket barnen blifvit utlämnade, eller fosterföräldrarne äro
skyldiga att lämna någon ersättning till kommunens skolkassa för den
undervisning, barnen åtnjuta, och den skolmateriel, som de få använda.
Då antalet sådana barn från andra församlingar, vanligen stadsbarn, in
skränker sig till ett fåtal, spelar det ju icke så synnerligen stor roll, hvarken
med hänsyn till lärarens ökade besvär eller med afseende på utrymmet
i skolan och kostnaderna för ökad skolmateriel; men då dessa främmande
barn blifva många och, såsom händelsen en tid varit i en landsIiih.
till Riksd. Prof. 1903. 7 Samt, 6 Höft. (N:o 9.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

kommun ej långt från Göteborg, deras antal uppgår till 10 å 12 procent
af församlingens egna skolbarn, kan förhållandet blifva betänkligt och
gifva anledning till allvarliga reflexioner. Kommunalmyndigheterna äga
ingen befogenhet att hindra församlingens medlemmar att hos sig till inackordering
mottaga barn, huru många som helst, från andra fattigvårdssamhällen;
skolrådet har icke rättighet att af sina egna församlingsbor
fordra någon skolafgift för dessa barn, och fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,
som utlämnat barnen, undandrager sig naturligtvis en sådan afgift,
hvartill den icke kan lagligen tvingas.

Konsekvenserna häraf kunna blifva sådana, att en fattig landskommun
kan få vidkännas betydande utgifter för andra kommuners barn; ja,
det skulle kunna gå därhän, att en församling nödgas bygga nytt skolhus
för att gifva utrymme åt sådana barn från andra församlingar. Men äfven
om det icke går så långt, synes det i alla fall vara orimligt, att en skollärare,
som blifvit anställd för att undervisa en församlings barn, skall vara
pliktig att utan ersättning meddela undervisning äfven åt barn från andra
församlingar, i synnerhet då dessa, såsom ofta är fallet med barn från
städerna, genom dåligt uppförande gifva honom mera besvär än alla de
öfriga tillsammans. I en landskommun, som jag noga känner till, beslöt
kyrkostämman på förslag af skolrådet, att för hvarje barn från andra kommuner
skulle af fattigvårdsstyrelsen i den kommun, som utlämnat barnet,
erläggas en årlig skolafgift af 15 kronor, motsvarande den kostnad, som
församlingen fick vidkännas för hvarje af sina egna skolpliktiga barn, och
anmodade fosterföräldrarne att fordra inackorderingsafgiftens höjande med
detta belopp, d. v. s. från 60 till 75 kronor. Men fattigvårdsstyrelsen i
det stadssamhälle, från hvilket nästan alla dessa barn härstammade, nekade
att höja afgiften och rådde fosterföräldrarne att öfverklaga stämmans beslut,
hvilket också skedde med den påföljd, att beslutet blef upphäfdt.

Såsom redan blifvit påvisadt, ligger det inom möjlighetens gräns,
att ett rikt stadssamhälle skall genom att skicka alla eller en stor del
af sina fattiga barn på en fattig landskommun kunna tvinga densamma
att bygga skolhus för dessa stadsbarn, ifall skollokalerna icke äro beräknade
att mottaga en sådan extra barnkontingent från städerna. Det
är under sådana förhållanden icke för mycket begärdt, att stadssamhället
åtminstone erlägger en skälig skolafgift för sina utackorderade barns undervisning
m. m. Då det utan tvifvel är ur moralisk, hygienisk och
sanitär synpunkt nyttigt och godt, att städernas fattiga barn, som äro i
saknad af hem och föräldravård, flyttas ut på landsbygden för att fostras

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 3

och uppväxa i dess friskare luft och i allmäuhet sedligare omgifning, så
vill jag visserligen icke förorda några prohibitiva åtgärder till förekommande
af denna emigration från städerna; men ur ekonomisk synpunkt är det nödvändigt,
att städerna, då de sålunda afbörda sig sina skyldigheter och välta
ansvaret för sina barns uppfostran och undervisning öfver på landsbygdens
kommuner, också få därför vidkännas andra pekuniära uppoffringar än den
lilla inackorderingsafgiften, och ur moralisk synpunkt torde det icke finnas
mer än en mening om städernas skyldighet i detta afseende.

De olika uttryckssätten i Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående
kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894, där det i 2 § heter, att »alla,
som inom församlingen bo och hafva sitt hemvist, skola, om de tillhöra
svenska kyrkan, kyrkoskrifvas i församlingsboken» och i § 14 att »fosterbarn
från annan församling, utackorderade eller utlämnade för vård från
barnhus, fattig vårdsstyrelse, annan myndighet eller enskild person, skola,
åtföljda af utflyttningsbetyg, upptagas i inflyttningsboken såsom inflyttade,
jämte det de i församlingsboken antecknas under fosterföräldrarne», synes
gifva vid handen, att fosterbarn från annan församling icke anses likställda
med dem, som i församlingen bo och hafva sitt hemvist; och i senaste
mantalsskrifningsförordning af samma dag är, som bekant, den bestämmelsen
borttagen, att barnhusbarn skola vara mantalsskrifna, där de vistas. De
skola numera vara mantalsskrifna i sina respektive hemorter.

Det är tydligt, att dessa utackorderade eller utlämnade barn således
äro att betrakta såsom främlingar inom den kommun, till hvilken de
blifvit utlämnade, att de alltså icke tillhöra den församling, hvilkens skola
de begagna, och att de icke kunna göra anspråk på fri undervisning och
fritt åtnjutande af de förmåner, som skolan erbjuder. Den personliga
afgift, som för skolornas behof betalas af hvarje mantalsskrifven person,
erlägges visserligen af dessa utackorderade barns fosterföräldrar; men den
omständigheten torde icke kunna berättiga dessa till att i sina hem upptaga
ett obegränsadt antal barn från andra kommuner med anspråk på
deras undervisande i församlingens skolor utan någon som helst afgift till
dess skolkassa. Att bestämma storleken af en sådan afgift så, att den
under alla förhållanden blifver fullt rättvis, är naturligtvis förenadt med
stora svårigheter; men då det icke kan vara lämpligt att öfverlämna detta
bestämmande åt de respektive församlingarnas skolråd, är det nödvändigt,
att skolafgiftens belopp fixeras. I allmänhet torde en afgift af 15 kronor
om året för hvarje sådant barn, som bevistar skolan, vara en någorlunda
skälig ersättning, och det synes vara billigt, att skolläraren däraf erhåller

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

en viss bestämd del, hvilken lämpligen torde kunna sättas till en tredjedel
af skolafgiften. Med afseende å platsen för införande af en bestämmelse
i nu antydd riktning, har det synts mig lämpligast, att den införes i förordningen
om kyrkostämma med mera såsom tillägg till 35 § under rubriken
»Om afgifter till kyrka och skola».

Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå, att Eiksdagen ville för sin
del besluta ett tillägg till 35 §, första stycket, i Kungl. Maj:ts nådiga
förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
af följande lydelse:

För barn, tillhörande andra kommuner, hvilka åtnjuta skolundervisning
i den församling, där de vistas, skall af barnets målsman till församlingens
skolkassa erläggas en årlig skolafgift af femton kronor, hvaraf en tredjedel
tillfaller vederbörande skollärare.»

Den af motionären omnämnda plägseden, att fattiga barn, som sakna
föräldravård, från städerna utackorderas på landsbygden, torde, såsom motionären
äfven framhållit, innebära sådana fördelar för barnen i såväl fy^siskt
som moraliskt hänseende, att all anledning finnes till den önskan, att ifrågavarande
plägsed måtte fortfara och vidare utvecklas. Säkerligen kommer
ock att så blifva händelsen, då denna form för handhafvandet af vården
om fattiga barn redan på jämförelsevis kort tid vunnit mycken spridning
och tillika står i nära öfverensstämmelse med de grundsatser, som allt mera
göra sig gällande på fattigvårdens och barnauppfostrans områden.

A andra sidan torde det icke böra förnekas, att berörda sedvänja stundom
medför olägenheter för de kommuner, inom hvilka utackorderingen
sker, olägenheter, hvilka framträda så mycket skarpare, som de bestå däri,
att landskommuner med mången gång ganska begränsade tillgångar få öfvertaga
förpliktelser och kostnader, hvilka eljest skulle hafva ålegat stadssamhällen
med i allmänhet större resurser. En sådan olägenhet är den af
motionären påvisade, att då de utackorderade barnen, så snart de uppnått
skolåldern, skola åtnjuta undervisning inom den församling, där de finnas,
härigenom uppstår en förökning af det barnantal, åt hvilket denna församling
är skyldig att bereda undervisning. Om än den börda, som sålunda
ålägges vissa församlingar, hittills torde endast på mycket få platser

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hafva varit vidare kännbar, finnas dock, enligt hvad motionären omförmält,
fall, då antalet skolbarn inom en församling af berörda anledning erhållit
en afsevärd förökning, och med den pågående utvecklingen lärer det kunna
antagas, att dylika fall framdeles skola blifva mindre sällsynta. Det ligger
under sådana förhållanden enligt utskottets uppfattning något för billighetskänslan
tilltalande i motionärens förslag, att kostnaderna för skolundervisningen
åt ifrågavarande barn, hvilka otvifvelaktigt stå församlingen i
viss mån fjärmare än flertalet öfriga inom församlingen skolpliktiga barn,
skulle åtminstone till någon del gäldas af barnens målsmän, vare sig dessa
utgöras af fattigvårdsstyrelse eller annan myndighet inom den kommun,
hvarifrån utackorderingen skett, eller af barnhus eller enskild person.

Mot en sådan bestämmelse möta dock betänkligheter i flera afseenden.
Att kommuner få fullgöra förpliktelser, hvilka vid eu noggrann undersökning
skulle kunna anses snarare böra i sista hand drabba andra kommuner,
förekommer ganska ofta äfven på andra områden än det nu förevarande,
och en lagstiftning, hvilken ginge ut från den grundsatsen, att man
borde söka af hjälpa alla sådana oegentligbeter i förhållandet mellan kommunerna,
skulle innebära ett mycket vidtutseende företag. I regel torde
ock dylika olägenheter åtminstone i någon mån motsvaras af fördelar för
kommunerna eller medlemmar af desamma. Hvad nu föreliggande fall
vidkommer, lärer det sålunda kunna antagas, att de personer, till hvilka
barn öfverlämnas för vård, i allmänhet hafva någon ekonomisk vinst häraf,
enär eljest säkerligen större svårigheter skulle hafva visat sig att finna personer,
villiga att mottaga sådant uppdrag. I stort sedt torde ock olägenheterna
kommunerna emellan till väsentlig del utjämnas utan lagstiftningens
ingripande. Om i förevarande afseende vissa landskommuner få bära en
ökad utgift, har å andra sidan landsbygden ofta nog gagn af anstalter,
som städerna bekosta. Visserligen är det gifvet, att dessa förhållanden
långt ifrån alltid uppväga hvarandra i hvarje särskilt fall, utan att en del
kommuner få för andra kommuners skull bära större tunga, än som motsvaras
af de fördelar, de af dem åtnjuta. Men det anförda lämnar dock
en antydning om de svårigheter, som äro förbundna med att afgöra, huruvida
och i hvad mån en kommun kan hafva rättvist anspråk på ersättning
för utgifter, hvilka förorsakats af personer, som i ett eller annat afseende
stå en annan kommun närmare. Det synes utskottet tvifvelaktigt,
om det är vare sig lämpligt eller möjligt att genom lag reglera dessa förhållanden.

Beträffande en af de viktigaste grunderna för motionärens framställ -

fi Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ning hyser dessutom utskottet en annan uppfattning än den af honom
uttalade. Motionären drager af vissa angifna stadganden i förordningen
angående kyrkoböckers förande den slutsatsen, att de utackorderade barnen
icke tillhöra den församling, inom hvilken de vistas och hvilkens skola de
begagna. Denna slutsats torde emellertid icke vara riktig. Då 14 § i
nämnda förordning föreskrifver, att fosterbarn från annan församling,
utackorderade eller utlämnade för vård från barnhus, fattigvårdsstyrelse,
annan myndighet eller enskild person, skola, åtföljda af utflyttningsbetyg,
upptagas i inflyttningsboken såsom inflyttade, jämte det de i församlingsboken
antecknas under fosterföräldrarna, följer häraf enligt utskottets mening,
att sådana barn genom inflyttningen blifva medlemmar af, om de
också ej erhålla hemortsrätt i, den församling, fosterföräldrarna tillhöra.
Därest man icke vill göra ett afsteg från den hittills gällande grundsatsen,
att alla barn, som tillhöra en församling, skola hafva rätt till kostnadsfri
skolundervisning inom densamma, ett afsteg, hvilket synes utskottet föga
tilltalande, kan alltså den af motionären föreslagna bestämmelsen icke
genomföras, med mindre berörda stadgande i kyrkoskrifningsförordningen
samtidigt underkastas en motsvarande förändring. Det kan för öfrigt dragas
i tvifvelsmål, huruvida icke, äfven om ifrågavarande barns kyrkoskrifningsort
blefve en annan, det skulle strida mot hvad i andra liknande fall
gäller, om församling tillerkändes rätt att fordra afgifter för barnens skolundervisning.
Med hänsyn till vanartadt eller i sedligt afseende försummadt
barn, som omhändertagits af barnavårdsnämnd, föreslogs i proposition
vid nästlidet års riksdag, att, om det fattigvårdssamhälle, där barnet hade
hemortsrätt, icke sammanfölle med det skoldistrikt, inom hvilket barnet
vistades, kostnaderna för barnets uppfostran skulle delas mellan fattigvårdssamhället
och skoldistriktet; och anförde vederbörande departementschef
härom, att skoldistriktet hade att ansvara för de kostnader, hvilka kunde
anses påkallade af ett barns undervisning och omvårdnad i psykiskt hänseende,
medan vederbörande fattigvårdssamhälle borde bära de kostnader,
hvilka närmast kunde betecknas såsom utgifter för barnets lekamliga underhåll.
Nämnda anordning, hvilken af Riksdagen godkändes och enligt lag
den 13 juni 1902 numera äger tillämpning, har, såsom departementschefen
vidare framhöll, motsvarighet äfven i vissa bestämmelser om kostnaderna
för döfstumskoleväsendet och blindundervisningen.

I fråga om detaljerna i det af motionären föreslagna stadgandet vill
utskottet erinra, att, om sådan skolafgift skulle anses böra förekomma, det
föreslagna beloppet af 15 kronor i allt fall knappast skulle, annat än undan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tagsvis, motsvara det med afgiften åsyftade ändamålet, samt att tillräcklig
anledning ej torde finnas till meddelande af föreskrift därom, att viss del
af afgiften skulle tillfalla vederbörande skollärare.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Hedenstierna, Sörensson och Waldenström hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.