Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1899:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 14 februari 1899, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning ifråga om frånstyckad
hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från
viss intecknad gäld,

Uti två särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, nemligen n:o 27 af herr P. Pehrsson i
Åkarp och n:o 172 af herr O. Erickson i Bjersby, m. fl,, har upptagits
frågan om frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld.

Motionen n:o 27 är af följande lydelse:

»I motion n:o 13 vid sistlidne års riksdag föreslog jag, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, det Kongl. Maj;t
täcktes låta utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag om sådan
ändring i och tillägg till kongl. förordningen den 16 juni 1875 om inteckning
i fast egendom, att egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
jordlägenhet bereddes möjlighet att frigöra sin fastighet från
sådan intecknad skuld, för hvilken annan såsom gäldenär svarade.

Lagutskottet fann »motionens syfte vara förtjent af synnerligt
beaktande» och — under framhållande af att nu gällande lagstiftning
om vilkoren för lossning af inteckningar uti frånstyckad eller afsöndrad
lägenhet kunde föranleda till oskäliga och ytterst känbara förluster för
lägenhetens egare, ja till och med, såsom erfarenheten ofta bestyrkt,
beröfva denna egare utan ersättning sin välfångna egendom, äfvensom
att samma lagstiftning verkade som ett mägtigt hinder emot framgången
af det numera så allmänt omhuldade sträfvandet: egna hems bildande,
samt att det derför vore högeligen angeläget att råda bot för det nuvarande
otillfredsställande tillståndet — hemstälde i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med motionen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Denna hemställan godkändes af Andra Kammaren utan diskussion,
men afslogs af Första Kammaren efter yttranden utaf tvenne kammarens
ledamöter, hvilka båda yrkade afslag.

Emellertid då motionen får anses hafva vunnit erkännande inom
Riksdagen och jag dessutom från flera orter erhållit uttalanden om
önskvärdheten utaf frågans lösning, samt motskälen inom Första Kammaren,
som få anses hafva varit de afgörande för samma kammares
beslut, för mig förefalla skäligen svaga, har jag ansett mig böra å nyo
ställa frågan under Riksdagens pröfning.

Mot motionen uttalades inom Första Kammaren hufvudsakligen:
att det vore ett våldsamt ingrepp i den enskildes rätt att tvinga
en inteckningsegare att taga liqvid för en viss del utaf sin inteckning;
att det vore skadligt för fastighetskrediten;

att erfarenheten visat, att risken för lägenhet segare, hvilkas jord
graverades af annans gäld, icke vore så stor;

att frågan förut flera gånger varit före i kammaren och alltid
blifvit afslagen; samt slutligen

att utskottet icke anvisat på hvad sätt eller i hvilken rigtning
den afsedda lagändringen skulle ega rum;

och vill jag i någon mån bemöta dessa skäl.

Endast de tvenne förstnämnda anser jag vara af vidare betydelse.
För det första saknar nu gällande lag icke bestämmelser, som i vida
högre grad, än hvad nu ifrågasättes, göra ingrepp i den enskildes rätt,
t. ex. lagen om expropriation af jord för allmänt behof; och i allmänhet
anser man icke det yara intrång i den enskildes rätt, att denne antingen
i sin helhet eller till viss del tvingas att taga liqvid för sin
fordran. På sin höjd kan det möjligen för en inteckningsegare förefalla
olägligt att i någon mån få styckad sin inteckning, men näppeligen
kan en sådan tvångsuppgörelse kallas ett »våldsamt ingrepp i
eganderätten». Vidare torde någon fara för fastighetskrediten icke
heller föreligga. Expropriationslagen, som nästan alltid tillämpas, då
jord för jernvägsanläggningar tages i anspråk, har icke hittills på något
sätt skadat densamma, ehuru årligen för slikt ändamål en mångfald åt
jordafsöndringar ega rum. Dessa afsöndrade jordområden äro i de allra
flesta fall med inteckningar besvärade, men frigöras från dessa med
tvång eller frivilligt, utan att man hört detta vållat någon skada för
fastighetskrediten. Endast i undantagsfall är jord på landet intecknad
utöfver två tredjedelar utaf bevillningstaxerade värdet, så att, då afsöndring
från ett hemman i icke allt för stor omfattning sker, kunna,
såsom i de flesta fallen också nu eger rum vid afsöndring för jernvägs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

anläggningar, intecknagsegarne utan någon afbetalning å lånet och
utan risk för säkerheten låta lossa sina inteckningar i en bråkdel
utaf hemmanets egor. I en större del af jorden på landet hafva
hypoteksföreningarne första inteckningen, och vanligen äro lånen ordnade
med en mindre amortering årligen, hvarjemte lossning af inteckningen
i proportion med amorterade beloppet också är medgifven.
I sådana fall minskas ytterligare risken för efterföljande inteckningsegare
vid dylik lossning af inteckning. Enligt min åsigt skulle således
en lagändring i motionens syfte i högst få fall påkalla tvångsliqvid,
men vara ett medel att utan »bråk och kostnader» reglera vissa inteckningsförhållanden
och således mera gagna än skada fastighetskrediten.

Exemplet från ett visst län, der de ifrågasatta olägenheterna mindre
framträdde, derigenom att inteckningarne i stamhemmanen efter hand
dödades, så att efter någon tid de afsöndrade lägenheterna äfven voro
frigjorda, kan väl knappast hafva tillämpning på landet i dess helhet.
Åtminstone visar statistiken, att under de senare åren inteckningarnes
lånesumma snarare ökats än minskats. Och om ett motsatt förhållande
eger rum i antydda provinsen, gör detta ställningen i berörda hänseende
så mycket sämre i rikets öfriga län.

Lika litet torde det andra från samma håll hemtade exemplet
ega tillämpning, då man ser saken i dess hela vidd. Äfven om i lyckligare
fall lägenhetsegare vid exekutiv auktion, tillkommen för uttagandet
af stamhemmanets gäld, för en billig köpeskilling sjelf förmår inropa
sin fastighet, återstår för honom utom utgifvandet af nämnda köpeskilling
att deltaga i kostnaderna för värdering och auktion.

Skälet att Första Kammaren flera gånger förut behandlat frågan
och alltid afslagit densamma, i följd hvaraf kammaren således skulle
känna sig bunden af sitt förut fattade beslut, har väl mindre vitsord
i fråga om ett förslag, som i första hand endast kräfver en utredning;
och allra minst torde skälet här vara på sin plats, då, enligt hvad
Riksdagens handlingar gifva vid handen, frågan aldrig förut varit väckt
eller inom Riksdagen behandlad.

Hvad slutligen det skälet vidkommer, att utskottet icke anvisat
något sätt för frågans lösning, så torde först en blifvande utredning
härtill kunna lemna klaven. Äfven om det sätt för intecknings lossning
och liqvid, som expropriationslagen tillåter, i alla hänseenden för ifrågavarande
fall icke vore det lämpligaste, så visar dock lagstiftningen
derutinnan, att vederbörande vid tiden för sagde lags tillkomst icke
tvekat att bereda kommuner och bolag samma förmåner, som genom
ett bifall till min motion möjligen komme att beredas enskilde.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I båda ofvanantydda anföranden inom Första Kammaren erkännes
befogenheten utaf motionens syfte och Datt nuvarande bestämmelser
angående lossning af inteckning äro så beskaffade, att de kunna medföra
stora förluster för egare af afsöndrade eller afstyckade lägenheter».
T det ena anförandet framhålles ett exempel från en viss domsaga, der
samtliga egare af en mängd afsöndringar måst frångå dessa helt och
hållet i följd af exekutiv försäljning, äfvensom att det i närvarande
stund för sådana egare är förenadt med både »kostnader och bråk» att
få sina jordar från stamhemmanet frigjorda. Dessa af motståndarne
sjelfva påvisade omständigheter torde fullständigt uppväga de för afslag
framhållna motiven samt bevisa, att en lagstiftning i ifrågasatta rigtningen
är högeligen påkallad.

På grund häraf och med hänvisning till min ofvan åberopade motion
n:o 13 vid sistlidne års riksdag samt med stöd af lagutskottets
deröfver afgifna utlåtande n:o 59 tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida åt egare af frånstyckad hemmansdel
eller afsöndrad jordlägenhet må beredas ökad möjlighet att frigöra sin
fastighet från sådan inteckning, hvarför annan såsom gäldenär svarar,
samt, derest detta befinnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser i sådant syfte.

Uti motionen n:o 172, som afgifvits af 36 af Andra Kammarens
ledamöter, anföres:

Vid nästlidne riksdag väcktes i Andra Kammaren motion n:o 13,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag till sådan ändring i förordningen angående inteckning
i fast egendom, att egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
jordlägenhet måtte kunna beredas ökad möjlighet att frigöra sin fastighet
från sådan intecknad skuld, för hvilken annan såsom gäldenär svarade.

Denna motion tillstyrktes af lagutskottet och bifölls af Riksdagens
Andra Kammare, men blef af dess Första Kammare afslagen.

Då emellertid nämnda fråga syntes för såväl hela landet som
mångtusende dess inbyggare vara af så stor vigt och betydelse, att
densammas lösning hvarken kunde eller finge uppskjutas, hade motionärerna
låtit sig angeläget vara att redan vid denna riksdag ånyo
framlägga en motion i samma syfte.

Under öfver läggningen i Första Kammaren, anföra motionärerna
vidare, framstäldes såsom skäl för afslag å ofvannämnda motion:

dels att en förändring af gällande lagbestämmelser i det af motio -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

nären ifrågasatta syfte måste medföra ett tvång för inteckning-segare att
taga betalning för en del af sin*inteckning och således vara ett så våldsamt
ingrepp i den enskildes rätt och så skadlig för fastighetskrediten,
att en sådan lagändring under inga förhållanden kunde tillstyrkas;

dels att olägenheterna af de nuvarande förhållandena ej vore så
särdeles stora, enär såsom å Öland, der afsöndringssystemet vore starkt
utveckladt, i regel inteckningarne i stamhemmanet så småningom dödades,
så att den afsöndrade lägenheten efter hand befriades från all
inteckning;

dels ock den omständigheten, att lagutskottet ej kunnat anvisa
någon bestämd rigtning, hvari frågan syntes ktmna lösas.

Motionärerna ville i korthet söka bemöta dessa skäl, på grund af
hvilka Första Kammaren ansåg sig kunna afslå motionen.

Hvad då till en början beträffade det första af de för afslag å
motionen anförda skäl, så torde det ingalunda vara så alldeles gifvet,
att en lagändring i motionens syfte ovilkorligen måste medföra ett
tvång för inteckningsegaren att taga betalning för en del af sin inteckning
— endast en grundlig utredning torde härutinnan lemna full visshet
— men äfven om så skulle blifva fallet, så hade nog vår lagstiftning
att uppvisa förhållanden, der den enskildes rätt finge lida ingrepp, val
lika så våldsamma som de nu ifrågasatta; så gåfve till exempel kongl.
förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof flerfaldiga anledningar till de allra kraftigaste ingrepp
i den enskildes eganderätt till fast egendom; och påståendet att den af
motionären åsyftade förändring i lagstiftningen rörande denna fråga
skulle medföra så skadliga följder för fastighetskrediten, att någon
ändring under inga förhållanden kunde tillstyrkas, torde vara i hög
grad öfverdrifvet; åtminstone syntes väl ingen kunna påstå, att det
med denna sak i viss mån j emförliga — snart sagdt dagligen inträffande
— förhållandet, att en inteckningsinnehafvare med eller mot sin vilja
måste jemlikt förenämnda 1866 års expropriationslag uppbära betalning
för en del eller hela sin inteckning, i ringaste mån inverkat vare
sig till nytta eller skada för fastighetskrediten inom Sverige.

Hvad derefter anginge frågan om de större eller mindre olägenheter,
som den nuvarande lagstiftningen medförde, så hade, äfven om förhållandena
på någon ort, enligt hvad under diskussionen i Första Kammaren
blifvit upplyst, i detta afseende stälde sig gynsamma, dock i allmänhet
annorstädes inom landet de allvarligaste olägenheter deraf framträdt,
hvilket förhållande ock vitsordats af såväl lagutskottet som en af motionens
motståndare inom Första Kammaren, och dessa olägenheter och missför -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hållanden komme helt säkert att för framtiden ökas i samma mån, som
hemmansklyfning’, egostyckning och j ordafsöndring i allt vidsträcktare
omfattning komme till användning för förverkligande af den ej blott i vårt
eget land, utan äfven i främmande länder, särskildt i Danmark, med
stigande intresse omfattade idén om beredande af egna hem åt mindre bemedlade.
För att påvisa, att denna fråga ej berörde endast ett fåtal
al landets invånare, hade motionärerna låtit undersöka de i kongl.
kammarkollegium befintliga förteckningarne öfver jordafsöndringar inom
riket för tioårsperioden 1888—97, och framginge resultatet af denna
undersökning af en vid motionen fogad tabell, till hvilken utskottet
tillåter sig hänvisa. Hvad som vid denna tabells studerande ovilkorligen
tilldroge sig uppmärksamhet, vore den stora ökning i afsöndringarnes
antal, som egt rum under år 1897 och således efter det den nya lagen
om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring af den 27 juni
1896 trädt i kraft. Någon undersökning om antalet hemmansklyfningar
för samma period hade på grund af svårigheter vid materialets bearbetning
ej egt rum. Deras antal torde likväl betydligt understiga
jordafsöndringarnes. Dock komme helt visst förenämnda 1896 års lag
att äfven härutinnan visa sig vara af stor betydelse.

Beträffande slutligen den sista af ofvan anförda grunder för afslag
eller den omständighet, att lagutskottet ej kunnat anvisa någon viss
rigtning, hvari frågan kunde lösas, så syntes detta snarare vara ännu
ett kraftigt skäl för bifall, ty det vore ju till en början endast fråga
om att söka åstadkomma eu utredning om, huruvida ett äfven af
motionens motståndare erkändt missförhållande måtte kunna afhjelpas,
och en sådan utredning kunde väl åtminstone ej vare sig innebära
något intrång i enskild mans rätt eller utgöra någon fara för fastighetskrediten.

På grund af det anförda hemställa motionärerna, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, huruvida åt egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
jordlägenhet må kunna beredas ökad möjlighet att frigöra sin fastighet
från sådan inteckning, hvarför annan såsom gäldenär svarar, samt,
derest detta befinnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i sådant syfte.

Då de skäl, som af 1898 års lagutskott anfördes till stöd för den
ifrågastälda lagändringen, synas utskottet tillfyllest ådagalägga be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

fogenheten af eu skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, tillåter sig utskottet
*först. och främst åberopa desamma. Det lärer sålunda ej kunna förnekas,
att de i nu gällande lagstiftning stadgade bestämmelser om vilkoren för
lossning af inteckningar uti frånstyckad eller afsöndrad lägenhet kunna
föranleda till oskäliga och ytterst känbara förluster för lägenhetens
egare, och det kan — såsom erfarenheten alltför ofta bestyrker —
inträffa, att egaren af en dylik mindre jordlott i följd af det sammanhang
i fråga om inteckningar, som förefinnes emellan lägenheten och
den fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen skett, rent
af går utan ersättning förlustig denna sin välfångna egendom.

Väl må medgifvas, att detta förhållande i åtskilliga fall kan
sägas bero på lägenhetsegarens egen försumlighet att anlita den utväg,
som redan gällande lag anvisar, att frigöra sin lägenhet från de stamhemmanet
vidlådande inteckningar, men det må å andra sidan noga
bemärkas, att afsevärda svårigheter oftast äro förenade med denna utvägs
anlitande, och att det i många fall är rent af omöjligt att förskaffa
sig det härför erforderliga samtycket af alla inteckningshafvare.
För den, som önskar köpa ett jordstycke i afsigt att derå uppföra
ett eget hem, kan det alltså mången gång ej vara annat val än att
antingen helt och hållet afstå från sin önskan eller ock att mottaga
lägenheten med derå hvilande inteckningar.

Då så är förhållandet, säger det sig sjelft, att ett bibehållande af
gällande lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne skilda synpunkter.
Antingen kommer nemligen detsamma att i och med skärpt uppfattning
om risken att köpa en jordlott utan att stamhemmanets inteckningar
deri lossas verka afskräckande för aftal om dylika köp — och
häri skulle ligga ett mägtigt hinder emot framgången af det numera så
allmänt omhuldade sträfvandet: egna hems bildande —, eller ock skola,
derest längtan efter det egna hemmet visar sig besitta större magt än
nu antydda risk och inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande såsom
hittills kommer att i stor omfattning ega ruin, de ofvan antydda
olägenheterna för de smärre jordlotternas egare allt oftare och skarpare
framträda.

I hvilketdera fallet som helst synes det derför utskottet vara högeligen
angeläget att söka genom underlättande af de frånstyckade eller
afsöndrade jordlotternas frigörande från stamhemmanets inteckningar
råda bot för det nuvarande otillfredsställande tillståndet.

Utskottet förbiser ingalunda, att väsentliga svårigheter äro härmed
förknippade särskildt med hänsyn till faran för rubbning af
fastighetskrediten, men denna omständighet får, enligt utskottets åsigt,
Bill. till Itilcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 5 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ej tillmätas sådan vigt, att man redan på förhand, innan nödig utredning
egt rum, afvisar tanken på den i och för sig önskvärda för-''
ändringen.

Äfven om utskottet sålunda ej ser sig i stånd att anvisa någon
bestämd rigtning, hvari frågan synes kunna lösas — dervid utskottet
likvisst vill uttala, att förslaget att utsträcka tillämpligheten af det vid
expropriation använda förfarandet förtjenar att tagas under öfvervägande
— anser utskottet frågan vara af sådan vigt, att fullgiltiga
skäl föreligga för Riksdagen att hos Kong], Maj:t. begära ingående
utredning rörande möjligheten af förändring i antydda hänseende.

Till hvad 1898 års lagutskott sålunda anfört vill utskottet för
egen del lägga, att det naturligtvis ej bör ifrågasättas att genomföra
den omhandlade lagändringen, derest detta ej kan ske utan skada för
den för vårt land så vigtiga fastighetskrediten; och har utskottet ansett
detta förhållande böra uti Riksdagens skrifvelse särskildt framhållas.

Under åberopande af det ofvan sagda hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj-.t taga under öfvervägande, huruvida,
utan skada för fastighetskrediten, egare af frånstyckad
hemmansdel eller afsöndrad lägenhet må
kunna beredas tillfälle att utan medgifvande af inteckningshafvare
få sin fastighet frigjord från inteckningar,
som gemensamt besvära denna och den fastighet,
från hvilken styckningen eller afsöndringen skett,
samt, om så finnes lämpligt, förelägga Riksdagen förslag
till lagbestämmelse i sådant syfte.

Stockholm den 14 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herr Trygger, med hvilken herr G. Andersson
instämt: »I den mån den af utskottet föreslagna skrifvelsen åfser annat
än befordrandet af egna hems bildande, kan jag ej biträda densamma.»