Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1897:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

5 ''

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1897, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition m.ed
förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen
angående patent den 16 maj 1884, dels ock väckt
motion om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning.

Genom proposition, n:o 16, af den 9 nästlidne januari har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om ändring i vissa delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 3 och 25 §§ i förordningen angående
patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven
i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sakkunnig
person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

utöfva uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig
från alster eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

Har uppfinning blifvit förevisad å internationel utställning, må
dock den omständigheten, att uppfinningen dervid eller sedermera
blifvit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utöfning, icke
utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom inkommer
inom sex månader efter det uppfinningen utstäldes.

25 §.

Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen
förordna:

att om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före utgången
af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst sju månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande
myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må
den här i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar
äfvensom med hänsyn till sådant hinder mot patents meddelande, som
i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med
ansökningen i den främmande staten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.

Då de i föreliggande proposition, hvilken af båda kamrarne till
lagutskottet hänvisats, innefattade ändringsförslag synas utskottet väl
egnade att afhjelpa de med nuvarande lagstiftning förenade svårigheter
i afseende å afsilande af patentkonventioner med vissa främmande
länder, hemställer utskottet, som mot de föreslagna ändringarne i öfrigt
icke funnit något att erinra,

1) att ifrågavarande proposition må af Riksdagen
antagas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I sammanhang med ofvanberörda proposition har utskottet till
behandling förehaft en af herr de Laval i Första Kammaren väckt
motion, n:o 40, åsyftande ändring af 25 § i nu gällande patentförordning.

I sin framställning påpekar motionären till en början, att till följd
af vissa bestämmelser i den nya tyska varumärkeslagen af den 21 maj
1894 det torde varda nödvändigt för vårt land att söka med Tyskland
träffa öfverenskommelse till ömsesidigt skydd för den industriella eganderätten,
och omnämner, att Tyskland i sådant afseende upprättat statsfördrag
med Schweiz, Italien, Österrike-Ungern med flere länder.

Derefter fortsätter han:

«Ett fördrag af sådant innehåll som det tysk-italienska eller tyskschweiziska
skulle för vår industri, äfven i andra afseenden än endast
varumärkeskyddet, vara af synnerlig vigt. Enligt dessa fördrag medför
utöfning i det ena landet af en i båda länderna patenterad uppfinning
skydd för patentet äfven i det andra landet. En sådan öfverenskommelse
kan emellertid icke träffas utan att den svenska patentlagen
i vissa afseenden ändras.

En ändring af vår patentlag i den rigtning, att en konvention
kunde åstadkommas, hvarigenom en svensk, som erhållit patent i Tyskland,
icke skulle vidare vara tvungen att sjelf bedrifva tillverkningen
inom Tyskland, utan att utöfningen af fabrikationen i hemlandet skulle
vara tillräcklig för att skydda honom mot faran att förlora sitt patent
i Tyskland, torde utan tvifvel medföra de mest afsevärda fördelar för
den svenska uppfinnareverksamheten och för den svenska industrien.

Svenska uppfinnareföreningen, som i sig innesluter de flesta mera
betydande uppfinnare här i landet, har i ett till kongl. patentbyrån den
5 oktober 1895 afgifvet yttrande varmt förordat en åtgärd i antydda
rigtning; och kongl. patentbyrån har i ett underdånigt utlåtande den
17 oktober 1895 anfört angående denna fråga bland annat följande: I
tyska patentlagens 11 § stadgas, bland annat, att ett patent efter tre
års förlopp kan upphäfvas, om patenthafvaren underlåter att i Tyskland
bringa uppfinningen i nödigt omfång (in angemessenem Umfange) till
utöfning eller åtminstone gör allt, som är erforderligt för att säkerställa
en dylik utöfning. Uttrycket är något sväfvande, men af tillgängliga
kommentarier och prejudikat synes framgå, att det är den inhemska
industriens och den inhemska konsumentens behof, som bör
läggas till grund för frågans bedömande. En sådan uppfattning lenmar
naturligtvis ganska fritt spelrum åt den dömande myndighetens uppskattning
af hvad som bör anses erforderligt för att en uppfinning skall
anses behörigen utöfvad i Tyskland. De tyska rättsfall, om hvilka

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

patentbyrån eger kännedom, synas häntyda på en ganska stor stränghet
vid bedömande af dylika frågor samt att utöfningstvånget ålägger
patenthafvarne i Tyskland långt tyngre förpligtelser än här i riket, der,
så vidt patentbyrån har sig bekant, icke någonsin talan väckts om ett
patents upphäfvande på grund af försummad utöfning af den patenterade
uppfinningen. I Tyskland lärer man det oaktadt kommit till insigt
om, att de olägenheter och kostnader, hvilka utöfningstvånget ålägger
patenthafvarne, äro långt större än de förmåner, hvilka genom detsamma
tillskyndas den inhemska industrien. Denna uppfattning delas
ock fullständigt af patentbyrån, som i öfrigt vid flera föregående tillfällen
tillåtit sig att i underdånighet som sin mening uttala, att utöfningstvånget
icke motsvarar sitt ändamål, samt ifrågasatt dess utbytande
mot s. k. licenstvång. Intet torde för öfrigt vara mera belysande
för det nuvarande utöfningstvångets ringa betydelse för den
svenska industrien än den här ofvan redan antydda omständigheten,
att, ehuru enligt patentförordningens 19 § en hvar eger befogenhet att
väcka talan om ett patents upphäfvande på grund af försummad utöfning
af den patenterade uppfinningen, likväl hittills, så vidt bekant
är, icke någon rättegång med sådant syfte här i landet förekommit.
Med hänsyn till de obestämda ordalag, hvarmed patentförordningens
15 § angifver den omfattning, i hvilken en patenterad uppfinning måste
utöfvas inom riket, för att patentet ej skall anses förverkadt, lär man
väl näppeligen kunna göra gällande, att icke tillfällen till dylika rättegångar
förefunnits, derest den svenska industrien haft behof af tvångsmedel
för att komma i åtnjutande af de uppfinningar, hvilka erfordrats
för dess behöriga utveckling. Förhållandet är i öfrigt så mycket anmärkningsvärdare,
som, enligt hvad patentbyrån vid föregående tillfällen
framhållit och ytterligare haft tillfälle konstatera, den endast af patentförordningens
föreskrift framkallade utöfningen af en patenterad uppfinning
i de flesta fall blott är en skenbild af hvad med nämnda föreskrift
åsyftas och på grund häraf näppeligen skulle af domstol godkännas
såsom sådan utöfning, som i patentförordningens 15 § afses.

Af hvad patentbyrån sålunda andragit framgår, hvad som för
öfrigt är af hvarje praktisk man, som sysselsätter sig med industri och
uppfinnareverksamhet, väl bekant, nemligen att det s. k. utöfningstvånget
beträffande patenterad uppfinning, sådant detta tvång är i vår
lagstiftning bestämdt, är af ingen praktisk betydelse.

Vid sådant förhållande förfaller också den invändning mot eu
öfverenskommelse med Tyskland af här åsyftad art, som ligger deri,
att eu tysk skulle kunna här i landet i stor mängd försälja af honom

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

i Tyskland och här patenterade, men i Tyskland tillverkade föremål,
utan att det svenska arbetet skulle tillgodokomma ens arbetslönens
förmåner. Till följd af våra föreskrifter om utöfningstvånget blir ett
sådant tillvägagående i allt fall möjligt. Men för en svensk patentegare
i Tyskland ställer sig saken helt annorlunda. Enligt i Tyskland
gällande praxis skall en patenterad uppfinning, för att fortfarande vara
skyddad, der utöfvas i sådan omfattning, att den tyska marknadens
hela behof kan anses tillgodosedt. Deraf följer, att en svensk, som
lyckats göra en god uppfinning, som är begärlig i marknaden, måste,
för att i Tyskland få njuta frukten af sitt arbete, der anlägga fabriker
i måhända mycket stor omfattning i stället för att bär tillverka och
härifrån utföra sin vara till det andra landet. Nu antydda förhållande
är icke teoretiskt uppkonstrueradt, utan grundar sig uppgiften derom
på egen vunnen erfarenhet.»

Derefter erinrar motionären om den af Kongl. Maj:t till Riksdagen
aflåtna, bär ofvan omförmälda proposition, hvari jemväl ifrågasättes
ändrad lydelse af 25 § i gällande patentförordning.

Efter att såsom sin mening hafva uttalat, att det för ernående
af det utaf motionären angifna syfte torde vara erforderligt, att Kongl.
Maj:t må ega att i förevarande hänseende förordna jemväl, att, om
någon, som i den främmande staten åtnjuter skydd för en här i riket
patenterad uppfinning, fullgjort hvad i den främmande staten är för
skyddets bibehållande föreskrifvet, hans underlåtenhet att här i riket
utöfva uppfinningen icke må anses medföra den för sådan underlåtenhet
eljest här stadgade påföljd, hemställer motionären, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att 25 § i kongl. förordningen angående patent den
16 maj 1884 skall hafva följande förändrade lydelse:

Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen
förordna:

1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före utgången
af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst sju månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande
myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må den här
i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar äfvensom
med hänsyn till sådant hinder mot patentets meddelande, som i
3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansökningen
i den främmande staten;

2) att, om någon, som i den främmande staten åtnjuter skydd

Bill. till Rilcsd. Prot. 1897. 7 Sami. 6 Halt. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

för en här i riket patenterad uppfinning, fullgjort hvad i den främmande
staten är för skyddets bibehållande föreskrifvet, hans underlåtenhet att
här i riket utöfva uppfinningen icke må anses medföra den för sådan
underlåtenhet eljest här stadgade påföljd.

Motionären har, såsom synes, i sitt förslag upptagit den i Kongl.
Maj:ts förberörda proposition innefattade ändring af patentförordningens
25 §. I denna del erfordrar alltså motionärens framställning intet särskilt
yttrande, då utskottet tillstyrkt den i propositionen ifrågasatta
ändringen af om förmälda paragraf.

Hufvudsyftet med motionen har ock varit ett helt annat än det,
som vinnes genom bifall till motionen endast i hvad densamma är af
samma innehåll som Kongl. Maj:ts förut omhandlade proposition.
Detta hufvudsyfte angifves i det af motionären föreslagna 2 mom. af
patentförordningens 25 §. Här har motionären föreslagit införande af
en bestämmelse, som i sig innebär afskaffande af det s. k. utöfningstvånget
för vissa närmare angifna fall. Sålunda skulle — under förutsättning,
att den, som i Sverige fått sig patent beviljadt, bereddes
motsvarande fördel — en innehafvare af i utlandet beviljadt patent,
efter att här i riket hafva å uppfinningen i fråga förvärfvat patenträtt,
vara befriad från skyldigheten att här i landet bringa uppfinningen till
utöfning, såvida han uppfylde de i det främmande landet stadgade
vilkoren för patenträttens bibehållande.

Det ligger i öppen dag, att en bestämmelse, sådan som den föreslagna,
skulle åt uppfinnare och andra innehafvare af uppfinnarerätt
bereda högst väsentliga fördelar, och från denna synpunkt finnes intet
att mot motionärens förslag erinra.

Frågan gäller alltså, huruvida bestämmelsen kan anses förenlig
med det samhälleliga intresse, som utgör grunden för utöfningstvånget,
intresset af uppfinningars tillgodogörande inom den inhemska industrien.

Motionären har härutinnan påstått, att så skulle vara fallet. Utöfningstvånget,
sådant det i vår lagstiftning vore bestämdt, skulle nemligen
sakna all praktisk betydelse, till stöd hvarför motionären åberopar
den omständigheten, att talan om ett patents upphäfvande på
grund af försummad utöfning aldrig här i landet blifvit anhängig] ord.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 11

Det vill likvisst synas utskottet, som om motionärens slutsats vore
något förhastad.

Den af motionären anförda omständighet torde nemligen ingalunda
för alla fall bero derpå, att det från synpunkten af samhällets
intresse varit likgiltigt, huruvida en uppfinning bragtes till utöfning
inom landet eller ej; lika ofta torde förhållandet hafva haft sin förklaringsgrund
deri, att utöfningstvånget fylt sin bestämmelse: att framkalla
utöfning af en uppfinning inom den inhemska industrien.

Detta sista är så mycket mera sannolikt, som vid flera tillfällen
anförts klagomål öfver de tunga förpligtelser, som utöfningstvånget
ålade uppfinnarne.

Vore motionärens påstående grundadt, skulle dylika klagomål ej
hafva förekommit.

För alla händelser står det fast, att bestämmelsen om utöfningstvång
skyddar det allmänna intresset så till vida, att densamma bereder
möjlighet för den inhemska industrien att tillgodogöra sig en uppfinning.

Denna möjlighet bör, enligt utskottets tanke, ej under några omständigheter
uppgifvas.

Väl må medgifvas, att den form af utöfningstvång, som vår lag
känuer — skyldighet att inom viss tid bringa en uppfinning till utöfning,
vid äfventyr af patenträttens totala förverkande — i många fall
verkar allt för betungande för uppfinnarne, och 1896 års Riksdag visade
sig hylla denna uppfattning, då densamma beslöt att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida, der patenthafvare efter utgången af den tid, inom hvilken det
enligt 15 § i patentförordningen åligger honom att bringa sin uppfinning
till utöfning inom riket, icke vill eller kan föranstalta om sådan
utöfning, det meddelade patentet likväl äfven derefter må under derför
stadgad tid fortfarande anses gällande under vilkor att patenthafvaren
förklaras skyldig att mot skälig ersättning upplåta en uppfinning till
utöfning af den, som önskar att inom landet sådan företaga, samt,
derest eu dylik lättnad i det s. k. utöfningstvånget anses utan skada
för den inhemska industrien kunna medgifvas, förelägga Riksdagen
förslag till i sådant syfte erforderliga förändringar i patentlörordningen.

Ett bifall till motionärens förslag skulle emellertid lätteligen
kunna leda till betänkliga följder för den inhemska industrien. Icke
nog dermed, att innehafvare af patent å i utlandet gjorda uppfinningar
skulle befrias från skyldigheten att inom Sverige bringa uppfinningarne
till utöfning; äfven svenska uppfinnare skulle lätteligen kunna undan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

draga den inhemska industrien sina uppfinningar. För sådant ändamål
behöfde en uppfinnare endast att å sin uppfinning förvärfva patenträtt
i ett land, der såsom exempelvis i Nordamerikas förenta stater intet
utöfningstvång finnes, tj med den affattning motionären gifvit åt sitt
förslag, skulle, under förutsättning att patentkonvention afslutats, uppfinnaren
i sådant fall ega att utan utöfning här i landet tillgodonjuta
patenträtt. Bestämmelsen om utöfningstvånget komme då att blifva
helt och hållet illusorisk.

Med allt behjertande af de fördelar, som för innehafvare af patenträtt
skulle genom bifall till motionärens förslag uppstå, kan utskottet
alltså, af omtanke för den svenska industriens gynsamma utveckling,
ej tillstyrka motionärens framställning härutinnan.

Med stöd af det anförda hemställer utskottet alltså:

2) att herr de Lavals ifrågavarande motion, i hvad
densamma öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts ofvanberörda
proposition, må anses besvarad genom Riksdagens
beslut i anledning af utskottets här ofvan
under 1) gjorda hemställan; samt

3) att herr de Lavals motion i öfrigt icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Ohlsson har begärt få här antecknadt, att han i anseende
till erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1897.