Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1896:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Eiksd. kansli den 10 febmari 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 117 § skiftesstadgan.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion, n:o 10, har herr L. Jönsson i Sandby förnyat sin vid 1893
års riksdag gjorda framställning om sådan ändring af 117 § skiftesstadgan,
att tjenstetiden för ledamot i egodelningsrätt måtte bestämmas till sex år
med rätt för afgående ledamot att återväljas; och har motionären i sådant
hänseende framlagt ett förslag angående ändrad lydelse af ifrågavarande
lagrum af lika innehåll med det af lagutskottet vid _1893 års riksdag i
utlåtandet n:o 12 afgifna.

Till stöd för sin framställning har motionären erinrat, att lagutskottet
vid upprepade tillfällen tillstyrkt ändring i motionens syfte, och att dessa
utlåtanden städse bifallits af Andra Kammaren. Då det redan 1872 ansågs
nödigt ändra lagstiftningen angående val af nämndemän och 1884 angående
val af gode män vid landtmäteriförrättningar, så att dessa skulle väljas
för sex år, hölle motionären före, under hänvisande dertill, att alla val
enligt kommunallagarna innefattade en kortare tid, att tiden nu vore inne
att vidtaga den i motionen föreslagna lagändring.

Utskottet har, såsom motionären anfört, vid flera tillfällen förehaft nu
föreliggande fråga till behandling. Senast vid 1893 års riksdag afgaf utskottet
i ämnet ett tillstyrkande utlåtande.

Utskottet hänvisar i främsta rummet till det af 1893 års lagutskott

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

afgifna yttrande. Efter att hafva omnämnt de skäl, som af 1891 års lagutskott
anförts till stöd för den ifrågasatta förändringen, yttrar förstnämnda
utskott:

»Utskottet vidhåller i detta ämne de åsigter, utskottet flera gånger
tillförene uttalat. Man har mot ifrågavarande förslag hufvudsakligen anmärkt,
att detsamma skulle innebära ett till sina följder betänkligt åsidosättande
af grundsatsen om domares oafsättlighet äfvensom att man genom
förslagets antagande skulle äfventyra den erfarenhet och sakkunskap, som
erfordrades hos en egodelningsrättsledamot, men stode att vinna allenast
genom en längre tids tjenstgöring. Bättre vore att bestämma en åldersgräns,
utöfver hvilken ledamot i egodelningsrätt icke finge qvarstå. Huru
beaktansvärda dessa anmärkningar än äro, hafva de likväl icke förmått
rubba utskottets här ofvan uttalade öfvertygelse om lämpligheten
af bestämmandet af en viss tjenstetid för domare af ifrågavarande slag.
Hvad beträffar anmärkningen att en dylik åtgärd skulle innebära en
kränkning af principen om domares oafsättlighet, vidhåller utskottet sin
tillförene uttalade åsigt, att då den grund, hvarå uppdraget att vara ledamot
i egodelningsrätt hvilar, endast och allenast utgör medborgares förtroende,
bör, för den händelse detta förtroende af en eller annan anledning
försvagats eller tilläfventyrs alldeles upphört, ett utbyte kunna ske,
såsom i fråga om nämndemän och gode män vid landtmäteriförrättning
finnes bestämdt. Sant är visserligen, att nämnden eger allenast kollektiv
rösträtt, medan ledamöterna i en egodelningsrätt hafva hvar sin röst, men
jemväl en hvar af nämndens medlemmar är ju domare, hvarförutom må
beaktas, att betydelsen af nyss angifna skilnad mellan nämndens och egodelningsrättens
ledamöter förringas deraf, att likasom domaren, om han
får endast en nämndeman på sin sida, bestämmer häradsrättens beslut, så
behöfver jemväl ordföranden i egodelningsrätt vinna endast en af ledamöterna
för sin mening, för att denna skall blifva rättens beslut.

I fråga vidare om förhållandet mellan gode männen och ledamöterna
i egodelningsrätt må framhållas, hurusom, der laga förfall förefinnes för
ledamot i egodelningsrätt, ojäfvig god man skall i hans ställe inkallas till
tjenstgöring, och då nu skiftesmannen icke så sällan plägar använda egodelningsrättsledamot
såsom god man vid skiftesförrättning, uppstår ofta
dylikt förfall. Att förslagets antagande skulle innebära ett äfventyrande
af den erfarenhet och insigt i skiftesärenden, som böra utmärka en egodelningsrättsledamot,
torde icke behöfva befaras, då ju omval af en dugande
förmåga, som sjelf vill qvarstå, har all sannolikhet för sig. Då vidare
uppdraget att vara ledamot i egodelningsrätt är ett fullkomligt oaflönadt
förtroendeuppdrag, som icke i någon nämnvärd mån afser att utgöra ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

vilkor för dennes existens, torde jemväl farhågorna, att den åsyftade förändringen
skulle inverka menligt på egodelningsrättsledamotens sjelfständighet
i utöfningen af hans domarekall, finnas åtskilligt öfverdrifna.»

Till dessa skäl, hvilka utskottet anser fortfarande ega giltighet, vill
utskottet allenast foga en erinran derom, att ett bifall till motionen, eldigt
utskottets förmenande, ingalunda skulle åstadkomma så stor omstörtning
i fråga om egodelningsrätternas sammansättning, som vid första påseendet
kan befinnas antagligt. Helt visst komme nemligen, jemväl efter den föreslagna
förändringens genomförande, egodelningsrättsledamöterna att vid
sina platser bibehållas, så länge de kunde på tillfredsställande sätt fylla
sina åligganden. Förändringens enda framträdande följd skulle blifva, att
en egodelningsrättsledamot, som befunnes i följd af andlig eller kroppslig
svaghet olämplig för sin plats, kunde med en lämpligare person ersättas;
och att denna påföljd af motionens antagande må från alla synpunkter
anses fördelaktig, anser sig utskottet med fog kunna antaga.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen ville, med bifall till herr Jönssons motion, för
sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga
stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Härigenom förordnas, att 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866 skall
erhålla följande lydelse:

Första domstol i skiftesmål å landet är egodelningsrätt i
hvarje härad eller tingslag. Ordinarie domaren i orten är deri
ordförande, derest icke, vid hans förfall, efter hvad särskildt stadgadt
är, annorlunda af vederbörande hofrätt förordnas, eller Kongl.
Maj:t på invånarnes gjorda anhållan eller eljest förekomna anledningar,
för större eller mindre distrikter, skulle i nåder finna
godt att särskild person dertill utse. Ledamöterna i rätten utgöras
af tre i landthushållning kunnige, inom häradet eller tingslaget
boende, bofaste män, hvilka, på föranstaltande af domaren
i orten, inför häradsrätten, genom socknefullmägtige, efter förmedlade
hemmantalet utväljas för en tid af sex åi*. Afgående
ledamot kan återväljas. Uppstår laga förfall för ledamot, kalle
ordföranden ojäfvig god man i dess ställe. De inom socknarne i
häradet eller tingslaget valde gode män kunna ock till ledamöter

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

uti egodelningsrätten utses; dock få de icke såsom domare handlägga
skiftesmål, dervid de som gode män biträdt.

Ledamot i egodelningsrätt skall, innan han i rätten inträder,
domareed aflägga, der han ej den ed förut svurit.

Stockholm den 10 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Reservation

af herr Annerstedt.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1896.