Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1895:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Kiksd. kansli den 14 febr. 1895, kl. 2 e. in

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10
kap. 2 § giftermålsbalken.

Uti en, inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 104, hemställa herrar O. G. Erikson i Öfva Odensvi och
A. P. Gustafsson:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om
sådan ändring af 10 kap. 2 § giftermålsbalken, jemte andra i sammanhang
dermed varande lagbestämmelser, att äkta makar må förklaras
berättigade att njuta giftorätt till hälften hvardera i all den egendom
de ega eller ega få, oafsedt, om egendomen består af fast egendom på
landet eller af annan egendom.

Motionärerna hafva rigtat sin uppmärksamhet uteslutande på den
i 10 kap. 2 § giftermålsbalken innehållna bestämmelsen, att uti den
fasta egendom på landet, som man eller hustru före eller under äktenskapet
ärft eller förut förvärft, den andra maken ej eger giftorätt, och
förmena, att ifrågavarande stadgande i många fall kan föranleda till en
mindre rättvis fördelning af äkta makars egendom.

För belysning af detta sitt påstående anföra motionärerna tvenne
exempel. I det förstnämnda antages, att den ena makan ärfver en
fastighet på landet, och den andra makan ärfver antingen en fastighet
i stad eller en summa penningar, motsvarande den förstnämnda fastighetens
värde. I sådant fall skulle, med tillämpning af gällande lagbestämmelse
i åberopade hänseende, den af makarne, som ärft fastig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

het å landet, icke allenast bibehålla densamma såsom sin enskilda
egendom, utan dessutom erhålla hälften af hvad den andra makan infört
i boet och sålunda erhålla som giftorätt tre fjerdedelar af makarnes
bo, under det att andra makan endast bekomme en fjerdedel.

Liknande blefve förhållandet, om, såsom motionärerna i andra
exemplet antaga, den ena makan före äktenskapet inköpt en fastighet
på landet, som sedermera under äktenskapet till större eller mindre
del betalades med den andra makans penningar; i sådan händelse blefve
nemligen den inköpta fastigheten, på grund af åberopade lagbestämmelse,
den förstnämnda makans enskilda egendom, i trots .deraf att den
andra makan ganska väsentligt bidragit till köpeskillingens gäldande.
Ett sådant förhållande, som det af motionärerna påvisade, stode i strid
med billighet och rättvisa, och motionärerna ansåge, att äkta makar
borde i afseende å egande- eller giftorätt vara med hvarandra likstälda,
vare sig de å ena eller andra sidan i det gemensamma boet infört mera
eller mindre, vare sig fast eller lös egendom.

Det ämne, motionen afser, har redan flera gånger varit föremål
för behandling af Riksdagen. Senast år 1892 väcktes af herr Nils
Hansson motion, deri han hemstälde, »att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i 10 kap. 2 § giftermålsbalken, att
hvad om makars ömsesidiga giftorätt i fast egendom redan gäller för
stad, måtte blifva gällande äfven för landet».

Lagutskottet afstyrkte emellertid detta förslag och anförde till
stöd derför: »Vid alla de tillfällen, så väl under ståndsriksdagarnes tid
som efter det nya representationsskickets genomförande, då framställningar
i enahanda syfte som ifrågavarande motion förelegat till behandling,
hafva dylika framställningar blifvit i enlighet med lagutskottets
hemställan af representationen afslagna. Så fann lagutskottet vid
1862—63 årens riksdag giftorättens utsträckning till ärfd eller före
äktenskapet förvärfvad fastighet, å landet innebära, icke ett steg framåt,
utan fast hellre ett steg tillbaka i utvecklingen, på samma gång
utskottet trodde sig kunna förutsäga, att framtida reformer i fråga om
ordnande af makars inbördes egendomsförhållanden skulle komma att
gå i en rigtning, alldeles motsatt den, som af motionären i ämnet förordats.
Vidare anförde utskottet, att egendomssamfällighet emellan

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

makar icke kunde betraktas såsom ett väsentligt moment i äktenskapet
och att det etiska sambandet emellan makarne ingalunda syntes kunna
stärkas genom den föreslagna åtgärden. Icke heller lagkomitén hade
hyllat principen af en dylik utsträckning, utan tvärt om, med bibehållande
af gällande inskränkning i fråga om giftorätt i fastighet å landet,
från giftorätt undantagit ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet
i stad. Komitén hade till stöd för detta förslag anfört: »Ehuru lagen
förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd jord å landet, eller i
den, som endera maken före giftermålet der förvärfva^ har den likväl
medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfvad fastighet i stad, utan
åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter giftermålet. Lagstiftaren
har utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och tomt i städerna
icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet, men
att deremot å landet, der näringssätt egentligen bestode i jordbruk,
fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta egendom, som således
åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga om giftorätt emellan
makar har dock komitén, vid ämnets närmare granskning, icke kunnat
godkänna denna skilnad. När bolaget emellan makarne uppkommer,
är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas,
utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet
förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna
lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom,
som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves
en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår
fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande
ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma
på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega rum, huru vida
hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes må kunna från
samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det
ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet.
Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär
man alla anspråk af ena makens skyldemän på sådan egendom,
tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen böjelse att
med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla
den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet
skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom
kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer
i en annan slägt.

Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och på
landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnas inbördes
välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord
eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för
åtnjutande deraf sjelfva utstaka vilkoren.»

Utskottet, som förklarade sig i allo dela lagkomiténs sålunda
uttalade uppfattning, erinrade derjemte, huru som äfven i främmande
länders lagstiftning ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet
vore undantagen från den egendomssamfällighet, som eljest, enligt lag,
vore för makar bestämd. Så t. ex. innehölle code civil (art. 1,404) i
afseende å äktenskap, ingångna under förutsättning af egendomsgemensamhet
(régime en communauté) enahanda stadganden, som lagkomitén
föreslagit.

På enahanda skäl afstyrkte lagutskottet vid 1867, 1872, 1873 och
1874 årens riksdagar de framställningar i samma rigtning, som vid
dessa riksdagar förelågo, och erinrade tillika, att om, såsom ofta varit
anmärkt, vår äktenskapslagstiftning icke vore nog verksam att skydda
hustrus egendom mot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt,
syntes deraf kunna hemtas ett ytterligare skäl att bibehålla
ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes, att den fastighet å
landet, som hustrun före äktenskapet egt eller derefter ärft, gåfves
till spillo.»

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

De skäl, som af 1892 års lagutskott i ofvan anförda utlåtande
blifvit åberopade, synas utskottet fortfarande ega full giltighet, och
utskottet får alltså hemställa,

att herrar O. G. Eriksons och A. P. Gustafssons
ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Näslund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1895. 7 Sami. 4 Häft.