Lagutskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1891:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

Från Andra Kammaren liar lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af lierr P. J. M. Erikson väckt motion (n:o 71), så
lydande:

»Det torde få anses som en numera allmänt erkänd grundsats, att
ingen till följd af sin öfvertygelse i religionssaker bör förvägras någon
af de rättigheter, som tillkomma hvarje oförvitlig medborgare såsom
sådan.

Utgående från denna förutsättning, tager jag mig friheten återkomma
med en af mig år 1887 väckt motion om ändring af § 8 i kap.
20 ärfdabalken, hvilken motion till följd af Riksdagens upplösning icke
blef föremål för behandling af densamma. Jag anser nemligen, att
den nämnda paragrafen icke kan i sitt närvarande skick fullt tillämpas
utan ~att orättvisa öfvas mot ett större eller mindre antal svenska
medborgare.

I denna paragraf föreskrifves nemligen, att »den af annan lära
är», icke må vara förmyndare, en föreskrift som uppenbarligen tillkommit
i syfte att förhindra, det barn af statskyrkans medlemmar skulle
vid föräldrarnes frånfälle af en förmyndare blifva uppfostrade i »annan
lära» eller af honom öfvertalas att öfvergå till hvad man kallar »främmande
trossamfund». Men mot all fara i sådant afseende tinnes det,
enligt min mening, full trygghet uti de föreskrifter, som lernnas i såväl

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

§ 2 af kap. 22 samma balk som ock uti kong!, förordningen af den 16
november 1869, angående ansvar för den, som söker förmå annan till
affall från den evangeliskt-lutherska läran.

Förmynderskap medför visserligen i allmänhet både besvär och
ansvar, och kan det sålunda ur viss synpunkt icke anses såsom något
eftersträfvansvärdt; men det är i alla fall ett förtroendeuppdrag, och
att af lagen förklaras ovärdig att utöfva sådant, är att blifva stämplad
såsom mindre pålitlig. .

På grund häraf hoppas jag Riksdagen skall finna rätt och billigt,
att de af mig anförda orden ur paragrafen uteslutas; och får jag derför
föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta,

att ur § 8 kap. 20 ärfdabalken orden »eller den af annan lära
är», skola utgå, så att paragrafen får följande lydelse:

Ej må den vara förmyndare, som litet vetande, gäldbunden, slösare eller
barnens vederdeloman är, eller den, som ej fyllt tjugufem år, eller är så gammal
och vanför, eller så fattig, att han förmynderskåpet ej förestå lian; icke heller
utländsk man, eller den som häfver Kronans eller andra sådana medel under
händer.»

1667 års förmyndareordning, som i likhet med nu gällande lag
kraftigt betonade förmyndarens pligter mot myndlingen i fråga om dennes
uppfostran till en god medborgare, upptog icke bland de omständigheter,
som grundläde obehörighet att vara förmyndare, det förhållande
att förmyndare och myndling vore af olika lära. Med hänsyn
till de separatistiska rörelser på det kyrkliga området, som i början af
1700-talet vunno insteg i vårt land, ansågo sig emellertid stiftarne af
1734 års lag böra genom ett lagstadgande förhindra, att omyndig utsattes
för en obehörig och skadlig inverkan i religiöst afseende af eu
icke renlärig förmyndare; och torde i denna omständighet sökas grunden
till införandet af den bestämmelse, hvars upphäfvande mu blifvit
ifrågasatt. År detta antagande rigtigt, lärer äfven den uppfattning vara
grundad, att 1734 års lag stälde det kraf på den, som skulle anses värdig
att utöfva förmyndarens ansvarsfulla kall, att han skulle bekänna
statskyrkans lära; hvilken uppfattning derjemte vinner stöd af föreskriften
i 22 kap. 2 § ärfdabalken, att förmyndare skulle låta sig ange -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

läget vara att myndlingen upptuktades i den rätta evangeliska- läran.
Ändrade förhållanden inom kyrkans område torde emellertid hafva snart
nog föranledt den uppfattning af ifrågavarande bestämmelse, att om förmyndarens
religiösa bekännelse vore densamma som myndlingens,
han icke finge anses obehörig allenast af det skäl, att denna bekännelse
icke vore statskyrkans. Utskottet håller emellertid före, att ifrågavarande
föreskrift, äfven på sist nämnda sätt uppfattad, förlorat det stöd
i samfundsförhållandena, som den ursprungligen egt, och att den för
eu nutida rättsuppfattning är temligen främmande. I sådant afseende
förtjenar omnämnas, huru som redan i de lagförslag, hvilka af lagkomitén
och den äldre lagberedningen afgåfvos, ansågs olämpligt att
bibehålla föreskrift om den religiösa ståndpunkt, som förmyndaren borde
innehafva i förhållande till sin myndling, och att dessa förslag i stället
genom en generel bestämmelse öfverlemnade åt domaren att i hvarje fall,
der andra än de i lag bestämda hindren kunde förekomma, pröfva dessas
vigt. Ehuru en dylik befogenhet icke finnes domaren uttryckligt tillagd i
gällande lag, är utskottet förvissadt om, att icke någon domare, hvilken
blifvit gjord uppmärksam på faran af att en förmyndare missbrukar sin
ställning såsom myndlingens uppfostrare, skall underlåta att efter omsorgsfull
pröfning af hvarje förekommande fall, sin pligt likmätigt, skilja
den ovärdige från utöfningen af förmyndarekallet; och synes utskottet
häri ligga ett godt korrektiv mot de missbruk i nu antydt afseende,
som kunna befaras inträffa, om ifrågavarande bestämmelse borttages.
Utan att i likhet med motionären vilja påstå, att tillvaron af denna bestämmelse
innebär någon egentlig orättvisa mot det antal medborgare,
som bekänna en annan lära än statskyrkans, håller utskottet likväl före,
att densammas tillämpning kan leda till följder, som måste anses stötande.
I 6 § af gällande dissenterlag föreskrifves bland annat, att der
endera af ett barns föräldrar tillhör främmande trossamfund och den
andra svenska kyrkan, barnet skall uppfostras i denna kyrkas lära, att
om mellan makar träffats aftal om deras barns uppfostran i evangelisktlutherska
läran eller främmande troslära, sådant aftal skall gälla, derest
vissa föreskrift^ former blifvit iakttagna, samt att den, som fylt femton
år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, icke på grund af föräldrarnes*
öfvergång till främmande trossamfund skall anses skild från
svenska kyrkan. Likaledes är föreskrifvet, att ett i äktenskap emellan
mosaisk trosbekännare och medlem af svenska kyrkan födt barn skall
uppfostras i svenska kyrkans lära, äfvensom att ett angående den lära,
hvari barnet skall uppfostras, träffadt aftal i ett dylikt äktenskap under
nyss antydda vilkor skall ega giltighet. I samtliga dessa och de flera

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tänkbara fall, der en fader bekänner annan tro än sitt barn, uppstår en
konflikt emellan, å ena sidan, lagens bud, att fadern är sina barns rätte
förmyndare och, å andra sidan, dess föreskrift, att den ej må vara förmyndare,
som är af »annan lära». En dylik konflikt kan, enligt utskottets
förmenande, icke lösas på annat sätt, än att fadern såsom obehörig
skiljes från det förmynderskap, som han med naturens rätt utöfvar
för sitt barn, och detta oaktadt i öfrigt icke den ringaste tvekan om
hans lämplighet förefinnes. Eu sådan lösning kan emellertid icke anses
tillfredsställande; hvartill kommer att ändamålet dermed oftast förfelas,
då ett barn förvisso icke undandrages sin faders inflytande, derigenom
att en för barnet mer eller mindre främmande person göres till dess
förmyndare. Det kan visserligen sättas i fråga, huruvida förbudet gäller
fader, helst något förordnande för honom icke lärer behöfva utfärdas,
men gent emot den bestämda förklaringen, att den icke må vara
förmyndare, med afseende å hvilken någon af de i paragrafen uppräknade
omständigheter föreligga, torde en dylik uppfattning icke kunna
försvaras.

Då utskottet sålunda finner eu fortfarande tillämpning af ifrågavarande
föreskrift kunna leda till mindre tillfredsställande följder, samt,
på sätt jemväl motionären antydt, tillräckliga garantier torde finnas mot
förmyndares missbruk af sin ställning såsom myndlingens uppfostrare,
får utskottet följaktligen hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, ville för
sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 8 § ärfdabalken
skall hafva följande lydelse:

Ej må den vara förmyndare, som litet vetande,
gäldbunden, slösare, eller barnens vederdeloman är,
eller den, som ej fyllt tjugufem år, eller är så gammal
och vanför, eller så fattig, att han förmynderskapet
ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller den,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

som häfver Kronans, eller andra sådana me^el under
händer.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Reservation

af herrar Sjöcrona, Fröberg, Claeson, Péhrsson, grefve Klingspor.
Herrar L. O. Larsson och Wester hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, .tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.