Lagutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1908:Lu8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

X:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari kl. 11 f. m. 1908.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrivelser till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för befordrandet af
återinflyttning hit till landet af från riket utflyttade personer.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen inom Första Kammaren n:o
16 af grefve L. Douglas och grefve Raoul Hamilton och n:o 40 af herr Enhörning
samt inom Andra Kammaren n:o 15 af herr Gottfr. Thavenius, n:o
24 af herr Per Pehr sson i Österby, med hvilken herrar Oscar Nyländer,
O. Alfr. Berg, Bernh. Eriksson, Theodor Adelswärd, J. P. Jesperson, Johan
Ekman, Dan. Broström, Karl Hildebrand och Axel Ekman instämt, n:o 141
af herr J. A. Jonsson i Hökhult och n:o 157 af herrar Dan. Broström,
Axel Elman, Sixten Neiglick, O. Alfr. Berg, J. P. Jesperson, Per Péhrsson
i Österby, Bernh. Eriksson, Oscar Nyländer, Johan Ekman och Karl
Hildebrand.

Motionärerna åsyfta, herr Thavenius underlättande för svenskar, som
hafva medborgarrätt i Amerikas förenta stater, att erhålla svensk medborgarrätt,
herr Enhörning och herr Broström m. fl. utsträckning af rättigheten
för svenskfödda utlänningar, som återkommit till Sverige, att i riket
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 8 Häft. (N:o 8). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

förvärfva och besitta fast egendom samt idka handel eller annat näringsyrke,
samt grefve Douglas och grefve Hamilton, herr Pehrsson i Österby
och herr Jonsson i Hökhult beredande af lättnader i fråga om värnpliktens
fullgörande för till Sverige återkomna emigranter.

Herr Thaveni- Herr Thavenius har i sin motion anfört följande:

»Som en stor mängd af vårt svenska folk vistas i Nord-Amerikas
förenta stater, där de, ehuru många af dem förvärfvat sig en jämförelsevis
god ekonomisk ställning jämte en mera utvecklad arbetsförmåga, i
allmänhet hafva längtan hem till fosterjorden, är det oafvisligen fosterlandets
plikt att göra det lättare för dem att bosätta sig i hemlandet än
hvad nu är förhållandet. Behjärtade män i vårt land hafva också på
senare tid börjat vakna upp öfver denna frågas stora vikt och betydelse
för vårt fädernesland, som äger så stora naturrikedomar, hvilka af brist
på arbetskraft och rörelsekapital icke ännu kunnat tillvaratagas.

Om nu våra landsmän, som där borta i det främmande landet längta
hem till fosterjorden, samlat sig ett litet kapital och därjämte lärt sig att
mera intensivt arbeta, än vi i hemlandet äro vana vid, så är det ju dem,
vi behöfva här hemma.

Skulle då icke fäderneslandet göra allt för att underlätta möjligheten
för dem att återinflytta?

Enligt kungl. förordningen af den 28 febr. 1858 måste hvarje utlänning,
som söker svensk medborgarrätt, först bo i landet tre år och därefter
till konungen insända skriftlig ansökan, för att sedan denna bifallits,
inför vederbörande myndighet aflägga tro- och huldhetsed.

Och då från denna regel intet undantag finnes för landets egna söner,
som blifvit utländska medborgare, förstår hvar och en, att de vid eventuellt
återvändande lätt kunna känna sig främmande och styfmoderligt
behandlade af sitt fädernesland, i synnerhet som kungl. kungör, af den 3/i0
1829 med rätta stadgar, att ingen, som icke är svensk medborgare, får
här i landet köpa eller lagfara köp å fastighet utan att därtill först hafva
erhållit Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd.

Denna lag är god, då det gäller verkliga utländingar, som vilja inflytta,
men om den synes återvändande svenskar nästan besvärlig, däröfver
må ingen förundra sig.

Då det under nuvarande förhållanden bör ligga i fäderneslandets intresse
att få hem så många som möjligt af sitt eget folk, böra vi väl
undanröja allt, som försvårar deras hemvändande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

På grund af hvad jag här i korthet anfört, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen måtte besluta att i en skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda frågan om underlättande för
svenskar, som hafva medborgarrätt i Amerikas förenta stater, att erhålla
svensk medborgarrätt; och att, sedan denna utredning blifvit gjord,
för Riksdagen framlägga förslag till ny lag i detta afseende.»

Herr Enhörning och herr Broström m. fl. hafva anfört följande: Herr ^ur »Sedan

länge har man varit medveten om de oerhörda förluster af and- nings motion.
lig och fysisk kraft, som emigrationen förorsakar vårt folk. Först på sista
tiden har dock uppgiften att söka förebygga emigrationen och i sammanhang
därmed också att befordra en återinflyttning till Sverige af våra utvandrande
landsmän tillvunnit sig den uppmärksamhet den förtjänar.

Det gäller nu att genom ett energiskt och planmässigt arbete söka taga igen
hvad som härutinnan under årtionden försummats. Tidpunkten är den
lämpligaste för att med kraft börja detta arbete. Särskildt med hänsyn
till nu rådande depression inom näringslifvet i Förenta staterna torde icke
på länge förutsättningarna för ett framgångsrikt bedrifvande af arbetet
mot utvandringen och för återinflyttningen varit så gynnsamma som för
närvarande.

Genom skrifvelse den 30 april 1907 om inrättande af en statens arbetsförmediingsanstalt
till tjänst för i utlandet bosatta svenskar har Riksdagen
fäst uppmärksamheten vid ett medel att direkt främja en återinflyttning
af utvandrande landsmän. Af ännu större betydelse torde ordnandet af en
rationell jordförmedling vara. Framgången af en sådan jord- och arbetsförmedlingsverksamhet
beror gifvetvis i första rummet af tillgången på
jord och utkomstmöjligheter inom landet. Närmast beror den emellertid
på undanröjandet af de direkta hinder för en återinvandring, som sammanhänga
med bestående svensk lagstiftning. Genom motioner i båda
kamrarna vid innevarande riksdag har redan uppmärksamheten blifvit fäst
vid de svårigheter för återinflyttningen, som vållas af vår värnplikts- och
äktenskapslagstiftning. Af icke oväsentlig betydelse härutinnan äro emellertid
äfven vissa bestämmelser i fråga om gällande rätt för utländsk undersåte
att besitta fast egendom och idka näring, för hvilka undertecknad
härmed tillåter sig att påkalla Riksdagens uppmärksamhet.

Både i Sverige och Amerika ha svensk-amerikaner betonat, i hvilken
grad deras återinflyttning till det gamla landet hindras af bestämmelserna

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

om att utländsk undersåte ej är berättigad att i Sverige förvärfva ocb besitta
fast egendom eller idka handel eller annat näringsyrke utan särskildt
därom meddeladt tillstånd.

Detta hinder möter utan tvifvel ett stort antal af dem, som skulle
vilja återvända. Bland vårt folk i Förenta staterna råder nämligen en
jämförelsevis stark håg att så fort som möjligt naturaliseras i det nya
landet. Af alla svenskfödda män, som vid 1900 års folkräkning bodde
inom Förenta staternas område och uppnått myndighetsåldern, lära vara endast
12 procent, som hvai’ken blifvit eller anmält sig vilja blifva medborgare i
landet.

Från både svenskt och svenskt-amerikanskt håll har framkastats den
tanken, att de fri- och rättigheter, som under en lång följd af år tillkommo
norska undersåtar i Sverige, borde i lämplig utsträckning kunna
tillerkännas i Sverige födda män och kvinnor, som en gång varit svenska
medborgare, men blifvit utländska sådana. Kungl. förordningen om utsträckt
frihet för Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket drifva
näring m. m. den 4 juni 1868 innehöll bland annat följande: »Norsk man
och norsk kvinna skola vara berättigade att utan särskildt tillstånd i riket
vistas och sig bosätta; att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart,
med villkor att hufvudredaren är svensk undersåte och i Sverige bosatt,
samt att besitta fast egendom under villkor, om ägaren icke tillika är här
bosatt, att alltid hafva ett i orten bosatt ombud. Dessutom skola norsk
man och norsk kvinna, när de äro i riket bosatta och mantalsskrifna, äga
att under enahanda villkor, som för svenska undersåtar äro stadgade, idka
handel eller annat näringsyrke.»

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om, hurusom tillfälle
till erhållande af egnahemslån, enligt kungl. kungörelsen den 17 juni 1904,
likaledes är afstängdt för sådana återinvandrare, hvilka ej äro svenska medborgare.
Mom. 1, andra stycket, i denna kungörelse innehåller nämligen
bland annat följande bestämmelser: ''Dylikt egnahemslån må ej tilldelas
annan än arbetare, man eller kvinna, som är svensk medborgare.’ I händelse
flera eller färre af ofvan upptagna rättigheter att idka näring och
besitta fast egendom skulle komma att tillerkännas i Sverige födda män
eller kvinnor, som varit svenska medborgare, men blifvit utländska undersåtar,
torde i sammanhang härmed äfven för dem böra öppnas möjlighet
att erhålla egnahemslån.

De sålunda ifrågasatta undantagsbestämmelserna skulle gifvetvis framför
allt komma att tillämpas på återinvandrande svensk-amerikaner. Och

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

det bör då erinras, att dessa i alla händelser pläga inom ganska kort tid
efter återkomsten blifva upptagna till svenska medborgare och bibehålla
enligt en Förenta staternas lag af den 2 mars 1907 »om medborgares
exportation och deras skydd i utlandet» i allt fall icke utan vidtagande
af särskilda åtgärder sin amerikanska medborgarrätt under längre tid än
två år efter hitkomsten.

Då sålunda en ändring af gällande författningar i ofvan angifvet afseende
skulle i hög grad underlätta återinflyttningen af till Amerika utvandrade
svenskar utan att densamma kan anses medföra-någon risk för
missbruk, tillåter sig undertecknad härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta snarast möjligt utreda, under hvilka förutsättningar och i hvilken
utsträckning de rättigheter att i riket förvärfva och besitta fast
egendom samt idka handel eller annat näringsyrke, som under unionen
med Norge tillkommo norska medborgare, må kunna medgifvas åt till
Sverige återkomna svensk-födda utländska undersåtar, och för Riksdagen
framlägga på denna utredning grundade förslag.»

Grefve Douglas och grefve Hamilton hafva i sin motion anfört föl- ^°efve

jande: Hamiltons mo »Den

20:e dennes ingaf centralstyrelsen för nationalföreningen mot tion"
emigrationen till Kungl. Maj:t följande skrifvelse:

»På samma gång uppgiften att söka förebygga emigrationen småningom
tillvunnit sig det rum på vårt aktuella reformprogram, som redan
för årtionden sedan borde tillkommit densamma, har också och helt naturligt
den därmed nära förbundna frågan: Huru befordra en återinflyttning
till Sverige af våra utvandrade landsmän? blifvit föremål för allvarlig uppmärksamhet.
Ett arbete för båda dessa uppgifters lyckliga lösning har
också nationalföreningen mot emigrationen uppsatt på sitt program.

Betydelsen för vårt näringslif af en återinflyttning af svenskamerikaner
torde vara allmänt erkänd. Ingen, som ägnat vårt emigrationsproblem
närmare uppmärksamhet, tror, att den svenska utvandringen till
Amerika kan komma att helt upphöra, åtminstone icke i en nära framtid.
Den dragning, som de talrika svenskarna i Amerika utöfva på
hemmavarande släktingar och vänner, är för stark och skall sannolikt
äfven under de bästa ekonomiska och sociala förhållanden i Sverige förmå
hålla i gång en emigration till den stora amerikanska republiken. Men
utan tvifvel kan emigrationen genom energiskt och målmedvetet arbete

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

så begränsas, att den icke längre innebär såsom nu den allvarligaste fara
för en utveckling, som svarar mot Sveriges storlek och naturliga möjligheter.
En begränsad emigration kan också Sverige bära, ja, den kan
rent af bli till nytta för landet, om den uppväges af en återinflyttning
af svensk-amerikaner, som i de större förhållandena och det intensivare
lifvet därute skärpt och vidgat blicken, fått sin energi sporrad och vunnit
en erfarenhet, som Sveriges växande näringslif finge tillgodogöra sig. Då
kunde den stora folkrörelsen, den svenska emigrationen innebäi’, bli, icke
som nu en vinst för Amerika och en oerhörd förlust för Sverige, utan ett
utbyte mellan de båda länderna, till fromma äfven för det senare.

Men lika afgjord som betydelsen af en återinflyttning är, lika afgjorda
äro svårigheterna. Dessa äro naturligtvis först och främst af ekonomisk
natur. De ligga i jordbrukets svaga expansionskraft, i industriens
tröga öfvergång till * stordrift. Bland sociala orsaker spelar utan tvifvel
bristen på goda bostäder en särskild! stor roll. Af väsentlig betydelse är
slutligen äfven skattetrycket, framför allt det kommunala.

Nationalföreningen mot emigrationen kan icke nu närmare ingå på
dessa synpunkter. Den pågående utvecklingen i vårt land pekar afgjordt
mot de nämnda orsakernas utplånande, och den kan i stort sedt svårligen
direkt påskyndas genom några speciella statens åtgärder. Det finnes
emellertid flera hinder för återin vandringen, som sammanhänga med bestående
svensk lagstiftning och som utan alltför stora svårigheter böra kunna
undanröjas. De ligga i vår äktenskapslagstiftning (inklusive bestämmelserna
för hinderslöshet), i de bestämmelser, som reglera medborgarrätten
och rätt för utländsk undersåte att i riket besitta fast egendom och idka
näring, men framför allt i värnplikts förhållandena. De frågor, som röra
medborgarrätten, äktenskapslagstiftningen och rätt att besitta fast egendom
och idka näring, äro af jämförelsevis invecklad natur — delvis också
beroende af internationella konventioner — och beträffande dem är icke
nationalföreningen i tillfälle att nu framkomma med några förslag. Flera
af de hinder, som härutinnan möta, äro emellertid äfven med nuvarande
lagstiftning icke alldeles oöfverkomliga. På privat väg kan genom praktiska
åtgärder göras åtskilligt för deras öfvervinnande. Så förmedlar
nationalföreningen kostnadsfritt ansökningar till vederbörlig myndighet om
svensk medborgarrätt, ger upplysningar och råd i frågor, som röra äktenskapslagstiftningen
o. s. v. Beträffande det hinder, som värnpliktslagen
reser mot en återin vandring, kan på nu angifna sätt intet åtgöras; men

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

detta hinder synes föreningen återigen vara af den natur, att en ändring
på lagstiftningens väg torde kunna med tämlig lätthet åstadkommas.

Som bekant är en person, som utvandrat före värnpliktsålderns inträdande,
skyldig att, om han återvänder till Sverige, innan han hunnit
ur värnpliktsåldern, i vanlig ordning fullgöra sin värnplikt. Det är icke
svårt att förstå, hvilket hinder detta skall vara för en återinvandring.
Värnplikten betraktas ju dess värre ofta som en tung börda af ungt folk
i 2O-åren, i den spänstigaste åldern — ja, en hel del unga män lämna
ju årligen landet närmast för att undkomma värnpliktsöfningarna. Men
en verklig börda blir gifvetvis värnplikten, om den tvingar en man, som
hunnit in i trettioårsåldern — i regel redan familjefader — att ikläda
sig militärrocken och börja den besvärliga exercisen. Det är ju också,
oafsedt förlusten af tid och pengar —• särskildt kännbar, stundom kanske
ruinerande för en familjeförsörjare i små villkor — psykologiskt fullt förklarligt,
att det skall kännas ytterst besvärande för t. ex. en trettiofemåring
att stickas in i ledet bland en massa unga tjuguåringar. Alla värnpliktiges
besvärligheter trycka naturligtvis tyngre 35-åringen än 21-åringen.
Faktiskt är också, att en person i 8O-årsåldern vanligen hyser en verklig
fasa för att bli uttagen till militärtjänst. Och en svensk-amerikan, som
kommit hem för att stanna, ger sig i regel genast i väg igen, så snart
han blir påmind om risken att tvingas att fullgöra sin värnplikt och den
amerikanska medborgarrätten icke längre skyddar honom. Det är klart,
att man icke får ta någon hänsyn till den enskildes bekvämligheter i dessa
stycken, om det allmännas intresse kräfver, att den enskilde uppoffrar sig.
Men är det fallet här? Hvad tjänar väl försvaret på, att redan medelålders
män tvingas att fullgöra värnpliktsöfningarna. Det är uppenbart,
att det tillskott i försvarskraft dessa kunna ge landet icke kan vara af
nämnvärd betydelse. I många fall skulle en sådan person ju redan innan
han fullgjort värnpliktsöfningarna vara ur värnpliktsåldern. Man tanke
sig ett fall som detta: En nittonåring utvandrar till Amerika, där han
stannar i sexton år; han är trettifem år, när han kommer tillbaka och slår
sig ned hemma. I två år skyddas han af den amerikanska medborgarrätten,
men tages vid trettiosju års ålder ut till militärtjänst. När han
väl hunnit genom repetitionsöfningarna, har han kommit ur den ordinarie
värnpliktsåldern. Hvad skulle väl försvaret tjäna på en sådan värnpliktig?
Naturligtvis ingenting. Men det kostar att öfva honom eller försöket
kostar landet förlusten af en duktig arbetare, kanske med ett hopspardt
kapital. Ty naturligtvis reser han i regel tillbaka till Amerika, innan han

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

hinner bli uttagen till öfningarna. Ett dylikt fall förekommer ytterst sällan
i verkligheten, detta äfven därför, att en sådan person nog under en
eller annan förevändning frikallades vid inskrifningsförrättningen. Men
det som inte händer en trettiosjuåring, det kan hända en trettioåring med.
i stort sedt samma effekt: ingen vinst för försvaret, men förlust för landets
näringsliv

Men på hvad sätt skall då en ändring åvägabringas? — Inskrifningsförordningens
§ 29, mom. 3 lyder i de delar, som kunna ha afseende på
nu föreliggande fall, sålunda:

»Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år eller senare
— — —, befrias han från värnpliktens fullgörande i beväringen under
fredstid och öfverföres — — — till landstormen.

Med »utländsk man» menar förordningen uppenbarligen i utlandet
född man. Och detta är den vanliga tolkningen. Efter hvad föreningen
har sig bekant, har det emellertid förekommit, att »utländsk man» tolkats
lika med »utländsk medborgare», och att enligt denna tolkning hemvända
svensk-amerikaner frikallats från öfningarna och öfverföts till landstormen.
Det skulle ju då knnna synas ligga nära till hands att verkligen göra en
ändring i sagda moment i nu antydd riktning, alltså i syfte att utvandrad
svensk måtte i ifrågavarande afseende likställas med »utländsk man».
Eöreningen skulle dock knappast vilja föreslå ett sådant steg. Man får
nämligen icke bortse ifrån, att vid hvarje ändring af dylik natur står
man inför risken att stimulera en utvandring af unga män, som vilja undandraga
sig värnpliktsöfningarna och som utvandra i den afsikten att
efter uppnådda 26 år resa tillbaka — en afsikt, som måhända i de flesta
fall icke ens kommer att realiseras. Helt kan ju den risken icke afvärjas,
och någon risk måste man måhända stå, men det gäller att göra den
så liten som möjligt.

Föreningen skulle för sin del närmast vilja föreslå, att den bestämmelse
infördes, att svensk man, som från riket afflyttat före fullgjorda
värnpliktsöfningar och återkommer till landet efter fyllda 26 år, må kunna
efter ansökan af Eders Kungl. Maj:t frikallas från öfningarna. Härigenom
torde den ofvan berörda risken reduceras till det minsta möjliga. Eders
Kungl. Maj:t behåller i hvarje enskildt fall pröfningsrätten och kan därvid
taga hänsyn till ansökarens förmögenhetsförhållanden, om han redan
är familjeförsörjare o. s. v. Naturligtvis får han icke tidigare ha för
värnpliktens skull olofligen lämnat landet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Föreningen tillåter sig erinra om, att det redan finnes en bestämmelse,
enligt hvilken Eders Kungl. Maj:t meddelar värnpliktig tillstånd att från
riket afflytta. Uppgiften skulle alltså vara att, så att säga, supplera denna
bestämmelse med en nj, enligt hvilken Eders Kungl. Maj.t kunde också
åt utvandrad, som önskar i riket åter inflytta, bevilja viss lättnad i värnplikten.
Ur det allmänna intressets synpunkt bör den senare möjligheten
till dispens gifvetvis vara långt mer befogad än den förra. Det allmänna
intresset torde bjuda att frikalla från värnpliktsöfningarna den öfverårige
invandraren, som till ringa nytta är för försvaret, men genom arbete, erfarenhet
och kapital kan betyda mycket för näringslifvet, medan- det snarast
synes ställa sig afvisande mot krafvet på befrielse från värnplikten
för de unga, som vårt försvar alltför väl behöfver. Men hittills synes
man ha tänkt mindre på det allmänna intresset än individens bekvämlighet
i dessa stycken. För den unge värnpliktige, som önskar resa ur landet,
finnes det undantagsbestämmelser — Eders Kungl. Maj:t beviljar årligen
hundratals ansökningar om tillstånd för värnpliktige att få från riket afflytta.
Men den hemvändande svensk-amerikanen, som vårt produktiva
arbete behöfver lika väl som vårt försvar behöfver den unge värnpliktige,
har man inga möjligheter att frikalla från en faktisk värnpliktstunga, som
nästan ofelbart drifver honom åter ur landet.

Den förlust af försvarskraft, som möjligen kan uppkomma genom den
anordning föreningen härmed tillåtit sig förorda, bör, såsom ofvan framhållits,
vida öfvervägas af den vinst en återinvandring tillfört vårt produktiva
arbete. Skulle emellertid denna förlust anses böra på något sätt
kompensera försvaret själft, då vill föreningen för sin del ifrågasätta,
huruvida icke detta kunde ske på den väg, att förbudet för värnpliktig
att utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd utvandra, blefve utsträckt att gälla
äfven ynglingar mellan t. ex. 17 och 21 år. För den enskilde blefve en
tillstramning i detta hänseende visserligen mången gång besvärande, men
ur riksintressets synpunkt torde det väl knappast lida något tvifvel, att
icke densamma vore befogad gentemot unga män, som fosterlandet påkostat
en dyrbar uppfostran, men som vilja, såsom det synes, närmast af bekvämlighet
och ovilja mot några månaders strapatser och disciplin undandraga
sig värnpliktsbördan.

Föreningen har härmed velat draga de antydda frågorna inför Eders
Kungl. Maj:ts pröfning. Föreningen har själf under sin korta verksamhet
redan tvungits att taga ställning till desamma. Det är föreningens öfvertygelse,
att ett af de första villkoren att få till stånd en återinvandring
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 8 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

i nämnvärd omfattning är lättnad i berörda värnpliktsafseende. Men ju
förr denna kan genomföras, dess bättre. Den rådande krisen i Förenta
staterna har skapat en konjunktur för återinvandringens befordrande, som
sannolikt icke snart återkommer. Men äfven med den bästa vilja kan
föreningen icke, såsom den skulle önska, utnyttja denna konjunktur. Värnplikten
är det hinder, som vanligast möter.

Dess bättre synes emellertid en ändring härutinnan kunna komma
till stånd utan att långa förarbeten och utredningar behöfva tillgripas. -—
Som prof på stämningen bland svensk-amerikanerna har föreningen tillåtit
sig att här som bilagor närsluta afskrifter af några af de talrika skrivelser
föreningen i det ifrågavarande ämnet mottager.

Utan tvifvel skulle med öppnandet af den af föreningen föreslagna
möjligheten för immigrant att bli frikallad från värnpliktsöfningarna återinflyttningen
af svensk-amerikaner afsevärdt ökas. Och anse vi detta för
ett önskemål, så måste vi också vara beredda att vilja vägarna till dess
realiserande, i den mån detta kan ske utan att några riksintressen åsidosättas.
Såsom föreningen tror sig ha visat, är det i detta fallet så, att
inga sådana intressen skadas utan tvärtom i stort sedt befordras.

Och får föreningen med hänvisning till det ofvan sagda härmed i
underdånighet framhålla, det Eders Kungl. Maj:t ville taga den af föreningen
berörda frågan i öfvervägande och, därest den synes Eders Kungl.
Maj:t vara af den art att påkalla Riksdagens ingripande, om möjligt redan
till årets Riksdag afgifva förslag till lättnader i värnplikten för återinvandrare.
»

På grund af de i ofvanstående skrifvelse anförda skälen tillåta sig
undertecknade härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen ville besluta att
hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta vidtaga åtgärder
för att, i den mån och på det sätt det kan finnas lämpligt, lättnader i fråga
om fullgörande af vapenöfning i fredstid må kunna beredas till Sverige återkomna
svenskfödda undersåtar, som icke fullgjort sina värnpliktsöfningar.»

Herr lJehrs8on8
i Österby
motion.

Herr Pehr sson i Österby har i sin motion anfört följande:

»En stark strömning att söka ''bevara svenskarne åt Sverige’ har
under de senaste åren gått genom vårt folk. En yttring bland andra
häraf var Riksdagens skrifvelse den 30 april 1907 rörande inrättande
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för i utlandet bosatta
svenskar.

I samma mån som vårt lands näringslif erbjuder rikare utkomst

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 11

möjligheter, ökas antalet af utomlandssvenskar, som vilja återvända till
fäderneslandet. Yissa legislativa och administrativa förhållanden lägga
emellertid ej oväsentliga hinder i vägen för en sådan återinvandring. En
af de omständigheter, som afhålla många män i sin bästa kraft från att
återvända och stanna i hemlandet, är skyldigheten att äfven vid mera
framskriden ålder fullgöra värnpliktsöfningarna. Denna skyldighet kvarstår
nämligen till och med 40 års ålder. Erfarenheten visar oförtydbart,
att denna svårighet är en af de faktorer, som mest motverka en återinvandring.
Exempel skulle kunna anföras på, huru detta hindrat många,
som det skulle ha varit till gagn för hemlandet att få åter, från att
komma tillbaka, och många som redan återvändt med afsikt att stanna
ha drifvits till ny utvandring, när den tidpunkt nalkades, att det förvärfvade
utländska medborgarskapet icke längre fritog dem från skyldigheten
att fullgöra vapenöfningarna. Detta gäller i alldeles särskild mån
familjeförsörjare, för hvilka det oftast är totalt omöjligt att på samma
gång de deltaga i de långvariga öfningarna underhålla hustru och barn
genom sitt arbete.

Det torde vara mycket tvifvelaktigt, om dessa, som utvandrat före
värnpliktsålderns inträdande och som återvända vid t. ex. 30 års ålder
kunna i beväringen medföra någon afsevärd tillökning i landets försvarskraft.
I hvarje fall torde, utan att taga i betraktande kostnaderna för
deras vapenöfning, den förlust, försvaret genom deras frikallande skulle
göra, mer än uppvägas af det tillskott af i utlandet ofta under hård
kamp för utkomsten tränad arbetsduglighet, som de skulle tillföra vårt
näringslif.

Och denna synpunkt blir så mycket mer beaktansvärd, då man måste
räkna med, att de allra flesta af dessa under nuvarande förhållanden alls
icke komma tillbaka.

Kungl. Maj:t har med nuvarande lagstiftning rätt att meddela värnpliktig
tillåtelse att afflytta från riket, och intet hinder att lämna landet
finns för den vuxna ungdom, som ännu icke inträdt i värnpliktsåldern.
Så mycket större skäl synes då föreligga, att Kungl. Maj:t finge möjlighet
att också öppna fosterlandets dörrar för de värnpliktige, som vilja
komma tillbaka, men hvilkas förhållanden icke medgifva fullgörandet af
vapenöfningarna.

Det skulle därför vara synnerligen betydelsefullt, om i utlandet
naturaliserade, i Sverige födde män, hvilkas återbördande kunde anses lända
riket till gagn, och som icke olofligt utflyttat ur landet, kunde på därom

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

gjord särskild ansökan, där Kungl. Maj:t så pröfvar skäligt, frikallas från
värnpliktens fullgörande i beväringen i fredstid.

Hvilka närmare bestämmelser, som därvid böra fastställas, förutsätta
närmare utredning, ocb tillåter jag mig endast att framställa några synpunkter
för frågans bedömande.

Yissa nu gällande bestämmelser peka mot, att denna tankegång icke
är främmande för vår nuvarande lagstiftning. »Utländsk man» har redan
nu rätt till sådan befrielse. Inskrifningsförordningen § 29 mom. 3 säger
därom: »Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller senare
eller kan han med intyg styrka, att han i utlandet gjort längre tids
militärtjänst, än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrifna, befrias
han från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid och öfverföres
enligt hvad i mom. 2 ofvan säges till landstormen».

På vissa håll torde denna bestämmelse tillämpas så, att »utländsk
man» tolkas såsom »utländsk undersåte». Att utan vidare öfverflytta
dessa bestämmelser på svenskfödd, återinvandrad man torde dock ha sina
betänkligheter, oafsedt det olämpliga uti att en sådan bestämmelse godtyckligt
tillämpas på olika sätt af olika myndigheter.

Det kunde blifva en flitigt använd, bekväm utväg att genom några
få års vistelse i utlandet undandraga sig fullgörandet af en för landet
ytterst betydelsefull medborgerlig plikt. För att förhindra ett sådant
missbruk och afvärja den fara, som därigenom kunde uppstå för landets
värnkraft, torde olika vägar kunna tänkas. Ett sätt vore, att åldersgränsen
sattes högre för de inflyttade, som skulle kunna befrias från
vapenöfningarnas fullgörande. Man skulle därvid kunna tänka sig en
ålder af fyllda 30 år eller, om denna åldersgräns skulle anses för låg, det
år, hvarunder den inflyttade skulle, om han i vanlig ordning fullgjort
sina vapenöfningar, ha öfverflyttats från beväringen till landstormen, eller
det år, hvarunder han fyller 83 år.

Häremot kan det med fog invändas, att de skäl, som föranledt, att
åldersgränsen för »utländsk man», som skall kunna öfverflyttas till landstormen,
satts till det 26:te året, gälla i lika måtto inflyttad svenskfödd
man, som är utländsk undersåte.

Ett annat sätt vore, att bestämmelsen (i inskrifningsförordningens
188 §), att värnpliktig, som tillhör beväringen, skall för att få utflytta ur
riket begära tillstånd hos Kungl. Maj:t, bl ef ve i lag utsträckt äfven till
ynglingar i åldern t. ex. 18—20 år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Betänkligheter kunna måhända framdragas äfven mot en lösning på
denna väg.

Den redan en gång för »utländsk man» fastställda åldersgränsen torde
dock kunna fasthållas, om samtidigt bestämmes, att den återinflyttade skall
ha vistats en viss tidsperiod i utlandet. Sättes denna tid till exempelvis
8 å 10 år, så torde faran för att man skulle begagna denna bestämmelse
för att undgå beväringsöfningarnas besvärligheter vara undanröjd. De
torde vara lätt räknade, som vilja köpa den lättnaden med så lång tids
expatriering. Och Kungl. Maj:t skulle i hvarje fall äga att pröfva de
omständigheter, som talade för en frikallelse.

I samband med nu framlagda förslag må nämnas, att allmänna svenska
prästföreningen, som vid talrikt besökt möte för hela landet i Uppsala
föregående år behandlat med utvandringen och återinvandringen sammanhängande
spörsmål, uttalat sig i nu antydd riktning. Prästerskapet kommer
ju genom sin ämbetsutöfning i nära beröring både med utvandrare
och återinvandrare.

Likaledes har nationalföreningen mot emigrationen i en till Kungi.

Maj:t den 20:e dennes inlämnad skrifvelse, som jag tillåter mig att såsom
bilaga tillfoga, på grund af erfarenheter i dess arbete, gjort en liknande
hemställan.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta vidtaga åtgärder för att i den mån och på det sätt
det kan finnas lämpligt lättnader i fråga om fullgörande af vapenöfning i
fredstid må kunna beredas till Sverige återkomna svenskfödda utländska
undersåtar, som icke fullgjort sina värnpliktsöfningar.»

Herr Jonsson i Hökhult har i sin motion anfört följande: Herr Jontlcmt

»Många af vårt lands söner och döttrar hafva emigrerat till främ-1 °tion.
mande land och därigenom beröfvat oss den arbetskraft, som genom
deras födelse och uppfostran i vårt land bort komma detta till del och
hvarmed de bort känna sig pliktiga att bidraga till främjandet af dess
välstånd, utveckling och försvar. Nationens största rikedom är folket och
dess arbetskraft och utvecklingsförmåga.

Vi kunna helt naturligt icke i längden tåla, att våra bästa krafter
strömma bort från vårt eget land, som så väl behöfver all sin kraft för
egen del. Att finna något verksamt och lämpligt medel, som kan hämma
denna kraftöfverföring till främmande land, är dock icke lätt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Befolkningsstatistiken visar, att bland de emigrerade finnes ett betydligt
antal ynglingar, som ännu ej inträdt i värnpliktsåldern och således
ej fullgjort sin värnplikt. Jag vill i detta afseende anföra endast
uppgifterna för ett par af de senaste åren. Vid början af år 1903 funnos
45,5Gd män, som påföljande år uppnådde värnpliktsåldern. Af dessa
utvandrade under året 2,547 stycken. Vid början af år 1905 funnos
47,242 män, som påföljande år voro värnpliktsskyldiga. Af dem emigrerade
under året 1,723. Ett liknande förhållande äger rum hvarje
år. Af ofvan nämnda statistik finner man äfven, att många emigrera
ännu tidigare, d. v. s. före 20 års ålder. Det är också många, som
olagligen emigrera sedan de inträdt i värnpliktsåldern och ej fullgjort
värnplikten. Men det är knappast möjligt att få någon uppgift på hur
många de äro.

Det kännes svårt för oss att lämna våra söner, som blifvit födda
och uppvuxit hos och ibland oss, till främmande land. Vi hafva offrat
mycket för deras uppfostran och skolundervisning, som utlandet sedan
får draga fördel af. Hvilket stort värde för landet representerar icke
hvar och en af dem, när de lämna detsamma? Hvilken förmögenhet
tillföres icke främmande länder till stor förlust för vårt eget land? De,
som utvandra vid denna ålder, äro vanligen friska, starka och begåfvade
ynglingar och alltså vapenföra. De, som däremot sakna dessa egenskaper,
stanna vanligen hemma.

Man har de senaste åren börjat att tänka på att göra något för
att få tillbaka så många som möjligt af vårt lands forna barn, som
dragit ut till främmande land. Detta är en stor nationell uppgift, hvilken
kan främjas äfven därigenom, att sådana hinder röjas undan, hvilka
möjligen hålla våra barn borta från sitt fädernesland och hvilkas undanröjande
på samma gång ej kan blifva till skada för vårt eget land.

Det skulle vara af stort värde för oss att få tillbaka så många
som möjligt af vårt lands söner och döttrar, som lämnat fosterlandet,
och att få skörda frukterna af deras arbetsförmåga och af deras praktiska
insikt och duglighet, som de utan tvifvel i främmande land inhämtat
och som skulle blifva vårt land till gagn på många områden, särskildt
vid grundläggande af nya företag. Vi böra därför göra allt hvad vi
kunna för att återfå våra barn åt Sverige. De skulle säkert återkomma
med ännu större arbetslust än de hade, när de lämnade oss.

Eldigt uppgifter från olika håll torde många af vårt lands söner,
som emigrerat och ej fullgjort sin värnplikt, innan de lämnade foster -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 15

landet, vara liågade att återvända, om ej skyldigheten att fullgöra värnplikten
stode kvar, när de återkornme. Det är motbjudande för dem,
när de kommit till mannaåldern, att träda i kronans tjänst för att tillsammans
med en del ynglingar fullgöra värnplikten, och på grund däraf
stanna de hellre kvar i det främmande landet.

Jag tror ej, att vårt land skulle göra någon afsevärd förlust för
försvaret, om sådana personer, som ej fullgjort sin värnplikt, innan de
emigrerade, vid återkomsten till fäderneslandet blefve befriade från denna
skyldighet några år tidigare, än de nu blifva. Däremot skulle det i mer
än ett afseende innebära en stor vinst för vårt försvar, om de återbördades
till fosterlandet.

Den eftergift, som vi utan fara för vårt försvar kunna göra i fordringarna
för dem, som vistas utrikes och ej fullgjort sin värnplikt,
synes mig ligga däri, att om en sådan person återkommit och vunnit
svensk medborgarerätt, måtte han från och med det år, han uppnår
trettio års ålder eller om det kan vara lämpligare det år han fyller
trettiotre, då han, om lian varit i landet och fullgjort sin värnplikt skulle
öfverförts i landstormen, blifva frikallad från värnpliktens fullgörande i
beväringen.

Enligt värnpliktslagen kunna i vissa fall de värnpliktige, då uppskof
meddelats, till det år, under hvilket 24 års ålder uppnåtts, frikallas från
värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.

Då våra söner i ett främmande land kommit till den ålder, att de
enligt nu gällande bestämmelser vid ett återvändande ej äro skyldiga
fullgöra värnplikt, hafva de redan varit borta så länge, att de hunnit
blifva mera förbundna med det nya landet och dess förhållanden och
därför äro mindre hågade att återvända.

Å andra sidan tror jag ej, att man behöfver befara, att någon på
grund af en sådan eftergift som den antydda skulle emigrera endast
för att komma undan värnpliktens fullgörande med beräkning att återvända
efter denna tid. Jag tror ej, att någon är hågad att gå i frivillig
landsflykt under flera år för ett sådant syfte.

Det är många skäl, som tala för, att vi här böra göra hvad vi
kunna för att därigenom återförvärfva någon af dem, som en gång
hafva varit våra. Vi skulle göra en stor vinst enbart genom hvad de
hemförde i kapital, men största vinsten skulle ej ligga däri utan i
hvad de inhämtat af utlandets arbetsmetoder och företagsamhet på olika
områden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8,

Lika förlustbringande som emigrationen är för landets näringar,
lika vinstgifvande skulle en immigration blifva för landet och dess
näringslif. Det skulle äfven stärka vårt lands arbetskraft för framtiden
genom befolkningens ökning. Hvad vi framför allt behöfva är, att vårt
land blir rikt befolkad!, i all synnerhet som nya förvärfskällor uppstå i
vårt land, hvilka behöfva tillvaratagas, så att vi må kunna utnyttja allt
hvad vårt land har att bjuda på.

Det förekommer alltemellanåt, att söner af vårt land, hvilka ej
fullgjort sin värnplikt, återvända till fosterlandet och hafva beslutat sig
för att stanna hemma och inrättat sig därefter. De blifva sedan inkallade
för att fullgöra sin värnplikt. Men som en del af dessa då redan uppnått
en ålder af emellan trettio och fyratio år och därför icke vilja underkasta
sig denna skyldighet, återvända de till det främmande landet igen.
Så förlora vi både dem och deras efterkommande.

Jag håller alltså före, att befrielse från värnpliktens fullgörande
bör medgifvas sådana svenska män som från riket afflyttat före fullgjorda
värnpliktsöfningar, men återkommit och vunnit hemortsrätt vid
fyllda 30 eller 33 år och därefter. Dessa personer skulle visserligen därigenom
komma att intaga en mera gynnad ställning än andra, som
stannat kvar i hemlandet och fullgjort sin värnplikt. Det torde därför
vara skäligt, att de såsom vederlag för den förmån, som de genom den
här ifrågasatta befrielsen skulle komma att erhålla, till beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond erlägga en lämplig afgift af t. ex.
200 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att med hänsyn till i hvarje fall
förekommande omständigheter antingen höja eller nedsätta detta belopp
med 100 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utreda, huruvida icke svensk
man, som från riket utflyttat till främmande land före fullgjorda värnpliktsöfningar,
men som återkommer till fädernesandet och förvärfvar svensk
medborgarrätt, måtte efter uppnådd viss ålder kunna frikallas från värnpliktens
fullgörande i beväringen under fredstid, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Det ligger i öppen dag, att emigrationen varit och är ett betydande
hinder för vårt lands utveckling och förkofran. Under de senare åren
har också uppmärksamheten alltmer riktats på den fara emigrationen innebär
för vårt land, och såväl från enskildt håll som från statsmakternas sida
hafva krafter satts i gång för erhållande af botemedel mot densamma.
Ett bland dessa medel är det nu ifrågasatta, att söka verka för en återinflyttning
till det gamla hemlandet och att därvid, i den mån det kan
anses behöfligt och lämpligt, undanröja tilläfventyrs bestående mera yttre
hinder för en återinflyttning hit. Att äfven Riksdagen för sin del beaktat
just den vinst, som skulle tillföras vårt land, om en del af dess forna
söner återförvärfvades åt hemlandet, har Riksdagen, såsom af motionärerna
erinrats, ådagalagt bland annat genom sin sistlidet år i skrifvelse till
Konungen gjorda anhållan om utredning och förslag rörande inrättande af
en statens arbetsförmedlingsanstalt för utomlands bosatta svenskar.

I nu ifrågavarande motioner har uppmärksamheten riktats på en del
af de hinder mot återinflyttningen, som enligt motionärernas mening förefinnas,
i det att åtgärder påyrkats dels af herr Thavenius för underlättande
af återförvärfvandet just af den svenska medborgarrätt, som under vistelsen
utomlands kanske förlorats, men hvars ägande, här såsom i andra
land, ju är ett villkor för erhållande och utöfvande af åtskilliga rättigheter,
dels af herr Enhörning och herr Broström m. fl. för underlättande
direkt af förvärfvet af vissa dylika rättigheter, nämligen rätt att förvärfva
och besitta fäst egendom och att idka handel eller annat näringsyrke,
dels ock af grefve Douglas och grefve Hamilton samt herr Pehrsson
i Österby och herr Jonsson i Hökhult för understödjande af en återinflyttning
genom ändring af gällande regler i fråga om vapenöfnings fullgörande
i fredstid af värnpliktige, som efter afflyttning från riket hit återkommit.
En af motionärerna, herr Thavenius, har härvid begränsat sig
till personer, som utflyttat till Amerikas förenta stater, medan öfriga motionärer
haft för ögonen alla till främmande land utflyttade svenskar.

Utskottet vill till en början behandla de förstnämnda frågorna om
återförvärfvande för återkommande emigrant af svenskt medborgarskap
samt rättigheten att förvärfva fast egendom eller idka näring. Därefter
ämnar utskottet taga i skärskådande frågan om återinflyttades skyldigheter
i värnpliktsafseende.

I konventionen mellan Sverige—Norge och Amerikas förenta stater
af den 26 maj 1869 angående utflyttade personers nationalitet, artikel III,
har förklarats, att, om en medborgare i det ena landet, som blifvit inom
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 8 Haft. 3

Utskottets yttrande.

Medborgar

skap.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

det andra såsom medborgare erkänd, åter bosätter sig i sitt ursprungliga
hemland, kan regeringen i detta sistnämnda land på hans egen ansökning
och under de villkor, denna regering finner lämpligt föreskrifva, åter upptaga
honom till medborgare. I protokollet till samma konvention, afdelning
III, har med afseende å konventionens tredje artikel den närmare förklaring
gifvits, att om en svensk undersåte, som blifvit naturaliserad såsom
medborgare i Nordamerikas Förenta stater, ånyo bosätter sig i Sverige,
utan afsikt att återvända till Amerika, skall han af de förenade staternas
regering anses hafva afstått frän sitt amerikanska medborgarskap. Afsikt
att icke återvända till Amerika skall anses förefinnas, när den sålunda
naturaliserade personen uppehållit sig mer än två år i Sverige.

De af svenska staten för naturalisation uppställda allmänna förutsättningar
innefattas i den af motionärerna omförmälda Kungl. förordningen
den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans
upptagande till svensk medborgare.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida, i och med det att den amerikanska
medborgarrätten upphör på grund af bosättning i Sverige och genom
två års vistelse härstädes ådagalagd afsikt att icke återvända till Amerika,
det svenska medborgarskapet af sig själft utan vidare åtgärd för naturalisation
här i landet återvinnes. Utskottet har inhämtat, att en sådan
uppfattning i vissa afseenden, t. ex. i fråga om skyldighet att fullgöra
värnplikt, gjort sig gällande i praxis, under det i andra afseenden en såsom
amerikansk medborgare återkommen svensk utvandrare, äfven om han
efter inflyttningen vistats två år i Sverige, af myndigheter här i landet ansetts
icke kunna behandlas såsom svensk undersåte, förrän han på därom
gjord ansökning genom vederbörligt beslut upptagits till medborgare i landet
I allt fall anses, enligt hvad som meddelats utskottet, den i förenämnda
förordning af den 27 februari 1858 meddelade bestämmelsen om tre års
vistelse i landet såsom villkor för naturalisation af Kungl. Maj:t aldrig
utgöra hinder för svensk-amerikans upptagande till medborgare här, oaktadt
någon viss tid icke förflutit från återinflyttningen hit. Man lär vid frågans
afgörande taga hänsyn till vistelsen i Sverige före utflyttningen. Enligt
förordningen kan emellertid medborgarrätt beviljas inflyttad person, oberoende
af hvilken tid, som förflutit efter inflyttningen, om hans upptagande
till svensk medborgare finnes för riket medföra gagn.

Vid nu anmärkta förhållanden och då det endast i sällsynta undantagsfall
och af särskilda skäl kan ifrågakomma, att ansökan om medborgarrätt
i Sverige af från Amerikas förenta stater återkommen svensk -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

född person afslås, synes det utskottet, som om något behof af ändring
i hvad som för närvarande gäller i förevarande afseende icke förefinnes.
Utskottet kan därför icke förorda bifall till herr Thavenius’ motion.

Beträffande därefter de i herr Enhörnings och herr Broströms medImt att
flere motioner berörda frågorna om utsträckning åt rättigheten tor till egendom
Sverige återkomna svenskfödda utländska undersåtar att i riket förvärfva m- moch
besitta fast egendom samt idka handel eller annat näringsyrke torde
några afsevärda olägenheter, som vore i behof att afhjälpas, såvidt utskottet
kunnat inhämta, icke i praktiken hafva framträda För öfrigt är det,
såsom ofvan visats, i fråga åtminstone om det stora flertalet härifrån utflyttade,
nämligen svensk-amerikanerna, ej förenadt med sådan omgång
att återförvärfva förlorad medborgarrätt här i landet och därmed erhålla
de rättigheter i sagda afseenden, som tillkomma en svensk medborgare,
att den, som önskar kvarstanna här, däraf skäligen bör känna sig afskräckt.
Är fråga om förvärf af fast egendom och föredrager den inflyttande
att, med bibehållande af sin utländska medborgarrätt, enligt kungl.
kungörelse den 8 oktober 1829 söka Kungl. Maj:ts tillstånd att förvärfva och
besitta den fasta egendomen, kan äfven då risken, att ansökningen skall
afslås, ej vara annat än synnerligen obetydlig. Hvad beträffar rätten att
idka handel eller annat näringsyrke är äfven en svensk medborgare underkastad
vissa villkor för att erhålla denna befogenhet samt måste göra
anmälan hos vederbörande myndighet. Och enligt den af motionärerna
åberopande kungl. förordningen den 4 juni 1 868 angående utsträckt frihet
för Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket drifva näring m. m.
tillförsäkrades visserligen norsk man och kvinna rätt att under enahanda
villkor som svenska undersåtar idka handel eller annat näringsyrke,
men endast under förutsättning, att de voro i riket bosatta och
mantalsskrifna.

Ehuru utskottet lifligt behjärtar vikten och nyttan däraf, att personer
med kärlek till hembygden och med vidgad erfarenhet från utlandet såsom
näringsidkare förlägga sin verksamhet hit till landet, kan likväl icke
utskottet för sin del finna, att nu gällande bestämmelser angående utländingar
i allmänhet behöfva modifieras till förmån för återkomna svenskfödda
utländska undersåtar. Bosätta de sig verkligen härstädes och blifva
här mantalsskrifna, är den naturliga vägen för att vinna samma näringsrätt
som svenska undersåtar den, att de söka återvinna sin svenska medborgarrätt;
och vilja de ej underkasta sig hvad som därför erfordras, är
deras samhörighet med det gamla fäderneslandet icke större, än att de

Värnplikt.

“V Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

böra underkastas samma bestämmelser som andra utländingar. Eljest kunde
lätt den tidigare egenskapen af svensk medborgare blifva ett medel för
att tillskansa utländska intressen förmåner, som vårt land är skyldigt söka
bevara åt sina egna undersåtar.

Utskottet öfvergår nu till den, för det syfte samtliga motionärerna
vilja na,^ enligt utskottets mening ojämförligt viktigaste bland de förevarande
fragorna, nämligen den i grefve Douglas’ och grefve Hamiltons samt
herr Pebrssons i österby och herr Jonssons i Hökhult motioner afsedda
fragan om befordrande af en aterinvandring till Sverige genom åstadkommande
af lättnader i värnpliktsafseende för hit till landet återflyttande
män i värnpliktsåldern.

För närvarande synes i detta afseende gälla följande:

I 2 § värnpliktslagen den 14 juni 1901 stadgas, att för den, som förvärfvar
svensk medborgarrätt det kalenderår, under hvilket han fyller 21
år, eller därefter, inträder värnplikten från och med det år, som infaller
näst efter det han förvärfvat nämnda rätt. Enligt 5 § 3 mom. samma
lag äger Konungen meddela närmare bestämmelser i fråga om lagens tillämpning
beträffande sådan värnpliktig.

I 138 § af förordningen angående inskrifning och redovisning af
värnpliktige samt deras tjänstgöring m. m. den 5 december 1901 har
Konungen föreskrifvit, att om värnpliktig, som icke blifvit till landstormen
öfverförd eller från värnpliktens fullgörande frikallad, önskar för vinnande
af bättre utkomst eller på grund af eljest ömmande omständigheter erhålla
tillstånd att afflytta från riket, har han att därom ingifva ansökan,
ställd till Konungen, som i ärendet meddelar beslut.

Beträffande skyldigheterna vid återkomst till Sverige stadgas i 4 §
samma förordning, att i mantalslängden för hvarje år skola bland andra
såsom inskrifningsskyldige angifvas de svenska medborgare öfver 21 år,
som vid senaste inskrifningsförrättning erhållit uppskof med inskrifningen
eller antecknats såsom frånvarande, äfvensom de under föregående året
genom, naturalisation till svenska medborgare upptagna utländske män i
värnpliktsåldern, hvilka icke förut blifvit inskrifna och icke under det år
längden afser uppnå 41 års ålder. Vidare heter det i förordningens 29
§ mom. 3: »Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller
senare, eller kan han med intyg styrka, att han i utlandet gjort längre
tids militärtjänst, än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrifna, be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

frias han från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid och
öfverföres enligt hvad i mom. 2 ofvan sägs till landstormen.»

En svenskfödd värnpliktig, som ej undergått inskrifning och som utflyttat
ur riket, men icke förvärfvat utländsk medborgarrätt, blir alltså, så
snart han återkommit till Sverige, skyldig undergå inskrifning, såvida han
ej det år, då inskrifningen sker, uppnår dl års ålder. Han inskrifves
därvid i beväringen, försåvidt ej, i händelse han öfverskridit 33 års ålder,
hans skyldighet att tjänstgöra där till följd af beviljadt uppskof eller
laga förfall får anses hafva gått till ända. Såsom laga förfall räknas
icke att hafva afflyttat från riket, äfven om det sker med sådant tillstånd,
som omtalas i förenämnda 188 § inskrifningsförordningen.

Har åter en svenskfödd man, medan han vistats utrikes, där vederbörligen
förvärfvat medborgarrätt, äro hans skyldigheter i värnpliktsafseende
enligt förenämnda stadganden svårare att fullt klart bestämma.
Tyder man det i berörda 29 § 3 mom. inskrifningsförordningen förekommande
uttrycket »utländsk man» såsom liktydigt med utländsk medborgare,
blir en person, som utflyttat härifrån landet och återkommer såsom
medborgare i annat land samt vid 26 års ålder eller senare genom naturalisation
upptagits till svensk medborgare, befriad från värnpliktens fullgörande
i beväringen och inskrifves i landstormen. Anser man åter sistnämnda
§ tillämplig endast å utrikes född man — man, som förut icke
ägt svensk medborgarrätt — kommer det för frågan, huru den härifrån
landet utflyttade skall såsom värnpliktig inskrifvas, då han återvändt, att
sakna betydelse, om han under sin bortovaro förvärfvat utländsk medborgarrätt
eller icke. Någon utbildad praxis med afseende å tolkningen
af det nämnda uttrycket lärer, såvidt utskottet kunnat inhämta, icke förefinnas.
Så mycket lärer emellertid vara fastslaget, att en svenskfödd
man, som på grund af förenämnda konvention med Nordamerikas förenta
stater af den 26 maj 1869 förvärfvat medborgarrätt i Förenta staterna,
icke ansetts kunna, då han hit återvändt, hänföras under 29 § mom. 3
inskrifningsförordningen, utan har han, då de i konventionen omförmälda
två åren förflutit från hans återkomst från Amerika, ansetts skyldig undergå
inskrifning i beväringen, såvida han ej redan dessförinnan på därom
gjord ansökning vederbörligen naturaliserats till svensk medborgare, i
hvilken händelse han, så snart det skett, underkastas enahanda skyldighet.

Af hvad nu anförts torde vara tydligt, att gällande bestämmelser i
det förevarande ämnet ur de synpunkter, hvarifrån motionärerna utgå,
icke äro tillfredsställande. Det är visserligen sannt, att en statsborgare

Lagutskottets Utlåtande N:o 8

icke utan fullgoda skäl bör få undandraga sig de plikter, hans land af
honom kan fordra, men å andra sidan bör väl samhällets anspråk i fråga
om värnpliktens fullgörande icke gå längre än som är förenligt med andra
samhällsintressen af enahanda betydelse. Att en person, som från inträdet
i värnpliktsåldern haft sin verksamhet i främmande land, under normala
förhållanden skall vara underkastad full värnplikt, när helst han före
öfverskridna 40 år återvänder till hemlandet, torde, såsom af motionärerna
anmärkts, i allt fall samhällets behof af försvarskraft icke påfordra, Då
därjämte, såsom motionärerna också framhållit, erfarenheten synes gifva
vid handen, att alltför inånga, som eljest icke skulle tveka att vända
tillbaka till hemlandet, inför utsikten att inkallas till en längre tids vapenöfning,
afhålla sig från att hit återvända, för att kanske för alltid kvarstanna
i det främmande landet, anser sig utskottet för sin del böra förorda
en snar ändring af de i det förevarande ämnet gällande bestämmelser,
hvilka för öfrigt synas utskottet sakna önskvärd klarhet och bestämdhet.

Det gäller då att träffa föreskrifter, som å ena sidan garantera mot
missbruk och å den andra blifva effektiva för det ändamål, man önskar nå.

Utskottet, som för sin del icke kan godkänna den af herr Jonsson i
Hökhult anvisade utvägen att låta lindring i värnplikten vara beroende på
erläggande af någon penningafgift, anser, att en bestämd tid bör fastslås,
efter hvars förlopp den, som ej olofligen afflyttat ur riket samt hit återkommit,
under alla omständigheter bör erhålla viss i lagen bestämd lindring
i det förevarande hänseendet, och bör denna lindring, eventuellt befrielse,
enligt utskottets mening komma den återvändande till godo, oberoende af
i hvilket främmande land han vistats, och, så långt möjligt, oberoende
af huruvida han blifvit främmande stats undersåte eller ej. Tiden synes
utskottet lämpligast böra sättas till 8 år från tidpunkten för utvandringen,
och bör i dessa åtta år eventuellt inräknas den tid, som vistelsen i landet
måste fortvara, innan den medborgarrätt, som kan vara förvärfvad i annat
land, förlorats. Därjämte synes det utskottet, att, i öfverensstämmelse med
hvad som för närvarande gäller beträffande »utländsk man» enligt 29 §
8 mom. inskrifningsförordningen, bör fordras, att den återinflyttade senast
det år, hvarunder inskrifningen sker, uppnår 26 års ålder. Skulle jämväl
i andra fall särskilda omständigheter påkalla lindring, bör det ankomma
på Kungl. Maj:t att pröfva och afgöra, i hvad mån sådan bör medgifvas.

I fråga om män af utländsk börd, hvilka i värnpliktsåldern blifvit
svenska medborgare, synes, hvad som angående dem enligt sistnämnda stadgande
för närvarande gäller, böra förblifva gällande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 23

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:

l:o att herr Thavenius’ förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o att ifrågavarande, af herr Enhörning och herr
Broström med flere väckta motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o att Riksdagen, med anledning af grefve Douglas1
och grefve Hamiltons, herr Pehrssons och herr Jonssons
motioner, måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta verkställa
utredning, huruvida ej befrielse eller lindring i fråga
om värnpliktens fullgörande i fredstid må kunna beredas
från främmande land till Sverige återinflyttade
svenskfödda män, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr Lindhagen mot viss del af utskottets motivering.

Herr Lilliesköld har begärt fa antecknadt, att han inom utskottet
icke deltagit i detta ärendes behandling, i hvad det afser medgifvande af
befrielse eller lindring i värnplikts fullgörande.