Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1905:LU8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 14 februari 190ö, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående sådant förtydligande af växellagen,
att hvad som stadgas i 43 § skall äga tillämpning
å växel, som är ställd att inlösas å trassatens boningsort,
men hos annan än trassaten.

Lagutskottet tiar till behandling förehaft tvenne likalydande, till
utskottet hänvisade motioner, väckta, den ena, n:o 6, inom Första Kammaren
af herr Törnebladh och den andra, n:o 66, inom Andra Kammaren
af herr M. Dalin. Motionerna äro af följande innehåll:

»I gällande växellag (§ 41) är föreskrifvet, att växelinnehafvare
till bevarande af sin växelrätt skall till betalning uppvisa den förfallna
växeln för den, å hvilken den är dragen, samt, om denne ej erlägger
full betalning därför, inom viss tid protestera. Från den sålunda angifna
regeln att växel skall till betalning uppvisas samt protest (de non
solutione) tagas hos trassaten finnes endast det undantag, som omförmäles
i § 43 af växellagen. Denna § föreskrifver att, om växel är ställd
att betalas å annan ort än där växelbetalaren bor, växeln skall uppvisas
å den sålunda angifna särskilda betalningsorten samt att, om därvid betalning
ej erhålles, protest skall därstädes upptagas.

Ifrågavarande stadgande i nu gällande växellag af år 1880 öfverensstämmer
med förut gällande lag af år 1851.

Vid den tid, stadgandet tillkom, lärer knappast ifrågakommit, att
växel, som skulle inlösas å samma plats, hvarest trassaten bodde, gjordes
betalbar hos annan person därstädes än trassaten själf. Med den utveckBili.
till Riksd. prot. 1905. 7 Sami. 7 Höft. (N:o 8.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Krig, bankväsendet numera tagit, inträffar dock nu allt oftare, att eu
firma gör sina växlar betalbara hos den bank eller bankir, hos hvilken
firman har sina penningaffärer, samt således att en växel skall å samma
plats, hvarest trassaten " bor, inlösas af annan person för trassatens räkning.

Grunden till föreskriften, att beträffande domicilierad växel uppvisande
skall göras samt protest de noll solutione tagas å domicilieringsorten,
lärer uppenbarligen vara den, att växelbetalaren, som är skyldig att
å denna ort tillhandahålla betalning, ej rimligen kan åläggas att hålla
sådan till hands äfven hos sig själ?. Samma grund finnes ock till föreskrift
att växel, som är betalbar å trassatens boningsort men hos annan
person, bör i fråga om uppvisande till betalning och protest för uteblifven
betalning behandlas såsom domicilierad växel. Då emellertid tydligt stadgande
härom ej finnes i nu gällande lag, samt angeläget lär vara, det
tvekan ej finnes i fråga om rätt ställe för växels uppvisande och protesterande,
hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
af förslag till sådant förtydligande af växellagen, att hvad som
stadgas i § 43 af samma lag skall äga motsvarande tillämpning för växel,
som är ställd att inlösas å trassatens boningsort men hos annan än trassaten.
»

Såsom motionärerna framhållit, har det i vårt land med bankväsendets
och affärslifvets stegrade utveckling blifvit vanligt, att man gör
växlar betalbara hos den bank eller bankir, där trassaten har sina penningaffärer.
Formen härför är eu påteckning å växeln: »betalbar i N. N. bank»,
och följden däraf blir, i sådana fall, då trassaten är bosatt å samma
ort, där den angifna banken är belägen, att en sådan växel skall å
samma ort, där trassaten bor, inlösas i banken för trassatens räkning. Då
en sålunda beskaffad växel skall presenteras till betalning eller protest
(de non solutione) tagas, har i praktiken tvekan yppats om rätt plats för
vidtagande af dylik åtgärd. Enligt hvad utskottet inhämtat, är det på
vissa håll brukligt, att ifrågavarande åtgärd vidtages såväl hos trassaten
som hos den ifrågavarande banken, på andra håll däremot än på deri ena,
än på den andra af dessa platser. Det är i syftemål att få denna osäkerhet
häfd. som motionärerna önskat »förtydligande» i af dem angifven
riktning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

3

Att bestämmelserna i 43 § växellagen icke för närvarande kunna
tillämpas å någon växel, som är betalbar å den ort, där trassaten är bosatt,
torde i betraktande af lydelsen af 4 § icke få anses tvifvelaktigt, men
då påteckningen, om hvar växeln skall betalas, väl får anses såsom en
öfverenskommelse eldigt 89 § växellagen, synes påteckningen böra få tillerkännas
den verkan, att växelns uppvisande till betalning samt upptagande
åt protest för uteblifven betalning skola försiggå i den genom påteckningen
angifna banken.

Det bör alltså enligt utskottets mening icke vara föremål för tvekan,
att i förevarande fall uppvisande af växeln till betalning samt eventuell
protest (de non solutione) mot trassaten skola ske hos den, hos hvilken
"växeln gjorts betalbar. Utskottet finner vid sådant förhållande något förtydligande
i angifna syfte icke erforderligt och hemställer,

att ifrågavarande motioner icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.