Lagutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1903:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Jf:« 8.

Ank. till Riksd. kansli den 9 febr. 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af
15 § konkurslagen.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats en inom
Första Kammaren af herr Ax. G. Andersson väckt motion, n:o 13, afföljande
lydelse:

»Enligt gällande lagstiftning skola kända inländska borgenärer af
rätten, eller domaren genom särskilda kallelsebref underrättas om offentlig
stämning i konkurs, men utländska borgenärer få icke tillgodonjuta denna
förmån.

Denna olikhet emellan borgenärernas rättigheter synes mig icke hvila
på god rättslig grund, och lagbestämmelsen står icke i öfverensstämmelse
med den utveckling, affärsförbindelserna emellan utlandet och äfven mindre
betydande affärssamhällen i vårt land numera tagit, eller med det tillmötesgående
mot utlänning, som lagstiftningen på andra områden under senare
tid visat.

Föreskriften om särskilda kallelsebref synes så mycket hellre böra
utsträckas till utländsk borgenär, som han endast undantagsvis kan tänkas
erhålla kännedom om den i tidningarna införda kungörelsen om den offentliga
stämningen.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 7 Samt. 5 Häft. (N:o 8).

Lagutskottets Utlåtande N;o 8.

Med den länge tillämpade och nu lagfästade praxis, att bevakningshandlingar
i konkurs med posten insändas till rätten eller domaren, inträffar
nog icke så sällan, att dylika med posten afsända handlingar från utländska
borgenärer på grund af för sent erhållen kännedom om konkursen inkomma
efter inställelsedagen. Vanligt tillmötesgående fordrar då, att vederbörande
expeditionshafvande på ett eller annat sätt underrättar borgenären
om det hinder, som mött för handlingarnas upptagande. Expeditionshafvande
finnas, som föredraga att vid afsändandet af kallelsebref icke göra
någon skillnad på inländska och utländska borgenärer, men för kallelsebrefven
till de utländska kunna de icke uttaga lösen, och portoafgiften
måste de själfva vidkännas.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen för sin del måtte besluta, att sista punkten af 15 § konkurslagen
den 18 september 1862 skall erhålla följande eller annan med
motionens syfte öfverensstämmande lydelse:

Kronans ombudsman och alla kända borgenärer skola därjämte om
stämningen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka rätten eller
domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt, att kallelserna må
kunna komma borgenärerna till banda minst en månad före inställelsedagen.»

Konkurslagens 15 § är af följande lydelse:

»Offentlig stämning, hvarom nu sagdt är, skall ofördröjligen å rättens
dörr anslås, och varde kungörelse om densamma genast eller nästa postdag
afsänd för att införas i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
en månad före inställelsedagen, samt, där så ske kan, i tidning inom orten
en gång. Kimnans ombudsman och alla kända inländska borgenärer skola
därjämte om stämningen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka
rätten eller domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt, att kallelserna
må kunna komma borgenärerna till hända minst en månad före
inställelsedagen.»

Stadgande om utfärdande i konkurs af särskilda kallelsebref till
borgenärer fanns redan före tillkomsten af nu gällande konkurslag. Konkurslagen
af den 12 mars 1880 innehöll i 68 § 1 mom. en föreskrift, att om
offentlig stämning i konkurs »kronans ombudsman i orten och samtliga
borgenärer» skulle särskildt underrättas. Vid riksdagen åren 1840—1841
gjordes af enskild motionär framställning därom, att sist berörda lagrum måtte

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ändras på det sätt, att »kronans ombudsman i orten och alla inom riket
boende kända borgenärer» däri angåfves vara de personer, som skulle om
den offentliga stämningen särskildt underrättas. Lagutskottet vid nämnda
riksdag, som behandlade motionen, anförde i afgifvet utlåtande, att, som
domaren icke vore i tillfälle att låta särskilda kallelser i konkursmål tillställas
utländska fordringsägare, det ej kunde hafva varit lagstiftarens
mening att ålägga honom sådant. Men då ordalydelsen af ifrågavarande
stadgande lämnade rum för en motsatt tydning, ansåg utskottet
ett förtydligande af detsamma i denna del vara nyttigt och förordade
en lagändring i öfverensstämmelse med motionärens framställning.
Sedan Rikets Ständer för sin del bifallit utskottets hemställan,
utfärdades förordningen den 10 juni 1841, enligt hvilken 68 § 1 mom.
af 1830 års konkurslag erhöll följande ändrade lydelse: »Kronans ombudsman
i orten och alla kända inländska borgenärer skola om stämningen
särskildt underrättas.» Det förslag till konkurslag, som under år
1859 framlades af särskilda kommitterade, innehöll i 15 § föreskrift, att
allenast kronans ombudsman skulle om den offentliga stämningen särskildt
underrättas. I motiven till lagförslaget angafs såsom hufvudskål för borttagandet
af föreskriften om särskilda kallelser till enskilda borgenärer, att
dessa kallelser vore förenade med dryga kostnader, som icke uppvägdes
af den med dem förenade nytta. Sedan vid 1859—1860 årens riksdag
enskild motionär gjort framställning om antagande med vissa förändringar
af berörda lagförslag, erhöll på hemställan af lagutskottet, som hade
att öfver motionen afgifva yttrande, 15 § i gällande konkurslag sin nuvarande
lydelse.

Såsom af ofvan lämnade redogörelse framgår, har uppfattningen om
huru långt man bör utsträcka domarens eller rättens skyldighet att om
offentlig stämning i konkurs särskildt underrätta dem, som hafva intresse
af en sådan underrättelse, under årens lopp växlat. Att man ännu i förra
hälften af nästlidna århundrade var tämligen främmande för tanken
att medgifva äfven utlänning rätt att erhålla sådan underrättelse, förefaller
ganska naturligt. Något verkligt behof af ett sådant stadgande fanns ej
på en tid, då endast i jämförelsevis ringa utsträckning affärsförbindelse
mellan in- och utlandet ägde ruin. Nu äro förhållandena härutinnan väsentligt
ändrade. Bland annat har särskildt den snabba utvecklingen af
kommunikationsväsendet gjort, att gränserna mellan de olika länderna ej
hafva samma ekonomiska betydelse som fordom. Dessa ändrade förhållanden
synas utskottet principiellt påkalla bifall till den ifrågasatta lag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ändringen, hvilken dessutom öfverensstämmer med den tendens att särskildt
i civilrättsligt afseende likställa in- och utlänningar, som på senare tiden
äfven inom den svenska lagstiftningen gjort sig gällande. Med afseende
å utländsk rätts ståndpunkt i förevarande fråga kan förtjäna omnämnas,
att t. ex. Tyska rikets gällande konkurslag af den 10 februari 1877 i
sin 5 § innehåller det allmänna stadgandet, att utländska borgenärer äro
likställda med inländska.

Visserligen torde rättsförluster för utlänningar till följd af gällande
bestämmelser i ämnet ej synnerligen ofta hafva förekommit, hvilket till
en del beror därpå, att utlänningar, som hafva affärsförbindelser här i
landet, i allmänhet härstädes hafva ombud, som kunna oafsedt sådana
kallelser iakttaga sina hufvudmäns rätt och bästa med afseende å bevakning
i konkurs. Berörda förhållande lärer emellertid icke utgöra någon
anledning, hvarför man icke skulle likställa utländska borgenärer med inländska,
då sådant utan olägenhet kan ske. Lika litet torde den föreslagna
lagändringen böra anses obehöflig på den grund, att, såsom motionären
anfört, redan nu vissa domare och domstolar pläga sända kallelsebref
äfven till utländska borgenärer. Tvärtom torde sistnämnda förhållande
snarare tala till förmån för motionärens förslag. En sådan olika praxis,
som i och för sig är olämplig, kan nämligen medföra bestämda olägenheter
genom den osäkerhet, som däraf följer. Det kan lätt inträffa, att
en utlänning, med kännedom om att i något fall utländsk borgenär i
konkurs erhållit särskildt kallelsebref, vid ett annat tillfälle försummar
att förskaffa sig underrättelse om inställelsedagen i en konkurs och att
bevaka sin fordran, till följd däraf att han väntat att erhålla vederbörligt
kallelsebref.

Den i äldre tid såsom skäl för borttagande af konkurskallelser
öfver hufvud åberopade omständigheten, att desamma skulle föranleda
stora kostnader för konkursboet, förtjänar numera icke mycket beaktande.
Med nuvarande låga afgifter för postförsändelser äfven till"mycket aflägsna
orter kan den ökade kostnaden för kallelsebrefven till utlandet ej i
väsentlig mån fördyra konkursförfarandet.

Man skulle vidare kunna ifrågasätta, att i många fall afsändande! af
kallelse till utländsk borgenär icke skulle motsvara det därmed afsedda
ändamål, och särskildt att en sådan kallelse, äfven om densamma snarast
möjligt afsändes, icke alltid kunde väntas komma borgenären till hända
sist en manad före inställelsedagen. I sammanhang härmed kunde uppställas
fragan, om icke lämpligen för afsändande af kallelsebref till ut -

Lagutskottets Utlåtande, N:o 8.

ländska borgenärer borde stadgas tidsbestämmelser, olika dem, som skulle
gälla beträffande inlänningar. Utskottet kan dock icke finna, att tillräckliga
skäl föreligga för en skillnad i detta afseende mellan inländska och
utländska borgenärer. I det stora flertalet fall, då sådana kallelser skulle
förekomma, torde från kallelsebrefvets afsändande till dess framkomst till
den utländska adressaten icke behöfva åtgå väsentligt längre tid än den,
som kräfves för ett brefs försändande mellan två orter inom landet. I
sällsynta fall skulle det väl kunna inträffa, att ett kallelsebref icke kunde
komma den utländske borgenären till hända en månad före inställelsedagen.
Men då detta kan inträffa äfven vid försändelser inom landet, och
den omständigheten, att en konkurskallelse icke framkommit inom sistnämnda
tid, icke lärer hafva någon verkan till förringande af konkursförfarandets
rättsliga giltighet, torde särskild hänsyn ej behöfva tagas
till sådana undantagsfall.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, för sin del antaga följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 § i konkurslagen
den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 15 § i konkurslagen
den 18 september 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

dem med posten afsändas så tidigt, att kallelserna
må kunna komma borgenärerna till hända minst en
månad före inställelsedagen.

Stockholm den 9 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Reservation

af herr Hasselrot, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att
för sin del antaga följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 § i konkurslagen
den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 15 § konkurslagen den 18 september 1862
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Offentlig stämning, hvarom nu sagdt är, skall ofördröjligen å rättens
dörr anslås, och varde kungörelse om densamma genast eller nästa postdag
afsänd för att införas i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
en månad före inställelsedagen, samt, där så ske kan, i tidning inom orten
en gång. Kronans ombudsman och alla kända inländska borgenärer skola
därjämte om stämningen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka
rätten eller domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt, att
kallelserna må kunna komma borgenärerna till hända minst en månad före
inställelsedagen. Jämväl kända utländska borgenärer, hvilkas adress är
uppgifven, böra, så fort ske kan, genom särskilda kallelsebref om stämningen
underrättas.

Herrar Hedenstierna och Waldenström hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.