Lagutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1900:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1900 kl. 3. e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning
i vissa skuldfordringsmål.

Uti sin vid innevarande riksdag afgifna, af båda kamrarne till lagutskottet
hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen, bland annat,
afgifvit en framställning af följande lydelse:

»Då 1877 års utsökningslag trädde i kraft, bröts den förut allmänneligen
tillämpade praxis, att exekutiv myndighet efter lagsökning utdömde
jemväl sådana fordringar, som icke grundade sig på skriftliga fordringsbevis.
Nämnda praxis ansågs icke vara i öfverensstämmelse med gällande
lag, men den tillämpades i allt fall af rikets flesta länsstyrelser, hvilka
mycket anlitades för utdömande af dylika obestyrkta fordringar. Ofta
behöfde utslag ej meddelas i dessa skuldfordringsmål, enär gäldenären,
efter det länsstyrelsens kominunikationsresolution delgifvits honom, plägade
godvilligt tillfredsställa borgenären. Kom emellertid ej godvillig uppgörelse
till stånd, förekom det ej sällan, att gäldenären uteblef med den
infordrade förklaringen. Krafvet blef då af länsstyrelsen utdömdt, ehuru
borgenären ej kunde åberopa något bättre bevis för sin rätt än en af
honom sjelf författad, af gäldenären ej godkänd räkning. Man gaf nämligen
åt gäldenärens underlåtenhet att genmäla borgenärens uppgifter den

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 5 Häft. (N:o 8.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

naturliga af erfarenheten till rigtigheten bestyrkta förklaringen, att han ej
ville bestrida samma uppgifter,

Detta enkla förfaringssätt blef emellertid afskaffadt, då i 12 § af den
nya utsökningslagen bestämdes, att lagsökning hos öfverexekutor ej kunde
företagas under annat vilkor, än att borgenären till stöd för sin fordran
åberopade skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis.

Förslaget till utsökningslag rönte dock i denna del mycket motstånd.
Inom nya lagberedningen, som utarbetat förslaget, hade meningarna i
denna fråga varit delade, i det att majoriteten var af den åsigt, som sedan
faststäldes i lagen, men en ledamot af beredningen i särskildt yttrande
framstälde ett förslag, enligt bvilket för fordringar å högst 200 kronor
handräckning kunde sökas hos utmätningsmannen med den påföljd, att om
gäldenären ej inom förelagd tid hos utmätningsmannen bestred krafvel
utmätning för fordringen verkstäldes; dock skulle återvinning i stadgad
ordning få sökas hos domstol. Och vid den granskning, som det utarbetade
förslaget till utsökningslag undergick i högsta domstolen, uttalade
två justitieråd sina betänkligheter i ifrågavarande hänseende uti ett synnerligen
beaktansvärdt anförande, som lydde sålunda:

»Det kan ej nekas, att afskaffandet af den val icke på stadgandena
i utsökningsbalken af 1734 års lag grundade, men dock sedan länge häfdvunna
praxis, enligt hvilken handräckning af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
meddelats för uttagande äfven af sådana fordringar, för hvilkas
verklighet intet skriftligt fordringsbevis kunnat åberopas, kommer att efterlemna
en betänklig lucka i vårt utsökningsväsen, enär för utbekommande
genom den exekutiva magtens åtgärd af betalning för dessa fordringar,
de må uppgå till huru ringa belopp som helst, borgenären, sedan denna
lag trädt i kraft, ej finge annan utväg än att underkasta sig de långsamma
och tunga formerna af en vanlig rättegång. Vi hafva derför länge dröjt
vid tanken, huruvida icke denna lucka skulle kunna fyllas, denna bristfällighet
i lagstiftningen kunna afhjelpas genom något slags anordning,
ungefär motsvarande det i Tyskland brukliga Mahnverfahren, för hvars
beskaffenhet, i dess hufvudsakliga drag, nya lagberedningens betänkande
redogör. De förutsättningar och förhållanden, som i Tyskland göra detta
Mahnverfahren möjligt, saknas dock hos oss i väsentlig grad. Det är der
hos domstolen, som borgenären framställer sitt fordringsanspråk, och det
är domstolen, som utfärdar det vilkorliga betalningsföreläggandet, efter
hvars delgifning med gäldenären målet anses vara gjordt hos rätten anhängigt.
Det är vidare domstolen, som, der gäldenären ej inom viss förelagd
tid anmäler sitt bestridande af krafvet, utfärdar förklarande att utmätning
får ske, hvilket förklarande således eger hela karakteren af en

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

kontumacialdom. Har gäldenären inom den förelagda tiden anmält sitt
bestridande af den uppgifna fordringens rigtighet, betraktas saken dock
såsom fortfarande hos rätten anhängig, och domstolen skrider omedelbart,
utan ytterligare stämning, till behandling deraf enligt föreskrifna former.
Mahnförfarandet sammanhänger således på det närmaste med den civila
rättegångsordningen och betingas af domstolsväsendets beskaffenhet. Med
våra landtdomstolars nuvarande organisation och arbetssätt torde det ej
vara möjligt att vid dem knyta ett rättsinstitut af denna art, och åt någon
annan myndighet eller embetsman anse vi ej heller en likartad befogenhet
kunna uppdragas, utan att olägenheterna af anordningen sannolikt skulle
komma att öfverväga de fördelar, som kunde deraf väntas. Då således
tanken på Mahnförfarandets tillämpning i vårt land för närvarande måste
uppgifvas, men det å andra sidan ej kan bestridas, att stadgandet om nödvändigheten
af skriftlig • fordringshandlings tillvaro såsom underlag för lagsökning
hos öfverexekutor hvilar på en teoretiskt rigtig grund, som vid
stiftandet af ny utsökningslag icke bör åsidosättas, kunde visserligen fråga
uppstå, huruvida icke med denna lags utfärdande borde anstå, till dess
genom en på samma gång skeende ombildning af rättegångsväsendet och
domstolarnes organisation behofvet af utväg till lättare vunnen exekution
jemväl för sådana fordringar, som ej grunda sig på skriftligt fordringsbevis,
kunde tillgodoses. I betraktande bör dock härvid komma, att våra
nu gällande utsökningslagar äro i andra hänseenden behäftade med många
och stora brister, som genom den nya lagen skola afhjelpas, och för vinnande
af detta mål torde man tilläfventyrs ej böra sky att för den tid,
som kommer att förflyta, innan ny lag angående domstols- och rättegångsväsendet
hinner utarbetas, underkasta sig den olägenhet, som här ofvan
blifvit påpekad. Möjligen skulle ock, i händelse med nämnda lags framläggande
komme att dröja, olägenheten tillsvidare kunna åtminstone i
någon mån afhjelpas genom en partiel förändring i eller tillägg till nu
gällande rättegångsordning.»

Vid granskningen af lagförslaget framstälde jemväl två andra justitieråd
i ett gemensamt yttrande ungefär enahanda betänkligheter, som i förberörda
anförande gjorts gällande.

'' När lagförslaget sedan blifvit framlagdt för 1877 års Riksdag samt
hänvisats till ett särskild! utskott, framstäldes der i en reservation ett förslag,
enligt hvilket för fordran, som grundade sig å skriftligt fordringsbevis,
räkning öfver borgade varor eller verkstäldt arbete eller å protokoll
öfver inrop af lös egendom vid offentlig auktion, utmätning kunde sökas
hos öfverexekutor, och skulle enligt det förslaget utmätning få verkställas,
derest gäldenären icke, sedan han fått del af ansökningen, till stäm -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ningsmännen vid delgifningen eller till utmätningsmannen inom förelagd
tid aflemnat skriftligt jäf mot fordringen; dock skulle återvinning få sökas
vid domstol. Vid frågans slutliga behandling i Riksdagen föreslogs i Andra
Kammaren utan framgång en sådan lydelse af 12 § i utsökningslagen, att
lagsökning medgafs för hvarje slags förfallen fordran.

Följden af utsökningslagens ifrågavarande stadgande har naturligtvis
blifvit, att de talrika lagsökningsmål, i hvilka borgenären ej grundar sin
talan på skriftliga fordringsbevis, öfverflyttats från länsstyrelserna till de
allmänna domstolarne. För fordringar, som härleda sig från inrop af lös
egendom å offentlig auktion, har emellertid bibehållits den snabbare exekution,
som redan enligt äldre lag för dem gälde, och som, i viss mån förenklad,
omförmälas i 55 § af utsökningslagen.

Då domstolarne sålunda fingo öfvertaga lagskipningen i de krafmål,
i hvilka krafvet ej grundas å skriftligt fordringsbevis, blef lagskipningen
i dessa mål i två hänseenden väsentligen försämrad. I det ena hänseendet
gäller försämringen endast lagskipningen på landet samt har sin grund
deri, att häradsrätterna ej hafva tillräckligt täta sammanträden, för att
vara lämpliga domstolar i ifrågavarande mål. I en stor del af rikets
domsagor hållas ju allenast två eller tre ting om året. Den som skall
anlita rättskipningen för att utkräfva en fordran enligt räkning, och som
förr i sådant syfte kunde vända sig till den dagligen tillgängliga länsstyrelsen
i orten, kan således nu få vänta många månader, innan han får
tillfälle att hänskjuta sin talan till domstolens pröfning, och sedan han
ändtligen kommit derhän, att målets handläggning begynt, kan detsamma
fortgå under ett år eller mera, vare sig svaranden finner med sin fördel
förenligt att uteblifva, eller han tilläfventyrs inställer sig och förskaffar sig
uppskof i målet en eller annan gång. Något bättre ställer sig saken i de
ej få domsagor, der fem allmänna tingssammanträden hållas om året, och
i de domsagor, uppgående till en tredjedel af hela antalet, i hvilka tio
allmänna tingssammanträden årligen hållas, skulle tillståndet i frågavarande
hänseende kunna anses någorlunda tillfredsställande, om ej den ordinarie
rättskipningen till hufvudsaklig del läge nere under sommarmånaderna
jemväl i dessa domsagor.

Lagskipningen i ifrågavarande skuldfordringsmål blef tillika i ett
annat hänseende genom nya utsökningslagens antagande i hög grad försämrad.
Såsom ofvan omförmälts, hade det blifvit gällande landssed, att
länsstyrelserna vid afdömandet af målen betraktade gäldenärens uteblifvande
såsom ett godkännande af krafvet, och blefvo alltså de krafmål, i
hvilka gäldenären väl icke uttryckligen erkände skulden, men å andra sidan
var nog hederlig att ej förneka densamma, afgjorda till borgenärens för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

mån samt med nödig snabbhet och tillika med ringa kostnad för gäldenären.
Våra domstolar deremot anse sig i allmänhet ej berättigade att
döma i enlighet med förenämnda praxis. Det heter i 12 kapitlet 3 § rättegångsbalken,
att då svaranden blifvit lagligen stämd, men vid första rättegångstillfället
uteblifver, skall rätten döma i saken »efter ty som sanning
deri utletas kan», och rikets flesta domstolar hålla före, att man ej kan
utleta sanningen af kärandens påstående vare sig ur en obestyrkt räkning,
som ju i sjelfva verket ej betyder mera än en uppgift af käranden, eller
ur den omständigheten, att svaranden uteblifvit. Om alltså svaranden i
ett dylikt mål uteblifver från rätten, fälles han vanligen att härför bota,
hvarefter målet uppskjutes till annan dag med föreläggande för svaranden
vid vite att då komma tillstädes, och inträffar det ej sällan, att målet
upprepade gånger uppskjutes, dervid rätten meddelar vitesförelägganden,
som vanligen ej delgifvas svaranden, samt utdömer de försutna vitena;
och om käranden, såsom väl oftast torde ske, slutligen vinner målet, har
i allt fall en dyrbar tid gått förlorad, hvarjemte proceduren kostat svaranden
onödiga böter samt onödigt stora rättegångskostnader. Svaranden
köper sålunda det anstånd, han genom sitt uteblifvande utverkar, mycket
dyrt, och gäldenärer finnas utan tvifvel, hvilka torde kunna härleda sin
ekonomiska ruin från den tid, då de började begagna sig af den metod,
lagstiftningen sålunda åt dem anvisat, att vinna uppskof med liqviden af
sina skulder. Många äro ock de fordringsegare, som vid det förhållande,
att gäldenären till sist ej kan fullgöra hvad honom ådömes, åsamkas betydliga
förluster genom de onödiga rättegångskostnader, som den nämnda
uppskofsproceduren vållar dem. Tillika lärer det väl understundom inträffa,
att fordringsegaren i saknad af den erforderliga juridiska bevisningen
nödgas afstå från att lagsöka en tredskande gäldenär, eller att en instämd
gäldenär genom sitt uteblifvande från domstolen lyckas att utverka
en dom, som fritager honom från infriandet af hans skuld. I båda fallen
skulle resultatet ofta blifva ett annat, om svarandens utevaro tolkades såsom
ett godkännande af krafvel Många äro nämligen de gäldenärer, som
ej tveka att uteblifva, men som ej skulle tillåta sig att komma till rätten
och fara med osanning.

Den nu beskrifna proceduren i de skuldfordringsmål, i hvilka käranden
ej åberopar skriftligt fordringsbevis, är en betänklig yttring af svaghet
hos vår rättskipning. Domstolen är lifligt öfvertygad om befogenheten
af fordringsanspråket, men saknar magt att genast gifva dom deröfver.
Domstolen har ett säkert stöd för sin nämnda öfvertygelse i
erfarenheten, som oförtydbart bestyrker, att den svarande, som har skäl
att bestrida rigtigheten af fordringen, infinner sig vid rätten, hvaremot

_Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

den svarande, som rätteligen borde godkänna krafvet, ofta uteblifver i
syfte att, kosta hvad det vill, draga ut på tiden med liqviden. Många
stämde gäldenärer uppgöra visserligen skulden före målets handläggning,
och åtskilliga finnas derjemte, som vid rätten godkänna krafvet. Men stort
är antalet af dem, hvilka uteblifva i förenämnda syfte. Någon gång torde
emellertid den uteblifne tro, att utevaron skall tolkas såsom ett godkännande
af krafvet.

Ifrågavarande sak behandlades vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte
den 18 maj 1898, dervid öfverläggning egde rum öfver det uppsatta ämnet
»Kontumacialförfarandet enligt svensk lag och praxis». Af den tryckta
redogörelsen för förhandlingarna vid mötet inhemtar man, att det nuvarande
tillståndet i ifrågavarande hänseende betecknades såsom olidligt, och att
samtlige talarne voro ense om behofvet af en ändring i fråga om det nu
i allmänhet brukliga kontumacialförfarandet vid underrätt. Deremot uttalades
skilda meningar derom, huruvida ifrågasatt lagändring borde afse
jemväl utsökningslagen eller ej.

Af ofvanstående framställning torde hafva framgått, att förenämnda
år 1877 genomförda reform medfört betydande olägenheter. Det framhölls
emellertid under förhandlingarna vid antagandet af den nya ordningen,
att reformen i ett visst annat hänseende skulle verka välgörande, och hvad
sålunda åberopades betydde utan tvifvel mycket för förslagets framgång.
Man förmenade, dels att de svårigheter, som den nya utsökningslagen beredde
fordringsegarne, skulle framkalla ett ordentligare kreditbruk, så att
allmänheten vande sig att vid kreditaffärer lemna accept eller andra skriftliga
fordringsbevis, dels ock att öfver hufvud den nya utsökningslagen
skulle verka en minskning i konsumtionskrediten. Erfarenheten torde
emellertid hafva visat, att den nya lagen icke varit mägtig att framtvinga
nya former för den ekonomiska samfärdseln. Ett hufvudvillkor för affärslifvet
är förtroende, och i de fall, då handlanden, industriidkaren eller
handtverkare!! hyser förtroende till sina kunders förmåga att betala och
derför lemnar kredit, utsträcker han i regeln sitt förtroende att gälla jemväl
kundernas goda vilja, så att han ej fordrar skriftligt bevis för sin
fordran. Affärslifvet rör sig nog i det stora hela i samma enkla och beqväma
former, efter det utsökningslagen trädde i kraft, som före nämnda
tid. Och hvad angår den förhoppning, man fäste vid den nya utsökningslagen,
att densamma skulle föranleda en minskning af konsumtionskrediten,
så torde ej heller derutinnan någon väsentlig förändring hafva inträdt efter
den nya lagens tillämpning. I allt fall lärer man väl böra skilja emellan
skadlig och berättigad konsumtionskredit, men den nya ordningens tunga
och obeqväma former för lagsökning måste ju nu användas vid utkräf -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

vandet af alla fordringar, som grunda sig på konsumtion skred it. Härtill
kommer, att dessa tunga och obeqväma former måste användas vid utkräfvandet
äfven af den mängd andra fordringar, som ej alls kunna tillskrifvas
konsumtionskrediten. Dylika lagsökningsmål äro ju vid domstolarne
ytterst vanliga.

Såsom ofvan framhållits, är det i dubbelt hänseende, som olägenheter
vidlåda det gängse förfaringssättet vid lagsökning för fordringar, som ej
grundas på skriftliga fordringsbevis. Båda dessa olägenheter borde, så vidt
möjligt är, undanrödjas. Under nuvarande förhållanden synes emellertid
ej någon utsigt härutinnan förefinnas, så vidt angår den ena af berörda
olägenheter, den nemligen som härleder sig derifrån, att landtdomstolarne
på många orter alltför sällan äro tillgängliga att anlitas för ifrågavarande
ändamål. För afhjelpande af den långsamhet i lagsökningsförfarandet, som
häraf följer, synes nemligen någon annan möjlighet ej förefinnas, än att
utsökningslagen sålunda ändras, att man likasom i forna tider må ega
lagsöka hos öfverexekutor äfven utan att åberopa skriftligt fordringsbevis.
Men det lärer väl vara föga antagligt, att lagstiftaren skulle befinnas villig
att nu återupplifva sagda, redan utdömda förfaringssätt. Skulle i allt fall
en dylik ändring af utsökningslagen ifrågasättas, så vore densamma att
betrakta såsom en nödfallsutväg, som finge användas, intilldess domstolsförfattningen
på landet blifvit ordnad på ett tillfredsställande sätt. När
detta en gång sker, lärer väl hela lagsökningsprocessen böra öfverlemnas
till de dömande myndigheterna, dit den rätteligen hörer.

Den andra af berörda två olägenheter beror derpå, att stadgandet i 12
kapitlet 3 § rättegångsbalken i allmänhet sålunda tillämpas, att domstolarne
ej meddela s. k. tredskodomar i de skuldfordringsmål, hvari skriftligt fordringsbevis
ej åberopas. Denna praxis följes dock ej öfver hela landet.
Åtminstone några domstolar finnas, som utan hinder af svarandens uteblifvande
genom tredskodomar bifalla jemväl på räkning grundade fordringsanspråk.
För så vidt jag har kännedom om berörda afvikande
praxis, gäller vid tillämpningen deraf i allmänhet, att den åberopade räkningen
måste vara jemte stämningen tillstäld svaranden, samt att räkningen
måste vara noga specificerad. De räkningar, som vanligast förekomma,
äro naturligtvis handelsräkningar, men anser man sig oförhindrad
att på enahanda sätt bedöma äfven andra fordringsanspråk, t. ex. sådana
som grundas på räkning öfver verkstäldt arbete. Dock synes man ej bevilja
tredskodom beträffande fordringar af alla slag, sålunda t. ex. ej i fråga
om försträckning utan fordringsbevis. Vid meddelandet af dessa tredskodomar
utgå ifrågavarande domstolar från erfarenhetens vittnesbörd om
betydelsen af svarandens uteblifvande, och ett kriterium för den materiella

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

rigtigheten af dessa domstolars praxis finnes i det faktum, att tredskodomarne
ytterst sällan öfverklagas, vare sig efter vad eller medelst anställande
af återvinningstalan.

Vid eu stadsdomstol lärer man förfara på ett sätt, som något afviker
från sistnämnda domstolars praxis. Om svaranden uteblifver, efter det
han fått behörig del af både stämningen och den till stöd för krafvet
åberopade räkningen, uppskjutes vid denna domstol målet på en vecka
med föreläggande för svaranden att komma tillstädes, vid äfventyr att
målet, oberoende af hans uteblifvande, afgöres, hvarefter, om svaranden
jemväl andra gången uteblifver, käromålet då bifalles.

Vill nu lagstiftaren råda bot på de brister, som i förevarande hänseende
vidlåda domstolarnes vanliga praxis, är han dervid i den förmånliga
ställning, att han kan på förhand bedöma verkningarne af den nya lagstiftning,
som är af nöden. Den allmänna rigtning, hvari lagändringen
bör gå, torde nemligen vara rätt angifven genom den praxis, hvilken utbildat
sig vid de domstolar, som under vissa förutsättningar tredskovis
bifalla fordringsanspråk enligt räkning. Någon olägenhet af denna praxis
har ej försports, och den synes vara grundad på ett teoretiskt rigtigt bedömande
utaf innebörden af svarandens uteblifvande och underlåtenhet att
afgifva förklaring i saken. Samma praxis är ock till uppenbar fördel icke
blott och i främsta rummet för borgenärerna, utan jemväl och i ej ringa
mån för gäldenärerna.

De skuldfordringsmål, hvilkas handläggning genom den ifrågasatta
lagstiftningen skulle närmare regleras, utgöra en så betydlig anpart af hela
antalet vid domstolarne anhängiga tvistemål, och en effektiv rättskipning i
dessa mål är för den allmänna rörelsen af så stor vigt, att man synes med
rätta kunna påyrka, att frågan härom varder pröfvad särskildt för sig, utan
att göras mera beroende af andra närstående, till rättegångsväsendet hörande
frågor, än alldeles nödvändigt är. Det torde sålunda väl låta sig göra
att genom lag ordna ifrågavarande förhållanden, utan att rättegångsbalkens
stadganden om bevisning derför behöfva undergå en fullständig revision.
Hvad som för ändamålets vinnande behöfves torde hufvudsakligen vara lagbestämmelser,
så affåttade att domaren deraf föranledes att i skuldfordringsmål
betrakta svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället och
hans underlåtenhet att dervid genmäla kärandens sakuppgifter såsom ett
godkännande af krafvet, derest icke omständigheterna äro af beskaffenhet
att verka en annan uppfattning. Emellertid torde konseqvensen fordra,
att berörda stadganden blifva allmängiltiga, så att de komma att afse
tvistemål i allmänhet. Från nya lagberedningens betänkande angående

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 9

rättegångsväsendets ombildning kan hemtas ledning vid affattandet af dylika
lagbestämmelser.

På grund af hvad jag anfört anser jag det vara af ett synnerligt
behof påkalladt, att en förbättrad lagskipning åvägabringas i fråga om
lagsökning för gäld, som icke grundas på skriftligt fordringsbevis, och får
jag derför härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta Och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
lagbestämmelser, att derigenom beträffande skuldfordringsmål, i hvilka
skriftligt fordringsbevis ej åberopas, åstadkommes en ändamålsenligare lagskipning,
än som är förenlig med den i allmänhet tillämpade uppfattning
af svarandens utevaro i målen.»

I likhet med justitieombudsmannen finner utskottet det vara synnerligen
önskvärdt och af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för att i
sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas,
bereda en snabbare och i öfrigt mera tillfredsställande lagskipning än under
nuvarande förhållanden i allmänhet eger rum. Såsom bestämmelserna i
12 kap. 3 § rättegångsbalken af våra flesta domstolar tillämpas, vållas i
dylika mål genom svarandens uteblifvande oftast uppskof i rättegången,
enär käranden ej anses kunna i svarandens frånvaro, utan att med fullständig
bevisning styrka sin talan, ernå bifall till densamma. Alla skuldfordringsmål,
i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas och i hvilka
med hänsyn till den öfriga bevisningens bristfällighet svarandens erkännande
eller bestridande af käromålet är för tvistens utgång afgörande,
måste derför, om svaranden uteblifver, uppskjutas i afvaktan på svarandens
inställelse. Att häraf för käranden orsakas afsevärda olägenheter,
ligger i öppen dag, liksom ock att det för den svarande, som ej har grundad
anledning att bestrida käromålet, materielt sedt är till skada, att
rättegången genom uppskof fördyras, då ju svaranden sjelf slutligen får
vidkännas de af hans uteblifvande förorsakade kostnader.

Angifna bristfälligheter uti lagskipningen bero, såsom justitieombudsmannen
påpekat, derpå, att domstolarne i allmänhet ej tillmäta någon
betydelse ur bevisningssynpunkt åt svarandens underlåtenhet att inställa
sig och genmäla krafvet. Häraf blir nemligen en följd, att rätten ej kan
ur ett såsom obestyrkt ansedt käromål utleta sanningen utan nödgas, derest
käranden påkallar målets afgörande, ogilla kärandens talan.

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 5 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Justitieombudsmannen har nu ifrågasatt, att, i enlighet med hvad i
andra rättssystem gäller samt i öfverensstämmelse med den praxis, som före
utsökningslagens införande allmänt hos oss användes och jemväl fortfarande
hos åtskilliga domstolar i vårt land har sin tillämpning, förenkling i dylika
måls afgörande skulle åstadkommas derigenom, att svarandens utevaro utan
anmäldt laga förfall erkändes innebära sannolikhet för krafvets befogenhet
och finge läggas till grund för en i sådan rigtning gående dom. Synnerligen
goda skäl torde ock kunna anföras för att tillägga svarandens utevaro
en sådan betydelse. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lärer
det fall vara ganska sällsynt, att en person, som göres till föremål för ett
obefogadt kraf, icke iakttager inställelse för att bestrida detsamma, medan
å andra sidan ett vanligt förhållande är, att svaranden undandrager sig
inställelse antingen derför att han, utan att hafva någonting mot krafvet
att invända, dock icke är benägen att uttryckligen erkänna detsammas rigtighet,
eller ock för att draga ut på tiden med fordringsanspråkets fastställelse.

Att s. k. tredskodom eller kontumacialförfarande i skuldfordringsmål
mot uteblifne svarande skulle väl egna sig att tillgodose den materiella
rättens intressen, bestyrkes jemväl af den erfarenhet, som från dess hittills
varande tillämpning inom värt land redan vunnits derom, att svaranden
endast i ytterst sällsynta fall begagnar sig af den honom medgifna
rätten att vädja eller söka återvinning.

Utskottet håller alltså före, att utsträckt användning af tredskodomsinstitutet
i skuldfordringsmål ej bör möta några afsevärda betänkligheter.
Dock bör naturligtvis institutet omgärdas med nödiga garantier till tryggande
af svarandens rätt.

I sådant afseende lärer först och främst den fordran böra uppställas,
att svaranden fått fullständig kännedom om det mot honom framstälda
anspråkets innebörd. Grundas krafvet på räkning, torde derför denna böra
specificerad åtfölja stämningen samt delgifvas svaranden, och såsom allmän
regel synes böra gälla, att grunden för anspråket och dettas innehåll skola
vara i stämningen noggrant angifna. Användande af tredskodom torde
ej heller böra ega rum i alla slags krafmål, utan i allmänhet inskränkas,
utom till de mål, deri skriftligt fordringsbevis åberopas, till sådana, som
grunda sig på handels- eller auktionsräkningar eller på kraf för verkstäldt
arbete eller dylikt. Ej heller bör domstolen vara ovilkorligen bunden att
godkänna krafvet, derest svaranden, efter att hafva fått del af detsamma,
icke iakttager inställelse, utan torde det böra öfverlemnas åt domstolens
bepröfvande, huruvida några omständigheter i saken möjligen äro af beskaffenhet
att motverka den uppfattning af krafvets befogenhet, som i all -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 11

mänhet kan grundas på den omständigheten, att svaranden förfallolöst uteblifvit.

Justitieombudsmannen har framkastat tanken, att de regler, som
kunna vara behöfliga för att bereda tredskodomsinstitutet allmännare användning
i skuldfordringsmål, skulle blifva allmängiltiga och få tillämpning
i tvistemål i allmänhet. Detta anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.
Dels har, så vidt utskottet känner, något behof i sådan rigtning ej gjort
sig gällande, dels äro öfriga tvistemål i allmänhet af mera svårlöst beskaffenhet
än skuldfordringsmålen och svarandens inställelse vid de förra
målens handläggning af vida större betydelse än i skuldfordringsmålen.

Slutligen anser sig utskottet böra uttala den uppfattning, att den
reform, justitieombudsmannen föreslagit och utskottet här ofvan förordat,
ej står i något närmare samband med de öfriga spörsmål rörande rättegångsväsendets
ombildning, som tid efter annan framträdt och allt fortfarande
kunna anses stå på dagordningen. Den nu ifrågavarande lagändringen
kan enligt utskottets åsigt genomföras utan rubbning af de
grundprinciper, hvarpå vår nuvarande rättegångsordning hvilar, och bör
alltså kunna vidtagas utan afvaktan på den mera eller mindre aflägsna tid,
då de mera vidtomfattande förslagen om ändringar i rättegångsordningen
kunna vinna sin lösning.

Med stöd af hvad utskottet här ofvan anfört och under åberopande
i öfrigt af justitieombudsmannens i ämnet afgifna framställning får utskottet
alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning, ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k.
kontumacialförfarandet må mera allmänt, än nu eger
rum, vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål, i
hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.