Lagutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1897:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Rikad. kansli den 18 februari 1897, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter
rörande val af gode män och sysslomän i konkurs samt
bestämmande af arfvode åt konkursförvaltning en.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 26, anför herr N. Nilsson i Skärhus:

»Uti 67 § af gällande konkurslag stadgas, att arfvode till gode
män och sysslomän skall bestämmas af borgenärerna, och sålunda kan
det synas, som vore allan rättfärdighet i detta hänseende uppfyld, då
samma personer, som skola betala arfvodet, äfven hafva rätt att bestämma
detsamma; men det oaktadt höres ofta klagan deröfver, att vid
konkurser större delen af massans tillgångar uppslukas af konkurskostnaderna,
enkannerligen af arfvoden till gode män, sysslomän och rättens
ombudsman, så att litet eller intet i många fall återstår till borgenärernas
förnöjande.

Orsaken till denna klagan torde vara den, att i många, för att icke
säga de flesta, fall, beslutet om arfvodens storlek afgöres af några få
personer, som kunna hafva nytta af att dessa arfvoden blifva så höga
som möjligt och som sålunda göra allt för att vid denna frågas afgörande
representera stora fordringar och på grund deraf disponera öfver
ett stort röstetal.

Förhållandet torde oftast vara så, att, redan vid valet af gode män
och i synnerhet vid valet af sysslomän, personer, som sjelfva hafva
Bill. till Biksd. Prot. 1897. 7 Sarnl. 6 Höft. (Näs 8, 9.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ganska obetydliga fordringar, för att kunna förtjena på förvaltningen
af korkursboet, göra stora ansträngningar att förskaffa sig fullmakter
från på andra orter boende fordringsegare och sålunda sjelfva kunna
välja sig till sysslomän och sedermera på grund af dessa fullmakter så
godt som enväldigt bestämma öfver sina arfvoden.

Ett sådant tillvägagångssätt synes mig i högsta grad förkastelsevärdt,
och likväl torde det vara allmänt bekant, att detta sätt att gå till
väga icke sällan förekommer.

Om det här ofvan påpekade sätt att gå till väga vid val af funktionärer
i och vid röstningar inom konkursbo kunde bortskaffas, derigenom
att om möjligt sådana bestämmelser uti konkurslagen infördes, såsom:
dels att vid val af gode män och sysslomän uti konkurser ingen på
grund af fullmakt finge utöfva rösträtt för mera än en fordringsegare
och dels, och framför allt, att gode män och sysslomän, vid bestämmandet
af arfvoden för dessa befattningar samt vid bestämmandet af
arfvodet till rättens ombudsman, icke må på något vilkor utöfva rösträtt
på grund af fullmakt, är jag öfvertygad, att de öfverklagade missbruken
skulle i väsentlig mån blifva stäfjade.

Då jag emellertid icke tilltror mig att kunna framlägga ett formuleradt
lagförslag för att uppnå det åsyftade ändamålet, anhåller jag vördsamt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t behagade till nästa Riksdag inkomma med förslag till sådana
ändringar af konkurslagen, att uti motionen omförmälda missbruk måtte
i möjligaste mån förekommas.x»

Uti motionens syfte hafva trenne ledamöter af Andra Kammaren
instämt.

Syftet med föreliggande framställning är, enligt utskottets mening,
i konkurs väl förtjent af beaktande. Det torde nemligen ej kunna förnekas,
att arfvodena åt gode män och sysslomän ofta af borgenärerna
bestämmas till belopp, som vida öfverstiga rimliga värdet af det arbete
och besvär som med förvaltningen af konkursboet äro förenade. Visserligen
innehåller konkurslagens 67 § häremot korrektiv så till vida som
pröfningen af gode mans och sysslomansarfvodets storlek kan, der gäldenären
eller borgenär så anser nödigt, hänskjutas till rätten, men dels
torde rätten oftast sakna möjlighet att så noggrant och i detalj be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

döma det med gode mans- och sysslomansskapet förenade arbete, att
deraf kan hemtas anledning att mot borgenärernas vid sammanträde
fattade beslut nedsätta det gode männen och sysslomännen tillerkända
arfvodesbelopp, dels torde en borgenär, som anser arfvodet för högt
tilltaget, ofta föredraga att låta saken hafva sin gång framför att utsätta
sig för det personliga obehag, som af klander mot borgenärsbeslutet i
de flesta fall honom beredes, särskild! om arfvodets storlek ej synnerligen
inverkar på beloppet af den honom i konkursen tillkommande
utdelning. För gäldenären sjelf är det i de flesta fall alldeles likgiltigt
— der han ej sjelf är god man eller syssloman och sålunda har intresse
af högt arfvode — till hvilket belopp arfvodet fastställes, då merendels
den besparing, som kan för konkursboet uppkomma genom minskning
af arfvodet, icke för honom medför annan och närmare fördel än en
relativt obetydlig minskning af den skuld, som efter konkursen fortfarande
kommer att hvila å honom.

Erfarenheten vittnar ock, att borgenärers beslut i fråga om arfvode
åt gode män och sysslomän ganska sällan öfverklagas, i alla händelser
långt mindre ofta, än arfvodena åt dessa konkursboets handhafvare
bestämmas till oskäligt höga belopp.

Vid sådant förhållande är utskottet ense med motionären i fråga
om önskvärdheten af lagstiftningsåtgärder, egnade att råda bot för de
angifna missförhållandena; frågan är allenast, hvilka åtgärder som härutinnan
kunna anses för ändamålet lämpliga.

Motionären har i detta afseende antydt tvenne, hvarandra supplerande
sätt för frågans lösning.

Det ena skulle vara att inskränka den nu medgifna obegränsade
rätten att på grund af fullmakt deltaga i val af gode män och sysslomän;
det andra vore att förbjuda gode män och sysslomän att vid bestämmande
af arfvode för dessa befattningar utöfva rösträtt på grund
af fullmakt.

Förstnämnda utväg kan utskottet emellertid icke förorda. Hvarje
dylik inskränkning, äfven om densamma ej går så långt som den af
motionären förordade — att förbjuda deltagande i gode mans- och
sysslomansval för flera än en fullmakt — skulle nemligen förorsaka
väsentliga olägenheter för utländska och aflägset boende borgenärer.
Dessa skulle derigenom beredas stora svårigheter att finna lämpligt
och behörigt ombud för bevakande af deras intressen i konkursen, särskild!
vid konkurser å landet eller i mindre samhällen.

Att åter förbjuda gode män och sysslomän att sjelfva på grund
af fullmakt utöfva rösträtt vid bestämmande af ifrågavarande arfvoden

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

synes utskottet både välbetänkt och med rättvisa förenligt. En sådan
lagbestämmelse torde komma att i hög grad befordra det af motionären
åsyftade målets vinnande, och ännu mera skulle detta underlättas, om
gode männen och sysslomännen icke ens för egen del finge i arfvodets
bestämmande deltaga, då de eljest genom sin blotta närvaro skulle
komma att öfva tryck på öfriga i sammanträdet deltagande borgenärer
och borgenärsombud.

Motionärens framställning innehåller förslag äfven derom, att gode
männen och sysslomännen icke heller vid upprättande af förslag till
arfvode åt rättens ombudsman skulle ega att på grund af fullmakt utöfva
rösträtt, men då det ej torde vara att befara, att vid detta arfvodes
bestämmande gode männen och sysslomännen skola hafva anledning
att konkursboet till förfång föreslå högre belopp, än rättens ombudsman
skäligen bör tillkomma, har utskottet funnit motionärens framställning
härutinnan ej förtjena afseende.

Med stöd af det ofvan anförda hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, med föranledande af herr Nilssons
ifrågavarande motion, ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande af
förslag till sådan lagändring, att inskränkning vunnes
i den rätt, som enligt nu gällande lagstiftning tillkommer
gode män och sysslomän att å egna och
andras vägnar utöfva rösträtt vid bestämmande af
arfvode för dessa befattningar.

Stockholm den 18 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Hasselrot, samt angående vissa delar af motiveringen af herrar
Nilsson och E. Svensson.