Lagutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1896:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 10 februari 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
rörande lösen för gravationsbevis.

Justitieombudsmannen har uti sin till innevarande Riksdag afgifna
och till lagutskottet hänvisade embetsberättelse egnat frågan om förändring
af förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 i afseende
å bestämmelserna angående lösen för gravationsbevis en ingående undersökning,
som utmynnat i hemställan,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla,

dels att — då kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 icke innehåller bestämmelser om lösen för gravationsbevis
för längre tid än 10 år, men till följd af stadgandena i 43, 54 och 55 §§
af kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875 derom, att inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan
förmån af fast egendom eller servitut fortfarande gäller utan förnyelse,
sedan den blifvit införd i den i 61 § af sistnämnda kongl. förordning
omförmälda bok, ett gravationsbevis, för att lemna fullständig upplysning
om de i en egendom gällande inteckningar, måste upptaga, förutom de
inteckningar, som angifvas i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, jemväl
de inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån
af fast egendom eller servitut, hvilka derförut allt från början af år 1876
blifvit i nämnda bok antecknade — i kongl. förordningen angående expeditionslösen
måtte införas bestämmelser om skälig lösen för gravations -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 5

bevis, omfattande icke allenast de 10 sista åren, utan jemväl derutöfver,
beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan
förmån af fast egendom eller servitut, tiden från 1876 års början;

dels ock att i kongl. förordningen angående expeditionslösen jemväl
måtte införas bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis rörande
jernväg.

Justitieombudsmannens hemställan afser tvenne särskilda frågor, den
ena om lösen för gravationsbevis för längre tid än 10 år, den andra om
lösen för gravationsbevis rörande jernväg.

Beträffande den förra frågan anför justitieombudsmannen i sin till
stöd för ifrågavarande hemställan gjorda framställning hufvudsakligen
följande.

Riksdagen hade upprepade gånger sysselsatt sig med berörda fråga,
och ehuru meningarna om sättet för dess lösning varit delade, hade alla
erkänt och utgått från, att en förändring i det bestående borde ske. Enligt
hvad justitieombudsmannen under sina embetsresor haft tillfälle inhemta,
delades denna uppfattning allmänt af landets domarecorps.

Justitieombudsmannen omnämner härefter den behandling, som berörda
fråga undergått vid 1888, 1890 och 1894 årens riksdagar.

Vid förstnämnda riksdag hade Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott i anledning af en inom nämnda kammare afgifven motion föreslagit
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om tillägg till
eller förklaring af 1883 års förordning om expeditionslösen, innefattande
bestämmelser om skälig lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid
än tio år.

Denna utskottets hemställan, som grundade jig hufvudsakligen derå,
att man, enligt utskottets förmenande, vid ifrågavarande författnings utfärdande
icke tänkt sig, att gravationsbevis kunde behöfva omfatta längre
tid än tio år, antogs emellertid icke af Andra Kammaren, utan beslöt denna
att hemställa, att lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid än tio
år, icke boi’de särskildt erläggas.

Efter hemställan af sitt tillfälliga utskott n:o 2 beslöt {åter Första
Kammaren bifalla hvad Andra Kammarens ofvannämnda utskott föreslagit;
och då hvardera kammaren vidhöll sitt beslut, förföll frågan.

Frågan upptogs å nyo vid 1890 års riksdag i den af dåvarande justitieombudsmannen
framlagda embetsberättelse. Han påpekade, att praxis i

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

fråga om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, vore
synnerligen vacklande. Han sökte tillika visa, att bestämmelsen uti expeditionsförordningen
rörande gravationsbevis icke vore tillämplig å sådana
bevis, som i sammanhang med gravationsbevis för tio år enligt fastighetsböckerna
meddelades för tiden före denna tioårsperiods början. Justitieombudsmannen
uttalade derjemte såsom sin åsigt, att en domare för att
få reda på, om några inteckningar för nyttjanderätt o. d., hvilka ej anmärkts
i de tio sista årens inteckningsprotokoll, graverade en egendom, icke behöfde
granska äldre inteckningsprotokoll, utan allenast egendomens upplägg
i fastighetsboken. Han framhöll vidare, att enligt gällande förordning en
domare visserligen icke torde vara berättigad att, om han utfärdade gravationsbevis,
omfattande längre tid än tio år, derför erhålla förhöjd lösen,
men att å andra sidan domaren icke hade skyldighet att meddela dylikt
gravationsbevis. Derest han utfärdade vanligt gravationsbevis för de tio
sista åren och ett särskildt bevis enligt fastigbetsböckerna för tiden dessförinnan,
vore han emellertid berättigad att erhålla särskild lösen för det
sistnämnda, vare sig det tecknades å det egentliga gravationsbeviset eller
expedierades å särskildt papper. Det vore dock nödigt att genom eu
uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan.

Han föreslog derför Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
dels om sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen, att förordningen
komme att afse äfven gravationsbevis för längre tid än tio år,
dels ock att lägsta lösen för gravationsbevis, omfattande tio år eller derutöfver,
måtte i fråga om hemman å landet bestämmas till 2 kronor 25
öre, samt att i förhållande härtill jemkning måtte ega rum af de belopp,
hvilka i 3 § af nämnda förordning vore i första och andra afdelningarna
bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande tio år.

Lagutskottets första utlåtande i anledning af denna framställning —
i hvilket utlåtande utskottet, under förmenande att domaren för gravationsbevis’
utfärdande städse måste genomgå inteckningsprotokollen från 1876
års början, hemstälde 15m skrifvelse till Kongl. Maj:t om sådan ändring i
berörda förordning, att lösen för gravationsbevis rörande hemman, hemmansdel
eller lägenhet på landet förhöjdes med en tiondedel för hvarje år
utöfver tio, hvilket beviset omfattade, samt att i förhållande härtill lösen
för gravationsbevis angående fastighet i stad jemväl förhöjdes — återremitterades
af båda kamrarne på den grund, att lösen, beräknad på sätt
utskottet föreslagit, blefve för hög.

I förnyadt utlåtande jemkade lagutskottet sin hemställan derhän, att
lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet
för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med tre skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

utgå — när beviset omfattade såväl de tio näst före bevisets utfärdande
förflutna åren som ock, hvad beträffade upplysning enligt inteclcningsboken
angående de deri införda inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom samt för servitut, tid bortom berörda
tio år till 1876 års början — med 2 kronor 25 öre, samt — när beviset
på uttrycklig begäran derom utfärdades på grund af inteckningsprotokollet
jemväl för tid bortom de sist förflutna tio åren — till 15 öre för hvarje
år, dock att i detta fall lösen ej matte öfverstiga tre ki''onor, hvarjemte i
förhållande härtill jemkning skulle ega rum af de belopp, hvilka i 3 § af
nämnda förordning vore i första och andra afdelningarna bestämda såsom
lösen för gravationsbevis.

Detta senare utlåtande bifölls af Första Kammaren med 60 röster mot
25, men afslogs af Andra Kammaren med 95 röster mot 92. Minoriteten
i båda kamrarne röstade för bifall till en af åtskilliga ledamöter af lagutskottet
afgifven reservation, deri uttalades den åsigt, att gravationsbevis,
beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan
förmån af fast egendom samt för servitut, för tiden från början afår 1876
till de tio år, som förflutit näst före bevisets utfärdande, lagligen kunde
grundas på inteckningsboken, hvarför domaren följaktligen vid utfärdande
af sådant bevis icke för nämnda tid behöfde genomse inteckningsprotokollet,
på grund hvaraf reservanterna hemstälde om en skrifvelse till
Kong!. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med justitieombudsmannens
förslag.

Vid 1894 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om utarbetande
af förslag till lagbestämmelse i syfte att antingen fullt vitsord
måtte tillerkännas inteckningsbok eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt,
undantag och servitut göras beroende af inteckningens förnyelse.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen öfverlemnades, yttrade i
afgifvet betänkande bland annat:

Utskottet, som erkände befintligheten utaf de olägenheter, som motionären
påpekat, funne sig likväl icke kunna tillstyrka någon af de utvägar
till desammas afhjelpande, som han ifrågasatt, Att åter införa skyldigheten
att förnya inteckning för nyttjanderätt, undantag och servitut skulle
vara ett steg i motsatt rigtriing af hvad man både ur principiel och praktisk
synpunkt hittills ansett vara rigtigt. Ej heller torde det låta sig göra
att under nuvarande förhållanden gifva inteckningsboken fullt laga vitsord.
Så länge protokoll öfver inteckningar skulle föras, torde detta böra tillerkännas
vitsord framför boken, derest skiljaktighet dem emellan skulle
förefinnas. De omständigheter, motionären åberopat, torde för öfrigt ej
medföra större svårigheter, än att man skäligen torde böra afvakta ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

beslut af den högsta dömande myndigheten angående de olika tolkningar
af i ämnet befintliga lagbestämmelser, innan man vidtoge någon åtgärd,
som, derest en dylik tolkning skulle utfalla mot motionärens mening, skulle
visa sig vara obehöflig. Utskottet hemstälde på grund deraf, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Diskussionen i Riksdagen vid frågans behandling såväl 1888 som
1890 och 1894 rörde sig hufvudsakligen om, från hvilken källa — inteckningsprotokollen
eller fastighetsboken — domaren hade att hemta
uppgifterna i gravationsbevisen angående nyttjanderätts- och med dem
likstälda inteckningar, beviljade före de sista 10 åren. Denna frågas
besvarande berodde på tolkningen af 43 § inteckningsförordningen. Det
vore dock icke paragrafens tolkning i vanliga fall, då boken öfverensstämde
med protokollen, som vållade svårighet, utan frågan gälde, huru
paragrafen i händelse af tvist skulle tillämpas i sådana, af erfarenheten
bekräftade fall, då domaren, som enligt protokollet beviljat eller förnyat
eu inteckning af ifrågavarande slag, uraktlåtit att derom göra anteckning
i fastighetsboken eller verkstält anteckningen på orätt ställe. Gälde i sådana
fall inteckningen fortfarande utan förnyelse eller måste den, för att
fortfarande gälla, förnyas inom hvart tionde år? Inom Riksdagen framhölls
å ena sidan, att domarens underlåtenhet af sin pligt icke kunde beröfva
inteckningshafvaren en rätt, som eljest skulle hafva tillkommit honom
och som han icke genom någon sin försummelse förverkat. Deremot
gjordes gällande, att enligt 43 paragrafens ordalag införandet i boken —-hvarmed endast kunde förstås införandet på riktigt ställe — just utgjorde
vilkoret för befrielse från skyldighet att låta förnya dessa inteckningar,
och att således, om eu inteckning faktiskt icke blifvit rätteligen införd i
boken, densamma måste förnyas inom 10 år. Med denna senare åsigt
följde, att inga andra inteckningar ansåges besvära en egendom än de, som
funnes upptagna i de 10 sista årens inteckningsprotokoll samt de nyttjanderätts-
och dylika inteckningar, som funnes införda å fastighetens upplägg
i fastighetsboken.

Justitieombudsmannen tvekade icke att ansluta sig till denna senare
åsigt och ville, för att stödja densamma, återkalla i minnet 43 paragrafens
tillkomst. Denna paragraf'' lydde i lagbyråns förslag: »Inteckning för

nyttjanderätt, som beviljas, sedan denna förordning trädt i kraft, galle fortfarande
utan förnyelse. Nyttjanderättsinteckning, som finnes, då denna
förordning träder i kraft, skall derefter, vid påföljd att inteckningen eljest
förfaller, en gång förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad
angående inteckning för fordran, men vare sedan gällande utan vidare

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

förnyelse.» I lagbyråns motiv till detta stadgande yttrades, bland annat,
att genom införande af de i förslagets 61 § omförmälda böcker, hvari alla
inteckningsåtgärder skulle antecknas, möjlighet bereddes att för framtiden
utan svårighet erhålla kännedom om nyttjanderättsaftalen.

Inom högsta domstolen framstäldes emellertid vid förslagets granskning
anmärkningar mot denna paragraf, hvilken i följd deraf erhöll den
lydelse, som paragrafen — med uteslutande af ett sedermera tillagdt
moment — ännu eger: »Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan
förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i 61 § omförmälda bok. Den
inteckning af nyttjanderätt, som icke är i nämnda bok införd, skall, vid
påföljd att inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den
ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran.»

Vid lagförslagets framläggande inför Kongl. Maj:t i statsrådet yttrade
dåvarande justitiestatsministern: »I 43 § meddelas föreskrift, att inteckning
för nyttjanderätt, som beviljas eller förnyas, sedan förordningen trädt i
kraft, skall gälla fortfarande utan förnyelse. Skälen till denna föreskrift
äro i motiven vid samma paragraf anförda. Borttagandet af skyldigheten
att förnya nyttjanderättsinteckningar har emellertid blifvit af högsta domstolen
ogilladt under yrkande, att hvad som blifvit stadgadt om förnyelse
med afseende å inteckning för fordran måtte föreskrifvas jemväl i fråga
om nyttjanderättsinteckningar. Såsom skäl härför har anförts, af fyra
ledamöter, att i fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden
för särskilda slag af inteckningar icke syntes vara lämpliga, utan
kunna föranleda till misstag och förvecklingax’, samt att, då den inteckningsbok,
som enligt förslaget skulle upprättas, icke komrne att blifva af
den beskaffenhet, att ensamt å denna bok gravationsbevis kunde grundas,
utan domaren för att kunna afgifva ett sådant bevis äfven hädanefter
måste granska protokollen, en dylik glanskning icke skäligen kunde sträckas
längre än till protokoll för tio år; samt af tre ledamöter, att, då gravationsbevis
måste upptaga jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastigliet är
intecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala
urkunden och ej efter en sådan bok som den i förslaget omförmälda,
äfven om en sådan öfver allt komme att genast från början föras, grundsatsen
att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse icke
kunde godkännas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande paragraf anmärkt
har den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten
att förnya en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende derpå, att
anteckning om nyttjanderätten egt rum i den bok, hvilken enligt förslaget

Bill. till llikscl. Prof. 1896. 7 Sami. 6 Haft. 2

Lagutskottets trätande N:o 8.

skall föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom
torde den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande, som af det ursprungliga
stadgandet kunde blifva förorsakad, vara afhulpen, och.....»

Häraf framginge, att det just var den af högsta domstolens ledamöter
påpekade svårigheten i afseende å gravationsbevisens utfärdande, som
föranledde paragrafens omredigering, eller, med andra ord, omredigeringen
skedde, för att domaren vid utfärdande af gravationsbevis skulle
kunna i fråga om nyttjanderätts- och med dem likstälda inteckningar,
som vore äldre än 10 år, grunda gravationsbevis å fastighetsboken och
icke behöfva gå tillbaka till protokollen. Att den vidtagna ändringen i
paragrafens lydelse verkligen var afsedd att utgöra en ändring i sak,
framginge tydligt af justitiestatsministerns anförda yttrande. Men om man
tolkade 43 § så, att en inteckning, som icke blifvit införd i boken eller
införd på orätt ställe, det oaktadt borde gälla utan förnyelse, emedan
domarens fel icke kunde betaga inteckningshafvaren hans rätt, syntes
justitieombudsmannen detta innebära, att man tillerkände paragrafen alldeles
samma betydelse, som om någon ändring i dess ursprungliga affattning
icke blifvit gjord.

De olika åsigter, hvilka sålunda, såsom nämndt är, gjorde sig gällande
beträffande domarens skyldighet vid utfärdande af gravationsbevis för
längre tid tillbaka än 10 år, föranledde yrkande om, att genom lag måtte
bestämmas, huru gravationsbevis borde utfärdas. Då emellertid i begreppet
af gravationsbevis måste ingå, att sådant bevis skulle innehålla
fullständig uppgift på en egendoms gravationer, och domaren, som skulle
utfärda beviset, måste kunna bedöma, hvar sådan uppgift stode att finna,
syntes nämnda yrkande i sjelfva verket gå ut på att erhålla en förklaring
af inteckningsförordningens stadganden i ifrågavarande hänseende. Men,
då lagen icke, såvidt justitieombudsmannen hade sig bekant, gifvit anledning
till olika tillämpning, syntes honom de uttalade olika åsigterna om dess
rätta förstånd icke utgöra tillräckligt skal för en lagförklaring. I sjelfva
verket hade också icke under debatten i Riksdagen uttryckligen påståtts,
att 43 § skulle vara otydlig. Fast hellre hade den fara för rättssäkerheten,
som ansetts ligga deri, att i följd af paragrafens tillämpning en
inteckningshafvare, genom domarens underlåtenhet att införa inteckningen
i fastighetsboken, ginge miste om en förmån, som eljest skulle hafva tillkommit
honom, framhållits såsom skäl för paragrafens upphäfvande eller
ändring. Denna fara motverkades dock väsentligen af föreskriften i 62 §
inteckningsförordningen derom, att å protokollsutdrag i inteckningsärende
skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt i fastighetsboken,
hvilken föreskrift vore tillkommen för att bereda de rättssökande tillfälle

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

att sjelfva utöfva kontroll öfver bokens förande. Dessutom torde val de
flesta af de felaktigheter, som iakttagits i böckerna, numera hunnit rättas,
och, sedan större erfarenhet vunnits i afseende å deras förande, samt
vederbörande allt mer kommit till insigt om vigten och nyttan af desamma,
torde de befarade svårigheterna icke böra tillmätas alltför stor
betydelse.

På dessa skäl ansåge justitieombudsmannen, att man vid ordnande
af frågan om lösen för gravationsbevis för längre tid tillbaka än 10 år
kunde och borde utgå derifrån, att domaren för att kunna lemna uppgift
om de nyttjanderätts- och dermed likstälda inteckningar, som vore beviljade
för ''längre tid tillbaka än 10 år före bevisets utfärdande, endast
behöfde genomgå egendomens upplägg i fastighetsboken.

Vore man ense i fråga om sättet för gravationsbevisens utfärdande,
kunde meningarna angående hvad, som skäligen borde utgöra lösen för
dessa bevis, ej gerna väsentligen afvika från hvarandra. Om den af justitieombudsmannen
nyss angifna utgångspunkt i detta hänseende af Riksdagen
uttryckligen godkändes, holk justitieombudsmannen före, att Riksdagen
skulle anse lämpligast att till Kong]. Maj:ts bedömande öfverlemna frågan
om beloppet af den lösen, som för så beskafiådt gravationsbevis skäligen
borde tillkomma domaren.

Senare delen af justitieombudsmannens hemställan, angående lösen
för gravationsbevis rörande jernväg, grundar han å en framställning af
hufvudsakligen följande innehåll.

Justitieombudsmannen anför, att rådstufvurätterna i Stockholm, Jönköping
och Kristianstad, vid Indika utfärdande af gravationsbevis angående
inteckning i jernväg närmast kunde ifrågakomma, samtliga sökte sitt stöd
för beräkningen af lösen för ifrågavarande gravationsbevis i expeditionsförordningens
bestämmelser angående lösen för sådana bevis rörande fast
egendom i stad, men att lösen det oaktadt debiterades olika på alla tre
ställena, och redogör justitieombudsmannen för de olika sätten.

Under uttalande af den åsigt, att ordalagen i förordningen angående
expeditionslösen tydligt tillkännagåfve, att dess stadganden icke afsåge
gravationsbevis angående jernväg, förklarar sig justitieombudsmannen anse
denna ofullständighet i förordningen, med särskildt fästadt afseende å de
olika beräkningssätt, som hos de trenne nämnda rådstufvurätterna gjort
sig gällande, vara af beskaffenhet att böra afhjelpas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Beträffande så den ena som den andra af de båda i justitieombudsmannens
framställning afhandlade frågor instämmer utskottet i hufvudsak
i hvad justitieombudsmannen till stöd för sin ofvanberörda hemställan
anfört; och föreslår utskottet följaktligen,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla,

dels att — då förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 icke innehåller bestämmelser
om lösen för gravationsbevis för längre tid än 10 år,
men ett gravationsbevis, för att lemna fullständig upplysning
om de i en egendom gällande inteckningar,
måste upptaga, förutom de inteckningar, som angifvas
i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, jemväl de inteckningar
för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan
förmån af fast egendom eller servitut, hvilka derförut
allt från början af år 1876 blifvit i inteckningsboken antecknade
— i förordningen angående expeditionslösen
måtte införas bestämmelser om skälig lösen för gravationsbevis,
omfattande icke allenast de 10 sista åren
utan jemväl derutöfver, beträffande inteckningar för
nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af
fast egendom eller servitut, tiden från 1876 års början;

dels ock att i förordningen angående expeditionslösen
jemväl måtte införas bestämmelse om skälig lösen
för gravationsbevis rörande jernväg.

Stockholm den 10 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.