Lagutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1894:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Nto 8.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.

Uti t.vå särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner n:is 4
och 13, hvilka hänvisats till lagutskottets behandling, hafva dels herr
Olof Anderson i Hasselbol samt dels herrar Anders Olsson i Ornakärr,
P. Truedsson i Haganäs, Nils Nilsson i Skärhus, A. G. Gyllensvärd,
J. Andersson i Lysvik och Jöns Andersson hemstält om aflåtande af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar.

I den förra af dessa motioner erinrar herr Olof Anderson derom,
att ifrågavarande vägar i allmänhet befinna sig uti ett otidsenligt skick.
Detta vore, enligt motionärens åsigt, merendels beroende på de ofullständiga
stadganden, som i ämnet funnes. Vid flere föregående riksdagar
hade detta framhållits och fråga väckts att åstadkomma en mera
omfattande och bestämd lagstiftning härutinnan. Jemväl lagutskottet
hade erkänt behofvet häraf, men dock ansett detsamma icke vara så
trängande, att icke med en dylik lagstiftning skulle kunna anstå, till
dess verkningarne af 1891 års väglag finge visa sig, i synnerhet rörande
huru många nuvarande byvägar, som kunde komma att ingå till
bygdevägar i en blifvande vägdelning. Motionären anser emellertid —
under påpekande deraf, att vägdelning för allmänna vägar redan är
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 5 Höft. (N:o 8).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

företagen i en ganska stor del väghållningsdistrikt — att det till förekommande
af orättvisa i fråga om underhållsskyldighet af utfarts- och
byväg är af vigt, att lagstiftning i ämnet snarast möjligt kommer till
stånd. Med afseende å svårigheten att uppställa allmänna bestämda
grunder för en sådan lagstiftning anser motionären, alt endast Kongl.
Maj:t med det, material, som står till dess förfogande, kan framlägga
antagligt förslag i ämnet, men anför dock några af de grunder, som
den blifvande lagen enligt motionärens åsigt borde innehålla, nemligen:

a) att såsom hittills underhållet åligger dem, som sig af vägarne
betjena;

b) att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så kallad
annan fastighet och med fastighet förenad industriel rörelse, då egaren
eller innehafvaren, vid tiden för underhållsskyldighetens fördelning, sig
af vägen begagnar;

c) att vägunderliållsskyldigheten beräknas och fullgöres efter gällande
taxeringsvärde det år vägdelning förrättas;

d) att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, ega att i vissa
delar eller om allt som rörer vägfrågan, såväl sommar- som vinterväg,
ingå förening, hvilken har lagligen förbindande kraft under 20 år,
och att förening må kunna förnyas med eller utan förändring.

e) Kan icke, på sätt är nämndt, förening komma till stånd, har
en eller flere byamän rätt att genom Konungens befallningshafvande
kalla landtmätare eller annan lämplig person att vägen fördela, på sätt
om allmänna vägars delning i lag föreskrifvet är.

f) För tillsyn af vägars hållande i vederbörligt skick väljer bylaget
på utlyst sammanträde en förtroendeman till vägfogde för minst 5
år, hvilket val genom protokollsutdrag aflemnas till Konungens befallningshafvande
för stadfästande af valet.

g) Vägfogden har att tillse, det väghållningsskyldig fullgör sin
underhållsskjddighet, och en gång årligen, efter skedd pålysning, hålla
vägsyn, och har vägfogden åliggande att muntligen eller skriftligen
tillsäga den försumlige att inom viss dag hafva fullgjort sin skyldighet
och derefter verkställa lega för den tredskande, hvarefter han har att
omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning att af vederbörande
utbekomma verkstäld lega.

I den senare motionen framhållas likaledes de bristfälligheter,
som vidlåda den gällande lagstiftningen i förevarande ämne, samt behofvet
af en ny lag. Väglagen af den 23 oktober 1891 visar, säga
motionärerna, vid sin tillämpning ett oafvisligt behof af lagstiftning om
byvägars byggande och underhåll. Nämnda lag hade tillkommit i det

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 3

syfte, att vägbållningsbesväret skulle blifva rättvist fördeladt på dem,
som trafikerade de allmänna vägarne. Den tilläte sålunda, att de byvägar,
som mera allmänt begagnades, finge upptagas såsom bygdevägar.
Dermed komme de allmänna vägarnes antal att betydligt förökas.
På åtskilliga ställen funnes vid allmänna vägar belägna byar,
som icke både några byvägar att underhålla. Efter band som den nya
väglagen började tillämpas, komme antagligen deras antal att ökas
genom att by vägarne blefve bygdevägar. Sådana byar erhölle visserligen
en betydlig lindring i vägbållningsbesväret, under det byar,
hvilkas byvägar icke blefve bygdevägar, fortfarande både sina byvägar
att underhålla. Derjemte finge de längre vägsträckor på de allmänna
vägarne att underhålla genom det ökade antalet af allmänna vägar.
På detta sätt komme, vid den nya väglagens tillämpning, lagens syfte
»att bereda lindring i besvärets utgörande» för många landtbruk att
icke blifva en verklighet. Detta förhållande hade föranleda att åtskilliga
vägbållningsskyldige, som hade jordbruksfastighet, sökte att motverka
delning af de allmänna vägarne, tills detta kunde ske i sammanhang
med delning af byvägarne enligt en blifvande ny och tidsenlig
lag rörande byvägars byggande och underhåll. Att detta missförhållande
behöfde snarast möjligt genom lagstiftning undanrödja, torde icke kunna
bestridas. För att undvika eller i någon mån minska antydda oegentligbeter,
som kunde uppstå, torde icke något annat sätt finnas för lagstiftningen
än att stadga, att hvarje kommun borde blifva ett distrikt
för underhållet af byvägar. Derigenom komme vägunderhållet att mera
jemnt och rättvist fördelas på de väghållningsskyldige.

På grund häraf borde enligt motionärernas åsigt de hittills gällande
bestämmelserna om by- och utfartsvägars underhåll upphäfvas
och ett nytt lagförslag byggas hufvudsakligen på följande grunder:

1. Alla gemensamma by- och utfartsvägar inom en kommun böra
fördelas och underhållas af kommunens väghållningsskyldige medlemmar.
Till dessa vägar höra alla sådana, som blifvit anlagda på afskild
gemensam bymark vid landtmäteriförrättningar, eller mark inköpt för
väganläggning för byars gemensamma samfärdsel och äro förenade med
allmänna vägar eller andra byvägar.

Deremot vägar, äfven om de äro anlagda på gemensam mark,
till skogar, mossar, grustägter, allmänningar och dylika ställen, böra
endast af delegarne i nämnda marker underhållas.

Likaledes bör enskild utfartsväg, anlagd af jordegaren på egen
mark och för egendomens bruk, af honom sjelf underhållas.

2. Grufvor, bruk, fabriker, qvarnar, sågar och dylika verk, be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

lägna i närheten af allmänna vägar, eller gemensamma byvägar, böra
jemväl deltaga i naturaunderhållet af kommunens gemensamma byvägar,
när dessa verk äro af den betydelse, att af dem erlägges bevillning
för inkomst till staten för minst 800 kronor.

3. Vägunderhållet in natura bör utgöras efter det vägtal, som
blifver åsatt egendomarne för de allmänna vägarnes underhåll.

I likhet med hvad utskottet tillförene, då utskottet haft att yttra
sig öfver förslag till lagstiftning i förevarande ämne, anfört, finner utskottet
de i ämnet gällande föreskrifter vara hvarken nog omfattande
eller tillräckligt bestämda för ordnande af skyldigheten att bygga och
underhålla utfarts- och byvägar. De gifva sålunda icke någon säker
ledning vid bestämmande af den grund, enligt hvilken vägdelning mellan
väghållningsskyldige skall ske, likasom de ej heller lemna bestämdt
svar på frågan, huru verkstäld vägdelning skall kunna vinna laga kraft;
och bristen på tydliga föreskrifter i ämnet är, såsom utskottet vid ett
föregående tillfälle yttrat, desto mera känbar, som ifrågavarande vägar
numera med vår tids höjda anspråk på beqväma och lätta kommunikationsmedel
måste anses vara af större betydelse, än då de nu gällande
stadgandena tillkommo. Utskottet finner det sålunda vara af behofvet.
påkalladt, att förbättrad lagstiftning uti förevarande hänseende snarast
möjligt kommer till stånd; och det vid föregående riksdagar mot bifall
till motioner i likartadt syfte åberopade skäl eller att man borde afvakta
erfarenhet af den nya väglagens tillämpning synes utskottet förlora
giltighet, i samma mån — på sätt redan är fallet — vägdelningen
enligt den nya lagen hunnit företagas inom många väghållningsdistrikt.

Att i frågans närvarande skede och innan den utredning, som
endast regeringen kan åstadkomma, föregått, närmare uttala sig om de
grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag bör byggas, synes utskottet
icke lämpligt. Dock anser sig utskottet böra redan nu uttala såsom
sin åsigt, att, på sätt i herr Olof Andersons motion förutsättes, skyldigheten
att underhålla utfarts- och byvägarne bör fortfarande såsom
hittills åligga dem, som af vägarne betjena sig.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande
och underhåll af utfarts- och byvägar.

Stockholm den 15 februari 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herr Annerstedt, som anfört: »Då de förnyade framställningar i
förevarande ämne, hvilka vid innevarande riksdag förelegat till utskottets
behandling, icke kunnat öfvertyga mig om lämpligheten att
frånträda den ståndpunkt i ämnet, som af lagutskottet såväl vid 1892
som 1893 års riksdag intagits, och det synes sannolikt, att, derest förevarande
fråga_ redan nu medelst en Riksdagens skrifvelse öfverlemnas
till Kongl. Maj:ts ompröfning, derigenom icke någon större skyndsamhet
i åstadkommandet af en förbättrad lagstiftning i förevarande ämne
åvägabringas, enär antagligen Kongl. Maj:t, innan någon framställning
till Riksdagen kommer att ega rum, skall afvakta verkningarne af nya
väglagens tillämpning och särskildt afslutande af de vägdelningar, som
i flera orter inom riket lära pågå, har jag ansett, att utskottet icke
bort tillstyrka någon åtgärd i anledning af de väckta framställningarne
i detta ämne, och hemställer följaktligen, att förevarande motioner icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda»;

af herrar Hasselnöt, C. H. Lundström, Pehrsson, L. O. Larsson och
Lundin, hvilka instämt i herr Annerstedts reservation; samt

af herr Fröberg.

Herr Näslund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i utskottets behandling af ofvan omförmälda ärenden.

Bill. till Riksd. Prat. 1894. 7 Sami, 5 Höft.