lagutskottets Utlåtande N;o 8

Utlåtande 1893:LU8

lagutskottets Utlåtande N;o 8.

$

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1893 kl. 2 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lagstiftning rörande byggande och underhäll af utfartsoch
byvägar.

Frågan om förändrad lagstiftning rörande byggande och underhåll
af utfarts- och byvägar, hvilken fråga senast vid förra årets lagtima riksdag
förelåg till behandling, men då icke föranledde till någon Riksdagens åtgärd,
har jemväl vid innevarande riksdag bragts å bane, i det att herrar Wittsell
och Andeis Larsson i två särskilda inom Andra Kammaren väckta och till
lagutskottet hänvisade motioner, n:is 93 och 138, hemstält om aflåtandet
af en skrifvelse med begäran att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande och underhåll af byoch
utfartsvägar.

Såsom skäl för denna hemställan framhåller herr Wittsell den i vår
tid allmänna sträfvan att erhålla lättade kommunikationer, hvilket bevisades
deraf att så väl kommuner som enskilda personer gjorde stora uppoffringar
för att få jernväg till sina bygder. För att kunna draga nytta af dylika
kostsamma företag fordrades emellertid att någorlunda lätt komma till de
platser, der jernvägen mottoge landtbrukarnes produkter, och dervid vore
by- och utfartsvägarne af stor betydelse. Nämnda vägar befunne sig emellertid
för närvarande i ett dåligt skick, hvilket hade sin grund i vederbörandes
tredska att afhjelpa de befintliga bristerna. För en dylik tredska
funnes för närvarande ingen annan bot än den som kunde vinnas genom
anställande af rättegång, och ett fortsatt fördröjande af frågans lösning
syntes motionären allenast föranleda till förökning i antalet af dylika rättegångar
och sålunda verka uteslutande skadligt.

Herr Anders Larsson vitsordar äfven behofvet af att en lagstiftning
i ämnet snarast möjligt kommer till stånd och söker särskilt bemöta utskottets
i dess senast afgifna utlåtande i ämnet gjorda uttalande att man

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

borde afvakta verkningarne af den nya, de allmänna vägarne gällande, lagens
tillämpning, innan man skrede till vidtagande af några lagstiftningsåtgärder
beträffande de enskilda vägarne.

I sitt ofvan omförmälda utlåtande, n:o 44, anförde utskottet till en
början, att utskottet likasom tillförene, då utskottet haft att yttra sig öfver
förslag till lagstiftning i förevarande ämnen, funne gällande stadgande!!
hvarken nog omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande af skyldigheten
att bygga och underhålla utfarts- och byvägar, helst dessa vägar numera,
med vår tids höjda anspråk på beqväma och lätta kommunikationsmedel,
måste, anses vara af vida större betydelse än då berörda stadgande!!
tillkoinmo. Härefter fortsätter utskottet: »Då vidare den vid 1889 års riksdag
föreliggande framställningen i ämnet af utskottet afstyrktes allenast på
den grund, att den slutliga lösningen af frågan om ordnande af den allmänna
väghållningen på landet snart vore att emotse, men en dylik lösning
numera kommit till stånd, synes onekligen vid första påseendet åtskilligt
tala för rigtigheten af motionärernas påstående, att rätta tiden nu
vore inne att lagstifta i förevarande ämne. Utskottet föreställer sig emellertid,
att vid närmare eftersinnande uppfattningen måste blifva eu annan.
Äfven om, på sätt utskottet tillförene framhållit, skyldigheten att bygga
och underhålla utfarts- och byvägar icke kan ordnas på samma grunder,
som numera gälla i fråga om den allmänna väghållningsskyldigheten, ega
de båda ämnena så många beröringspunkter, att det för eu tillfredsställande
lösning af frågan om utfarts- och byvägarnes rättsliga ordnande lärer vara
erforderligt att kunna bygga på någon erfarenhet om verkningarne af den
nya väglagens tillämpning. Ensamt denna erfarenhet kan lemna ett material
af verkligt värde för eu blifvande utredning af de grunder, på hvilka
en utvecklad lagstiftning rörande de s. k. enskilda vägarne lämpligast bör
hvila. I sådant hänseende torde endast behöfva erinras, huru som 1891 års
väglag för sin tillämpning på många orter i vårt land nödvändiggör vidtagandet
af vägdelningar och att det med all säkerhet kan antagas, att icke
så få utfartsvägar vid en sådan delning komma att förklaras vara s. k.
bygdevägar och sålunda föras in under nämnda väglags tillämplighetsområde.

Huru bristfälliga de stadganden än må vara, som för närvarande
gälla i fråga om utfarts- och byvägarne, torde dock behofvet af en utförligare
lagstiftning icke vara så trängande, att icke med en dylik lagstiftning
skulle kunna anstå, till dess verkningarna af 1891 års väglag få

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

visa sig och lagstiftaren sålunda, på sätt utskottet ofvan framhållit, hunnit
samla ett värderikt material för bedömande af grunderna för den ytterligare
lagstiftning i förevarande ämne, som utskottet lika väl som motionärerne
anser önskvärd.»

Utskottets i enlighet härmed gjorda afstyrkande hemställan blef af
kamrarne bifallen.

Då de föruyade framställningar i förevarande ämne, hvilka vid innevarande
riksdag förelegat till utskottets behandling, icke kunnat öfvertyga
utskottet om lämpligheten att frånträda den ståndpunkt i ämnet, som af
senaste lagutskott och lagtima Riksdag intagits, och utskottet tillika håller
före, att, derest förevarande fråga redan nu medelst en Riksdagens skrifvelse
öfvei-leinnades till Kongl. Maj:ts ompröfning, derigenom icke någon
större skyndsamhet i åstadkommandet af en förbättrad lagstiftning i förevarande
ämne skulle kunna åvägabringas, enär antagligen Kongl. Maj:t,
innan någon framställning till Riksdagen komme att ega rum, skulle afvakta
verkningarne af nya väglagens tillämpning och särskildt afsilande
af de vägdelningar, som i flera orter inom riket lära pågå, finner utskottet
sig icke böra tillstyrka någon åtgärd i anledning af de väckta framställningarne
i detta ämne och hemställer följaktligen,

att herrar Wittsells och Anders Larssons motioner
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar Lilienbery, Erickson och J. Anderson, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka åtgärd i motionernas syfte.