Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1891:LU8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast
egendom den 16 juni 1875.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 59, anför herr J. Sjöberg:

»7 § i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875 stadgar, att när lagfart sökes, förre egarens laga
åtkomst skall styrkas och i protokollet tecknas, och att, innan förre
egarens åtkomst blifvit styrkt, den sökta lagfarten ej må, utom i vissa
fall, beviljas; och 10 § i samma förordning innehåller, att, derest lagfartsansökningen
förklarats hvilande till följd af hinder, hvarom i 7 §
förmäles, kungörelse derom skall af rätten utfärdas, om sökanden det
önskar. Och varder ej, säges vidare i § 10, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje
gång, blifvit såväl införd i allmänna tidningar som ock, när fråga är
om egendom å landet, uppläst i tingslagets kyrkor, klander å fånget
instämdt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom tio år efter
sista kungörandet, och förekommer ej eljest anledning, att annan eger
bättre rätt till egendomen, då må den omständigheten, att förre egarens
åtkomst ej styrkes, icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
der det visas, att sökanden eller hans rättsinnehafvare oafbrutet under
nämnda tio år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom
egare till fastigheten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Denna långa tid, hvarunder lagfartsansökning sålunda skall vara
hyllande, har visat sig medföra högst beaktansvärda olägenheter. Det
är t. ex. icke möjligt för köparen af fastigheten att i sådant fall kunna
erhålla inteckning i densamma, förrän öfver tio år efter köpet förflutit,
och det torde icke heller lämpligen af säljaren kunna ifrågasättas att
af köparen erhålla köpeskilling för fastigheten, förrän det visat sig,
att köparen verkligen blifvit egare till densamma. Dessa svårigheter,
hvilka väl i allmänhet i ty fall inträffa, framträda synnerligast i sådana
fall, der egaren aflidit och sterbhusdelegarne afyttrat fastigheten, vid
hvilka i följd deraf boets utredning till synnerligt men för sterbhusdelegarne
oskäligt fördröjes.

Något verkligt behof af så lång tid för erhållande i omnämnda
fallet af lagfart, som nu är stadgadt, förefinnes icke heller mig veterligen.
Den kan och bör således utan någon olägenhet förkortas, och
jag tager mig derför friheten vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af § 10
i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875, att deri på två ställen förekommande orden »tio år» måtte
å båda ställena utbytas mot orden »fem år».

Då lagutskottet nu går att afgifva yttrande öfver detta förslag,
får utskottet först erinra, att då förordningen om tjugoårig häfd den
22 april 1881 utfärdades, blef i sammanhang dermed genom särskild
förordning samma dag föreskrifvet, att 10 § i förordningen om lagfart
å fång till fast egendom skulle erhålla det tillägg, i hvars bestämmelser
ändring nu blifvit föreslagen. Då nemligen uti förstnämnda lag uppstäldes
såsom ett hufvudvilkor för vinnande af häfd, att lagfart skulle
vara beviljad å det fång, som läge till grund för besittningen, blef det
för häfdeinstitutets fullkomnande af nöden att bereda möjlighet till vinnande
af lagfart för de fastighetsegare, som icke kunde fullgöra föreskriften
om styrkande af förre egarens åtkomst, och afsåg sålunda det
gjorda tillägget icke att undanrödja annat hinder för lagfarts beviljande.

I de motiv, hvarmed nya lagberedningen beledsagade sitt förslag
till nämnda tillägg framhåller beredningen, hurusom de föreskrifna
garantierna syntes fullt betryggande äfven der lagfartsböcker ännu
icke blifvit införda, samt yttrar härom: »Sättet för lagfartsansök ningens

kungörande är egnadt att sprida kännedom om förhållandet

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

inom såväl närmare som fjermare kretsar. Derjemte måste för lagfarts
vinnande företes sannolika skäl att lagfartssökanden eller lian och hans
rättsinnehafvare oafbrutet under den föreskrifna tiden verkligen såsom
egare haft egendomen i besittning, i hvilket hänseende, då tvist derom
ännu ej yppats, erforderlig bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas
genom mantals- och skattskrifningslängden. Skulle nemligen
den, som alldeles icke eller blott såsom förvaltare eller brukare besutte
en fastighet, föranstalta att han något år blefve i berörda längd upptagen
såsom egare till fastigheten, hvilket ej kunde ske utan ett falsarium,
vore i allt fall utsigten, att sådant kunde utan protest fortsättas
under tio år, ytterst ringa. Ett dylikt tilltag torde derför mycket sällan
komma att ens försökas. Vidare bör märkas att, innan lagfarten beviljas,
kronans ombudsman i orten skall höras, hvarigenom tillförlitliga
upplysningar kunna vinnas ej mindre om kronans än ock gemenligen
om enskildes rätt, samt att domstolen har sig ålagdt att med ledning
af dessa och andra tillgängliga upplysningar undersöka, huruvida anledning
föi-ekommer att annan än sökanden är rätt egare till fastigheten.
Slutligen torde jemväl den tidsutdrägt, som lagfartssökande måste underkasta
sig, innefatta ytterligare säkerhet att det föreslagna förfaringssättet
ej varder anlitadt i oträngdt mål och att sålunda den reda i
eganderättsförhållandena, hvilken lagfartslagen åsyftar, ej varder genom
ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad».

Utskottet föreställer sig, att verkan af nämnda garantier icke i
någon väsentlig mån skulle förringas, derest, på sätt motionären föreslagit,
den tid, som skall hafva förflutit från det lagfartsansökningen
sista gången kungjorts, förkortades med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke
användes så ofta, som förhållandena dertill gifva anledning; och torde
skälet härtill närmast vara, att tiden synts för lång. För fastighetsförhållandenas
ordnande och stabilitet är det emellertid af största vigt,
att den utväg dertill, som tillståndet till berörda förfarande öppnat,
anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och det synes antagligt,
att om den föreskrifna väntetiden förkortades så som motionären föreslagit,
fastighetsegarne mer allmänt skulle tillgodogöra sig den vigtiga
förmån, som förfarandet erbjuder dem. Det kan visserligen invändas,
att, derest den föreslagna ändringen komme till stånd, vådan af att
nämnda förmån beredes jemväl den ''oredlige förvärfvaren, synes blifva
större, än* den nu är, men utskottet kan icke föreställa sig, att den
ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen skulle, då alla öfriga
garantier iakttagas, i och för sig öka denna våda. Det bör dessutom i

Bill. till Biksd. Prof. 1891. 7 Samt. 5 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

afseende härå erinras, att liksom bland hela antalet fång de ogiltiga
utgöra ett försvinnande fåtal, samma förhållande säkerligen eger rum
bland de fall, der det ifrågavarande förfarandet kommer till användning.

Vidare bör ihågkommas, huruledes utom de garantier, som sjelfva
författningen föreskrifver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes
derigenom att i allmänhet en rätt långeld af föregående besittningmåste
läggas till den tid, hvilken berörda förfarande må kräfva. Ej
heller må den omständigheten lemnas obeaktad, att den preskriptionstid,
hvarom fråga är, icke är af beskaffenhet att, då densamma lupit till
ända, afskära möjligheten för den rättmätige egaren att göra sin rättgällande.
I betraktande häraf synes nu gällande tidsbestämmelse kunna
utan olägenhet eller våda utbytas emot den i motionen föreslagna; och
får utskottet följaktligen hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, ville för
sin del antaga följande

Lag

om ändring i 10 § af förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas att 10 § af förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom skall hafva följande lydelse:

10 §. Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§
gifna föreskrifter sökt lagfart ej beviljas, eller finnes
sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i
18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen
annat hinder, som icke är af beskaffenhet att
’ den jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare Rätten
ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.
Tvist, som bör afdömas innan ansökningen
slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol
anhängig, af Ratten förvisas till särskild! utförande
i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd
af hinder, hvarom i 7 § förmäles, skall kungörelse

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

derom af Rätten utfärdas, om sökanden det äskar.
Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda
kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje
gång, blifvit såväl införd i allmänna tidningarna, som
ock, när fråga är om egendom å landet, uppläst i
tingslagets kyrkor, klander å fånget instämdt samt i
Rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter
sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest
anledning att annan eger bättre rätt till egendomen;
då må den omständighet att förre egarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
der det visas, att sökanden eller han och
hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år
varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne
såsom egare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen
bifallas må, skall kronans ombudsman i orten
deröfver höras.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Reservation

af herrar Sjöcrona och Fröberg, som ansett att utskottet bort afstyrka
bifall till motionen.