Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1887:LU8 - janmar

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ant till Riksd. kansli den 15 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om införande af
obligatoriskt civiläktenskap.

Från Andra Kammaren liar lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr E. J. Ekman väckt motion (n:o 60), hvaruti anföres:

»Allmänt torde erkännas, att äktenskapet sjelft och således ock dess
afslutande egentligen är en borgerlig angelägenhet, som är oberoende af de
särskilda medlemmarnes religiösa tro. Det är en rättighet, som hvarje menniska,
utan hänsyn till om hon är en kristen eller icke, hör få åtnjuta,
helt enkelt derför, att hon är en menniska. Dess afslutande faller således
helt och hållet inom det borgerliga området. Staten hör derför tillse, att
formen för äktenskapets afslutande är sådan, att hvarje dess medborgare
kan begagna sig deraf. Äfven för upprätthållandet af äktenskapets helgd
bör staten tillse, att denna form är en och densamma för alla. — För närvarande
hafva vi, såsom bekant är, tvenne former för äktenskaps afslutande,
nemligen civiläktenskapet för dissenters och dem, som visserligen tillhöra
statskyrkan, men icke blifvit döpte eller icke blifvit konfirmerade, och vidare
den kyrkliga vigseln. Ett sådant förhållande är dock icke godt, emedan
det ingifver menniskorna den föreställningen, att den ena äktenskapsförbindelsen
är af högre värde än den andra. — Dertill kommer nu vidare den
omständigheten, att dissenters samt odöpte eller okonfirmerade inom statskyrkan
i sjelfva verket få åtnjuta en förmån, som statskyrkans öfriga medlemmar
sakna, den förmånen nemligen att ej behöfva påtvingas en religiös
ceremoni, som de måhända hvarken till form eller innehåll gilla. Införandet
af obligatoriskt civiläktenskap vore således en skyldig gärd åt samvetsBih.
till Riksd. Prof. 1887. 7 Samt. 8 Saft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

friheten, synnerligen då det nu mera inom statskyrkan finnes icke så få,
som af olika anledningar gerna skulle vilja undanbedja sig- den kyrkliga
ceremonien. Tillkommer vidare det förhållandet, att medlemmar af statskyrkan,
som äro belagda med statskyrkans bann för olika meningar beträffande
lära och kyrkobruk, alls icke kunna erhålla lysning till äktenskap
och sålunda ännu mindre kunna få afsluta detsamma, hvarpå här nedan
meddelade bilaga lemnar ett färskt exempel, så synes civiläktenskapets införande
vara af hehofvet påkalladt. — Det kan ju icke heller vara gagneligt
för statskyrkan sjelf att söka påtvinga menniskor religiösa kultushandlingar,
som de alls icke värdera utan snarare förakta. Må derför hvar och
en vid sitt äktenskaps afslutande få fritt dermed förena de religiösa handlingar,
hvaraf han har behof; men må äktenskapets egentliga ingående blifva
en för alla likstäld borgerlig handling.»

På grund af det anförda föreslår motionären, att Riksdagen ville för
sin del besluta, att, med upphäfvande af alla hittills gällande lagstadganden
för äktenskaps afslutande, civiläktenskapet hädanefter må vara den enda
lagliga formen för ingående af äktenskap.

Såsom bilaga finnes vid motionen fogad bestyrkt afskrift af en handling,
hvaruti en kyrkoherde inom Yexiö stift afgifvit följande förklaring:
»Den som enligt domkapitlets resolution är satt från den heliga nattvarden
och andra kyrkans friheter kan icke erhålla lysning till äktenskap, förrän
han inför pastor förklarat sig ogilla den söndring, till hvilken han låtit sig
förleda, och undanröjt orsaken till bemälte resolution.»

Vid 1885 års riksdag väcktes af samme motionär förslag, att hvarje
svensk medborgare, som tillhörde den svenska statskyrkan, skulle hafva valfrihet
att, sedan det lagligen blifvit lyst, afsluta sitt äktenskap antingen
inför någon af statskyrkans prester eller inför borgerlig myndighet. Detta
förslag afstyrktes då af lagutskottet och blef jemväl af båda kamrarne förkastadt.
Det nu föreliggande förslaget skiljer sig från det förra derutinnan,
att motionären nu, i stället för valfrihet mellan den kyrkliga och den rent
borgerliga formen för äktenskaps afslutande, föreslår att endast den sistnämnda
skall såsom laglig anses. På samma gång detta senare förslag
onekligen egen företräde framför det förra genom större följdrigtighet, skulle
också dess genomförande förorsaka eu ännu större omhvälfning i nu bestående
förhållanden, än som i det äldre förslaget åsyftades. Samma principiella
skäl, som mot det sistnämnda gjordes gällande, kunna derför med
än mera styrka anföras mot det nu föreliggande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

3

Äfven om man med motionären anser äktenskapet såsom en hufvudsakligen
borgerlig institution och dess afslutande såsom en hufvudsakligen
borgerlig angelägenhet, synes det ingalunda olämpligt att åt äktenskapets
ingående gifves en religiös form, som är särskildt egnad att i kontrahenternas
medvetande inskärpa, att det aftal, som härvid ingås, medför förpligtelse!''
af djupt ingripande art och afsedda att gälla för hela lifvet. Den svenska
staten har, såsom en kristlig stat, valt denna form för äktenskapets afslutande
och i öfverensstämmelse dermed uppdragit åt svenska kyrkans piaster,
som ju tillika äro statens tjenare och jemväl hafva många andra borgerliga
förrättningar sig anförtrodda, att genom vigselns förrättande gifva åt äktenskapet,
på samma gång som den kyrkliga välsignelsen, dess borgerliga giltighet.
Denna form har ock, enligt utskottets öfvertygelse, så sammanvuxit
med vårt folks rättsliga och sedliga åskådningssätt, att en rubbning deraf,
i hvad angår sådana personer, som ännu i alla afseenden tillhöra svenska
kyrkan, icke bör företagas, derför att ett fåtal af nämnda kyrkas medlemmar
deraf icke känna sig tillfredsstälda. För det stora flertalet, som
otvifvelaktigt icke skulle åtnöjas med den blott borgerliga formen, skulle
dennas upphöjande till uteslutande giltighet endast medföra, att för äktenskaps
ingående komme att erfordras två särskilda former: den borgerliga
och den kyrkliga. Det synes ock vara svårt att inse, hvarför en person,
hvilkens åsigter icke mera skilja sig från den svenska kyrkans än att han
fortfarande anser sig oförhindrad att qvarstå såsom medlem af densamma,
skulle i någon mån behöfva taga anstöt deraf, att, om han vill ingå äktenskap,
detta skall ske inför en kyrkans tjenare och eu religiös välsignelse
dervid uttalas.

Genom förordningen den 15 oktober 1880 är sörjdt derför, att personer,
Indika genom sitt förhållande till kyrkan kommit i den ställning, att
fonnelt hinder för dem möter mot ingående af äktenskap under kyrklig form,
icke äro utestängda från möjligheten att ingå ett i borgerligt hänseende giltigt
äktenskap.

Beträffande den vid motionen fogade bilagan, som synes afsedd att
visa, det formella hinder för ingående af kyrkligt äktenskap kunna uppstå
genom eu persons förhållande till kyrkans ordning äfven på annat sätt än i
nyssnämnda förordning förutsättes, tillåter sig utskottet att erinra, att det
beslut, som i berörda handling innefattas och om hvars enlighet med gällande
lagbestämmelser utskottet icke finner anledning att uttala något omdöme,
blifvit meddeladt, af en enskild prestman och sålunda icke i och för sig
synes vara af den betydenhet, att tillräcklig grund för en lagstiftningsåtgärd
deraf skulle kunna hemtas. Härjemte kan anmärkas, att hindret i det före -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

varande fallet förklarats hafva mött redan mot erhållande af lysning, en
förberedande åtgärd af rent borgerlig betydelse.

På de grunder, utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 15 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

tf:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 15 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning i fråga om borgen.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herrar O. W. Redelius och J. Petersson i Boestad afgifven
motion (n:o 40), så lydande:

»Ingen lärer vara okunnig om de förderfliga följderna af nu rådande
borgenssystem. Alla veta vi, huru personer, i följd af ingången borgen för
annans gäld, nödgats offra all sin egendom eller tillgångar, hvaraf deras och
deras familjers ekonomiska välfärd och framtida bergning bero; och huru
personer genom den lätthet, hvarmed lån kunna göras, om man blott lyckas
erhålla några hederliga och medgörliga vänners och grannars namnteckning