Lagutskottets Utlåtande N:o 82 (Utlåtande 1901:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

\:o 2S.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 mars 1901, kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning af väckt motion om utarbetande af lagbestämmelser
rörande påföljd för uraktlåtenhet att utgifva
bidrag till underhåll af oäkta barn.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 135, af herrar E. L. M. Hedin i Torp och A. P. Gustafsson
anföres:

»Frågan om oäkta barns försörjning och uppfostran är onekligen
ett spörsmål, som förtjenar att allvarligt beaktas. Denna fråga har ock
åtskilliga gånger varit föremål för Riksdagens behandling. Såväl vid 1886,
1892, 1893 och 1895 årens riksdagar väcktes motioner dels om ändring
i gällande bestämmelser i kommunernas försörjniugspligt och dels om
skärpta bestämmelser för möjligheten att af tredskande fader till oäkta
barn kunna utkräfva honom ådömdt eller af honom sjelf åtaget uppfostringsbidrag.
1893 års Riksdag beslöt aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ämnet, hvilken remitterades till den af Kongl. Maj:t tillsatta
fosterbarnskomitén för att i samband med andra komitén förelagda
frågor tagas under ompröfning för förslags afgifvande. Komitén ansåg
dock, att de frågor, som i skrifvelsen omförmälas, läge utom dess arbetsområde,
hvadan skrifvelsen till Kongl. Maj:t återlemnades, utan att
komitén deröfver iemnat något utlåtande.

Bih. till Eiksd. Prat. 1901. 7 Sami. 23 Höft. (N:is 28, 29.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Högsta domstolen, hvars utlåtande infordrats, afstyrkte tilltänkta
ändringar i så väl utsökningslagen som i gällande fattigvårdsförordning,
hvadan något lagförslag på grund af 1893 års riksdagsskrifvelse icke är
att förvänta.

Oss synes likväl frågans vigt kräfva, att den å nyo tages under
ompröfning och allvarligt begrundande, om icke någon väg kan uttänkas,
der lagstiftningen kunde komma dessa beklagansvärda, oäkta barns förförda
mödrar till större hjelp än nu är fallet.

Ett kändt förhållande är, att, om ock fader till oäkta barn af domstol
dömes eller han sjelf genom förbindelse åtager sig lemna uppfostringsbidrag,
han i många fall uraktlåter att uppfylla sin ådömda eller
sålunda åtagna försörjningspligt, utan att qvinnan med lagens hjelp kan
tvinga den pligtförgäten mannen att fullgöra sin skyldighet.

Har barnets fader utmätningsbar egendom, kan ju honom åliggande
bidrag exekutivt uttagas, men i flesta fall, der här öfverklagade förhållande
är rådande, äro mannens tillgångar, i hufvudsak, hans arbetsförtjenst,
hvilken han mycket väl kan placera eller undanhålla, så att
den på exekutiv väg är oåtkomlig för så väl den arma qvinnan som för
den fattigvårdsstyrelse, hon må hända i sin nöd måst anlita.

Att finna någon fullt effektiv utväg att betaga dylika pligtförgätna
fäder lusten att först förföra och sedan lemna den förförda och deras
gemensamma oskyldiga barn utan det stöd och den omvårdnad, som de
enligt naturens lagar äro berättigade till, är visst ingen lätt sak. Äfven
om qvinnan nödgas vända sig till fattigvårdsstyrelsen för att med anlitande
af dess understöd kunna föra en dräglig tillvaro, står fattigvårdsstyrelsen
nästan alltid utan möjlighet att kunna anlita de tvångsmedel,
som enligt fattigvårdsförordningen äro medgifna mot tredskande föräldrar
och familjeförsörjare. Vi hafva likväl tänkt oss en utväg, att,
om fader till oäkta barn genom domstols utslag dömts skyldig eller
genom förbindelse åtagit sig lemna uppfostringsbidrag, är frisk och
arbetsför samt bevisligen åtnjuter aflöning, som lemnar medel till nödtorftigt
uppehälle och dessutom öfverskott fullt tillräckligt till betalning
af honom åliggande uppfostringsbidrag, men likväl undanhåller aflöningen
och sålunda uraktlåter lemna bidrag till barnets uppfostran, han
må på yrkande af barnets moder eller underhållsskyldig fattigvårdsstyrelse
kunna af domstol dömas såsom den, hvilken svikligt undanhållit
egendom för borgenärer, eller till böter.

Väl kan ett sådant stadgande synas för vår tid egendomligt, men
skall pligtförgätenheten stål] as och rättrådigheten genom lagstiftning

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

bringas till rätta, måste verksamma medel tillgripas, hvilket ock vårt
grannlands lagstiftning i ämnet nogsamt beaktat.

På grund af hvad vi bär ofvan anfört få vi vördsamt anhålla, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t begära utarbetande af och
framläggande för Riksdagen af förslag till lag, verksam att stäf] a pligtförgätenheten
hos fäder till oäkta barn, hvilka bevisligen hafva förmåga
men ändock undandraga sig att lemna bidrag till barnens uppfostran.»

I motionens syfte har en af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Frågan om den försörjningspligt, som bör åligga fader till oäkta
barn, har, såsom motionären erinrat, förut flere gånger varit föremål för
Riksdagens behandling.

Sedan vid 1886 och 1892 års riksdagar i ämnet framlagda förslag
på grund af kamrarnes skiljaktiga meningar icke föranledt någon
åtgärd, beslöt 1893 års Riksdag, med anledning af derom väckt motion,
att till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse i frågan. Riksdagen framhöll deri,
bland annat, att gällande föreskrifter rörande oäkta barns försörjning i
tillämpningen visat sig icke hafva varit tillräckligt verksamma gent
emot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisade nemligen, att fadern
till ett sådant barn, äfven om han på grund af eget erkännande af
faderskapet eller på grund af bristande åt honom ådömd värjemålsed
förpligtats att till modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll,
lätteligen kunde på ett eller annat sätt, såsom genom att undanhålla
sina tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningspligt. Härtill
komme, att fattigvården ej sällan i hög grad betungades af underhållsskyldigheten
utaf sådana barn, utan att fattigvårdssamhället hade verksamma
tvångsmedel att förmå den tredskande barnafadern att fullgöra
den honom åliggande försörjningspligten. Gällande bestämmelser om
oäkta barns försörjning vore föremål för olika tolkning, och äfven på
denna grund vore tydligare föreskrifter af nöden. Då det enligt Riksdagens
åsigt vore uppenbart, att gällande bestämmelser i ämnet fordrade
tillägg och förtydligande, i syfte att bättre än för närvarande tillgodose
barnets rätt, anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, som mera verksamt
än de nu gällande tillgodosåge oäkta barns rätt till försörjning.

Det förslag, som i anledning af skrifvelsen utarbetades, afsåg ett
tillägg till utsökningslagens 66 §, hvarigenom denna § skulle erhålla
följande lydelse: »Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild
tjenst, eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas,
förr än gäldenäreu är berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta: —

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

dock må, der utmätning sökes för belopp, som någon förpligtats utgifva
till underhåll åt maka eller barn, af hvad å aflöningen eller pensionen
är innestående men ej till betalning förfallet, tagas i mät en tredjedel,
der gäldenären har utom den, om hvars underhåll är fråga, att försörja
maka eller äkta barn samt i annat fall två tredjedelar.»

Högsta domstolen, hvars utlåtande öfver förslaget infordrades,
förklarade sig emellertid icke kunna tillstyrka, att detsamma såsom
proposition framlades för Riksdagen. Såsom skäl för detta enhälligt
fattade beslut anfördes bland annat: gällande förbud emot utmätning af
innestående aflöning för tjenst grundade sig väsentligen på hänsyn till
den, som hade att utbetala lönen. På tjenstens fullgörande inverkade
otvifvelaktigt förlamande, om lönen på förhand tvångsvis toges ifrån
arbetaren och dermed kränktes arbetsgivare!]s intresse. Äfven om,
såsom föreslagits, utmätningen inskränktes att gälla redan intjenad, ehuru
ej förfallen lön, förlorade detta betraktelsesätt endast föga af sin giltighet.
Denna begränsning skulle deremot medföra en reduktion af bestämmelsens
praktiska värde, då dels det med lätthet, i de tjensteförhållanden,
hvarå bestämmelsen skulle finna sin hufvudsakliga användning,
skulle låta sig så ordnas, att för utmätningsförrättaren endast
sällan någon intjenad lön funnes att taga, dels ock det i allt fall, för
att afvinna en tredskande gäldenär ett i någon mån afsevärdt belopp,
skulle erfordras ständigt upprepade utmätningsåtgärder, för hvilka den
utmätningssökande äfventyrade att få bära kostnaden.

Med anledning af hvad högsta domstolen sålunda öfver förslaget
yttrat fann Kongl. Maj:t Riksdagens ofvanberörda skrifvelse icke böra
till vidare åtgärd föranleda.

Vid sådant förhållande och då de af högsta domstolen anförda
skäl synas utskottet ega full giltighet, torde ej vidare böra ifrågasättas
att genom ändring i ut.sökningslagen söka vinna det syfte, som legat
till grund för samtlige i ämnet afgifna motioner, eller att kraftigare än
hittills skett kunna tillhålla försumlig fader till oäkta barn att fylla sin
försörjningspligt. Detta syfte är emellertid alltjemt förtjent af allvarligt
behjertande, och utskottet finner det för sin del högeligen önskligt, om
något för dess förverkligande lämpligen kunde åtgöras.

Hvad motionärerna i sådant hänseende föreslagit kan utskottet
emellertid ej förorda. Att likställa den, som underlåter att gälda
honom åliggande uppfostringsbidrag, med bedräglig konkursgäldenär,
skulle innebära en afvikelse från den i vår allmänna strafflag stadgade
grundförutsättningen för svikligt förfarande mot borgenärer. Enligt
gällande lag förutsättes för detta brotts tillvaro, att gäldenären kommit

Lagutskottet^ Utlåtande N:o 28.

i konkurstillstånd. Grunden .härtill är naturligtvis den, att först i och
med gäldenärens insolvens hans förfarande har någon inverkan på borgenärernas
rätt; dessförinnan är man ej i stånd bedöma, huru vida gäldenären
i sitt handlingssätt öfverskridit sin befogenhet gent emot borgenärerna.

Hvad nu beträffar den, som underlåter att lemna uppfostringsbidrag
till sitt oäkta barn, kan ej heller i fråga om honom med någon visshet
bedömas, huru vida denna underlåtenhet är att såsom bedrägeri anse,
förr än han kommit i konkurs och fullständig kännedom om hans ekonomiska
ställning dermed vunnits. Ett antagande af motionärernas
förslag skulle för öfrigt kunna leda till obillig hårdhet i sådana fall, då
fadern till det oäkta.barnet hade att med sin arbetsförtjenst såsom enda
tillgång försörja egen familj eller tillfredsställa äfven andra borgenärer
än det oäkta barnets moder.

Vid öfvervägande, huruledes det af motionärerna omnämnda missförhållandet
lämpligast må kunna undanrödjas eller åtminstone stäfjas,
har utskottet kommit till den öfvertygelsen, att då behofvet af bestämmelser
i ämnet hufvudsakligen gör sig gällande emot sådane försörjningspligtige,
hvilka, utan att äga utmätningsbara tillgångar, likvisst hafva
förmåga att genom arbete förvärfva hvad för ändamålet fordras men af
lätja eller liknöjdhet försumma sin skyldighet, syftet närmast vore att
vinna genom ändring i gällande fattigvårdslagstiftning i rigtning af
skärpta åtgärder mot sådana försörj ningspligtige. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra derom, att Riksdagen år 1899 i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till, bland annat, skärpta och mera effektiva bestämmelser
mot familjeförsörjare, som af lätja eller liknöjdhet försumma sin
försörjningspligt.

Det synes vid sådant förhållande vara skäl, att i samband med
den utredning, som af denna Riksdagens skrifvelse torde kunna förväntas,
också tages i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas mot
dem, som, om ock ej familjeförsörjare i egentlig mening, likvisst hafva
en naturlig förpligtelse att utgifva uppfostringsbidrag till oäkta barn,
och utskottet anser sig sålunda böra hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruledes genom
ändring af gällande fattigvårdsförordning må kunna
vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser mot

6 Lagutskottets Utlåtande N.o 28.

sådane fäder till oäkta barn, som af lätja eller liknöjdhet
försumma sin försörjningspligt, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill den verkstälda
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 14 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.