Lagutskottets Utlåtande N:o 82 (Utlåtande 1898:LU82 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

N:o 82.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.

Utåtande i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
§§ 15, 18, 19 och 32 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Uti en af herrar Höjer, A. Hedin, F. Berg, D. Bergström, Wallis och
Staaff i Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet hänvisad
motion n:o 7 anföres:

»Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare
skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom
kommunalrepresentationens sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som
i sig innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats, på
hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges hufvudstad
så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige i rikets öfriga
städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att utse sin
ordförande, hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en rådplägande
församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder, hvilka
till äfventyrs icke ega stadsfullmägtige, titan låta sina angelägenheter
handläggas å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens
ordförandeskap, äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som
dessa städers invånare, i det afseende, hvarom fråga är, när som helst
kunna undandraga sig magistratens och borgmästarens förmynderskap
genom att i stadgad ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige,

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 49 Häft. (N:o 82). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

hvilka då ega att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas,
att tanken på herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens
kommunalrepresentation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig
något tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo
kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande
för 1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om
kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm,
ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjenstemän.
De komiterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess
borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs
arbete och som slutade med att framlägga ett eget förslag till förordning
om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter
deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro
vid stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång
fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste sjelfve tänkte på
samma sätt, och öfverståthållareembetet, som visserligen icke till fullo
delade deras mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag
i nu ifrågavarande afseende icke böra tillstyrka annan förändring än att,
i, likhet med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting
vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen stadgadt,
öfverståthållaren förklarades berättigad att stadsrepresentationens sammanträden
öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga.»
Regeringen gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt en af den
kommunala sjelf styrelsens principer och införde i kommunalförordningen
för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen »icke var en utifrån
hemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre vid förordningens tillkomst
bestående förhållanden», men som icke derför blef rimligare eller med
författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända hade det icke
vant ur vägen, om vederbörande ljade tänkt, hvad samtiden tänkte,
eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen egde förmåga att sjelfve,
utan en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt sköta kommunens
angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket
större skäl för en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunallagarnes
utfärdande var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera
fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads kommunala representanter
alltid skulle komma att finnas icke blott administrativt och juridiskt bildade
män med vana vid handläggandet af offentliga värf, utan äfven personer
med vilja, tid och kompetens att öfvertaga det ordförandeskap, som
den af tusende bestyr öfverhopade öfverståthållaren fått sig anförtrodt.
Säkert är, att den glädjande beredvillighet, hvarmed fullt qvalificerade och

Lagutskottets Utlåtande N:o 82. 3

dugande män allt hitintills låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen
och dess delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande
beredningsutskottet, icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets
ypperste att, vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmägtiges
ordförande, offra tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens sjelfskrifna
ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade inom
kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning och på
samma gång befria dess högste styresman från en börda, som andra möjligen
hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869 års riksdag
framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af dåvarande
representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz, och åtminstone
tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål för behandling
inom Stockholms stadsfullmägtige på grund af väckta förslag, af hvilka
det från 1874 var undertecknadt af 10 bland kommunalrepresentationens
medlemmar. Att den föreslagna reformen mötte motstånd hos majoriteten
af stadsfullmägtige, var, skulle vi nästan vilja säga, psykologiskt förklarligt
eller åtminstone lika sjelffallet, som att den på grund af de goda skälen
fann understöd af 1869 års lagutskott och vann en lysande seger inom
den då mer än nu reformvänliga Andra Kammaren. Allt, som mot densamma
kunde sägas, sades under Riksdagens debatter och vederlädes punkt
för punkt med en bevisning, som efter tre årtionden icke förlorat, utan
vunnit uti styrka. Den förut ofta aberopade, men från början mycket
haltande jemförelsen mellan landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen
och öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige torde
numera hafva förlorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom
den kongl. förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl.
Maj:t vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen
af tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda
blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i dess
öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon icke förty
vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stockholms stadsfullmägtige
på den grund, att beggedera fortfarande sakna rätt att sjelfve
utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast förefinnes någon
verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap å ena
sidan "och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima landsting bland tingets
egna ledamöter utse ordförande å den andra. För ifrigt må det vara
sagd!, en gång för alla, hvad redan förut blifvit offentligen uttaladt,. att
Stockholms stadsfullmägtige, såsom representerande en enda, kommun, icke
utgöra något slags landsting, utan eu kommunalrepresentation i likhet med

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

stadsfullmägtige i de större städer, som icke i landsting deltaga, men
hyil kas kommunala representanter dess bättre ega rätt att si elfva utse sin
ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap i
Stockholms stadsfullmägtige har man anfört nödvändigheten att åstadkomma
och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltnmgsgienar
inbördes, dels mellan dem a ena sidan och den högsta administrativa
myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet mellan
de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör beredningsutskottet
med . dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila sammansättning
ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas, att om
för ändamålets vinnande öfverstathallarens personliga inflytande skall anses
vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifrågasättas — detta inflytande
kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i sammanhang
med ordförandeskapet honom förlänade rättigheten att i korum unalrepresentationens
och dess delegationers öfver läggningar deltaga. Hvad åter beträffar
sambandet mellan den kommunala förvaltningen och den högsta
administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt det nära
föi hållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen
förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens
nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmägtiges och dess nämnders
dehberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade initiativ samt
icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta magt att
pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges fattade
besiut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i hufvudsak,
åberopa det yttrande, som vid frågans föregående behandling i Andra
Kammaren afgafs af en högt stående embetsman, sedermera Konungens
rådgifvare, . hvars strängt konservativa och byråkratiska rättrogenhet är

öV.troinhvarje våri lofoi,d- För Girigt, när man idkeligen talar om öfverstathallarens
ordförandeskap . såsom nödvändigt för hans personliga inflytande
i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att det förra icke
är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare, och man förbiser
dessutom^ a andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse kommunallagarna
åsyfta ingar såsom ett hufvudmoment, att kommunen inom det i
lag utstakade området för sin verksamhet skall intaga en fullt sjelfständig
ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande
ansedt, för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes
1886 vid frågans, behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af beredningsutskottet
i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just

Lagutskottets Utlåtande N:o 82. 5

på grund af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens
ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och hans
deraf härflytande personliga beröring med kommunens representanter
vore af yttersta vigt för att »hindra slitningar» mellan stadsfullmägtige
och den högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter»
dem emellan och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse
å stadsfullmägtiges beslut, som eljest vore att befara. ^Således på det att
Stockolms stadsfullmägtige i ett och annat fall icke må exponeras för en
baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållareembetet, är det öfvermåttan
önskvärdt, att under samme öfverståthållares högt värderade presidium
»alla saker i god enighet, sämja och kärlek må utföras» i Stockholms
stadsfullmägtige; och på det att detta fortfarande måtte ske, bör en af
den kommunala sjelfstyrelsens grundprinciper kränkas, och hufvudstadens
kommunalrepresentation alltjemt vara beröfvad en rätt, som tillkommer
stadsfullmägtige i Trosa. Den uppfattningen kunna vi ej dela. Vid utskottets
hela argumentation hafva vi dessutom en särskild anmärkning att
göra. Utskottet, hvars egendomliga resonnement vittnar om en långt
gången ringaktning för stadsfullmägtiges förmåga att af sig sjelfva, utan
öfverståthållarens benägna medverkan, fatta både formelt rigtiga och för
kommunen obestridligt gagneliga beslut, förbiser, synes det oss, väl mycket,
att det rätta korrektivet mot ett allt för ofta återkommande bruk eller
missbruk af öfverståthållareembetets äfven enligt vår tanke nog långt .utsträckta
pröfningsrätt ligger i en på laglig väg åstadkommen inskränkning
af denna rätt, men deremot alls icke i det största möjliga ökandet af
öfverståthållarens mycket omtalade »personliga inflytande» vid de gemytliga
privatdiskussionerna i beredningsutskottet.

Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet
i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren
en helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen
och lära känna alla dess olika intressen, och man har fruktat,
att, om detta tvång bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna
hvarje kraftigare eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter,
ja, att han kanske icke skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet
annat än vid de fall, då han hade att med ledning af inkomna
skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges understälda eller öfverklagade
beslut. Denna syn på tingen röjer emellertid en pessimism
vid uppfattningen af den högre byråkratiens vilja och förmåga att uppfylla
sina skyldigheter, som vi för vår del äro långt ifrån att dela.
Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att äfven Stockholms stad
någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig eller för sitt em -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

betes höga plister likgiltig högste styresman, våga vi likväl hysa den förtröstan,
att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och att i spetsen för
Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en samvetsgrann och
upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa och med vilja
att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på annat sätt än
genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareembetets
kansli. ° En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven om han icke.
sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och dess delegationer.
Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger i orterna, söka
förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer och förhållanden,
hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva honom ständigt återkommande
tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens välförstådda
intressen,, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga frågors afgörande
infinna sig både i stadsfullmägtige och beredningsutskott för att från sin
hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa några »kompositionsförsök»
eller »förfäkta sina asigter», så åtminstone gifva och emottaga
sakliga upptysningar, allt under iakttagande af den takt och reserverade
grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt kompromettera
sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång vara befriad
lian den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren för
närvarande innehar, da han såsom stadsfullmägtiges ordförande har att med
klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera skall såsom hufvudstadens
högsta administrativa myndighet pröfva — och måhända underkänna.
Orimligheten af denna anordning framhölls med all önskvärd tydlighet af
1869 ars lagutskott i ord, som utskottet efter vederbörliga förändringar
lanat ur den stora kommunalkomiténs utlåtande i den punkt, som rörde
förslaget att göra landshöfdingarne till ordförande i landstingen. Enligt
utskottets mening stod öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige
redan i och för sig i uppenbar strid med de principer för kommunal
sjelfstyrelse, som i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det
blef ännu betänkligare genom den ofvan omnämnda öfverståthållaren tillkommande
rätten att pröfva stadsfullmägtiges beslut. »Ty», säger utskottet,
»utom det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska lätt
kunde blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd
och misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot andan af
var lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma
person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till detta förhållande
varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan till Riksdagens
upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke gifvit

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter, och att
således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes. Utom
det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det anförda resonnementet
såsom ovilkorligt bindande, våga vi mycket vördsamt förneka rigtigheten
af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast lida något tvifvel,
att den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmägtige, som väcktes på 1869 års riksdag,
var uttryck af ett missnöje, berättigädt eller icke — vi lemna det
derhän — med dåvarande öfverståthållarens sätt att uppfatta sin dubbelställning
såsom på en gång kommunalrepresentationens ordförande och
Konungens höge förtroendeman, och att detta missnöje hystes af andra än
motionären sjelf. Det bör ej heller anses alltför djerft att uttala den förmodan,
att när de 10 ansedda motionärerna i stadsfullmägtige år 1874,
vid ett vaktombyte i öfverståthållareembetet, framlade sitt ofvannämnda
förslag, de gjorde detta, icke af lust att i otid kritisera och opponera, utan
efter vunnen insigt om de väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen.
För öfrigt behöfver man alls icke gå till längesedan försvunna
tider för att om tillvaron af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En
för allmänheten välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges
sammanträden under sistlidne december månad vittnade oförtydbart derom,
huru ytterligt svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven med
den största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid draga
sig till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmägtiges ordförande, han
bär vara endast detta med skyldighet att under bevaradt lugn till det
yttersta hålla på de parlamentariska formerna och öfverläggningens frihet.
Nu bröt han mot de förra och respekterade icke i tillbörligt mått den
senare. Och så länge den nuvarande anordningen består, skall det aldrig
kunna förekommas, att icke någon gång, såsom vid oinförmälda tillfälle,
intressekonflikter uppstå mellan öfverståthållaren såsom kommunens högsta
administrativa myndighet och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmägtige,
hvarvid den senare får vika för den förre till förfång för yttrandefriheten
och ärendenas allsidiga behandling.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi vördsamt, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer i kongl. förordningen
den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm må erhålla
följande förändrade lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må, med hänsigt till deras embetes- eller
tjenstemannaställning, icke vara stadsfullmägtige, nemligen öfverståthållaren,

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom de tjensteman
. och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför stadsfullmägtige
eller under dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren eller, dei
han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna
men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande och en vice
ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet
insändas.

Aro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något
stadsfullmägtiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas
i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar den 1 april, sammanträda
å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och december
samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden. Kallelse
till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere af fullmägtige med
uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden
och vice ordföranden hos fullmägtige utgöra ett särskildt utskott, som
har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter
i alla rigtningar; till fullmägtige göra framställningar och förslag,
som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning
bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige skola utlåtanden
eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges vägnar företrädesvis öfvervaka
verkställigheten af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott eger
att ifrån de under stadsfullmägtige lydande nämnder, afdelningar eller
tjensteman infordra de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande
äro af nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet omedelbart
göra framställning om upplysningars infordrande från embetsmyndigheter,
på sätt för stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 82. '' 9

öfverståthållaren är obetaget att beredningsutskottets sammanträden
öfvervara samt att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare tjenstgör ock i sådan
egenskap hos beredningsutskottet.»

-...''i,,;, ,, .... b ,’A 51 tv H

Det synes utskottet obestridligt, att den för Stockholm gällande bestämmelsen
om en sjelfskrifven ordförande i stadsfullmägtige icke står i öfverensstämmelse
med den våra kommunallagar eljest genomgående sjelfstyrelseprincipen,
hvilken, beträffande öfriga städer, tagit sig ett uttryck, bland andra,
uti den kommunalrepresentationen tillerkända rätt att sjelf och inom sig utse
den, som skall leda dess förhandlingar. Principielt sedt finnes således
intet att invända mot motionärernas förslag, hvarigenom Stockholm skulle
i detta afseende komma i samma ställning som rikets öfriga stadskpmmuner.
Likasom det emellertid torde hafva varit praktiska skäl, som motiverat
tillkomsten af ifrågavarande stadgande, att öfverståthållaren är ordförande
i Stockholms stadsfullmägtige, så synas jemväl förhållandena gifva
vid handen, att deraf också i verkligheten följa vissa fördelar. T detta afseende
har utskottet inhemtat, dels att det samarbete mellan den beslutande
och verkställande myndigheten, som är en följd deraf, att öfverstathallaren
är stadsfullmägtiges ordförande, anses leda till en hvad Stockholm beträffar
väl behöflig förenkling af det omfattande kommunala arbetet, dels ock att
man anser sig icke alltid med säkerhet kunna påräkna att inom stadsfull
mägtige i Stockholm finna till det maktpåliggande uppdraget fullt lämpliga
personer, som vore villiga att egna sin tid och sina krafter åt det samma.
Att hvad sålunda uppgifves icke saknar grund, synes utskottet framgå deraf,
att stadsfullmägtige i Stockholm, hvilka nyligen till behandling förehaft ett
inom stadsfullmägtige väckt förslag i samma syfte som det nu föreliggande,
funnit detsamma icke böra till någon deras åtgärd föranleda. Da således
stadsfullmägtige sjelfva synas hafva satt de praktiska fördelarne af nu
gällande bestämmelse härutinnan framför rätten att sjelfva utse sin ordförande,
finner sig utskottet sakna anledning att nu förorda en förändring
som de, hvilka saken närmast gäller, icke ansett önskvärd.

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1898.

På lagutskottets vägnar
CARL B. HASSELROT.

Bih. Ull Rilcsd. Prof. 1898. 7 Sand. 4.9 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

Reservation

af herrar F. Andersson, Nilsson och E. Svensson.

Herr P. G. Petersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet,

* nr

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1898.

t <

1- ,Vv<