Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1893:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1

i\:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1893 kl. 2 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
förslag till straffbestämmelse för ocker vid vissa penningefUtsträckning
ar.

gJiU.gltUYj il-. ‘}l>, / •>bj]|<fi£ii-id -U:tii''l7 j • bind

I 9 kap. G § handelsbalken sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 11 augusti 1815 stadgas: »Ingen tage eller läte förskrifva
sig större ränta, än sex för hundrade om året. Hvar som det gör, eller
tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela räntan, och böte tiondedelen af
hufvudstolen åt de fattiga. År vid försträckning af penningar visst vite
utfäst, der gäldenären med betalningen öfver förfallodagen skulle fördröja,
vare det ogild!.»

* Enligt förordningen angående ränta vid försträckning på viss kort
tid utan säkerhet i fast egendom den 13 september 1864 skall emellertid
förbudet att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade
om året icke ega tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning, utan
säkerhet af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt.
skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 142, anmärker herr Domeij, att den frigifning af räntan, som skett
genom 1864 års förordning i fråga om försträckning, som gifves utan inteckningssäkerhet
på viss tid ej öfverstigande sex månader, lemnade eu
hjertlös långifvare fria händer att begagna lånesökandens trångmål, lättsinne
eller oerfarenhet för att utpressa en så oskälig ersättning under namn
af ränta, att densamma icke stode i något rimligt förhållande till hvad
gäldenären förbundit sig att återbetala. Motionären hade sig bekant fall,
hvilka ådagalagt behofvet af bestämmelser, hvarigenom räntans frihet vid

Bih. till Riksd. Prat. 7 Sami. ö Höft. (Näs 7—.9). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

penningeförsträckningar af ifrågavarande slag icke strafflöst kunde begagnas
till främjande af ocker.

Motionären föreslår alltså:

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till straffbestämmelse för ocker vid penningeförsträckning af antydda slag.

Ingen lärer vilja förneka, att verkningarna af den reform på räntelagstiftningens
område, som genom 1864 års förordning kom till stånd, i
stort sedt verkat välgörande på vårt lands kreditförhållanden. Vid sådant
förhållande synes det utskottet betänkligt att i anledning af enstaka fall,
då ränteaftalets frihet missbrukats, vidtaga tvångsåtgärder af den beskaffenhet
motionären föreslagit. Med stöd af den erfarenhet, som såväl i vårt
land som annorstädes vunnits beträffande verkningarna af en tvångslagstiftning
på förevarande område, vill utskottet derjemte framhålla, hurusom
en lagstiftning i motionens syfte, långt ifrån att verka i afsedd rigtning,
endast skulle bidraga att skapa nya afarter af utlåning lika förkastliga,
som dem man närmast velat förekomma. De skilda förslag till inskränkning
af ränteaftalets frihet, som vid föregående riksdagar varit väckta, hafva
icke någonsin erhållit utskottets tillstyrkan, likasom de icke heller tillvunnit
sig Riksdagens bifall.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Domeijs motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.