Lagutskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1892:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 9 febr. 1892, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af lagen angående byggnad och underhåll af kyrka
m. m. den 12 juni 1885, af lagen angående skyldighet att
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård
den 1 maj 1885 samt af lagen angående skyldighet att deltaga
i kostnad för byggnad och underhåll af tingshus och
hdradsfängelse den 26 september 1884.

I tre särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till utskottet
öfverlemnade motioner, n:is 13, 11 och 15, har herr O. Anderson i Hasselbol
förnyat sin vid sistlidne riksdag gjorda framställning om ändring
i den kommunala byggnadsskyldigheten och i sådant hänseende föreslagit:

i motionen n:o 13: »att, med ändring af hvad i lagen den 12 juni
1885 stadgadt är i byggningabalkens 25 kap., Riksdagen ville för sin
del antaga följande lag angående förevarande byggnads- och underhållsskyldighet: Kyrka

med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstuga, skola, der icke annorlunda är särskilt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskvlder efter åsatt fyrktal; dock vare de,
hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner,
ej skyldige att i den kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än
som med samma privilegier må vara förenligt»;

Bill. till Riksd. Prot. 1892. 7 Sami. 5 Höft. (N:o 7).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

i motionen n:o 14: »att, med ändring af hvad i lagen den 1 maj
1885 stadgadt är i byggningabalkens 26 kap. rörande byggnad och underhåll
af prestgård, Riksdagen ville för sin del antaga följande lag:

Der, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar
det åligger socknemän att på sin bekostnad bygga eller bättra
husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, deltaga lika efter åsatt fyrktal; dock
vare de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade
förmåner, skyldige att i den kostnad deltaga endast i den mån
de ej äro derifrån enligt samma privilegier befriade»;

samt slutligen i motionen n:o 15: »att, med ändring af hvad i lagen
den 26 september 1884 stadgadt är, Riksdagen ville för sin del antaga
följande lag angående skyldigheten att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse:

I kostnaden för byggnad och underhåll af sådana byggnader skola
alla de, hvilka inom häradet eller tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter den grund, som för utgörande af dessa utskylder finnes
stadgad; och skola vid förefallande behof dessa bidrag genom kommunalnämndens
ordförande af kommunens kassa utbetalas, enligt den af
häradets förtroendemän uppgjorda och honom tillstälda uppbördslängd,
på tid och ställe, som af dem bestämmes.»

I sin ofvan förstanförda motion, till hvilken de båda andra hänvisa,
andrager motionären enahanda skäl för sin ifrågavarande framställning,
som återfinnas i hans vid sistlidne riksdag väckta motioner n:is 42, 43
och 44, eller att den gamla beskattningsgrunden efter hemmantal vore
i alla afseenden en föråldrad beskattningsgrund, som förorsakade orättvis
beskattning icke allenast derigenom, att det ena hemmanet vore af
många gånger högre värde än det andra, utan ännu mera derigenom,
att kikare af industriella inrättningar, handel och handtverk m. fl., hvilka
hade fullt ut lika stor skatteförmåga som hemmansinnehafvaren, vore
antingen helt och hållet befriade eller blott bidroge med en ringa del
af vissa skattebelopp, samt att alla skattskyldige inom en kommun måste
anses i lika mån njuta fördelarne af de kommunala inrättningar, som i
motionärens framställning afsåges. Till ytterligare stöd för sin nu gjorda
framställning anför motionären vidare: »Om vissa beskattningsföremål
efter 2:a artikelns bevillningsförordning äro mera lösliga eller föränderliga
än fastighet, så tillerkänner nuvarande bevillningsförordning fullt
motsvarande fördelar derför, hvilket jag med några exempel skall påminna
om. Ett kapital på 9,000 kronor är bevillningsfritt, men om den
summan nedlägges i jordbruksfastighet, så pålägges en bevillning af 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

kronor 70 öre eller efter fyrk beräknadt 54 fyrk; en inkomst af 500
kronor eller ett kapital af 10,000 kronor får en bevillning af 50 öre
eller 5 fyrk, men en jordbruksfastighet på 10,000 kronor får en bevillning
af 3 kronor eller 60 fyrk; en inkomst af 1,000 kronor och ett
kapital af 20,000 kronor få en bevillning af 5 kronor 50 öre eller 55
fyrk, men en jordbruksfastighet på 20,000 kronor blifver beskattad för
icke mindre än 120 fyrk; en inkomst af 2,000 kronor och ett kapital af
40,000 kronor få en beskattning af 200 fyrk, emedan intet bevillningsafdrag
derpå tillåtes, men en jordbruksfastighet på 40,000 kronor får icke
allenast 200, utan 240 fyrk, alltså en väsentlig och fullt tillräcklig fördel
för skattskyldige efter andra artikelns bevillning.

»Vore nu alla dessa beskattningsföremål en obetydlighet af det
hela, vore mindre att säga om uppskof med en rättvis lagändring, men
så är icke förhållandet, utan tvärt om. Af statistiska centralbyråns
statistik för år 1888 synes, att i 175 församlingar öfverstiger fyrktalet
för andra beskattningsföremål än fastighet fastighetsfyrken med en
sammanlagd summa af 1,395,000 fyrk; i 85 församlingar uppgår dessutom
inkomstfyrken till nästan samma belopp som fastighetsfyrken,
och sammanräknas de olika beloppen för hela riket, så förhåller sig inkomstfyrken
till fastighetsfyrken som 2 till 3. Andra beskattningsföremål
än fastighet spela sålunda en ganska stor rol.»

Slutligen erinrar motionären i samtliga motionerna, hurusom motionärens
framställningar, hvilka af utskottet vid sistlidne riksdag afstyrktes,
af dåvarande Andra Kammare blefvo utan votering bifallna.

I sitt utlåtande n:o 20 vid sistlidne riksdag, hvars Första Kammare
enhälligt utan diskussion afslog motionärens framställningar i
förevarande ämne, yttrade utskottet:

»I öfverensstämmelse med hvad utskottet anförde i sitt vid 1888
års riksdag afgifna utlåtande, n:o 26, öfver då väckt förslag om ändring
i bestämmelserna angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse, får utskottet
i anledning af förevarande motioner erinra, att skäl väl kunna åberopas
för en ytterligare utjemning af den kommunala byggnadsskyldigheten
och att, derest fråga vore om en lagstiftning i ett alldeles nytt
ämne, nutida förhållanden icke skulle föranleda till en sådan fördelning,
som lagarne den 26 september 1884 samt den 1 maj och den 12 juni

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1885 bestämma. Men då man tager i betraktande, hurusom de deri af
billighetshänsyn gifna bestämmelser utgöra ett icke oväsentligt steg i
den rigtning, som af motionären anses vara den rätta, torde det vara
att gå väl brådstörtadt till väga, om en förändring, så genomgripande
som den föreslagna, komme till stånd så jemförelsevis kort tid efter
antagandet af ett förslag, som dock utgjorde ett med tillfredsställelse
helsadt resultat af långvariga meningsbrytningar och upprepade framställningar
i ämnet. Likaledes vill utskottet, hvad särskilt vidkommer
den föreslagna förändringen i skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse, jemväl denna gång erinra derom, att nya
lagberedningen i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
föreslagit, att nämnda skyldighet måtte helt och hållet öfverflyttas
på staten, och att sålunda detta förslag torde i sammanhang med
frågan om domstolsorganisationen komma under statsmagternas pröfning.»

De skäl för sin afstyrkande hemställan, som utskottet i sitt berörda
utlåtande anfört, synas utskottet fortfarande ega full giltighet;
och hemställer utskottet följaktligen,

l:o) att motionen n:o 13 icke må af Riksdagen
bifallas,

2:o) att motionen n:o 14 icke må af Riksdagen
bifallas, samt

3:o) att motionen n:o 15 icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 9 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation:

dels af herrar Bergström och Claeson, hvilka ansett, att utskottets
afstyrkande hemställan bort på följande sätt motiveras: »Den fördel ning

af den kommunala byggnadsskyldigheten, som genom lagarne den

Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 5

26 september 1884 samt den 1 maj och den 12 juni 1885 är faststäld,
har, såsom bekant, tillkommit på grund af medlingsförslag,_ framstälda
efter långvariga meningsbrytningar. Till stöd för det medlingsförslag,
som ledde till antagande af lagen den 26 september 1884, anförde lagutskottet
vid 1884 års riksdag, att egandet af andra beskattningsföremål
än fastighet icke innebure samma stadigvarande intresse, och att
■ med den större rörlighet, dessa beskattningsföremål företedde, de under
stundom kunde komma att med kort mellantid inom olika kommuner
eller tingslag deltaga i ganska betydliga kostnader för ifrågavarande
byggnader samt följaktligen skulle kunna blifva jemförelsevis för tungt
beskattade i förevarande afseende, derest de skulle deltaga i skyldig
hetens utgörande med hela det dem åsätta fyrktal; hvarför utskottet
ansåg eu nedsättning till deltagande med allenast en fjerdedel af det
åsätta fyrktalet kunna för dem medgifvas. Dessa skäl synas fortfarande
ega o-iltighet icke allenast hvad angår tingshus och häradsfängelse,
utan äfven beträffande kyrka och prestgård. Om man än icke kan med
bestämdhet påstå, att just denna fördelning är den pnncipielt rätta,
synas dock skäl tala för densammas bibehållande.»

dels af herr J. Anderson, som anfört: .

»De kommunala bördor, hvarom här är fråga, härleda sig från
tider, då inga andra beskattningsföremål förefunnos än den personliga
samt hemmånstalet. Det är ej många år sedan det var både lag och
bruk, att vid kyrkobyggnad nästan allt arbetet, under ledning af byggmästaren
och vissa förmän, utgjordes af de inom socknen boende i tur
efter »matlag», lika många dagsverken af den fattige som den rike.
Numera har dagsverksskyldigheten upphört och byggnadsskyldigheten
blifvit lagd på dem, som i en eller annan form erlägga bevillning, nemligen
så, att de skattskyldige skola deltaga »för fastighet efter hela och
för andra beskattningsföremål efter en fjerdedel af derå belöpande fyrktal».
Genom sådan förändring hafva i de allra flesta fall fastigheterna
kommit i betydligt sämre ställning än förut. .

Då såväl kyrka med hvad dertill hörer, som prestgård och tingstad
skola upprätthållas, bör det vara eu skyldighet, att alla inom området
skola efter lika grunder i mån af skatteförmåga i kostnaden deltaga,
och detta så mycket hellre, som i fråga om presterskap^ aflöning
fastigheterna, så länge nuvarande lönekonventioner galla, fa
betala ojemförligt högre afgifter än andra, ofta nog mera än jordbiuket
vinstgifvande inrättningar.

Bill. till Likså. Prof. 1802. 7 Sand. 5 Käft. (N:o 7.) 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Något missnöje öfver att alla skattskyldige efter fyrk få bekosta
byggnad och underhåll af folkskole- och småskolehusbvggnader, har
mig veterligen icke försports. Enahanda blir säkerligen förhållandet,
om de af motionären föreslagna förändringar antagas. Rättsmedvetandet
komme alltid att erkänna en sådan förändring. Med sådan uppfattning
har jag inom utskottet yrkat bifall till motionernas syfte».

dels af herrar F. Andersson, H. Andersson, O. EricJcson och Näslund,
hvilka ansett, att motionerna, såsom grundade på billighet och rättvisa,
bort af utskottet tillstyrkas;

dels slutligen af herr Manhem, som yttrat:

»Mot det slut, till hvilket utskottet kommit, får undertecknad anmäla
reservation af följande skäl.

Såväl ur rättvisans som nationalvälmågans synpunkt synes angeläget,
att de kommunala bördor, hvarom här är fråga, så fort möjligt
lika fördelas på alla beskattningsföremål och derigenom jordbruket
lättas från dess särskilda onera. Det skäl, som i förevarande fall förnämligast
anföres mot bifall till den föreliggande motionen, nemligen
att så nyligen ett steg i den rätta rigtningen blifvit taget som 1884
och 1885, synes ej med fog kunna användas, då detsamma var följden
af en kompromiss, hvarigenom de på reformen yrkande måste nöja sig
med det, som för tillfället kunde fås, men derför ingalunda afsade sig
rättigheten att påyrka stegets tagande fullt ut så fort som möjligt.
Föga giltighet synes dessutom kunna tillmätas den förnämsta invändning,
som deremot göres, nemligen att andra skatteföremål än fastighet skulle
vara af så flyttbar natur, att de flera gånger efter hvarandra kunde nödgas
bidraga till samma onus i olika församlingar eller tingslag. Ty oberäknadt
att detta blott i ringa mån är fallet, så kan detsamma äfven inträffa
med egare af fastighet. I öfrigt må anmärkas, att redan nu byggnad och
underhåll af skolhus, som torde kunna betraktas såsom ett vida besvärligare
onus, än de i motionen åberopade byggnader, utgå efter
den af motionären föreslagna grunden, och att sådant utan olägenhet
visat sig kunna ske. I följd deraf får jag påyrka bifall till motionerna».

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.