Lagutskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1891:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
lydelse af 36 § 1 mom. i konkurslagen den

1862.

om ändrad
18 september

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad
motion, n:o 82, har herr A. Svenson i Edum förnyat sitt vid 1889
och 1890 årens riksdagar framstälda förslag, att de i konkurslagens
36 § 1 mom. förekommande tidsbestämmelser i fråga om rätt till återvinningstalan
måtte ändras så, att orden »tre månader» utbyttes mot
»sex månader»; till stöd för hvilket förslag anförts, hurusom lagens
bestämmelser icke visat sig tillräckliga att hämma allehanda ofog i
afsigt att undandraga gäldbundet bo egendom, som vid konkurs borde
komma borgenärerna till godo.

Lagutskottet har äfven vid de två föregående riksdagarne haft
att yttra sig öfver samma förslag och anförde uti sitt utlåtande n:o 10
vid 1889 års riksdag derom följande:

»Vid bestämmandet af den tid före konkursens början, som får
hafva förflutit, för att återvinningstalan af ifrågavarande beskaffenhet
må kunna anställas, har lagstiftaren att taga hänsyn icke blott dertill,
att svikliga tillställningar till borgenärers förfång så vidt möjligt förekommas,
utan ock till angelägenheten deraf, att helgden af ingångna
aftal och bestående- rättsförhållanden icke bringas i fara. De komité -

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

rade, som uppgjorde förslag till 1862 års konkurslag, hade, såsom deras
år 1859 afgifna betänkande utvisar, sin uppmärksamhet rigtad på nödvändigheten,
att båda dessa kraf blefve tillgodosedda. ■ Utskottet föreställer
sig ock, att de af komiterade föreslagna och sedermera i lagen
intagna tidsbestämmelser ganska nära träffat hvad som i allmänhet måste
anses vara det rätta, och att en ändring derutinnan skulle, om den
ock ur den ena synpunkten vore till gagn, ur den andra synpunkten
sedt medföra motsvarande, om ej större olägenheter. Med hvarje utsträckning
af den ifrågavarande tidrymden växer nemligen faran derför
att återvinningstalan skulle kunna göras gällande mot personer, som
genom de omständigheter, hvarunder så väl de som gäldenären handlat,
bort vara skyddade mot sådan talan.»

I öfverensstämmelse härmed blef motionen af utskottet afstyrkt
och i Första Kammaren afslagen, men bifölls densamma deremot i
Andra Kammaren med 105 röster mot 59.

Vid sistlidna riksdag rönte förslaget samma öde i utskottet och
Första Kammaren, men blef jemväl då af Andra Kammaren bifallen,
denna gång utan omröstning.

Under öfverläggningen i sist nämnda kammare framhölls, hurusom
erfarenheten visade, att det icke vore någon svårighet för en gäldenär
att fördölja sin ställning och fördröja konkursens utbrott utöfver
nu föreskrift^ tid; att, derest anstäld återvinningstalan finge en för
konkursboet lycklig utgång, full ersättning lemnades den tappande parten
för hvad han visades hafva verkligen utgifvit; att redan de komiterade,
som afgifvit förslag till gällande konkurslag befarat anmärkningar,
att den föreslagna tidsrymden skulle befinnas för kort, samt att då
lagfart icke blefve allmänt känd, förr än den i 17 § i förordningen om
lagfart å fång till fast egendom föreskrifna förteckning å beviljade lagfarter
blefve behörigen publicerad, hvilket kunde dröja rätt länge, efter
det lagfarten meddelats, tiden för anställandet af återvinningstalan lätt
blefve försuten.

Dessa af motionären nu åberopade skäl förmå icke rubba den
ståndpunkt, utskottet i frågan intagit och hvilken blifvit i ofvan anförda
utlåtande uttalad.

Det förefaller utskottet, såsom om motionärens meningsfränder, lika
som han sjelf, utginge från den föreställning, att hvarje aftal, mot hvilket
en återvinningstalan kan rigtas, i viss mån städse skulle innebära en
oredlighet mot aflåtarens fordringsegare. En dylik föreställning kan
utskottet emellertid icke gilla. Äfven under den jemförelsevis korta
tiden af tre månader kunna särskilt i handelsverlden kriser inträffa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

som föranleda en mången gång väsentlig rubbning af en solid affärsställning,
och ett aftal af mer eller mindre gåfvolik karakter, tillkommet
utan hänsyn till en dylik möjlighet, bör icke ur synpunkten af
senare inträffade, oförutsedda omständigheter brännmärkas såsom illegalt.
Det är visserligen sant, att lagen gifver den tappande parten i
en återvinningsprocess rätt till ersättning för den nödiga kostnad han
gjort å den egendom, han i god tro förvärfvat, äfvensom rätt att återfå
den valuta, han kan hafva lemnat, men denna ersättning torde i de
flesta fall vara långt ifrån tillräcklig. Å en fastighet kunna nemligen
hafva nedlagts åtskilliga kostnader, för Indika någon godtgörelse icke
erhålles, och derjemte kan den nye egaren i förlitan på tryggheten af
sin rätt hafva i flere afseenden vidtagit kostsamma anordningar, Indika
genom aftalets återgång göras om intet och för hvilka heller icke någon
ersättning är beredd. Det åberopade yttrandet i motiven till det
lagrum, hvars ändring blifvit ifrågasatt, innebar allenast vädjan till eu
blifvande erfarenhet, och utskottet håller före, att erfarenheten i vårt
land ännu icke visat hän på behofvet af ett kraftigare skydd för fordringsegares
intressen, än som lemnas af gällande bestämmelse angående
återvinning af egendom. Icke heller kan utskottet tillmäta vidare betydelse
åt den anmärkning, att dröjsmål med lagfartsförteckningarnes
publicerande innebure fara för att tiden till anställande af återvinningstalan
blefve försuten, ty den veterlighet, som berörda förfarande afser
att gifva, torde icke i någon nämnvärd grad vara större än den kännedom
i sådant hänseende, som redan offentligheten i lagfartsärendenas
behandling är egnad att sprida.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Reservation

»af herr J. Anderson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.