Lagutskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1890:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli don 7 febr. 1890 kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om upphäfvande
af 5, 6, 7 och 8 §§ i 12 kap. ärfdabalken,
dels om ändring i förordningen angående hemmansklyfning
och jorda]''söndring den 6 augusti 1881.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två
särskilda, inom nämnda kammare af herr P. Andersson i Högkil afgifna
motioner, n:o 104, i hvilken föreslås upphäfvande af 5, 6, 7 och 8
§§ i 12 kap. ärfdabalken, samt n:o 105, hvaruti motionären — under
förutsättning att förstnämnda motion vinner bifall — hemställer om ändring
i gällande förordning om hemmansklyfning och jordafsöndring.

De i motionen n:o 104 omförmälda paragrafer i 12 kap. ärfdabalken
äro af följande lydelse (7 § enligt förordningen den 19 maj 1845):

»5 §. När fäste gods å landet äro lagde i jemngoda delar, som nu
sagdt är; då ege broder, eller, der flere bröder äro, de alle, taga deras
delar först ut, ehvem arfvet folier efter, och lotte sedan sig emellan, hvilken
del hvardera få skall. Om de öfriga delarne lotte systrarne sig
emellan. Broders barn ege ock lika tagelott som broder. Delen ock alltid
andre arfvingar fasta gods å landet så sig emellan, att den, som större

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

del ärfver, njuter tagelott för den, som mindre får, och lotten skilje dem
emellan, som lika del hafva.

6 §. Faller ej mer än en sätesgård till arfs; ege då broder taga
sin lott deri, och syster njute sin lott i strögods, med sådan förbättring,
som emot sätesgården svarar.

7 §. Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan den ej väl
delas eller klyfvas; hafve då den rätt, som större delen eger, att, efter
laga värdering, lösa de andra ut, antingen med penningar eller jemngod
ränta, hvilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Åro delarne lika;
kåfve då broder, eller den, som ärfver broders lott, rättighet att systers
lott till sig lösa.

8 §. Allt det gods, som man i staden ärfver, ehvad det är fäst
eller löst, gånge till skiftes, efter ty som lotten faller. Ej hafve der någon
tagelott, hvarken broder eller syster.»

I en vid 1889 års riksdag afgifven motion föreslog herr P. Andersson,
att 5 och 6 §§ samt sista punkten af 7 § måtte upphäfvas. I anledning
häraf hemstälde lagutskottet (i utlåtande n:o 6) om antagande
af en lag, enligt hvilken 5 och 6 §§ skulle upphöra att gälla och 7 §
erhålla ändrad lydelse. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,
men alslogs af Första Kammaren, sedan der blifvit anmärkt, att uttrycket
»tagelott» i 8 §, i hvilken någon ändring då icke var föreslagen, skulle,
om 5 och 6 §§ borttoges, komma att qvarstå såsom alldeles betydelselöst
och oförklarad!.

Med afseende å hvad sålunda vid 1889 års riksdag förekom har
motionären, som anser äfven den större delegarens lösningsrätt gent emot
den mindre delegaren otidsenlig, obillig och orättvis, nu ändrat sitt förslag
derhän, att han hemställer det Riksdagen ville besluta, att 5, 6, 7
och 8 §§ af 12 kap. ärfdabalken skola upphöra att gälla.

I sitt ofvan omförmälda, till 1889 års Riksdag afgifna utlåtande anmärkte
lagutskottet, att det icke kunde förnekas, att de föreskrifter om
s. k. tagelott samt öfriga broder och den, som ärfver broders lott, tillkommande
fördelar vid skifte af arffallen fast egendom på landet, hvilka
meddelas uti anförda paragrafer af 12 kap. ärfdabalken, innefatta en
— om ock i verkligheten föga betydande — afvikelse från den genom
förordningen den 19 maj 1845 i vår lagstiftning införda grundsatsen om
lika arfsrätt för man och qvinna. Ifrågavarande föreskrifter torde numera
jemförelsevis sällan tillämpas; men tydligt är, att om en sterbhusdelegare
påkallar deras tillämpning, sådan icke kan, mot lagens uttryckliga stadgande,
förvägras. Att de härvid kunna framkalla icke blott olägenheter,
utan ock ganska svårlösta konflikter, finnes utförligt utveckladt i E. V.

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Nordlings föreläsningar öfver ärfdabalken (3:dje upplagan, sidd. 129—
135), hvarest äfven lemnas eu öfversigt af rättsinstitutets historiska utveckling.

Lagkomité och den äldre lagberedningen, hvilka ansågo rätten till
tagelott böra upphöra, när en jemlik arfsrätt utan åtskilnad af kön stadgades,
intogo i sina förslag till ärfdabalk angående grunderna för arfskifte
bestämmelser, i hvilka någon tagelottsrätt icke förekom. Då det synes
vara af intresse att taga kännedom om, huru enligt nämnda förslag hithörande
förhållanden ansetts böra ordnas, tillåter sig utskottet att här
återgifva den äldre lagberedningens, på lagkomiténs framställning hufvudsakligen
grundade förslag till bestämmelser i ämnet, hvilka återfinnas i
förslaget till ärfdabalk, 8 kap., så lydande:

»6 §. Allt hvad i arf går, fast och löst hvart för sig, skall i jemngoda
delar läggas. Sedan tage arfvinge det honom tillfaller, efter lott.
Går arf i särskilda grenar, och njuter ej hvarje arfvinge lika lott; då skall
lottning först ske emellan dem som lika hufvudlotter taga; och varen de,
som tillsamman om en hufvudlott äro, i ty fall såsom en arfvinge ansedda.

7 §. Sämjas sterbhusdelegare, der alla myndiga och sjelfva tillstädes
äro, att dela utan lottning; vare det gild!. År någon omyndig,
eller har frånvarande ej satt ombud med lof att dela utan lottning; då
skall lottning ske.

8 §. Nu få flera i fast egendom lotter, de der ej alla så utbrytas
kunna, att hvarje lott till särskild! bruk tjenlig varder: är någonderas
lott så stor, att den till sådant bruk utbrytas kan; då ege han de andras
lotter lösa efter värdering, der de ej kunna till slikt bruk sammanläggas
efter ty i 9 § skils: hafva flera i samma egendom lotter, de der till särskild!
bruk utbrytas kunna; egen de, i förhållande till dessa lotters storlek,
sig emellan dela lösningsrätten till de andra lotterna.

9 §. Kunna lotter, de der, hvar för sig, till särskild! bruk ej tjenlig^
äro, så sammanläggas i större del eller delar, att hvarje sådan del
till slikt bruk utbrytas kan; då skola de lotter i så många delar sammanläggas,
som så utbrytas kunna, der ej lottegarne annorlunda åsämjas.
Sedan skiljen de, genom lottning sig emellan, hvilken af dem hvarje så
utbruten del taga må; och löse, efter värdering, den som sådan del får,
hvad deri af annans lott ingår. Så må ock egendom, den der ej kan
utgöra mer än eu till särskild! bruk tjenlig del, lösas ostyckad af den,
som lotten faller på, der ej annorlunda aftaladt varder.

10 §. Vill ej den lösa, som dertill berättigad är efter ty i 8 eller
9 § skils; vare lian skyldig att, mot lösen, sin lott afstå till annan sterb -

Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 9

husdelegare, som lösa vill: vill ingendera lösa; då skall egendomen säljas,
der ej delegarne annorlunda åsämjas. År delegare omyndig; varde, innan
försäljning sker, iakttaget livad i 13 kap. 6 § sägs.»

Skälet dertill, att vid den lika arfsrättens införande stadgandena i
5 och 6 §§ bibehöllos och tillägget till 7 § gjordes, torde icke vara att
söka i någon obenägenhet hos lagstiftaren mot likhetens genomförande
äfven i denna del, utan fastmera i farhågan för en alltför långt drifven
hemmansklyfning, hvilket, särskild! i fråga om tillägget till 7 §, tydligt
uttalas i lagutskottets vid 1844—45 års riksdag afgifna utlåtande i ämnet.
Denna hänsyn har emellertid, med nu gällande bestämmelser i fråga om
hemmansklyfning, förlorat den betydelse, den år 1845 ännu kunde ega.

Lagutskottet anser följaktligen, att föreskrifterna om tagelott och
hvad dermed står i samband, hvilka föreskrifter icke öfverensstämma med
de grunder, på hvilka lagstiftningen i förevarande ämne är byggd, både
kunna och böra försvinna. Detsamma gäller deremot enligt utskottets
tanke icke om stadgandet i första punkten af 7 § i 12 kap. ärfdabalken.
Detta stadgande står icke i något sammanhang med frågan om
den lika arfsrätten, men anvisar en icke förkastlig utväg att förekomma
vare sig delning af jord, som icke kan väl delas eller klyfvas, eller uppkomsten
af en ofta med flera olägenheter förknippad sameganderätt. Det
synes derför böra bibehållas; hvarjemte åt den andra, genom 1845 års
förordning tillagda punkten i samma paragraf torde böra gifvas en ändrad
lydelse, som, med uteslutande af skilnaden i rätt mellan broder och
syster, angifver eu grund för lösningsrätt i det fall, att delarne blifva
lika. Företrädet synes då lämpligen kunna bestämmas genom lottning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer lagutskottet,

1) att Riksdagen ville, med anledning af herr P.
Anderssons förevarande motion, för sin del antaga följande Lag,

angående upphäfvande af 5, 6 och 8 §§ samt ändrad
lydelse af 1 § i 12 kap. ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5, 6 och 8 §§ af 12 kap.
ärfdabalken skola upphöra att gälla samt att 7 § af
samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan
den ej väl delas eller _ klyfvas; hafve då den rätt, som
större delen eger, att'', efter laga värdering, lösa de
Bih. till Rilcsd. Prof. 1890. 7 Sami. 3 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N.-o 7.

andra ut, antingen med penningar eller jemngod ränta,
hvilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Hafva
alle lika del, och sämjas de ej, hvilkendera lösa skall; då
skola de derom sig emellan lotta.

I motionen n:o 105 föreslår motionären, under förutsättning att
hans förslag i motionen n:o 104 vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen
ville besluta, att de i 1 § af kongl. förordningen angående hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 augusti 1881 förekommande orden:
»Dock, hvad säteri angår, utan ändring af hvad allmänna lagen rörande
klyfning deraf vid arftägt innehåller» skola upphöra att gälla.

Nämnda paragraf har för närvarande följande lydelse:

»Alla under enskild eganderätt varande hemman samt de kronoeller
andra publika hemman, som under stadgad åborätt äro upplåtna,
med undantag, enligt särskilda föreskrifter, af dels lotshemman utaf
krono- eller skattenatur och dels de skattehemman, hvilka enligt kongl.
kungörelsen den 4 februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lyda, få klyfvas till hvad hemmantal som helst, dock, hvad
säteri angår, utan ändring af hvad allmänna lagen rörande klyfning deraf
vid arftägt innehåller.»

Då utskottet i det lagförslag, som här ofvan blifvit framlagdt, bibehållit
första punkten af 7 § i 12 kap. ärfdabalken, till hvilket stadgande
de af motionären anförda orden torde få anses hänvisa, finner utskottet
sig sakna anledning att tillstyrka den i nu förevarande motion
föreslagna lagändring; hvarför utskottet hemställer,

2) att herr P. Anderssons motion om ändring i
förordningen au gående hemmansklyfning och jordafsöndring
icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 7 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

John Björkmans boktryckeri, 1890.