Lagutskottets Utlåtande N:o 77 (Utlåtande 1896:LU77 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

N:o. 77.

Ank. till Riksd. kansli den 5 jnaj 189G, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lagstiftning
i syfte att bereda hypoteksförening trygghet mot
minskning af dess rätt enligt intecknad skuldförbindelse
vid exekutiv försäljning af fastighet.

I er} inom Förste Kammaren vackt, till lagutskottets behandling
hänvisad motiqn, trio 33, anför herr Hugo faram:

Enligt hvad i utsökpingslagen funnes stadgadt, gälde såsom
regel, att köpare af exekutivt försåld fastighet vore skyldig att å viss
stadgad tid efter auktionen gälda hela köpeskillingen för att af auktipnsförrättaren
mellan fordringsegarne fördelas. Häraf följde, att den, som
för fordran hade inteckning i exekutivt försåld fastighet, nödgades att
ur köpeskillingen för fastigheten taga liqvid för sin fordran, äfven om
denna icke vore till betalning förfallen, utan enligt förskrifningen
bort, såsom förhållandet vore med flertalet af de utaf hypoteksföreningarqa
utgifna lånen, gäldas medelst amortering under en längre följd
af år. Att detta under tider, då räntan vore i fallande, så att de efter
exekutiv försäljning influtna medlen icke kuufle placeras till samma
ränta som förut, för fordringsegaren medförde förlust, vore ju uppenbart;
och hvad särskilt hypoteksförenipgarna angingp, gestaltade sig
förhållandet så, att jo längre tid som vid liqviden återstode, till dess
lånet kontraktsenligt bort vara amorteradt, desto större blefve förlusten.
Äfven om denna någon gång yarit känbar nog, hade man dock, så
Bill. till Jliksd. Brot. 1896. 7 Sami. 45 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

länge exekutiva försäljningar icke förekomme i andra fall, än der de
föranleddes af fastighetsegarnes obestånd, med resignation fogat sig i
hvad som ej kunnat undvikas. Helt annat blefve förhållandet, då, såsom
under de senare åren upprepade gånger skett, dylika försäljningar
af mindre samvetsgranna fastighetsegare i god ekonomisk ställning
framkallades genom tillställningar, hvilka af allmänna rättsmedvetandet
stämplades såsom svek, men det oaktadt vore oåtkomliga för lagens
straffande arm. Härom yttrade bankinspektören i den af honom den
31 december 1894 afgifna berättelse angående granskning af allmänna
hypoteksbankens förvaltning och räkenskaper, på tal om, huruvida
bankens tillgångar försloge till gäldande af de balanserade kapitalrabatterna,
följande:

»Den enda grundade anledningen till farhåga för kapitalrabatternas
betäckande torde ligga deri, att hypoteksföreningarna kunna blifva urståndsätta
att fullgöra sina förbindelser till banken derigenom, att de
aftal, de träffat med sina låntagare, brytas, innan de gått till ända.
Detta kan, såsom bekant, enligt gällande lagstiftning ske genom exekutiva
försäljningar. Så länge dessa försäljningar inskränkas till dem,
som orsakas af verkligt obestånd, kunna icke förlusterna antagas blifva
så stora, att de hota vederbörande hypoteksföreningars solvens. Betänkligare
blir saken, då man vet, huruledes fullt solventa gäldenärer
ofta icke draga i betänkande att genom svekliga tillställningar, såsom
fingerade lagsökningar m. m., framkalla exekutiva försäljningar, för att
sålunda blifva qvitt obeqväma lånekontrakt. I vissa landsändar lära
sådana knep öppet omtalas, utan att den fintlige arrangörens anseende
derigenom lider men. Emellertid kan man väl antaga, att rättsmedvetandet
ännu i regeln är så vaket, att slikt tillvägagående icke vinner allt för stor
utsträckning. Men på senaste tiden lärer man hafva börjat begagna en annan
metod, som tillåter gäldenären att helt passivt afvakta den önskade katastrofen,
exekutiv auktion. Han underlåter helt enkelt att betala förfallna
annuiteter. Slutligen måste naturligtvis hypoteksföreningen lagsöka, fastigheten
säljes exekutivt, hypotekslånet inbetalas med det så kallade återstående
kapitalbeloppet, och, så vidt jag kan finna, går detta lika väl för sig,
om egaren sjelf återropar sin fastighet. Eu sådan affär skall i många
fall löna sig och synes utan svårighet kunna bringas till stånd, åtminstone
i de talrika fall, der egaren icke står i personligt betalningsansvar
för hypotekslån. Särskilt i dessa billiga penningetider, då
frestelsen för våra af ekonomiska bekymmer tryckta jordbrukare att
göra sig qvitt de dyra hypotekslånen onekligen är stor, finnes i nämnda
hänseende en fara, som icke bör ringaktas, för våra hypoteksföreningar

Lagutskottets Utlåtande N:o 77. •

och. dermed ock för hypoteksbanken. Det vore synnerligen önskvärd!,
om denna fara kunde genom förändrad lagstiftning undanrödja^.»

I det utlåtande, sammansatta stats- och bankoutskottet vid 1895
års riksdag afgaf i anledning af väckta motioner dels om upphörande
af allmänna hypoteksbanken och inrättande af en ny hypoteksinstitution
under statens förvaltning och garanti, dels om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående utredning af möjligheten och sättet för inbetalning i förtid
af äldre lån från hypoteksförening eller nedsättning af räntan derå, utan
betungande vilkor för låntagaren, uttalade sig utskottet jemväl angående
nu ifrågavarande angelägenhet, i det utskottet, efter att hafva utlåtit
sig angående berörda motioner, yttrade:

»Ehuru utskottet sålunda ansett föreliggande motioner icke höra
föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida, har utskottet likväl ej
velat underlåta att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som utan
gensägelse kan innebära en viss fara för att delegare i hypoteksföreningar
kunna nödgas till ganska känbara utgifter utöfver dem, som
betingas af ränta och amortering å deras lån. Utskottet syftar härmed
på det allmänt kända, af bankinspektören i hans berättelse påpekade
och närmare utvecklade sakförhållandet, att gällande lagstiftning lemnar
delegare i hypoteksförening tillfälle att frigöra sin egendom från hypotekslån,
hvilket frigörande emellertid sker på öfriga låntagares i föreningen
bekostnad, i det att ansvaret för derigenom för föreningen uppkommande
ränteförlust lägges på dessa. Denna fara har visserligen hittills
icke uppträdt synnerligen hotande, men då den onekligen förefinnes,
har utskottet här velat uttala önskvärdheten af en sådan ändring
i lag, att densamma för framtiden varder undanröjd.»

I anledning häraf och då blotta misstanken, att hypoteksföreningarna
skulle kunna komma i den ställning, att de icke kunde fullgöra
sina förbindelser till hypoteksbanken, otvifvelaktigt komme att tillskynda
landets kredit oberäknelig skada, samt frågan sålunda ytterst
gälde ett statsintresse af den allra största vigt och betydelse, hemstälde
motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan förändrad lagstiftning uti ifrågavarande ämne,
att vid exekutiv försäljning af fastighet, intecknad till säkerhet för
skuldförbindelse till hypoteksförening, föreningens rätt och säkerhet
enligt den intecknade förbindelsen varder bibehållen.

lå Lagik skott ds tJtlätande N:o ''77.

Det itik vissetfigeh medgifva^, fatt tiu gällande bestämmelse ''öm
exekutiv försäljning åf fastighet kunna, ‘på sätt hfötionären påvisat-,
föranleda till betydliga förluster för hypoteksföreningarne i tider, då allmänna
räntefoten är lägre än den å hypotekslånen utfästa räntan; och
utskottet är ‘härutinnan i tillfälle ätt meddela belysande uppgifter.
Under behandlingen af förevarande ärende har utskottet nemligen fått
mottaga ett af allmänna hypoteksbankens ombudsman ntfärdädt intyg,
enligt hvithet under åren 1891—1895, i följd af exekutiva försäljningär,
till hypotheksföreningarne inbetalts ej förfallna lån till vid betalningstiden
återstående belopp af ej mindre än omkring 3,260,000 ktonör.
Smålands hypoteksförening är delaktig i denna summa för -ej mindre
än något öfver 1,200,000 kronor; derefter komma Vermlands hypoteksförening
med omkring 630,000 kronor, Skåäes med öfver 430,000,
Mälareprovinsernas med ungefär 297,000 o. s. v. Lägsta beloppet representeras
af Örebro läns hypoteksförening med omkring 31,000 kronor.

Då utskottet, det oaktadt, anser sig icke kunna tillstyrka motionärens
förslag, är en orsak härtill ätt söka uti de olägenheter, som
genom en lagändring i motionens syfte skulle uppkomma för dem, som
efter hypoteksföreningarne äro innehafvare äf inteckningar i fastighet.
Det är nemligen uppenbart, att ett fastlåsande af hypoteksinteökningarne
komme ätt vid exekutiv försäljning verka nedsättande å köpeskillingen
och dermed å värdet af alla Senare inteckningar. Utsigten
att vid exekutiv försäljning få sina inteckningar guldna skulle alltså
för dessa senare ihteckningshafvare väsentligt minskas genom en lagbestämmelse,
som ålade köparen af en fastighet ätt låta i fastigheten
innestå en första inteckning med 5 procents ränta uti en tid, då dylik
inteckning kan i allmänhet belånas mot väsentligt lägre ränta.

Det synes sålunda utskottet som en orättvisa mot dessa senare
inteckningshafvare att på föreslaget sätt gynna hypoteksföreningarne,
då måhända just den nu gällande bestämmelsen, att fastighet genom
exekutiv försäljning kan frigöras från hypoteksinteokning, varit en bestämmande
orsak till belånandet af en senare inteckning.

Ett ytterligare stöd för afstyrkande af motionärens förslag hemtar
utskottet deruti, att den endast afeer hypoteksföreningarne. Samma
skal, som kunna betinga den föreslagna förmånen för dessa föreningar,
tala nemligen äfven för skyddande af ej mindre andra allmänna kassor
och inrättningar än äfven enskilda persöner, som kunna innehafva inteckningar
af enahanda beskaffenhet som hypoteksinteckningarne, och
utskottet kan ej finna någon särskild anledning för lagstiftningen att

Lagutskottets HMåtmSe tfa 77-, IS

bereda hypoteksföreningarne undantagsförmåner framför andra inteckningshafvare.

Slutligen anser sig utskottet böra fästa uppmärksamheten derå,
att den af motionären framhållna faran af hypotekslånens för tidiga
inbetalande endast kan gälla de äldre hypotekslånen.. I alla nya förbindelser,
som af hypoteksföreningarne belånas, är, enligt hvad utskottet
har sig bekant, inrymdt särskildt åläggande för låntagaren att. gälda
all skada, som af lånets för tidiga inbetalande kan blifva en följd, och
för detta skadestånd varder i sammanhang med hypotekslånet inteckning
meddelad.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

ätt herr Tanims ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 maj 189&.

•På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

JR e-wr v-a<t v o n

af ''herrar B. <G. Petersson och Nilsson, hviska yrkat bifall till
iffiötionen.

Herrar von :Krusenstjerna, *G. Andersson och Göransson håfva begärt
få antecknadt, de båda senare att de icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet, och herr von Krusenstjerna, att han ioke deltagit
i ärendets slutliga handläggning.