Lagutskottets Utlåtande N:o 76 (Utlåtande 1908:Lu76 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

N:o 76.

Ank. till Riksd. kansli den 19 maj 1908, kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 april 1908 dagtecknad proposition, n:o 156, hvilken
af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kung!. Maj: t
under åberopande af propositionen bilagdt, i statsrådet fördt protokoll
inhämtat Riksdagens yttrande öfver nedan intagna förslag till förordning
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag, hvar jämte omförmälts, att Kungl. Maj:t efter emottagande
af Riksdagens svar ville företaga den slutliga pröfningen af
samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet förordna.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft två i anledning af densamma inom Andra Kammaren väckta,
till utskottet hänvisade motioner,, den ena, n:o 310, af herr 8. H. Kvarnzelius
och den andra, n:o 333, af herr (Jarl Lindhagen.

Det i den kungl. propositionen innefattade förslaget är af följande
lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 71 Käft. (N:o 76.)

Lagutskottets Utlutande N:o 76.

Förslag till Förordning angående

förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag.

1 §•

Sysselsattes kvinna uti företag, som afser idkande al bergverksbruks-
eller fabriksrörelse, handtverk eller därmed jämförlig handtering
eller annan dylik industriell verksamhet, och som drifves i den omfattning,
att däri under någon tid af nästföregående eller löpande år
sysselsatts flera än tio arbetare, må hon icke till arbete i företaget
användas i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande af
oafbruten ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn.
I denna ledighet skall tiden mellan klockan tio på aftonen och klockan
fem på morgonen ingå.

2 §.

Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång,
må arbetsgifvare under högst en vecka kunna vidtaga sådan inskränkning
i den uti 1 § föreskrifna ledighet, hvartill afbrottet skäligen kan
anses gifva anledning; anmäle dock genast den vidtagna inskränkningen
med angifvande af anledningen därtill hos vederbörande bergmästare
eller vrkesinspektör. Finnes behof af sådan inskränkning för
längre tid än en vecka, må bergmästaren eller yrkesinspektören på framställning
af arbetsgifvaren meddela eftergift i de uti 1 § gifna bestämmelser
för en tid af högst en månad. Erfordras ytterligare eftergift,
ankomme det på kommerskollegium att därom förordna, dock ej för
längre tid än fyra månader.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

3 §•

Uti företag, som äro af den natur, att i desamma under vissa
tider af året förekommer hopadt arbete (s. k. säsongarbete), äfvensom
undantagsvis uti andra företag, då därstädes i följd af särskilda omständigheter
arbetet måste forceras, må den i 1 § föreskrifna oafbrutna
ledighet kunna under en tid af sammanlagdt högst sextio dagar af året
inskränkas till tio timmar af dygnet.

Arbetsgifvare skall, innan sådan inskränkning vidtages, hos vederbörande
bergmästare eller yrkesinspektör göra anmälan om de dagar,
hvarunder inskränkningen är afsedd att vidtagas, samt om anledningen
till densamma. Vidtages sedermera ej inskränkning under alla de dagar,
anmälningen upptagit, och vill arbetsgifvaren räkna sig detta förhållande
till godo vid därefter inträffande behof af inskränkning, skall
han senast vid anmälan om denna inskränkning till bergmästaren eller
yrkesinspektören lämna behörigen styrkt uppgift om de dagar, hvarunder
tidigare anmäld inskränkning icke vidtagits.

4 §•

Beträffande sådana företag, som afse förarbetande af varor, hvilka
äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna
i 1 § kunna meddelas af Konungen.

Tillsyn å efterlefnaden af denna förordning och på grund af densamma
meddelade föreskrifter utöfvas af vederbörande bergmästare eller
yrkesinspektör.

Bergmästaren eller yrkesinspektören vare pliktig att på framställning
af arbetsgifvare skyndsamligen meddela yttrande, huruvida
uppgifvet förhållande kan anses innebära giltig anledning till vidtagande
af sådan inskränkning, som omförmäles i 3 §.

6 §•

Om emot de i denna förordning gifna eller på grund af densamma
meddelade föreskrifter kvinna användes i arbete, straffes arbetsgifvaren
med böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Den, som under tid, då lian är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall,

i Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

när lian därtill varder lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning
däiför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som för förseelsen
äro bestämda.

7 §•

Försummar arbetsgivare att inom tre dygn, efter det lian vidtagit
inskränkning enligt 2 §, därom göra anmälan på sätt i samma paragraf
sägs, straffes med böter från och med fem till och med femtio
kronor.

Till samma ansvar vare ock arbetsgivare förfallen, där han försummar
att göra anmälan enligt 3 §.

Anmälningsskyldigheten må anses vara fullgjord, då anmälan i
betaldt bref aflämnats till allmänna posten.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i denna
förordning sägs; skolande förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver domstols eller
poliskammares beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål är förordnadt.

9 §•

_ Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas lulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

10 §.

Beträffande företag, som drifves af staten eller af kommun, skall
hvad i denna förordning är stadgadt om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

11 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å arbete, som utföres i
kvinnans hem eller å annan plats, där det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka öfver arbetets anordnande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1911; dock att
den i 1 § föreskrifna oafbrutna ledig-liet från arbetet må under en
öfvergångsperiod af tre år från nyssnämnda dag uppgå till allenast
tio timmar hvarje dygn.»

Till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
har statsrådet och c-hefen för finansdepartementet anfört följande:

»På framställning af den internationella föreningen för lagstadgadt
arbetarskydd inbjöd schweiziska förbundsrådet under år 1904 flertalet af
Europas stater, bland dem Sverige, till deltagande i en internationell
konferens för öfverläggning angående väckt fråga om åstadkommande af
internationell öfverenskommelse rörande dels förbud mot användande af
hvit fosfor i tändsticksindustrien dels ock förbud mot industriellt nattarbete
för kvinnor. Vid konferensen, som sammanträdde den 8 maj 1905 i
Bern och vid hvilken kommerserådet J. Pihlgren var Sveriges ombud,
antogos ock »grundlinjer» till en konvention beträffande dessa tvänne
frågor. Konferensen uttryckte därjämte en önskan, att förbundsrådet
ville söka förmå de intresserade makterna att upptaga dessa frågor till
diplomatisk behandling.

Med anledning häraf framställde förbundsrådet hos de regeringar,
som varit företrädda vid nyssnämnda konferens, förslag om sammankallande
af en n}^ diplomatisk konferens. Under förhandlingarna härom
förklarade efter kommerskollegii hörande svenska regeringen, att den
ansåge sig ej böra ingå öfverenskommelse om förbud mot användande
af hvit fosfor i tändsticksindustrien, men däremot vore benägen att
biträda en konvention om förbud mot industriellt nattarbete för kvinnor.

I enlighet med förbundsrådets förslag sammanträdde sedermera
en diplomatisk konferens i Bern, därvid samtliga europeiska stater med
undantag af Ryssland, Korge och Balkanstaterna voro representerade.
Såsom Sveriges ombud vid denna konferens fungerade generaldirektören
A. Lagerheim. A denna konferens undertecknades don 26 september
1906, i tämligen nära öfverensstämmelse med förut berörda »grundlinjer»,
en konvention »om förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta inom
industrien». Samtliga vid konferensen företrädda stater biträdde konventionen.
Ratifikationshandlingarna skulle enligt konventionen vara
deponerade hos förbundsrådet senast den 31 december 1908. Hittills
hafva Storbritannien, Luxemburg och Schweiz ratificerat konventionen.

Dcpartements chefen* yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Konventionen af såg endast att fastslå de allmänna principerna för
en lagstiftning å förevarande område, men öfverlämnade åt en hvar af
de kontraherande staterna att i öfverensstämmelse därmed ordna sin
lagstiftning.

Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut
den 4 juni 1907 åt den kommitté, som erhållit i uppdrag att verkställa
revision af lagen angående skydd mot yrkesfara och lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke
m. m. — den s. k. yrkesfarekommittén -— att inkomma med ett med
hänsyn till de i konventionen innefattade bestämmelser uppgjordt förslagtill
författning i ämnet.

Därjämte hafva till kommittén öfverlämnats två särskilda underdåniga
skrifvelser i ämnet, aflåtna, den ena af Stock h o 1 m s afd e! n i n g e n
af allmänna svenska boktryckarföreningen och den andra från svenska
typografförbundets styrelse, för att vid fullgörande af kommitténs ifrågavarande
uppdrag tagas i öfvervägande.

Med underdånig skrifvelse den 4 november 1907 har kommittén
öfverlämnat förslag till lag angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag jämte motivering och
statistisk utredning.

T» O

Öfver kommitténs berörda förslag hafva efter nådiga remisser
underdåniga utlåtanden afgifvits dels af öfverståthållarämbetet och
samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen dels ock af
ko mmerskollegiu m.

Utverkande af förbud emot eller begränsning af kvinnors deltagande
i industriellt nattarbete har sedan länge framstått såsom ett
önskemål inom de kretsar, hvilka särskildt gjort till sin uppgift att
verka för en mera effektiv arbetarskyddslagstiftning. Berörda fråga
har jämväl vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling vid
internationella konferenser och kongresser. Redan den år 1890 i Berlin
hållna arbetarskyddskonferensen uttalade såsom ett önskemål, att ett
dylikt förbud måtte komma till stånd. Jämväl de internationella kongresserna
för arbetarskydd i Zurich år 1897 och i Paris år 1900 gjorde
uttalanden i enahanda riktning. Sistnämnda kongress gaf anledning till
bildande af den förut omförmälda internationella föreningen för lag O

stadgadt arbetarskydd, hvilken sedermera utvecklat en energisk och
framgångsrik verksamhet för genomförande af ifrågavarande önskemål.
Först vid den förut omtalade, år 1906 hållna konferensen i Bern lyckades
man emellertid enas om grunderna för en internationell öfverenskommelse
i frågan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. 7

Bestämmelserna i deri afslutade konventionen, hvilken torde få i
öfversättning biläggas dagens protokoll, gå i hufvudsak ut därpå, att
nattarbete skulle vara förbjudet för alla kvinnor, utan afseende å deras
ålder, i industriella företag af så pass stor omfattning, att däri användes
flera än tio arbetare eller arbeterskor. Den i konventionen
bestämda tid för hvila från arbete under natten för i dylika företag
arbetande kvinnor utgör i regel minst elfva timmar i följd, däri tiden från
klockan 10 e. m. till klockan 5 f. m. skall ingå. Dock medger konventionen
härifrån åtskilliga undantag i särskilda fall. Fastställandet af betydelsen
af begreppet industriella företag — liksom de närmare bestämmelser i
öfrigt, som för genomförande af konventionens grundsatser erfordras —
öfverlämnar konventionen med vissa däri närmare angifna förbehåll åt
de kontraherande staternas särskilda lagstiftningar.

Den kommitté, hvilken, som nämndt, haft i uppdrag att på grundval
af konventionens bestämmelser, utarbeta förslag till lag i ämnet,
har emellertid uttalat principiella betänkligheter mot en lagstiftning
af ifrågavarande beskaffenhet.

Kommittén har på därom framställd begäran lämnat såväl FredrikaBremer-förbundet
som typografiska kvinnoklubben tillfälle att genom delegerade
uttala sig i frågan, hvarjämte nyssnämnda kvinnoklubb äfvensom
socialdemokratiska kvinnokonferensens i Stockholm år 1907 arbetsutskott i
till kommittén ingifna skrifvelser uttalat sig i ämnet. Såväl nämnda
korporationer som ock Stockholmsafdelningen af allmänna svenska boktryckarföreningen
och svenska typografförbundets styrelse, livilka, som
nämndt, i till Kungl. Maj:t ingifna, till kommittén sedermera öfverlämnade
skrifvelser yttrat sig i frågan, hafva ställt sig afvisande emot
förslaget. Särskildt ha i sistnämnda båda skrifvelser framhållits de
olägenheter, som en lagstiftning i förevarande afseende skulle medföra
för de ganska talrika kvinnor, hvilka vunnit anställning inom boktryckerifacket.

De uttalanden mot denna lagstiftning, hvilka sålunda framkommit
från kretsar, som nära berördes af densamma, borde enligt kommitténs
mening icke lämnas utan beaktande, och detta så mycket mindre som
i våra dagar allt flera röster höjdes för borttagande af de skr ankor,
som hittills ställt sig hindrande i vägen för kvinnans sträfvanden att
vinna full likställighet med mannen såväl i det offentliga lifvet som
på arbetsmarknaden. Den af konventionen betingade lagstiftningen
afsåge emellertid att å vissa områden af arbetsmarknaden, där kvinnan
hittills varit i det stora hela likställd med mannen, införa ganska
af se värd a förändringar i en alldeles motsatt riktning. Det syntes ock

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

kommittén kunna ifrågasättas, huruvida de synpunkter, livilka låge till
grund för konventionens bestämmelser, kräfde så stor inskränkningi
friheten att lämpa arbetstiden efter för handen varande behof, som
måste blifva en följd af konventionens, enligt kommitténs mening alltför
snafva, bestämmelser. Den af kommittén föranstaltade statistiska
utredningen visade, att sådant kvinnligt nattarbete, som konventionen
afsåge, endast förekomme i ringa omfattning här i landet. Förbudet
skulle dock drabba en industriell verksamhet, boktiyckaryrket, hvari
kvinnan för närvarande hade en arbetstid och aflöning, som medgåfve
henne att, oaktadt det däri stundom förekommande nattarbetet, skäligen
tillgodose hälsans kraf.

En af kommitténs ledamöter, kommerserådet Pihlgren, har i anförd
reservation uttalat en från kommitténs flertal afvikande mening beträffande
den ifrågavarande lagstiftningens önskvärdhet och lämplighet ur
principiell synpunkt. Enligt reservantens mening låge det nämligen i
samhällets välförstådda intresse att, på sätt konventionen afsåge, medverka
till att mödrarna och uppfostrarinnorna till det kommande släktet
hvarken blefve genom för tungt arbete till hälsan försvagade eller
genom för lång arbetstid beröfvade möjligheten att, med bibehållande af
tillräcklig hvilotid för egen räkning, ägna nödig- omsorg åt barnens
uppfostran och familjens vård i öfrigt.

Erfarenheten från de länder, där förbud för kvinnans nattarbete
inom industriella yrken sedan någon längre tid funnes till, gåfve också
vid handen, att dödligheten bland kvinnor och barn minskats samtidigt
med förenämnda förbuds trädande i kraft, och särskildt från England
och Tyskland visade statistiken, att på senare tider dödlighetsprocenten
bland arbeterskor sjunkit fortare än bland de manliga arbetarna.

A andra sidan hade erfarenheten äfven visat, att den prohibitiva
lagstiftningen rörande kvinnans nattarbete inom industriella yrken icke
åstadkommit några afsevärda svårigheter för industrien själ!, om man
också behöft någon viss öfvergångstid för att forma om de bestående
förhållandena, så att de kunnat passas in under de nya föreskrifterna.
Den ökning i tillverkningskostnad och därmed följande minskning i
konkurrensförmåga, som man ju, åtminstone teoretiskt taget, kunde tänka
sig skulle kunna inom exportindustrien blifva en följd af förbudsföreskrifternas
tillämpning, motvägdes helt och hållet genom lagstiftningens
internationella natur, synnerligast som alla europeiska länder med
undantag af Ryssland, Norge och Balkanländerna undertecknat konventionen.

Lagutskottets Utlutande JS:o 76.

Visserligen förekomme, euligt hvad den verkställda statistiska
utredningen visade, industriellt nattarbete i vårt land icke för synnerligen
stort antal arbeterskor. Detta vore emellertid enlic-t reservantens

O > # O

mening ett för den förevarande frågans lösning mycket fördelaktigt
förhållande, som man borde begagna sig af. Ju färre som berördes af
den nya lagstiftningen, desto mindre rubbades de bestående förhållandena;
och man kunde vara fullt viss därom, att för hvarje år, som
ginge, förhållandena i detta hänseende försämrades. Med den snabba
utveckling, i hvilken den svenska industrien sedan några år vore stadd,
växte naturligtvis dess behof af arbetskraft mycket hastigt; och som
tillgången på manliga arbetare redan nu vore ganska knapp, finge nog
rekryteringen försiggå jämväl bland kvinnorna, och detta i en ganska
stor utsträckning, ett förhållande som ock af fabriksstatistiken bekräftades.

Af de öfver det utarbetade lagförslaget hörda myndigheterna hafva
öfverståthållarämbetet äfvensom åtskilliga af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen ansett en lagstiftning i den riktning, förslaget
afser, vara för våra förhållanden obehöflig eller ägnad att,
principiellt sedt, möta betänkligheter. Flertalet af sistnämnda myndigheter
hafva däremot tillstyrkt, att förslaget måtte läggas till grund
för lagbestämmelser i ämnet, eller lämnat detsamma i hufvudsak utan
erinran.

Kommerskollegium, som redan tidigare i afgifvet utlåtande förorda!
Sveriges anslutning till konventionen, har i sitt öfver nyssnämnda
lagförslag afgifna utlåtande förklarat sig biträda hvad kommerserådet
Pihlgren i förenämnda reservation åberopat och anfört till bemötande
af de utaf kommitténs flertal uttalade betänkligheter emot en
lagstiftning i förevarande syfte; och har kollegium därvid särskildt framhållit
ej mindre den stora betydelsen af internationella överenskommelser
på arbetarskyddslagstiftningens område än äfven, hvad särskildt beträffade
förhållandena i vårt land, lämpligheten af att en åtgärd sådan
som det nu ifrågavarande förbudet vidtoges, innan den kvinnliga arbetskraften
erhölle en vida större användning inom industrien lin hvad som
nu vore fallet.

Af det sagda framgår, att meningarna visat sig synnerligen delade
rörande önskvärdheten och lämpligheten af införande i vårt land af en
lagstiftning i den riktning, konventionen afser. För egen del är jag emellertid
af den uppfattning, att de skäl, som anförts för vidtagande af
en sådan åtgärd, äro öfvervägande dem som tala däremot.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 71 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Krafvet på en lagstiftning- af ifrågavarande art grundar sig väsentligen
på en af samhällets ursprungligaste och viktigaste uppgifter —
omsorgen om släktets fortbestånd och fostran. Enligt naturens ordningberor
förverkligandet af denna samhällsuppgift i främsta rummet af
kvinnan. På hennes hälsa och kraft och på hennes omvårdnad synes
i väsentligt högre grad än på mannens ankomma, huru kommande
generationers lifsduglighet skall gestalta sig. Staten måste på grund
häraf anses pliktig tillse, att icke kvinnans arbetsförhållanden utveckla
sig på ett sätt, som lägger hinder i vägen för fyllandet af nämnda samhällsuppgift.

Det har sagts, och väl ej utan skäl, att kvinnans användande till
industriellt arbete öfver hufvud taget innobure en fara i nyss antydda
afseende. Denna fara synes dock i betydande män uppvägas af de
förvärfstillfällen, som industrien erbjuder och livilka gifvetvis ofta nog
möjliggöra en bättre ekonomisk existens för kvinnan eller den familj,
hon tillhör, än eljest skulle kunna vinnas. De med det under vanliga
förhållanden bedrifha industriella arbetet följande olägenheterna torde väl
ock kunna afsevärdt minskas genom förbättringar i arbetets anordning och
drift. Hvad åter särskildt hennes användande till nattarbete inom industrien
angår, kunna icke för detsamma anföras några dylika försonande
omständigheter. Den förbättring i arbetsförtjänst, hvartill nattarbete
gifver möjlighet, kan nämligen helt visst i allmänhet icke antagas
utgöra en rimlig motvikt mot detta arbetes skadliga verkningar,
och ej heller synes det finnas utsikt för att dessa verkningar skola
kunna i någon mera betydande mån aflägsnas genom förändringar i
sättet för arbetets bedrifvande.

På grund af kvinnans, i jämförelse med mannens, svagare kroppskonstitution
och större mottaglighet för sjukliga inflytelser anses risken
af nattarbete inom industrien för henne vara afsevärdt större än för
mannen. 1 hvad mån så är förhållandet later sig naturligen icke till
full evidens bevisa. Att en dylik åtskillnad föreligger synes emellertid
vinna stöd såväl af vetenskapliga auktoriteters uttalanden som ock af i
utlandet anställda undersökningar rörande sjuklighetsfrekvensen hos
industriarbetarna. Sålunda har exempelvis i en inom det tyska inrikesministeriet
år 1899 utarbetad redogörelse för gifta kvinnors deltagande
i fabriksarbeten konstaterats, att kvinnorna äro mer mottagliga än
männen för de skadliga inverkningarna af dåliga arbetsförhållanden i
allmänhet. En del undersökningar, som utförts i Finland, peka jämväl
i samma riktning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Oafsedt kvinnans obestridligen svagare kroppskonstitution, är för
öfrigt äfven att märka, att de kvinnliga arbetarna mindre än de manliga
kunna påräkna tillfyllestgörande hvila om dagen. Dels hafva
nämligen många af dem hushållsbestyr, som inkräkta på hvilotiden, och
dels hindras de ofta af dåliga bostadsförhållanden att tillbörligen tillgodogöra
sig densamma.

Förutom det att arbete, bedrifvet under förhållanden, hvarom här
är fråga, måste antagas nedsätta kvinnans duglighet att framdeles fylla
sin modersuppgift och, när det bedrifves under hafvandetiden, inverkar
skadligt på fostret, är uppenbart, att moderns sysselsättning med sådant
arbete oftast skall omöjliggöra för henne att på ett tillfredsställande
sätt själf amma och sköta sitt barn. Uti förut omnämnda, i det tyska
inrikesministeriet utarbetade redogörelse framhålles äfven, att dödligheten
bland barnen befunnits störst på de områden, där kvinnligt nattarbete
förekomme i någon högre grad. Ej heller torde väl en med nattarbete
sysselsatt moder vara i stånd att ägna hemmet och de äldre barnen
nödig vård och tillsyn.

Den ifrågasatta förbudslagstiftningen kan, enligt hvad af det anförda
framgår, anses påkallad icke blott af hänsyn till släktets fortbestånd
och utveckling utan äfven i viss mån af hänsyn till de kvinnliga
arbetarna själfva, till skydd för deras hälsa och arbetsförmåga, samt
till arbetarfamiljernas hushållning och hemlif. Framför allt är det dock
hänsynen till det kommande och uppväxande släktets hälsa och utveckling,
som härvidlag är afgörande.

Do skäl, som vanligen anföras emot den ifrågasatta lagstiftningen,
förefalla, i jämförelse med den tvingande hänsynen till släktets fortbestånd
och fostran, mindre vägande. Från samhällssynpunkt torde det
nämligen knappast kunna sägas vara af alltför stor betydelse, om den
myndiga kvinnans frihet att efter behag tillgodogöra sin arbetskraft i
någon mån inskränkes, särskildt då inskränkningen afser att förekomma
hennes sysselsättning på ett för henne själf skadligt sätt, eller att —
såsom här i Sverige skulle blifva fallet, ifall en lagstiftning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Bernerkonventionen genomfördes — ett
jämförelsevis ringa fåtal af landets arbeterskor under en öfvergångsperiod
skulle få sina förvärfsmöjligheter i någon mån försvårade.

Den emot den ifrågasatta lagstiftningens införande hos oss åberopade
omständigheten, att nattarbete inom industrien hittills förekommit
endast för ett jämförelsevis ringa antal kvinnor, synes mig, på sätt en
reservant inom kommittén anfört, icke böra utgöra något afgörande
skäl emot vidtagande af en dylik åtgärd. Att nämligen med industriens

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

numera hastigt pågående utveckling kvinnorna komma att inom densamma
röna allt större användning, lärer nämligen icke lida något tvifvel.
Ett dröjsmål skulle därför sannolikt endast försvåra öfvergången till
de nya förhållandena.

Att den ifrågasatta lagstiftningen, genom de förutvarande nattarbeterskornas
inträde på arbetsmarknaden, för öfriga yrken skulle verka
en afsevärd, allmän sänkning af kvinnornas redan nu i många fall väl
låga arbetslöner och därigenom drifva kvinnorna till ökadt hemarbete,
synes ej gärna behöfva befaras. Man torde nämligen väl få antaga, dels
att dessa arbeterskor i ganska stor utsträckning komme att med ändrad
sysselsättning behållas af sina förra arbetsgifvare, och dels att de platser,
som de till ersättning för nattarbeterskorna antagna manliga arbetarna
lämnat, i någon mån skulle komma ar be t er skor na till godo. Den inskränkning
af öfvertidsarbetet, som förbiidslagstiftningen nödvändiggör, kommer
vidare sannolikt att medföra en jämnare, till längre tid utsträckt fördelning
af arbetet. Erfarenheten från andra länder synes ock gifva vid
handen, att förbud mot nattarbete ej för de kvinnliga arbetarna medfört
några svårare verkningar i nu antydda hänseenden.

Någon afsevärd inverkan på industriens produktionsförhållanden
torde ej heller, enligt hvad jämväl af erfarenheten från utlandet bestyrkes,
vara att af den ifrågasatta lagstiftningen befara. Lagstiftningens
internationella karaktär utesluter ock eljest nära till hands liggande
farhågor i fråga om industriens konkurrensförmåga med andra länder.

I flertalet kulturstater är det sedan längre eller kortare tid tillbaka
i regel förbjudet att använda vare sig minderåriga eller vuxna
kvinnor till industriellt nattarbete, om ock ett sådant förbud icke allestädes
gäller i den utsträckning, konventionen afser att genomföra.
.Dylikt förbud i afseende å vuxna kvinnor utfärdades i Storbritannien
redan 1844, i hvad angår textilindustrien, och har sedermera utsträckts
att gälla äfven andra grenar af industrien. Liknande förbud meddelades
vidare i Schweiz 1877, i Österrike 1885, i Nederländerna 1889,
i Tyskland 1891, i Frankrike 1892 och i Italien 1902 (med ikraftträdande
1907). Förbudslagstiftning af ifrågavarande art gäller äfven i en del
nordamerikanska och australiska stater m. 11. länder.

Hvad angår den ifrågavarande förbudslagstiftningens omfattning
kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke denna lagstiftning skäligen
borde begränsas till allenast de gifta kvinnorna. En sådan begränsning
skulle emellertid orättvist försvåra de gifta kvinnornas konkurrens med de
ogifta på arbetsmarknaden och möjligen leda till minskning af äktenskapsfrekvensen.
Emot nyss anförda anmärkning må dessutom påpekas, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

ej blott de gifta arbeterskorna föda barn utan i ganska stor utsträckning
äfven de ogifta. Från synpunkten af lagens främsta ändamål, att
skydda de blifvande mödrarnas hälsa och krafter, bör lagen alltså omfatta
alla yngre såväl gifta som ogifta kvinnor. Beträffande åter äldre
kvinnor, d. v. s. de, som uppnått sådan ålder, att de ej längre hafva
utsikt att blifva mödrar, gäller visserligen ej samma kraftiga skäl till
förbud mot nattarbete, men inbegripas de likväl under förbudet såväl
i förevarande konvention som i den utländska lagstiftningen i ämnet.
En sådan anordning torde ock få anses tillräckligt motiverad af de
kvinnliga arbetarnas eget skyddsbehof samt, i afseende å arbeterskor
med familj, jämväl af hänsyn till denna:

Uti sin lagförslaget åtföljande underdåniga skrifvelse har yrkesfarekommittén,
oafsedt sina förut anförda betänkligheter, äfven ifrågasatt,
huruvida de med konventionen åsyftade ändamål kräfde så stor
inskränkning i friheten att lämpa arbetstiden efter förhanden var ande
behof, som måste blifva en följd af konventionens, enligt kommitténs
mening alltför snafva bestämmelser. Denna kommitténs tvekan torde
väl förnämligast vara att hänföra till bestämmelserna om nattledighetens
längd. Såsom en af reservanterna inom kommittén närmare utvecklat,
synes emellertid denna ledighet ej gärna i regel kunna sättas till kortare
tid än 11 timmar, om man därmed vill bereda den kvinnliga arbetaren,
utom tid till erforderlig natthvila och gång till och från arbetsstället,
tillfälle att i någon afsevärd mån vårda sig om hemmets angelägenheter.
Därjämte är att märka, att konventionen medger undantag utan
tidsbegränsning för det fall, att driften afbrutits genom »force maj euro»,
likasom ock för företag, som afse bearbetande af varor, hvilka äro
underkastade mycket hastig förvandling, samt att nattledigheten får
under högst 60 dagar af året, dock utan intrång på tiden mellan kl. 10 e.
m. och 5 f. m., förkortas en timme uti industrier, som äro underkastade
»årstidernas inflytande», äfvensom i hvarje företag, när undantagsförhållanden
inträffa.

I samband med den nu föreliggande utredningen rörande den
ifrågavarande lagstiftningens införande i vårt land har från flera håll
framhållits, att särskildt för boktryckeriyrket förbud mot nattarbete för
kvinnor skulle kännbart drabba de kvinnliga arbetarna, i tj^ att inom
detta yrke ett jämförelsevis stort antal arbeterskor vunnit relativt förmånlig
anställning. Den föreliggande utredningen gifver emellertid vid
handen, att de arbeterskor, som däraf skulle direkt beröras, icke äro
så synnerligen många till antalet, omkring 125 å 150 stycken; och
att med hänsyn till detta jämförelsevis ringa fåtal arbeterskor undan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

taga särskildt boktryckeriyrket från den ifrågasatta lagstiftningens
tillämplighetsområde, därtill torde knappast tillräckliga skäl föreligga.
På sätt förut antydts, är min öfvertygelse ock den, att de svårigheter,
som vid öfvergången kunna uppstå, böra kunna inom nyssnämnda
yrke liksom eljest genom lämpliga anordningar väsentligen mildras.

Med anledning af eu del anmärkningar, som framställts eller
enligt min mening skäligen kunna framställas mot yrkesfarekommitténs
lagförslag, har jag låtit detsamma inom departementet undergå omarbetning
i vissa delar.

I afseende å förslagets 1 §, som ju är bestämmande för lagens
tillämpningsområde, har från åtskilliga håll uttryckts betänkligheter
mot att lagen skulle kunna komma att jämväl afse arbete, bedrifvet
för arbetsgifvares räkning, men i lokaler, öfver hvilka denne icke äger
förfoga, utan i arbetarens eget hem. En sådan tillämpning skulle nämligen
blifva synnerligen svår att kontrollera samt lätt leda till motbjudande
trakasserier.

Kommittén, som icke förbisett detta, har emellertid af konventionens
ordalydelse ansett sig förhindrad föreslå en affattning, hvarigenom hemarbetet
och hemindustrien — dessa begrepp tagna i nyssberörda bemärkelse
— skulle från lagens tillämpningsområde undantagas.

Kommittén har emellertid icke lämnat obeaktadt, att hemarbetet
< och hemindustrien utöfvas under förhållanden, som påkalla tillsyn och
kontroll af helt annan art än den, som för närvarande finnes anordnad
i afseende å annan industriell verksamhet; och har kommittén förklarat
sig hafva för afsikt att under sitt fortsatta arbete på skyddslagstiftningens
område taga denna fråga under närmare ompröfning.

Kommerskollegium har härutinnan erinrat, att erfarenheten från
utlandet ådagalagt, att den kvinnliga arbetskraften i hemmet i stor
utsträckning användes i industriens tjänst under förhållanden, som måste
anses innebära ett missbruk af denna arbetskraft. Där sådant missbruk
uppenbarligen läge arbetsgifvaren till last, borde, enligt kollegii
mening, denne därför vara underkastad ansvar, likaväl som då missbruket
ägde rum i arbetsgifvarens egen lokal. Ehuru någon ändamålsenlig
kontroll å efterlefnaden af lagens föreskrifter i sådant afseende tillsvidare
icke syntes kunna utöfvas, borde det ifrågavarande förbudet
likväl innebära, bland annat, en maning för arbetsgivare att i förevarande
fall iakttaga tillbörlig varsamhet. Då därjämte lagen vore
afsedd att träda i kraft först med början af år 1911 och frågan om

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

anordnandet af en med hänsyn till de förhållanden, hvarunder hemarbetet
och hemindustrien bedrefves, lämplig tillsyn däröfver komme att af
kommittén under dess fortsatta arbete tagas under närmare ompröfning,
funne kollegium sig kunna lämna lagförslaget, såvidt det hade afseende
å hemarbete och hemindustri uti nu ifrågavarande bemärkelse, utan
vidare erinringar.

Två af de i ärendets behandling inom kollegium deltagande ledamöterna
hafva emellertid härutinnan uttalat afvikande mening och
ansett, ait, då, såvidt af tillgängliga upplysningar framginge, frågan om
hemarbete och hemindustri i förut angifna mening icke mod nödvändighet
måste falla under konventionens bestämmelser, det i lagen ifrågasatta
förbudet borde så affattas, att däraf tydligen framginge, att icke
något hemarbete eller någon hemindustri inbegrepes under lagens
bestämmelser.

Håller man sig strängt till konventionens ordalydelse, kan visserligen
icke förnekas, att kommittén icke saknat fog för sin åsikt om
konventionens tillämplighet äfven å sådant arbete, hvarom jag senast
talat. En närmare undersökning gifver dock vid handen, att med konventionens
bestämmelser icke åsyftats att träffa äfven detta.

Den lagstiftning rörande förbud mot kvinnors användande till
nattarbete, som vid tiden för konventionens affattande gällde i de
kontraherande staterna, afsåg, om man undantager Österrike, arbete å
vissa slags arbetslokaler eller arbetsplatser och lämnade hemarbetet
oberördt. Så voro de tyska och schweiziska bestämmelserna i ämnet
inskränkta till sysselsättning i fabriker. Motsvarande lagstiftning i
England och Nederländerna talar om användande af kvinnor i fabriker
och verkstäder. Den franska skyddslagstiftningen för kvinnor afser
anläggningar af vissa uppgifna slag. I den österrikiska lagstiftningen
gäller förbudet visserligen kvinnor, använda i »fabriksmässigt bedrifna
vrkesföretag», men lärer i tillämpningen härunder icke inbegripas hemarbeterskor.
Uti de öfriga kontraherande staterna, där vid berörda tidpunkt
ifrågavarande förbud ej ännu gällde, torde den bestående lagstiftning,
hvartill förbudet närmast skulle kunna anknytas, ej heller
hafva omfattat hemarbetet. Under sådana förhållanden låter det svårligen
tänka sig, att makternas ombud vid formulerandet af konventionens
stadgan den skulle utan uttrycklig bestämmelse afsett att indraga hemarbetet
under konventionen.

Under förhandlingarna rörande konventionen har icke heller, såvidt
af tillgängliga handlingar framgår, någonting förekommit, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

visar, att meningen varit att indraga äfven det i hemmen utförda
arbetet under konventionens bestämmelser.

För vinnande af visshet härutinnan hafva emellertid upplysningar
inhämtats, huru konventionen i nu förevarande afseende tolkats i
Tyskland, Frankrike, England, Belgien och Schweiz; och har därvid
från de fyra förstnämnda länderna erhållits det svar, att konventionen
icke ansåges tillämplig på ifrågavarande slag af hemarbete. Från
Schweiz har man däremot icke ansett sig kunna lämna något bestämdt
svar på frågan.

Hvad särskildt beträffar Tyskland, framlades där i slutet af nästlidet
år förslag till vissa ändringar i »Gewerbeordnung», med hvilket
förslag åsyftades, bland annat, att bringa Gewerbeordnungs bestämmelser
till öfverensstämmelse med konventionen, men undantogs därvid hemarbetet
från förbudet mot kvinnors användande till nattarbete.

Med afseende å hvad sålunda förekommit har jag ansett den
tolkning af konventionen berättigad, som af de båda reservanterna
inom kommerskollegium omfattats. Då det icke heller synes böra
ifrågakomma att lägga ansvaret för missbruk i förevarande hänseende
å arbetsgifvaren, respektive arbetsföreståndaren i andra fall, än då arbetet
utföres å område, däröfver han äger förfoga eller är i stånd att utöfva
nödig tillsyn, synes mig icke heller ett förbud af den omfattning,
kommittén äfvensom kollegii flertal tänkt sig, böra meddelas, allra
minst så länge af kommittén tillärnad utredning rörande de kontrollbestämmelser,
som med afseende å missbruk beträffande hemarbetet
och hemindustrien må finnas möjliga och lämpliga, ännu icke afslutats.

Jag har därför låtit i författningen infoga en bestämmelse, hvilken
från lagens tillämpning utesluter »arbete, som utföres i kvinnans hem eller
å annan plats, där det icke kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka
öfver arbetets anordnande». Uttrycket »annan plats» har valts för att
från lagens tillämpning fritaga jämväl arbete, som utföres under förhållanden,
hvilka i lika mån som det i hemmet utförda undandraga detsamma
arbetsgifvarens tillsyn, t. ex. i en arbetskamrats hem.

Beträffande affattningen af kommittéförslagets 1 § i öfrigt har,
med hänsyftning på vissa i förslagets motivering anförda förtydligande
exempel, anmärkts, att orden »användes kvinna till arbete uti företag,
som afser» etc. icke gärna, såsom i motiveringen uttalats, kunde anses
från lagens tillämpning utesluta rengöring af arbetslokalen, under det
att, i motsats till hvad motiveringen syntes afse, bestämningen »för utvinning,
tillverkning eller bearbetande af varor» otvifvelaktigt måste från

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. 17

lagens tillämpning utesluta målningsarbete samt arbete i tvätt- och
strykinrättningar.

Befogenheten af den första anmärkningen torde visserligen kunna
dragas i tvifvelsmål, då uttrycket »arbete uti företag» etc. synes beteckna
ett arbete, som ingår såsom ett led i företagets verksamhet, och ej hvilket
arbete som helst, som tillfälligtvis utföres för företagets räkning. Till
förekommande af misstolkning har emellertid paragrafen erhållit en något
förändrad formulering, hvarigenom tydligare angifves, att förevarande
lagrum afser ett mer stadigvarande, af företagets ändamål bestämdt arbete.

I afseende å den andra anmärkningen torde det ej kunna förnekas,
att det förutsättes en väl ansträngd tolkning af orden »utvinning, tillverkning,
eller bearbetande af varor» för att därunder kunna inbegripa
sådant arbete som t. ex. målning af en vägg eller arbete i en tvättoch
strykinrättning m. m. dylikt. Ifrågavarande bestämning synes dessutom
med lika skäl från lagens tillämpning utesluta sysselsättning i en
del andra företag af sådan beskaffenhet, att desamma måste anses vara
åsyftade i lagarna angående skydd mot yrkesfara och angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, eller
företag, som enligt kommitténs motivering äro afsedda att och väl
äfven böra inbegripas under nu förevarande lag. Hit torde vara att
räkna åtskilliga företag för rengöring, desinfektion, konservering, lagning
eller annan förbättring. Verksamhetens föremål synes nämligen i dessa
fall ej alltid vara att betrakta som en vara, åtminstone om man
därmed, såsom allmänna språkbruket tilläfventyrs fordrar, förstår föremål,
som gå i handelsmarknaden. Vidare torde ofta i nu afsedda fall ej
förekomma något bearbetande i egentlig mening, t. ex. vid kemiska
procedurer, och någon utvinning eller tillverkning kan det ofta nog
härvidlag ej blifva tal om. »Bearbetande» är för öfrigt olämpligt att
jämställa med »utvinning» och »tillverkning», då detsamma väl sällan
i och för sig kan sägas utgöra verksamhetens ändamål.

Då bestämningen »utvinning, tillverkning eller bearbetande af
varor» sålunda måste anses olämplig, har densamma ur paragrafen
uteslutits och dess ordalydelse i denna del ändrats till: »Sysselsättes
kvinna uti företag, som afser idkande af bergverks-, bruks- eller fabriksrörelse,
handtverk eller därmed jämförlig handtering eller annan dylik
industriell verksamhet och som drifves» etc. Med tillfogandet af orden
»därmed jämförlig handtering» har afsetts att under lagen tydligt inbegripa
såväl sådana företag som tvätt- och strykinrättningar som ock
andra, enligt hvad förut nämnts, med kommitténs formulering sannolikt
uteslutna former af industriell verksamhet.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sand. 71 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Det i 3 paragrafen andra stycket af kommitténs förslag stadgade
sättet för anmälan om inskränkning i arbetsledigketen på grund af
bestämmelserna i första stycket af samma paragraf har gifvit anledning
till såväl reservationer af två utaf kommitténs ledamöter som anmärkningar
från en stor del af de myndigheter — bland dem kommerskollegiiun —
hvilka yttrat sig öfver förslaget. Kommittén synes äfven vid affattandet
af detta lagrum hafva gått något för långt i sin sträfvan att göra lagen
så litet betungande som möjligt. Då arbetsgifvaren enligt kommitténs
förslag ej har att göra någon anmälan om den tid, hvarunder inskränkning
är afsedd att vidtagas, torde nämligen kontrollen å iakttagandet af de i
paragrafens förra stycke meddelade tidsbestämmelser blifva nära nog
omöjlig.

I den ena af berörda reservationer föreslås, att arbetsgifvaren
skulle åläggas att sist före utgången af kal e n d er n i än a den näst efter
den, hvarunder inskränkningen vidtagits, göra anmälan om inskränkningen,
dess anledning och de dagar, under hvilka inskränkningen varat.
En föregående anmälan om tiden för inskränkningen synes emellertid
från kontrollsynpunkt oundgängligen påkallad, ty hur skulle eljest
vederbörande inspektör komma i tillfälle öfvervaka, att icke inskränkningen
öfverskrides, eller att varna arbetsgifvaren för inskränkning utan
tillfyllestgörande anledning? Endast med sådan anordning af anmälningsskyldigheten
torde man för öfrigt kunna påräkna densammas ordentliga
fullgörande, hvilket åter utgör en nödvändig förutsättning för kontrollen
i förevarande afseende. Arbetsgifvaren riskerar nämligen alltid straff,
om han utan anmälan vidtager inskränkning och inspektören sedan råkar
att besöka arbetsstället. Men med skyldighet endast till efterföljande
anmälan skulle denna skyldighet, utom för det fall att inspektören besökt
arbetsstället eller eljest kunde antagas känna till den ifrågavarande åtgärden,
sannolikt komma att ofta med eller utan afsikt försummas.

Den andra reservationen, till hvilken kommerskollegium anslutit
sig, går ut på, att arbetsgifvaren före vidtagande af inskränkning,
som i paragrafen afses, skall göra anmälan därom med uppgift om
anledningen till inskränkningen, samt att han inom en vecka efter
inskränkningens upphörande skall anmäla det antal dagar, hvarunder
densamma varat. En sådan dubbel anmälningsskyldighet synes dock
onödigt betungande i de troligen ganska talrika fall, då arbetsgifvaren
kan på förhand uppgifva den tid, hvarunder han vill begagna sin rätt
att företaga inskränkning.

För att utan onödigt betungande af arbetsgifvaren bereda möjlighet
till en tillfredsställande kontroll har jag ansett mig böra vidtaga

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

sådan ändring- af tredje paragrafens andra stycke, att arbetsgifvaren
alltid skulle blifva förpliktad att före vidtagande af inskränkning göra
anmälan därom med uppgift om anledningen till densamma och om de
dagar, hvarunder den är afsedd att förekomma. Skulle arbetsgifvaren
ej kunna på förhand bestämdt beräkna den tid, hvarunder inskränkning
erfordras, får han uppgifva den tid, han ungefär tror sig behöfva. Finner
han sedermera, att denna tid ej räcker till, får lian göra ny anmälan
om de dagar, han anser sig ytterligare behöfva. Tages åter den anmälda
tiden ej fullt i anspråk, är han, om han så önskar, berättigad
att hos inspektören styrka detta förhållande för att vid senare anmälningar
under året kunna räkna sig denna outnyttjade tid till godo. Den sålunda
föreslagna anordningen medgifver arbetsgivare, som är i stånd att för en
längre tidrymd på förhand uppgifva de tider, hvarunder han önskar vidtaga
inskränkning — såsom kanske ej så sällan är fallet inom säsongyrkena
— att sammanfatta sina uppgifter angående flera sådana perioder
i en enda anmälan. Ej heller torde det skäligen kunna förvägras
arbetsgivare att låta sin anmälan afse vissa under hvarje år tills vidare
återkommande perioder.

Under erinran att arbetsgifvaren mången gång stode skäligen
främmande för arbetets anordnande inom ett företag, samt att det syntes
hardt, att han i sådant fall skulle drabbas af ansvar för försummadt
iakttagande af lagens föreskrifter, har kommittén föreslagit, att i lagen
skulle införas en bestämmelse af innehåll, att, om arbetsgifvaren förmår
visa, att en åtalad förseelse mot lagens föreskrifter icke skäligen kan
läggas honom till last, han skulle vara från ansvar fri, och att åtalet i
sådant fall skulle kunna riktas mot vederbörande arbetsledare.

Utan att för närvarande vilja närmare inlåta mig på frågan om
befogenheten af en dylik föreskrift, för hvilken åtskilligt synes tala,
vill jag härvid allenast erinra, att det knappast synes lämpligt, att, så
länge en motsvarande bestämmelse saknas inom lagstiftningen i öfrigt,
ett stadgande, sådant som det här föreslagna, hvilket torde innefatta ett,
principiellt sedt, icke oviktigt afsteg från hittills inom vår lagstiftningtillämpade
grundsatser, införes i nu föreliggande författning; och har
bestämmelsen därför ur förslaget uteslutits.

De i kommittéförslagets 9 § införda bestämmelserna om skyldighet
för allmän åklagare att utan särskild angifvelse åtala förseelse mot
lagen eller att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom angifves
af bergmästare eller yrkesinspektör, hafva såsom öfverflödiga ur förslaget
uteslutits. Motsvarande bestämmelser förekomma icke heller i
den s. k. minderårighetslagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

1 öfverensstämmelse med det i konventionen i sådant afseende
lämnade medgifvande, har kommittén i sitt förslag upptagit en bestämmelse
om uppskof till den 1 januari 1919 med författningens tillämpning
å framställning af råsocker ur betor, kardning, kamning och spinning af
ull'' samt å vissa arbeten vid grufföretag. Två reservanter inom kommittén,
hvilkas mening vunnit understöd såväl af kommerskollegium som
äfven af åtskilliga andra af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget,
hafva emellertid ansett berörda bestämmelse böra ur lagen uteslutas.
De af reservanterna åberopade skälen, att bestämmelsen endast
skulle komma att beröra ett fåtal arbeterskor och detta antagligen blott
under någon kortare tid af året, men möjligen under öfvergångstiden
lända till ökning af det kvinnliga nattarbetet inom nämnda branscher,
synas otvifvelaktigt värda beaktande. Då härtill kommer, att det onekligen
från rättssynpunkt måste förefalla stötande, om kvinnligt nattarbete
under en följd af år skulle vara tillåtet i afseende å några särskilda slag
af sysselsättningar, kanske i vissa fall inom samma företag, där eljest
förbud gällde, och utan att dessa sysselsättningars egen beskaffenhet
motiverade en undantagsställning, har jag ansett ifrågavarande bestämmelse
böra ur lagen utgå.

Ofriga vidtagna smärre ändringar i kommittéförslaget, hvilka äro af
hufvudsakligen redaktionell natur, torde jag icke behöfva närmare motivera.

Sedan departementschefen härefter uppläst det ifrågavarande författningsförslaget,
sådant det af honom blifvit tillstyrkt, anförde han
vidare:

Det lagstiftningsområde, inom hvilket nu ifrågavarande författning
faller—näringslagstiftningen— tillhör utan tvifvel Konungens ekonomiska
lagstiftning. Öfver såväl lagen om yrkesfara som lagen angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke inhämtades
emellertid Riksdagens yttrande; och torde därför jämväl nu ifrågavarande
författning:sförslag böra Riksdagen föreläggas. Då förslag till förordning
om yrkesfara förelädes Riksdagen, åtnöjde sig emellertid icke Riksdagen
med att afgifva yttrande öfver förslaget, utan antog för sin del en lag
i ämnet. Detsamma skedde ock vid framläggandet af förslag till förordning
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke. Med afseende å den sålunda af Riksdagen intagna ståndpunkt
och nu ifrågavarande lagstiftnings ganska ingripande natur kundo
det visserligen ifrågasättas, huruvida icke nu ifrågavarande förslag borde
behandlas i den ordning, 87 § regeringsformen föreskrifter. Då emellertid
detta skulle förutsätta inhämtande af högsta domstolens yttrande
öfver förslaget, men det under sådan förutsättning icke torde blifva

Lagutskottets Utlåtande N:o 76■ 21

möjligt att framlägga förelaget för innevarande års Riksdag, hviiket
åter med afseende å den i konventionen bestämda tiden för dess ratificerande
är nödvändigt, synes det mig lämpligast att i nu förevarande fall
förfara på enahanda sätt, som skett beträffande de s. k. yrkesfare- och
minderårighetslagarna.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte besluta att
inhämta Riksdagens yttrande öfver ifrågavarande författningsförslag,
med förklarande därvid att Eders Kungl. Maj:t vill, efter emottagande af
Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och
förordna om författnings utfärdande i ämnet.»

Såsom bilaga till det propositionen åtföljande utdrag af statsrådsprotokollet
har i öfversättning fogats transumt af den däri omnämnda
konvention, hvilket transumt är af följande lydelse:

“Internationell konvention

angående förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta uti industrien.

Art. 1.

Industriellt nattarbete skall vara förbjudet för alla kvinnor, utan
hänsyn till deras ålder, med här nedan angifna undantag.

Denna konvention äger tillämpning på alla sådana industriella
företag, hvari användas flera än tio arbetare och arbeterskor; den skall
i intet fall tillämpas på företag, där icke andra än medlemmar af samma
familj användas.

På hvar och en af de kontraherande staterna ankommer att bestämma,
hvad som är att förstå med industriella företag. Till sådana
skola dock i hvarje fall räknas grufvor och stenbrott äfvensom industriella
företag för tillverkning och bearbetning af varor; hvarje lands
lagstiftning äger att i sistberörda afseende bestämma gränsen emellan,
å ena sidan, industri och, å andra sidan, landtbruk och handel.

Art. 2.

Den tid för natthviia, som i föregående artikel åsyftas, skall hafva
en varaktighet af minst elfva timmar i följd; i dessa elfva timmar skall,
oberoende af hvarje lands lagstiftning, inbegripas liden från klockan 10
på aftonen till klockan 5 på morgonen.

Konventionen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76,

Dock må uti sådana stater, där nattarbetet för vuxna kvinnor,
använda inom industrien, ännu icke utgör föremål för lagstiftning, varaktigheten
af den oafbrutna hvilotiden kunna för en öfvergångsperiod
af högst tre år begränsas till tio timmar.

Art. 3.

Förbudet mot nattarbete må upphäfvas:

1) i fall af »förce majeure», då uti ett företag uppkommer ett
afbrott i driften, hvilket varit omöjligt att förutse, och som icke är
periodiskt återkommande;

2) i det fall, att arbetet afser råvaror eller varor under beredning,
hvilka äro underkastade mycket hastig förvandling, och så finnes
nödigt till förekommande af en eljest oundviklig förlust af dessa varor.

Art. 4.

Uti sådana industrier, som äro underkastade årstidernas inflytande,
äfvensom i hvarje annat företag, då undantagsförhållanden inträffa, må
varaktigheten af den oafbrutna tiden för natthvila inskränkas till tio
timmar under sextio dagar af året.

Art. 5.

Det tillhör hvar och en af de kontraberande staterna att vidtaga
de administrativa åtgärder, som äro nödiga för att å dess område trygga
en noggrann tillämpning af förevarande konvention.

Regeringarna skola på diplomatisk väg meddela hvarandra de
lagar och författningar, som nu gälla eller framdeles kunna utfärdas
rörande det ämne, konventionen afser, äfvensom periodiska rapporter
angående tillämpningen af dessa lagar och författningar.

Art. 6.

Bestämmelserna i denna konvention skola icke äga tillämpning
i afseende å en koloni, besittning eller protektorat, med mindre
meddelande härom i dess namn genom moderlandets regering lämnats
till schweiziska förbundsrådet.

Moderlandets regering kan vid lämnande af meddelande om en
kolonis, besittnings eller protektorats anslutning förklara, att konven -

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

tionen ej skall äga tillämpning å sådana inhemska arbeten, hvarå tillsyn
skulle vara omöjlig.

Art. 7.

I utomeuropeiska stater, äfvensom i kolonier, besittningar eller
protektorat må, då klimatet eller den infödda befolkningens lefnadsförhållanden
så fordra, varaktigheten af den oafbrutna tiden för natthvila
vara kortare än hvad denna konvention föreskrifver, under villkor likväl
att mot förkortningen svarande hvilotider medgifvas under dagen.

Art. 8.

Denna konventiou skall ratificeras och ratinkationshandlingarna
deponeras hos schweiziska förbundsrådet senast den 31 december 1908.

öfver depositionen skall upprättas protokoll, hvaraf bestyrkt afskrift
skall på diplomatisk väg tillställas hvar och en af de kontraherande
staterna.

Denna konvention skall träda i kraft två år efter afslutandet af
protokollet öfver depositionen.

Den tidrymd, efter hvilken konventionen skall träda kraft, skall,
i stället för två, utgöras af tio år beträffande:

1) fabriker, hvarest framställes råsocker ur betor;

2) kardning, kamning och spinning af ull;

3) arbeten under bar himmel vid grufföretag, där dessa arbeten
under minst fyra månader årligen förhindras genom klimatiska inflytanden.

Art. 9.

De stater, som icke undertecknat denna konvention, kunna förklara
sin anslutning genom framställning till schweiziska förbundsrådet,
hvilket skall meddela framställningen till hvar och en af de kontraherande
staterna.

Art. 10.

De i art. 8 angifna tider för ikraftträdandet af denna konvention
skola för sådana stater, som icke undertecknat konventionen, äfvensom
för kolonier, besittningar eller protektorat räknas från dagen för deras
anslutning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.
Art. 11.

Denna konvention kan icke uppsägas, vare sig af de stater, som
undertecknat densamma, eller af sådana stater, kolonier, besittningar
eller protektorat, kvilka biträdt densamma efteråt, före utgången af en
tidrymd af tolf år från tiden för afslutandet af protokollet öfver ratifikationshandlingarnas
deposition.

Därefter kan konventionen uppsägas från år till år.

Uppsägningen har icke verkan förrän ett år, efter det den skrift
ligen tillställts schweiziska förbundsrådet af vederbörande regering eller,
i fråga om en koloni, besittning eller protektorat, af moderlandets regering;
förbundsrådet skall omedelbart gifva regeringen i hvarje af de öfriga
kontraberande staterna del af uppsägningen.

Uppsägningen har endast verkan i afseende å den stat, koloni,
besittning eller protektorat, i hvars namn den gjorts.

Till bekräftelse häraf hafva de befullmäktigade ombuden undertecknat
förevarande konvention.

Som skedde i Bern den tjugusjätte september nittonhundrasex i
ett enda exemplar, som skall förvaras i schweiziska edsförbundets arkiv,
och hvaraf en till riktigheten bestyrkt afskrift skall på diplomatisk väg
tillställas en hvar af de kontraherande staterna.»

■»

Herr Kvarnvelin»’
motion.

Herr Kvarnzelius’ omförmälda motion är af följande lydelse:

»Genom nådig proposition n:o 156 har Knngl. Maj:t begärt Riksdagens
yttrande öfver förslag till förordning angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.

Emellertid har Riksdagen vid föregående tillfällen, då fråga varit
om bestämmelser angående arbete i industriellt yrke, häfdat den uppfattningen,
att dylika bestämmelser skulle vara lag, beroende af Riksdagens
och Kungl. Maj:ts samfälda lagstiftning.

Så var förhållandet 1889, då Riksdagen antog »Lag angående
skydd mot yrkesfara» och likaledes 1900, då »Lag angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke» af Riksdagen
antogs. Vid båda dessa tillfällen hade Kungl. Maj:t, liksom nu, framlagt
förslag till »förordning», hvaröfver endast begärdes Riksdagens 3-ttrande.

I nu förevarande proposition uttalar visserligen föredragande
departementschefen den uppfattningen, att ifrågavarande lagstiftning hör

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

till Konungens ekonomiska lagstiftningsområde, men medgifver tillika
att, på grund af Riksdagens förut intagna ståndpunkt och ifrågavarande
lagstiftnings ganska ingripande natur, det kunde ifrågasättas, huruvida icke
förslaget borde behandlas i den ordning 87 § regeringsformen föreskrifver.

Enda anledningen, hvarför så icke skett, synes vara att i den
konvention, som ligger till grund för förslaget, föreskrifves, att ratifikationshandlingarna
skola vara deponerade senast den 31 december 1908, och
sålunda, om Riksdagen skulle blifva i tillfälle att pröfva förslaget, tiden
icke medgaf inhämtande af högsta domstolens yttrande öfver detsamma,
och har föredragande departementschefen därför funnit lämpligast att i
nu förevarande fall förfara på enahanda sätt som skett beträffande de
s. k. yrkesfare- och minderårighetslagarne.

För egen del är jag mycket tveksam angående lämpligheten af
en lagstiftning på ifrågavarande område enbart för kvinnor, men om
en sådan lagstiftning skall komma till stånd, finner jag det uppenbart,
att bestämmelser af så ingripande natur icke böra få meddelas annorlunda
än af Konung och Riksdag gemensamt.

Under förutsättning att ifrågavarande förslag principiellt vinner
Riksdagens bifall och i öfverensstämmelse med af Riksdagen förut intagen
ståndpunkt och för att härvid få likformighet i skyddslagstiftningen,
samt då sådana skäl, som bestämt föredragande departementschefens
ståndpunkt, icke föreligga för Riksdagen, så tillåter jag mig hemställa,
att den författning, som Riksdagen med anledning af Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition n:o 156 kan komma att godkänna, måtte af
Riksdagen för dess del antagas såsom Lag, beroende af Riksdagens och
Kungl. Maj:ts samfälda lagstiftning.»

Herr Lindhagen har i sin förut omnämnda motion anfört följande: ,Hcrr Lind''

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition, n:o 156, angående agens mot,on‘
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag, får jag anhålla: att Riksdagen — med förklarande, att ifrågavarande
proposition ej kan i sin nuvarande affattning bifallas — måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast
möjligt låta utreda, i hvad män inom industriella och därmed
närbesläktade arbetsområden män och kvinnor sysselsättas med nattarbete
på ett för hälsan skadligt sätt samt därefter vidtaga de åtgärder,
som kunna vara ägnade att af hjälpa berörda missförhållande under
behörigt skyddande tillika af de arbetandes utkomstmöjligheter.»

Bih. till Rik sd. Prat. 1908. 7 Sami. 71 Höft.

Utskottets

yttrande.

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Den störa utveckling industrien i senare tid undergått och den
utsträckta arbetsfördelning, som däraf följt, har gjort det för staterna
nödvändigt att genom lagstiftning ingripa till skydd för den i de
industriella yrkena arbetande personalen, för dess värjande mot de
med arbetet förenade faror och mot öfveransträngning. Så har varit
förhållandet äfven i vårt land, där hvad speciellt kvinnoarbetet beträffar
genom lag af den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke förbud meddelats att till arbete
under jord, grufva eller stenbrott använda kvinna äfvensom att sysselsätta
kvinna, som födt barn, med arbete i industriellt yrke under de
fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarbetyg
styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet. I hvad mån
samhället bör reglerande ingripa till skydd för arbetaren inom de industriella
yrkena, måste emellertid bero af de faktiska förhållandena.
Dessa gestalta sig naturligtvis olika i olika länder, och hvad som är
erforderligt eller lämpligt i ett land, är gifvetvis därmed icke passande
i ett annat.

Såsom framgår af statsrådets och chefens för finansdepartementet
härofvan intagna yttrande till statsrådsprotokollet, är det förslag till
förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag, hvaröfver Kungl. Maj:t genom ifrågavarande
proposition inhämtat Riksdagens yttrande, byggdt på en i Bern den
26 september 1906 afslutad internationell konvention i ämnet. Den
ifrågasatta förordningens ändamål och omfattning angifves i dess 1 §
— jämförd med 11 § —, som motsvarar konventionens 1 och 2 artiklar.
Däraf framgår, att förordningen afser att tillförsäkra kvinna, som användes
i där omförmäld industriell verksamhet, oafbruten ledighet från
arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, samt att i denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan tio på aftonen och klockan fem på
morgonen. Häruti äro sedermera vissa inskränkningar gjorda, dels
med hänsyntagande till tillfälliga inträffande omständigheter, nämligen,
enligt 2 §, dels af mera generell natur, såsom i 3 och 4 §§. I fråga
om inskränkningarna är äfven att anteckna, att, i enlighet med konventionens
artikel 8, tiden för den ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande
föreslagits till den 1 januari 1911, dock att den i förslagets
1 § föreskrifna ledighet från arbetet må under en öfvergångsperiod af
tre år från nyssnämnda dag uppgå till allenast tio timmar hvarje
dygn. Att beakta är, att konventionen enligt sin artikel 11 icke kan
af stat, som biträdt densamma, uppsägas före utgången af en tidrymd
af tolf år från tiden för afslutandet af protokollet öfver ratifikations -

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. 27

handlingarnas deposition, som skall hafva skett före den 31 december
1908.

Då utskottet för sin del icke knnnat förorda en sådan lao-stiftnine:
för vårt land, som den sålunda ifrågasatta, vill utskottet här nedan
angifva de hufvudskål, som härutinnan varit för utskottet bestämmande.

Af den officiella fabriksstatistiken framgår, att år 1896, som är det
första år, under hvilket det nu gällande systemet med afseende på fabriksstatistikens
omfattning tillämpades, användes vid fabriksarbetet i vårt land
163,511 manliga och 38,782 kvinnliga arbetare, eller tillsammans 202,293.
För år 1905, det sista för hvilket uppgifter föreligga, var de manliga fabriksarbetarnes
antal 227,176 och de kvinnligas 53,819, eller tillsammans
280,995. ökningen under dessa nio år var för båda kategorierna öfver
hufvud taget relativt lika eller omkring 39 procent, och utgjorde, hvad
arbeterskorna beträffar, icke mindre än 15,037. Under de senare åren
har däremot ökningen per år varit relativt störst för de kvinnliga
arbetarna; år 1903 visar nämligen en ökning mot nästföregående år af
2,8 0 procent för de manliga arbetarne och 3,91 procent för de kvinnliga,
under det att motsvarande siffror för 1904 voro 2,15 procent och 3,8 6
procent samt för 1905 respektive 0,8 o procent och 2,5 6 procent.

Enligt de på delvis annat material än fabriksstatistiken grundade
uppgifter, afseende år 1905, som lämnats af den kommitté, den s. k.
yrkesfarekommittén, som den 4 november 1907 afgifvit betänkande
och förslag i det föreliggande ämnet, belöpte sig de arbetsställen, där
kvinnliga arbetare voro anställda, till 3,937 och arbeterskornas antal
till 52,098, af hvilka dock endast 47,576 kommo på de 1,622 arbetsställen,
där arbetarnes antal uppgick till öfver tio och som följaktligen
berördes af här ifrågavarande lagstiftning. Af uppgifterna framgår
vidare, att nattarbete af ett eller annat slag för de kvinnliga arbetarna
förekom vid 205 arbetsställen samt att 2,904 arbeterskor däri deltogo.
Af dessa hade 749 nattarbete på skift, 97 annat ordinarie nattarbete
samt 2,058 mera tillfälligt nattarbete på öfvertid. Med iakttagande af
de i förslagets 3 och 4 §§ medgifna inskränkningar skulle antalet
kvinnliga nattarbetare dock reduceras till 2,407.

Äfven om det antal kvinnor, som sålunda skulle falla under lagstiftningen
i fråga, ännu så länge för vårt lands vidkommande är jämförelsevis
litet, ådagalägga dock redan de anförda siffrorna sannolikheten
af samma lagstiftnings för framtiden alltmer omfattande betydelse.
Det är tydligt, att ensamt det husliga arbetet icke räcker till för kvinnans
förvärfsbehof, samt att af denna och andra anledningar många och allt
fler bland dem med eller mot sin vilja sökt och komma att söka sin

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

utkomst inom den alltjämt tillväxande industrien. Det är äfven klart,
att, i den mån antalet af de inom industrien arbetande kvinnorna ökas,
de faror, som för dem äro förenade med sådant arbete, jämväl blifva
mera omfattande. En af dessa faror är naturligen äfven det öfverdrifna
nattarbetet, som för individens hälsa ofta måste vara menligt.
Å andra sidan är och förblir nattarbete inom vissa industrier nödvändigt.
Frågan blir då, huruvida de skäl, som anförts till stöd för lagstiftningen
i fråga, nämligen omsorgen om det uppväxande och kommande
släktet och hänsynen till kvinnans i jämförelse med mannen svagare
kroppskonstitution, kräfva en så vidtgående inskränkning i kvinnans
frihet att lämpa arbetstiden efter i hvarje fall föreliggande förhållanden
och behof, som här påyrkas och som skulle förblifva gällande under
den i konventionen bestämda tiden af tolf år, samt huruvida verkligen
ett bättre sakernas tillstånd är att vänta af det ifrågasatta förbudet,
hvilket afser såväl mera regelmässigt nattarbete på skift som tillfälligt
öfvertidsarbete under den för natthvilan afsedda tiden.

Det är väl sannt, att kvinnan är mannen underlägsen i kroppsstyrka,
men hennes arbete tages i allmänhet icke i anspråk i de fäll,
där sådan större styrka behöfves. 1 många andra afseenden är hon
otvifvelaktigt mannen jämbördig och i en del hänseenden honom måhända
öfverlägsen. Hvad angår den kvinna, som vid sidan af uppfyllandet
af sina plikter såsom hustru och moder, äfven måste med särskildt
arbete därutöfver bidraga till familjens uppehälle, följer det ingalunda
af, att hon förbjudes arbeta i fabriken eller å sin arbetsplats utom
hemmet under natten, att hon kan eller får använda denna tid af dygnet
till hvila eller vederkvickelse. Hennes bestyr med hemmet och barnen
måste måhända i anledning af förbudet blott mera helt förläggas till
samma tid. Men när denna tid kommer, är hon kanske efter ett till
följd af förbudet mera oafbrutet arbete under dagen mindre förmögen
att ägna hemmet den vård, som då kan hafva varit i samma grad behöflig.
En annan ej mindre beaktansvärd följd af det ifrågasatta förbudet
synes blifva en större svårighet för den inom industrien arbetssökande
kvinnan, att, sedan hennes handlingsfrihet på arbetsmarknaden
så inskränkts, som genom förbudet skulle ske, konkurrera med mannen
inom de yrken, som skulle drabbas af detsamma. Då inom dessa yrken
kvinnan ej längre kan utföra det fortfarande lika behöfliga nattarbetet,
synes nämligen hennes arbetskraft där komma att blifva mindre begärlig.
En fabrik, där regelbundet nattarbete måste förekomma, lärer
väl ofta ej vara villig att hålla sig med en kvinnlig daguppsättning
och en manlig nattuppsättning. Och äfven i fråga om de industrier,

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

där endast tillfälligt öfvertidsarbete på natten beköfver förekomma,
synes det vara ganska möjligt, att kvinnorna uteslutas, emedan de ej
få användas i händelse af behof. Om också detta ej inträffar, synes
dock med sannolikhet kunna af förbudet förväntas en reduktion af
aflöningen för kvinnans arbetsprestation inom många industrier, där
kanske utan detsamma skulle hafva gällt orubbad principen: lika lön för
lika arbete. Af nu anförda förhållanden synes kunna följa, att kvinnan
mer och mer dragés bort från fabriksarbetet och i stället söker sig
den inkomst, hon eller hennes hem behöfver, genom hemarbete, som ej
inbegripits under skyddslagstiftningen. I hemmen, i små osunda lokaler
utföres då arbetet från fabrikerna mot endast underbetalning. I
stället för att arbeterskan förut var i stånd att med det högre betalda
arbetet i fabriken, som ibland måste utföras under natten, väl sörja för
både sig och hemmet, äger hon kanske just till följd af skyddslagstiftningen
ej längre förmåga därtill.

En omständighet att vid bedömande af den ifrågasatta lagstiftningens
lämplighet äfven räkna med, synes utskottet vara deras uttalade mening
i ämnet, hvilka närmast beröras af densamma. I detta afseende må
framhållas, att, enligt hvad som framgår af det förutnämnda kommittébetänkandet,
såväl Fredrika-Bremer-förbundet som Typografiska kvinnoklubben
och Socialdemokratiska kvinnokonferensen ställt sig afvisande
mot den ifrågasatta lagstiftningen.

Med hvad utskottet nu yttrat vill utskottet långt ifrån hafva förnekat,
att den inom industrien arbetande kvinnans ställning inom vårt
land kan genom lämpliga åtgärder förbättras. Såsom lämpliga sådana
från statens sida må särskildt framhållas förhindrandet i vidsträcktare
mån, än enligt gällande lag är stadgadt, af minderårigas och unga
kvinnors öfveransträngning, minskande af yrkesfarorna och införandet
af kvinnlig yrkesinspektion. Frågan om nya och förbättrade lagstiftningsåtgärder
i dessa hänseenden är föremål för behandling af den af
Kungl. Maj:t den 20 januari 1905 för sådant ändamål tillsatta, ofvan
omförmälda s. k. yrkesfarekommittén. En åtgärd att i detta sammanhang
omnämna är äfven innevarande riksdags i anledning af enskild
motion fattade beslut att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
frågan om moderskapsförsäkring under statens medverkan.

Liksom utskottet af anförda skäl icke kunnat tillstyrka den nu
ifrågasatta lagstiftningen angående förbud mot kvinnors nattarbete, har
utskottet icke heller ansett sig kunna förorda den i herr Lindhagens
härofvan omförmälda motion gjorda framställning, att Riksdagen måtte

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

hos Kungl. Maj:t begära en sådan både män och kvinnor omfattande
utredning, som däruti påyrkats. I nämnda hänseende vill utskottet fästa
uppmärksamheten på det nyss omförmälda redan pågående kommittéarbetet.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:

l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att den i herr Kvarnzelius’ förevarande motion
gjorda framställning måtte anses besvarad af utskottets
hemställan under l:o); samt

3:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Reservationer:

af herrar Widén, Jansson i Edsbäcken och Persson i Malmö, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte såsom lag för sin del godkänna
det genom förevarande proposition framlagda
författningsförslag; samt

af herr Lindhagen, som anfört:

»Det gifves oåterkalleligen en kvinnofråga, som väntar på sin lösning.
Den" leder i högre mening sitt ursprung från det obestridliga
förhållandet att kvinnan är på en gång människa och en personlighet
för sig med sina särskilda andliga bestämningar. Från denna sida
sedt är kvinnorörelsen utbrottet af kvinnonaturens ouppfyllda trängtan
efter utveckling och efter utvecklingens medel: kunskaper, arbete och
sj älf bestämning.

All utveckling förmedlas emellertid af samhället. Det är således
där, som äfven kvinnans utveckling måste äga rum. Kvinnorörelsen
betyder därför praktiskt sedt kvinnans utträde i det sociala lifvet. Hon
har förut med mannen delat familjelifvet eller hemmet. Hon skall med
tiden äfven taga sin halfva anpart af samhället.

När nu kvinnan träder in i det sociala lifvet, möter hon främmande
förhållanden, då samhället under långliga tidsskeden tillhört mannen och
danats närmast efter hans behof och skaplynne. Enligt utvecklingens
lag skall det blott efter långvariga evolutioner lyckas kvinnan bryta
samhällets motstånd och finna sig till rätta därstädes. Kvinnorörelsen
blir således också liktydig med kvinnans kamp mot samhället, hvilken
väl att märka icke är att likställa med en strid mot männen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Ur dessa synpunkter måste följaktligen såvidt jag förstår äfven
bedömas det nu föreliggande omstridda förslaget till förbud för kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.

Första frågan är då, huruvida ett dylikt allmänt förbud för kvinnor
till skillnad från män är ett medel eller ett hinder för kvinnorna i deras
ofvannämnda väg till utveckling. Mycken hänsyn måste därvid ägnas
kvinnornas egen opinion, den opinion bland dem, som sökt lösgöra sig
från häfdvunna föreställningars tryck och tänka själfständigt öfver kvinnornas
frågor. Må man därför ej för hastigt expediera saken efter gamla
formulär utan stanna något i eftertanke, huruvida ej vid sidan af de
djupa ledens gemensamma frammarsch mot bättre tider kvinnorörelsen är
en stark strömning för sig, som måste med egna vågor gå genom hafvet.

De fyra nordiska folken hafva ännu icke genomfört ensidigt
förbud för kvinnors nattarbete inom industrien. Mången anser, att
detta är en efterblifvenhet. Men är detta så alldeles säkert? Det fälldes
en gång ett ord söder ifrån, att ljuset kommer från norden. Det
ordet gällde särskildt kvinnofrågan. År 1901 åstadkommo danska kvinnor
från skilda läger, att den då i Danmark väckta frågan bordlädes. Samma
strid föres nu i Sverige, då saken genom den förevarande kungl. propositionen
kommit på dagordningen. I Norge och Finland är diskussionen
i full gång bland kvinnorna för att man må vara beredd, när tilläfventyrs
afgörandet äfven där en gång kommer. De nordiska kvinnorna
äro säkerligen pioniärer i förhållande till sina medsystrar i det öfriga
Europa. Den kvinnliga politiska rösträtten har också i Norden haft
sina första genombrott.

För att nu öfvergå till själfva saken, är det obestridligt, att
regelbundet nattarbete är skadligt och särskildt när det äger rum under
de ohälsosamma inflytelser, hvarmed industriellt arbete ofta bedrifves.
Det kan då vid första påseendet förefalla som om ett förbud för kvinnors
nattarbete i industriella yrken vore en själfklar och riktig sak. Visserligen
invändes, att förbudet äfven bör omfatta män. Härtill svarar
man till synes också med fullt fog, att allt ej kan vinnas på en gång.
Förslaget är i alla fall ett steg i rätt riktning och därför bör man taga
det som erbjudes.

Så enkel är dock saken säkerligen icke. Vid närmare eftersinnande
upptorna sig en mängd andra synpunkter, som icke kunna förbises.

Man får sålunda till en början väl akta sig för att i sin
välmening på något omfattande och obehörigt sätt kränka de 1113mdiga
kvinnornas oförgripliga rätt till arbete. Detta är icke att proklamera
någon förkastlig konkurrens med männen. Det är en ele -

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

mentär rätt, som tillkommer individen såsom sådan. Här får ej finnas
någon skillnad mellan man och kvinna, lika litet som en dylik skillnad
såsom princip någonsin skulle tillåtas mellan olika kategorier af män.
Redan härutinnan verkar förslaget i sitt framträdande brutalt genom att
det utan vidare skär hela kvinnosläktet såsom sådant öfver en kam.
Man får en viss förnimmelse af, att det sticker fram något så att säga
af bockfoten i det gamla omhuldade programmet om allmän och lika
politisk rösträtt. När det gällde medborgarrätt voro enligt detta program
själffallet ur räkningen: kvinnor, barn, dårar och brottslingar. Detta
program vidhålles som bekant ännu i Sverige.

Vid närmare granskning finner man också, att själfva utgångspunkten
eller att kvinnor i gemen mer skadas af nattarbete än männen
grundar sig mera på ett antagande än verklig kännedom, huru därmed
förhåller sig. Det är ju antagligt att i vissa fall så kan vara förhållandet,
i andra åter är det säkerligen icke så. Ja, kanske det äfven gifves fall,
där männen mindre än kvinnorna stå ut med nattarbetet. Skall här
börjas med ett reformarbete måste det börjas yrkesvis och helst
först med de yrken, där missförhållandena äro störst. Visar det sig
därvid, att inom något visst yrke nattarbete är alldeles ruinerande
för kvinnorna till skillnad från männen, må man då stänga detta yrke
för kvinnorna. Men kan nattarbete undvaras eller är nattarbetet i stort
sedt skadligt för både män och kvinnor, må man då lösa missförhållandena
lika för kvinnor och män. Ett belysande exempel, hur en reform
rätteligen bör gå, lämnar textilindustrien i England. Det var särskildt
med hänsyn till denna, som i England infördes förbud mot kvinnors
nattarbete. Men då i textilindustrien kvinnans arbete ej kan undvaras,
ledde detta i tillämpningen ej till att kvinnorna beröfvades sitt arbetsområde
utan föranledde i stället att de i industrien anställda männen
erhöllo samma förmåner, som man tillämnat kvinnorna.

Emellertid slå vi snart till återtåg ifrån denna ståndpunkt samt
fatta vår slutliga position i det påståendet, att lagens främsta ändamål
är att skydda de blifvande mödrarnas hälsa och krafter, och därmed
äfven det kommande och uppväxande släktets hälsa och utveckling.
Därför bör lagen till en början omfatta de gifta kvinnorna. Men äfven
de ogifta måste vara med, ty äfven de, säga vi, pläga understundom
föda barn. Ått äldre kvinnor, som ej längre hafva utsikt att blifva
mödrar, också införlifvas i våra omsorger, kan för konsekvensens skull
ej hjälpas.

Ett sådant sätt att tänka kan åtminstone ej sägas vara påfallande
riktigt. Man förbiser till en början det inflytande på släktets hälsa,
Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 7 Sami. 71 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

som i så hög .grad utöfvas jämväl af barnafadrens fysiologi. Det är
vidare här något, som man tycker sig känna igen. En insats i den
gamla rösträttslösen var, att kvinnornas hufvudsakliga uppgift bestod i
att blifva mödrar, och därför beböfde de ej politisk rösträtt. Det faller
sig lätt. att af samma skäl förklara kvinnosläktet i sin helhet böra
besparas arbete utan att man behöfver gifva någon anvisning på hvad
det skall försörja sig med. I hvarje fall är detta föga lmgnesamt för
kvinnorna, innan de blifva mödrar, och ännu mindre för den mängd
arbeterskor, som icke blifva det. Kvinnorna eller åtminstone de af
dem, som på något sätt drabbas af förbudet, kunna omöjligt vara med
på detta under annan förutsättning än att de verkligen erhålla lika god
utkomst och bättre vård i stället eller i nödfall försörjas af männen
såsom i gamla tider. Därpå inlåter sig emellertid ej undersökningen.
Klart är däremot, att mödrarna måste i främsta rummet och under alla
förhållanden skyddas. Vår lag har redan eu svag ansats därtill, om
den ens kan benämnas såsom sådan. Moderskapsförsäkringen, hvarom
denna Riksdag aflåtit en skrifvelse, utgör en riktigare och verkningsfullare
form för moderskapsskyddet.

Med detta är man inne på den föreslagna lagstiftningens verkningar
i stort sedt för kvinnorna och detta är naturligtvis hufvudsaken. Enligt
förslaget skulle af detsamma för närvarande beröras omkring 2,400 kvinnor,
af livilka de flesta ej användas i fullt nattarbete Titan endast i arbete på
öfvertid. Det synes vara ett ostridigt förhållande, att dessa kvinnor just
genom sitt öfvertidsarbete höra till de bäst aflönade industriarbeterskorna.
Hvad vinnes då genom lagen? Säkerligen ingenting annat än att de, man
velat gagna, äfventyra i lyckligaste fall att få bibehålla anställningar i
yrket med sämre afiöningar. I många fall få de söka sin utkomst
bäst de kunna på annat håll, merendels kanske inom den usla hemindustrien,
därför att arbetsgifvarne nödgas i stället anställa manliga
arbetare för att kunna hafva till hands arbetskraft, som får användas,
när öfvertidsarbete erfordras. För de kvinnliga arbetarna i allmänhet
stängas för framtiden de mest lönande arbetsområdena. Detta är för
kvinnorna en stor förlust äfven därutinnan, att det endast är de bäst
situerade arbeterskorna, som få tid och någon penning öfver till att
ägna omtanke åt höjandet af tillvaron för sina sämst lottade medsystrar.
Männen skola aldrig lägga in sin själ på detta, därom kan
man vara öfvertygad. Det är kvinnorna själfva, som skola göra det.
Den kungl. propositionen hoppas att de platser, som do till ersättning
antagna manliga arbetarna lämnat, i någon mån skola komma de bortstötta
arbeterskorna till godo. Då nu manliga arbetare gifvetvis ej an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

taga anställning med utsikt till nattarbete, om de ej därigenom få det
bättre, innebär redan detta ett direkt erkännande från Kungl. Maj:ts
sida, att lagen verkar till en försämring af det arbetande kvinnosläktets
lefnadsvillkor. Det kungliga förslaget åberopar ock, att nattarbete inom
vår industri hitintills förekommit endast för ett jämförelsevis ringa
antal kvinnor. Ett dröjsmål stadie därför sannolikt endast försvåra
öfvergången till de nya förhållandena. Detta är riktigt, då man ämnar
gå till väga så, att de anställda komma i sämre ställning än förut.
Söker- man åter reglera saken på det sättet, att de anställdas ställning
i allmänhet förbättras uppstå inga dylika svårigheter genom en ökad
tillströmning af kvinnliga arbeterskor.

Man får nu emellertid icke förbise, att hvad som drifver fram
den ifrågavarande lagstiftningen trots de förenämnda många betänkligheterna,
är icke blott dess erkännande i princip åt behofvet af en
skyddslagstiftning, utan också åtskilliga högviktiga lifsfrågor, som med
makt göra sig gällande.

En sådan realitet är det kvinnliga industriarbetets påtagliga skadliga
inverkan på hemmen. Arbetet i fabrikerna utbildar inga insikter
i sådana göromål, af hvilka familjens trefnad och ekonomi äro beroende.
Skall därtill arbeterskan såsom hustru fortsätta med fabriksarbetet, kan
det ej bli någon ordning med hemlifvet. Det ligger då nära till hands,
att vilja se kvinnorna borta från industriellt arbete i allmänhet. Till
detta mål blir då förbud för kvinnligt nattarbete ett steg och därför
är man med om detsamma. Men man vinner säkerligen ej detta i och
för sig eftersträfvansvärda syfte på dylika vägar. Man kan icke hejda
utvecklingens ström och de nya hemmen skapas ej genom förbud för
arbete. Enda utvägen torde nog vara att leda tidströmningarna, icke
tillbaka utan in i nya fåror. Så vidt jag förstår, kan detta ske,
bland annat, genom att bereda någorlunda lika lön för ogifta män och
kvinnor för samma arbete, och sedan öka lönen vid ingånget giftermål
samt låta hustrun uppbära denna högre lön såsom ersättning för sitt
arbete i hemmet. Då skulle man också finna en giltig utgångspunkt för
att kunna till en början såsom regel förbjuda allt industriellt arbete
af gifta kvinnor såväl dag som nattetid.

En annan sak, som här nog mycket spelar in, är fruktan från
männens sida för kvinnornas konkurrens på arbetsmarknaden. Man
säger visserligen ibland åt kvinnorna, att det ej anstår dem att anlägga
en så underordnad synpunkt, som att det här skulle för dem gälla att
upptaga en konkurrens med männen. Men anmärkarna besjälas härvid
själfva i icke ringa mån af just dessa konkurrensinstinkter. Det

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

manliga släktet vill ieke ogärna förbehålla arbetsfältet för sig själft samt
göra skillnad på kön med förglömmande, att män och kvinnor måste
vara kamrater. Särskildt framträder detta sätt att se i en ofta uttalad ovilja
öfver, att kvinnorna vilja intränga på arbetsområden, i hvilka männen
genom sina ansträngningar skapat goda aflöningsförmåner. Man kan
förstå dessa känslor. Men de kunna icke godtagas såsom uttryck för
någon bärande framtidstanke. Männen se gärna att bland deras led
rycka in oorganiserade manliga kamrater. De böra då förstå, att det
är en vinst för hela släktet, att allt större skaror af de kvinnliga medborgarna
komma upp i bättre villkor. Det går icke an, att man i
samhällsarbetet släpper den grundsatsen, att vi genom- arbetet för oss
själfva äfven skola arbeta för alla.

En farhåga, som äfven framliålles, är att man äfventyrar ett
bakslag i arbetareskyddslagstiftningen genom att ej nu antaga det
kungl. förslaget. År en sak i och för sig betänklig kan man dock med
den icke heller gagna det hela. Skyddslagstiftningen går fram på många
vägar och frågan om nattarbete för kvinnor är blott en af dem. Frågorna
om minderårigas arbete i industriella yrken, om yrkesinspektionens utsträckning
särskildt genom inrättande af kvinnliga yrkesinspektörer och
om särskilda skyddsanordningar är fortfarande under utredning af yrkesfarekommittén.
Denna kommitté skall såsom i kungl. propositionen omnämnes
äfven sysselsätta sig med missförhållandena i det s. k. hemarbetet
och hemindustrien för annans räkning. Denna riksdag har vidare
beslutat en särskild skrifvelse om moderskapsförsäkring. Förbättrad
försäkring mot yrkesfara är också under utredning. Den stora frågan
om normalarbetsdag i vissa yrken står på dagordningen och är föremål
för en riksdagsmotion. Genom flera af dessa åtgärder får man
säkerligen ett riktigare och mera praktiskt grepp äfven på frågan om
kvinnornas nattarbete än genom det nu framlagda hufvudsakligen teoretiska
förslaget. Återstår då frågan om en direkt reglering i erforderliga
fall af nattarbetet för både män och kvinnor, hvilket skulle ställa nattarbetsfrågan
på sin rätta plats. Man behöfver verkligen icke frukta, att
ens frågan om mäns nattarbete skall förhalas genom att förevarande
förslag får i sin nuvarande affattning förfalla. Snarare torde den
blifva mera aktuell genom att såsom vederbör sammanföras med den
kvinnliga nattarbetsfrågan. Det kan ifrågasättas, om de nattarbetande
männen själfva komma att ådagalägga något öfverdrifvet intresse för
sin nattarbetsfråga, sedan konkurrensen från kvinnorna väl blifvit nedslagen.
Betalningen för arbetet kommer alltid att blifva en hufvudsak

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. 37

och de hygieniska fordringarne bevakas nog ganska verkningsfullt af
fackföreningarne.

Det säges slutligen, att Sverige ej bör undandraga sig att deltaga i
dylika internationella överenskommelser. Vi skulle annars ådraga oss
en föga smickrande uppmärksamhet i utlandet. Häremot vill jag åberopa
hvad ofvan anmärkts därom, att kvinnofrågans mångahanda spörsmål
uppenbarligen icke ännu framförts med samma målmedvetenhet inom
Europas öfriga stater som i de nordiska länderna. Det är bättre att
vi bemöda oss att komma ifrån vår efterblifvenhet på alla de öfriga
obestridligen riktiga vägarne till en effektiv arbetareskyddslagstiftningän
att skynda oss att främst vara med på den enda, om hvilken man
kan säga, att den åtminstone är minst sagdt tvifvelsam. För öfrigt äro
de förhandlingar, som ledde till den ifrågavarande Bernkonventionen,
icke så synnerligen imponerande. En samling män ha sammankommit
för att obesedt underskrifva ett gammalt socialpolitiskt axiom utan att
ägna någon uppmärksamhet äfven åt en nyare tids tankar i det viktiga
ämnet. Ingen enda kvinna har fått deltaga i förhandlingarna, och inga
kvinnor rådfrågades. De synpunkter, som från kvinnohåll i denna
sak framhållas, kommo öfver hufvud taget icke alls på tal under förhandlingarna.
De danska delegerade sägas väl under hand omnämnt
för sin svenska kollega det motstånd mot saken, som enligt 1901 års
erfarenheter i Danmark vore att vänta från danska kvinnors sida; men
i de offentliga förhandlingarna röjde de danska delegerade icke något
härom. Icke heller frågans allt intimare samband med hemarbetet och
hemindustrien synes kommit till något öfvervägande inom kongressen.
Såsom i den kungi. propositionen upplyses hafva från vederbörande i
Schweiz, där initiativet till konventionen tagits, icke kunnat ens gifvas
besked, huruvida konventionen äfven inbegriper nyssnämnda arbetsområden.
I åtskilliga länder har man sedermera beslutit sig för att anse,
att så icke varit förhållandet. Den svenska yrkesfarekommittén stannade
i en motsatt mening, hvilket åter föranledt Kungi. Maj:t att i sitt förslaguttryckligen
uttala, att det icke afser de arbetsområden, där ett ingripande
mest behöfves.

Från kvinnligt håll har ifrågasatts, att frågan såsom omtvistad
och närmast berörande kvinnorna borde anstå, till dess att de genom
politisk rösträtt själfva blifva i tillfälle att bevaka sin talan. Man kan
hafva olika meningar om befogenheten af detta kraf. Det förhållandet,
att kvinnorna af statsmakterna nyligen åter förvägrats medborgarrätt
utgör i hvarje fall en särskild uppfordran att fördomsfritt beakta de synBih.
till Lik sd. Prot. 1908. 7 Sami. 71 Höft. 6

Lagutskottets Utlåtande N:o 76,

punkter, som framförts från deras sida. Då jag således försökt göra detta
och därvid vägt det ena mot det andra, har jag kommit till den öfvertygelsen
att Kungl. Maj:ts proposition icke bör i sin nuvarande affattning
bifallas. Visserligen är det onekligt, att det principiella syftet i förslaget
är riktigt och måste fasthållas. Men man bör säkerligen gå fram andra
vägar. På åtskilliga af dessa äro vi såsom ofvan framhållits redan inne.
Återstår således den väg, som närmast anknyter sig till förslaget och
som återfinnes i min motion, hvilken afser utredning om nattarbete för
både män och kvinnor samt omfattar icke blott industriella utan äfven
därmed besläktade arbetsområden, däribland särskildt det af den större
industrien beroende hemarbetet och hemindustrien.

Det hemställes följaktligen:

att Riksdagen — med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kan i sin nuvarande
affattning bifallas — måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, i hvad mån inom industriella
och därmed besläktade arbetsområden män och kvinnor
sysselsättas med nattarbete på ett för hälsan skadligt
sätt samt därefter vidtaga de åtgärder, som kunna
vara ägnade att afhjälpa berörda missförhållande under
behörigt skyddande tillika af de arbetandes utkomstmöjligheter.
»

Det skulle bär antecknas, att herrar Budebeck, Lilliesköld, Fahlén
och Åkerlund icke inom utskottet deltagit i den slutliga behandlingen
af detta ärende.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 190S