Lagutskottets Utlåtande N:o 76 (Utlåtande 1898:LU76 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

!•: U . !'' ! • ''• .Ui-.i- '' Hi ! . . •''

•i >!•«''. ‘jt'':''M ;tjt ^jL!i'',;wuä; f

: . r/4 • .-i,•?Ztii''• 1 <V.i fii; . H ■ . f; f* T-:7ri*io.5

!-jb iiavjH-r : ,r,u.

.;tvfvJ''to ’ :t-.*-yu J ■■■•''«''.•) t;u; . :

,Y:o 76*.

•'' •''* ■ s] •> i sj.! Hg''<> i its’< H I ■ fl ii" . ! UV}\ ■

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1898, kl. 3 e. m.

;[ : rf >f t tf iU"i\ ■''.•Airto\s$h}i :.ti *.i

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen.

Genom proposition, n:o 59, af den 4 sistlidne februari, hvilken af
båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för nämnda dag, föreslagit Riksdagen att antaga
följande

Lag

om ändrad lydelse af vissa delar af vårnpligtslågén.

Härigenom förordnas, att § 25 mom. 1, § 28 inom. 1 och 2 samt
§ 36 mom. 1 värnpligtslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus annorstädes än å Gotland inskrifne värnpligtige,

samt

Bih. till Riksd. Prof.. 1898. 7 Sami, 45 Höft. (N:o 76.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

b) de, som hafva anställning- vid lots- och fyrinrättningarna med
lifräddningsanstalterna.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de
större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, samt å Gotland
jemväl beväringens andra uppbåd i den mån det finnes erforderligt.

2. Derest i _ anseende till krig eller fara för krig det för rikets
försvar finnes nödigt, att annorstädes än å Gotland äfven beväringens
andra uppbåd, eller någon del deraf i skilda orter eller vid olika vapen,
inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han statsrådet hört och,
så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

§ 36.

1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar
uppkallas efter derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut. Å Gotland
må sådan uppkallelse dock kunna ske jemväl vid fara för krig.
Uppbådad landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

Föreliggande proposition åsyftar att rubba den likställighet i fråga
om värnpligtens fullgörande, som, efter det Gotland allt sedan år 1812
intagit eu undantagsställning gent emot det öfriga riket, år 1892 efter
åtskilliga derom inför Riksdagen lramlagda förslag kom till erkännande.
1 detta afseende innehåller propositionen förslag dels derom, att de å Gotlands
sjömanshus iuskrifna värnpligtig^ ej i likhet med öfriga å sjömanshus
inskrifne värnpligtige, skola insknfvas vid flottan utan'' tillhöra
hären, dels att utsträcka Konungens rätt till inkallande af beväringens
första uppbåd till tjenstgöring att i fråga om Gotland afse jemväl andra
uppbådet, dels slutligen att tillerkänna Konungen befogenhet att, i
motsats mot hvad som gäller för öfriga delar af riket, uppkalla landstormen
å Gotland till tjenstgöring vid fara för krig.

Redan ur principiel synpunkt är en sådan undantagslagstiftning
eguad att väcka betänkligheter, då det måste anses högeligen önskvärdt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. 3

att medborgerliga skyldigheter åro jemnt fördelade emellan landets
samtliga invånare och att alltså ej den ena landsdelen i sådant hänseende
betungas mera än den andra. Skall en sådan undantagslagstiftning
komma till stånd, bör i alla händelser, enligt utskottets mening,
den befolkning, hvars intresse närmast är i fråga, sättas i tillfälle
att i lämplig ordning derom sig yttra.

Så har äfven skett i fråga om de förslag, som tillförene vant
väckta om särskilda undantagsbestämmelser för Gotland angående värnpligtens
fullgörande, i det att Konungens befallningshafvande anbefalts
att vid sammanträden med befolkningen inom olika delar af Gotland
inhemta dess uttalande.

Beträffande nu ifrågavarande lagförslag har emellertid detta ej
egt rum; och finner sig utskottet i denna omständighet ega tillräckligt
skäl att till propositionen afstyrka bifall.

Härtill kommer att, efter hvad utskottet funnit anledning antaga,
de framlagda förslagens upphöjande till lag skulle hos den gotländska
befolkningen väcka allmän misstämning. Utskottet har nemligen under
behandlingen af föreliggande fråga fått till sig öfverlemnadt ett större
antal sins emellan lika lydande framställningar, försedda med underskrifter
af sammanlagdt omkring 4,600 invånare i Gotlands län, deruti
uttalats allvarliga betänkligheter mot ett antagande af Kongl. Maj:ts
förevarande proposition. Berörda framställningar äro af följande lydelse.

»Såsom för lagutskottet är väl bekant, hafva invånarne i Gotlands
län genom en år 1812 till lag upphöjd beväringskonvention varit intill
slutet af år 1892 underkastade en i'' förhållande till rikets öfrige innebyggare
särskild undantagsställning i fråga om beväringsskyldighetens
utgörande.

Vid början af år 1885 tilläto sig länets dåvarande riksdagsman
att till Konungen ingifva en underdånig petition, hvaruti de påvisade
nämnda beväringskonventions brister och framhöllo, att Gotlands beväring
genom det sätt, hvarpå denna konvention tillämpats, hvarken
kommit i åtnjutande af de förmåner, som från det allmännas sida vid
konventionens ingående utlotvats, eller samma skydd af lag. och rätt
som beväringen i rikets öfriga delar, samt anhöllo i underdånighet om
Konungens medverkan för Gotlands inordnande under den allmänna
beväringslagens stadganden.

Med föranledande deraf blef ock under år 1885 af kngsstyrelsen
utarbetadt ett förslag till den gotländska beväringens inordnande under
den år 1885 antagna värnpligtslagens bestämmelser, ehuru med vissa
undantag, som utsträckte öfningsdagarnes antal till 54, fördelade pa tre

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

år, bestämde årsklasserna i beväringen till 12, räknade från det nittonde
året, och i landstormen till 8 och anbefalde, att de vid Visby sjömanshus
xnskrifne sjömännen skulle vapenöfvas tillsammans med den öfriga
gotländska beväringen i stället för vid flottan.

Detta förslag, hvaröfver Gotlands befolkning genom af de särskilda
kommunerna utsedda ombud hördes inför Konungens befallningshafvande,
framlades för 1886 års Riksdag, som i hufvudsak godkände
detsamma.

Vid 1891 års riksdag framlades af dåvarande riksdagsmannen i
Andra Kammaren för Visby stad en af riksdagsmännen för Gotlands
norra och södra härad biträdd motion om beredande åt Gotlands innebyggare
af foU likställighet med fastlandets i fråga om en så allmänt
medborgerlig förpligtelse, som värnpligten till sitt väsende är, och förklarade
sig lagutskottet, i sitt öfver denna motion den 28 april 1891
afgifna utlåtande, ense med motionären derom, att likställighet emellan
de gotländska och rikets öfrige värnpligtige vore ett eftersträfvansvärdt
mål, men att utskottet likväl på enskild motionärs framställning
då icke kunde bestämdt tillstyrka nämnda motion.

Riksdagen anslöt sig till utskottets mening och anförde i underdånig
skrifvelse den 11 maj 1891, med återgifvande af de skäl motionären
andragit, att Riksdagen funnit en sådan likställighet vara ett
eftersträfvansvärdt mål, och hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, om och i hvad mån invånarne i Gotlands län må kunna
i fråga om sättet för värnpligtens fullgörande likställas med rikets öfrige
inbyggare, samt för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Vid den urtima riksdagen 1892 återkom samme motionär med
samma yrkanden, jemväl då understödd af riksdagsmännen för Gotlands
norra och södra härad.

Yrkandet tillvann sig då såväl det särskilda utskottets som Riksdagens
godkännande och i sin underdåniga skrifvelse den 26 november
1892 anförde Riksdagen, bland annat:

*Hvad motionären sålunda andragit till stöd för sin ifrågavarande hemställan
har synts Riksdagen innebära talande skäl för att bifalla densamma. Tidpunkten
torde nu vara inne att fullständigt •upphäfva den undantagsställning i fråga om
värnpligtens fullgörande, hvari Gotlands invånare befunnit sig allt sedan år 1812,
då den s. k. b ev äring slconventionen antogs, en undantagsställning, hvars införande
säkerligen icke någon nu skulle påyrka.

Jemväl Kongl. Maj:t synes hafva funnit hvad Riksdagen sålunda
anfört, afgörande, ty genom utfärdande af lagen den 2 december 1892

Lagutskottets Utlåtande N;o 76. 5

angående ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen biet nämnda
undantagsställning fullständigt afskaffad.

Genom Kongl. Majrts nådiga proposition n:o 59 till innevarande
års Riksdag har emellertid fråga å nyo uppstått om återinförande af en
sådan undantagsställning för de gotländske värnpligtig^, åsyftande,

dels att de vid Visby sjömanshus inskrifne sjömännen icke skola,
liksom öfrige vid sjömanshusen i riket inskrifne, tillhöra flottan, utan
Gotlands inskrifningsområde,

dels att det andra uppbådet af'' Gotlands värnpligtige eller de
större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, skola kunna till
tjenstgöring uppkallas utan iakttagande deraf, att Konungen dessförinnan
låtit efter statsrådets hörande utfärda riksdagskallelse i det fall, att Riksdagen
ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträder, och

dels att landsstormen i Gotlands län skall kunna till tjenstgöring
uppkallas icke allenast under krig och till hemortens försvar efter
derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut, utan jemväl vid fara
för krig.

Vid flera föregående tillfällen, då undantagsbestämmelser från den
allmänna bevärings- eller värnpligtslagens stadganden blifvit för Gotlands
innebyggare föreslagna, har Kongl. Maj:t ansett nödigt att genom
sin befallningshafvande derom höra befolkningen. Någon liknande förmån
har emellertid icke vid detta tillfälle blifvit Gotlands befolkning
beredd, och är detta anledningen till att undertecknade vågat i denna
form försöka bringa till lagutskottets kännedom, att Gotlands befolkning
med bestörtning och bekymmer emottagit underrättelsen om att
Kongl. Maj:t nu funnit lämpligt att på Gotland återinföra en undantagslagstiftning,
som så nyligen som år 1892 blifvit af begge statsmagterna
utdömd, samt att befolkningens lifliga önskan är att från denna undantagslagstiftning
varda förskonad.

Den korta tid, som förflutit från det nämnda kongl. proposition
blifvit här på Gotland i tryck tillgänglig och faran för att samma proposition
kan varda af lagutskottet behandlad och af Riksdagen afgjord,
innan Gotlands befolkning kunnat i någon form gifva uttryck åt sina
önskningar i denna för densamma ödesdigra fråga, göra det för oss
omöjligt att mera utförligt bemöta de skäl och grunder, som af hr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet och chefen för
generalstaben anförts för den ifrågasatta undantagslagstiftningens införande.

Vi måste derför inskränka oss till att deremot, under åberopande
af hvad såväl lagutskottet som Riksdagen för icke länge sedan anfört

Lagutskottets Utlåtande N:o. 76.

rörande olämpligheten af en sådan undantagslagstiftning i korthet anföra
följande.

I fråga om olämpligheten af att sjömännen, som i regeln hafva
sin sysselsättning långt borta från hemorten, skola vid bötesansvar
tvingas att fullgöra sina vapenöfningar och sin värnpligt i öfrigt tillsammans
med hemortens öfrige värnpligtige, tillåta vi oss vördsamt
åberopa den utredning derom och de skäl deremot, som äro återgifna
i lagutskottets betänkande n:o 41 vid 1891 års riksdag.

Genom den nu framlagda kongl. propositionen synes vara afsedt,
att Gotlands läns samtlige värnpligtige, såväl första och andra uppbådet
som landstormen, skola såväl under krig som vid fara för krig bilda
ett enda uppbåd, som må kunna af Konungen till tjenstgöring uppkallas
under sådana betingelser, som för närvarande äro för uppkallandet
af första uppbådet stadgade.

Om en så genomgripande förändring i värnpligtslagen för riket i
dess helhet vore ifrågasatt, så skulle vi deremot icke våga göra någon
gensaga, men då ett sådant stadgande nu föreslås särskildt för en enda
landsdel, Gotlands län, så våga vi deremot nedlägga vår ödmjuka
protest.

År det så, att Gotland, då krig i våra farvatten utbryter, är eu
af rikets mest hotade punkter, så får Gotland, om rikets neutralitet icke
skulle blifva respekterad, förr och i högre grad än de flesta andra landsändar
lida af en sådan händelse.

Att låta dessa lidanden inträda äfven vid fara för krig eller för
upprätthållande af de förmade rikenas neutralitet kan icke vara med
billighet och rättvisa förenadt.

Anstalterna för neutralitetens bevarande äro ju en tvingande
gemensam angelägenhet för riket i sin helhet, och är väl förnämligast
en penningfråga för Riksdagen, som derigenom kan på hela landet fördela
kostnaderna. Finnas icke på den punkt, som kan komma att hotas,
fullt öfvade trupper och tillräckliga, mera permanenta försvarsanstalter
i öfrigt, så lärer det föga gagna saken, om ortens mer eller mindre
oöfvade beväring och landstorm uppkallas till neutralitetsförsvaret.

Chefen för generalstaben synes emellertid anse, att en neutralitetsmobilisering
kan blifva af behofvet påkallad på Gotland, utan att
Konungen finner nödigt utfärda riksdagskallelse, som ju är ett af vilkoren
för att beväringens andra uppbåd, derest Riksdagen icke är samlad
eller inom trettio dagar sammanträder, skall kunna till tjenstgöring
inkallas.

Skulle deuna åsigt blifva af Riksdagen godkänd, så skulle det

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

kunna inträffa, att Gotlands bästa och hufvudsakliga arbetskrafter korame
att ryckas från sina fredliga sysselsättningar för en neutralitetstjenstgöring,
som äfven om ändamålet dermed, — att öfrige innebyggare i de
förenade rikena finge i lugn och ro hängifva sig åt sina fredliga värf,
— skulle ernås, likväl skulle för en stor del af Gotlands innebyggare
hafva till följd en ekonomisk ruin, kanske mera viss än om landet vore
af fienden intaget.

Vi våga derföre i djupaste ödmjukhet anhålla, att lagutskottet
ville behjerta dessa våra bekymmer och vid sitt utlåtaudes afgifvande
till vår här uttalade mening taga den hänsyn, som lagutskottet kan finna
densamma förtjena.»

Af hvad utskottet ofvan anfört föranlåtes utskottet hemställa,

att Kong!. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Rudebeck och G. Andersson hafva begärt få autecknadt, att
de icke deltagit i ärende! s behandling inom utskottet.