Lagutskottets Utlåtande N:o 76 (Utlåtande 1896:LU76 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

N:o 76.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 maj 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande afgäld från j or dafsöndring ar.

Från Andra Kammaren har utskottet till behandling fått mottaga
fyra särskilda motioner, åsyftande ändring i gällande bestämmelser
angående afgäld från jordafsöndringar.

Ifrågavarande omotioner hafva inom nämnda kammare afgifvits:
n:o 109 af herr Åkerlund, n:o 124 af herr J. Andersson i öhrstorp,
n:o 129 af herrar O. Nyländer, C. Persson, L. J. Jansson, & Nordström
och P. Svensson samt n:o 178 af herrar G. Sälling och J. Bromée, i
syftet af hvilken sistnämnda motion fyra af Andra Kammarens ledamöter
instämt.

Uti förstnämnda motion hemställer herr Åkerlund,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
ej mindre till sådan ändring utaf § 4 mom. 1 i kongl. förordningen
om hemmansklyfning och jordafsöndring af den 6 augusti 1881, att
afgäld å afsöndrad lägenhet ej må åsättas till högre belopp, än att
afgälden motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens, hvarifrån
afsöndringen skett, räntor och öfriga allmänna utskylder, vid
jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade lägenheten
belöper, än äfven till bestämmelser, som berättiga innehafvare
af afsöndrad lägenhet att åtnjuta lindring uti från sådan lägenhet utgående
afgäld i den mån de ordinarie utskylderna å starnhemmanet
eller den lägenhet, hvarifrån afsöndringen skett, minskas.

JJih. till Biksd. Prot. 1896. 7 Samt. 45 llåft. (N:is 76—78.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

Herr J. Andersson föreslår uti siu ofvannämnde motion,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan förändrad lagstiftning, att egare af med full eganderätt afsöndrad
jord icke må varda betungade med högre årlig afgäld till
stamhemmanet än i förhållande till detsamma åliggande utskylder.

Äfven de båda öfriga motionerna åsyfta liknande ändringar i
lagstiftningen. Sålunda hemställes i motionen n:o 129,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta ''utreda och för Riksdagen framlägga
förslag derom, huru och på hvilka vilkor egare till afsöndrad jord må
befrias från erläggande af den afgäld till stamhemmanet, som beräknats
utgöra eller anses motsvara andel i grundskatter och indelningsverk
samt öfriga allmänna utskylder och besvär, hvilka dels upphört, dels
afskrifvits eller enligt redan hittade beslut komma att afskifvas, dels
ock numera utgå efter fastighetens taxeringsvärde.

Och herrar Sälling och Bromée föreslå uti sin omförmälda motion,
n:o 178,

att Riksdagen genom skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till lagstadgande
derom, att egare af afsöndrad jordlägenhet eller s. k. »odelstorp» må
kunna efter vissa faststälda grunder vinna befrielse från den lägenheten
åliggande afgäld till stamhemmanet, hvilken beräknas utgöra
den på lägenheten belöpande andel i grundskatter och indelningsverk
samt allmänna utskylder, hvilka dels blifvit afskrida, dels komma att
på grund afjedan fattade beslut afskrifvas.

Herr Åkerlunds till stöd för hans förslag afgifna framställning
innehåller följande:

Sedan staten vidtagit åtgärder för att åstadkomma en jemlik beskattning
af landets jordegendom samt för sådant ändamål eftergifvit
mycket betydande ordinarie inkomster, härflytande från grundskatter
m. m., vore det ingalunda rättvist och nyttigt, att enskilde jordegare
fortfarande tillätes åsätta ganska ansenliga delar af landets jord nya
betydliga grundskatter, att utgå för all framtid i form af afgälder från
för alltid afsöndrade lägenheter. Dessa afgälder, som väl egentligen
vore afsedda att motsvara hvad af hela stamhemmanets eller stamlägenhetens
räntor och öfriga allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas
storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade jorden belöpte, åsattes nemligen
i regeln ingalunda efter denna jemförelsevis låga beräkningsgrund,

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

utan sattes, med anledning deraf att i ämnet gällande förordning i
fråga om afgäldernas storlek endast stadgade, det desamma icke finge
understiga sagda belopp, i synnerligen många, ja kanske i de flesta
fall så höga, att de säkerligen afsåges skola ersätta en god del af, om
icke nära nog hela den köpeskilling, som eljest kunnat vid försäljning
i ett för allt betingas. Härigenom ginge icke allenast staten miste om
de inkomster, densamma egde uppbära i man af storleken utaf köpeskillingarna
för försåld jord, utan, hvad värre vore, bringades många
personer, hvilka arbetat och försakat under större delen af sitt lif för
att kunna blifva i stånd att förvärfva en egen torfva, sedan detta lyckats
samt byggnader derå uppförts, odlingar verkstälts m. m., derhän, att
de finge gå ifrån alltsammans, emedan de öfverdrifna utskylderna omöjligen
kunde utgöras.

Att köpare af jordlägenheter, åtminstone dylika af arbetsklassen,
mycket sällan reflekterade öfver huru stora de oftast i spanmal bestämda
afgälderna å afsöndringar i verkligheten komme att blifva, torde
vara så bekant och af erfarenheten bekräftadt, att derom ej behöfde
ordas.

Fortvaron af enskilde jordegares rätt att för all framtid åsätta
afsöndrad jord huru oskäliga utskylder de funne för godt, vore, såsom
antydts, stridande emot de principer staten numera tillämpade vid beskattning
af jordegendom, och dylik rätt beredde derjemte tillfällen
för vinningslystne jordegare att försäkra sig om oskäliga fördelar på
oftast mindre bemedlade personers bekostnad, hvartill komme, att staten
möjligen i en framtid nödgades inlösa de afgälder, som blifvit afsöndrade
lägenheter åsätta, utöfver hvad dem bort åligga för deras verkliga andelar
af stamjorden.

De öfriga motionerna stödja sig på sinsemellan i hufvudsak öfverensstämmande
framställningar; och tillåter sig utskottet derför att återgifva
allenast den ena och utförligaste, nemligen den af herrar Sälling
och Bromée afgifna. Denna lyder som följer:

»Enligt 4 § mom. 1 i Kong! Maj:ts nådiga förordning angående
hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881 skall »å jord,
som från hemman eller lägenhet afsöndras, årlig afgäld läggas i spanmål
eller annan lämplig räntepersedel, och må den afgäld ej vara mindre
än att den motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor
och öfriga allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och
beskaffenhet, å den afsöndrade jorden belöper».

Detta stadgande, som för sin tid var fullt lämpligt och ledde till
en rättvis fördelning af skattebördorna mellan egarne af afsöndrade

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

jordlägenheter och innehatvarne af de stamhemman, från hvilka afsöndringarna
skett, har efter de betydande förändringar, som sedermera
inträdt i grunderna för räntors och allmänna utskylders utgörande, upphört
att vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Detta
har också blifvit allmänt erkändt både inom och utom riksdagen. Till
följd af de beslut, som fattades af 1892 års urtima Riksdag, hafva nemligen
de å viss jord hvilande grundskatterna redan till icke obetydlig
del blifvit afskrida och komma att inom en ganska snar framtid helt
och hållet afskrifvas, hvarjemte rust- och rotehållsbesvären samtidigt
och efterhand väsentligen lindras, derigenom att ersättning lemnas för
deras utgörande. Dertill kommer, att åtskilliga allmänna utskylder,
såsom för tingshus- och prestgårdsbyggnad samt för allmänna vägars
underhåll, numera icke fördelas efter hemmantalet, utan efter det fastigheterna
åsätta taxeringsvärdet, hvarigenom en rättvisare fördelning af
utskylderna ernåtts.

Alla dessa skattelindringar hafva emellertid endast kommit egarne
af den i mantal satta jorden till godo. De numera öfverallt i landet
talrikt förekommande innehafvarne af afsöndrade jordlägenheter eller
»odelstorp», såsom de kallas i vissa trakter, särskilt i Jernband, hafva
deremot icke i någon nämnvärd mån kommit i åtnjutande af de med
de berörda skatteregleringarna förenade fördelar. Det enda vi i detta
hänseende kunna anteckna är att, jemlikt 10 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 »innehafvare
af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet faststälts,
eger att, om dervid hänsyn tagits till den på lägenheten belöpande
andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet
i detta afseende, som enligt denna lag skall af lägenhetens innehafvare
utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med
afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden faststäldes,
kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet». Deremot
hafva egarne af afsöndrade lägenheter, genom under de senare
åren vidtagna ändringar i grunderna för utskylders utgörande, fått sig
betydligt ökade skatter pålagda, i ty att de förutom den lägenheten
åsätta afgälden, hvilken fortfarande utgår oafkortad, äro underkastade
alla de utskylder och besvär, hvilka enligt nu gällande bestämmelser
utgå efter fastighet åsatt taxeringsvärde. Det kan derför med fullt fog
sägas, att dessa skattdragande, hvilka för det mesta befinna sig i mycket
torftiga omständigheter, fått sina utskylder i flera afseenden fördubblade.

Försök att åstadkomma rättelse i detta missförhållande hafva

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. b

visserligen icke uteblifvit; de hafva dock hittills icke ledt till något
afgörande resultat. Vid 1893 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren
tvenne särskilda motioner i detta syfte. De blefvo af lagutskottet
afstyrka, och Första Kammaren afslog dem utan diskussion, hvaremot
Andra Kammaren, efter föregången diskussion, biföll en vid utskottets
utlåtande fogad reservation, i hvilken föreslogs aflåtande af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och framläggande
för en kommande Riksdag af förslag till lag i det syfte, hvarom motionärerna
hemstält. Samma motioner förnyades vid 1894 års riksdag,
afstyrktes äfven då af lagutskottet och blefvo denna gång af båda
kamrarna afslagna.

Såväl 1893 som 1894 års lagutskott medgaf, att, »då de förutsättningar,
hvilka på sin tid varit bestämmande för skyldigheten att
för afsöndrad jord erlägga afgäld, i sammanhang med genomförandet
af senare tiders skattereformer väsentligen förändrats och alltmera förlorat
sin betydelse, rättvisa och billighet torde påkalla en omgestaltning
af det inbördes förhållandet emellan stamhemman och derifrån afsöndrad
jord». Såsom skäl för att utskottet det oaktadt icke fann sig föranlåtet
att tillstyrka de föreliggande motionerna anfördes hufvudsakligen, att
då en af Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens skrifvelse den 14 maj
1891 tillsatt komité den 5 mars 1892 afgifvit ett af komitén utarbetadt
förslag till lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring,
hvari upptagits bestämmelser, hvarigenom innehafvare af för
alltid afsöndrad jord skulle beredas tillfälle att, med befrielse från afgäldens
erläggande, i stället för framtiden få åtaga sig direkt utgörande
af sin skattskyldighet till det allmänna, och till följd deraf en kongl.
propositions framläggande i ämnet vore att till nästföljande riksdag
förvänta, det icke vore ändamålsenligt att Riksdagen för det dåvarande
genom aflåtande af en skrifvelse, som innehölle mer eller mindre bestämda
uttalanden beträffande sättet för frågans lösning, ginge den
behöriga pröfningen af nyssnämnda förslag i förväg och derigenom tilläfventyrs
vållade uppskof med frågans lösning.

Någon kongl. proposition i ärendet har emellertid ännu icke afhörts.
Vid sådant förhållande och då bland inneliafvarne af afsöndrade
jordlägenheter, åtminstone inom de orter vi representera, allmänt och,
såsom oss synes, berättigadt missnöje är rådande öfver den ofördelaktiga
undantagsställning i afseende på skattskyldighet, hvari de blifvit
försatta genom de under de senare åren vidtagna förändringarna i skattelagstiftningen,
hafva vi ansett oss ega giltig anledning att ånyo bringa

Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

deras sak under Riksdagens ompröfning, och vi våga hoppas, att Riksdagen,
med behjertande af deras i allmänhet tryckta ställning, skall
befinnas villig att, såvidt på den ankommer, gå deras, såsom det upprepade
^gånger äfven inom riksdagen blifvit erkändt, på rättvisa och
billighet grundade anspråk till mötes.»

Af förevarande motioner innefattar herr Åkerlunds tvenne förslag,
det ena åsyftande förbud att vid framdeles skeende jordafsöndringar
åsätta afgäld till högre belopp än det som motsvarar hvad af hemmanets
eller lägenhetens räntor och andra allmänna utskylder belöper
å afsöndringen, det andra åsyftande liksom de trenne öfriga motionerna
minskning af afgälden från redan skedda jordafsöndringar.

Hvad förstnämnda förslag angår, vill utskottet först och främst
erinra, att den till innevarande Riksdag aflåtna propositionen angående
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring m. m., hvaröfver
utskottet förut afgifvit utlåtande, i sitt förslag om jordafsöndring icke
upptagit några bestämmelser om afgäld från dylika fastighetsdelar till
stamhemmanet, och att det alltså, derest nämnda förslag blifver lag,
icke vidare är nödigt att vid jordafsöndringar fastställa afgäld. Och
utskottet antager, att den rättighet till afgälds åsättande, som fortfarande
skulle förefinnas, men som hädanefter skulle få en uteslutande
privaträttslig karakter, allt mera sällan skulle komma till användning.
Skulle emellertid så ske, och det jemväl skulle anses öfverensstämma
med gällande lag att i afsöndringen inteckna en dylik genom enskild
öfverenskommelse för all framtid bestämd afgäld, hvarom dock olika
meningar bland rättslärde lärer råda, torde enligt utskottets mening
goda skäl förefinnas för det nu ifrågasatta förbudet.

Ett stadgande härom borde emellertid enligt utskottets åsigt
icke gälla endast vid bestämmande af afgäld å jordafsöndring, utan
afse ett allmänt förbud" mot besvärande af hvarje s3ag af fastighet med
sådana för all framtid gällande inteckningar, hvarigenom ett nytt slag
af frälseräntor skulle kunna bildas; och enär ett förslag af så ringa
omfattning, som det af motionären härutinnan väckta, alltså icke torde
vara tillfyllestgörande, har utskottet ansett sig icke för närvarande
böra understödja detsamma.

Hvad åter beträffar det i senare delen af herr Åkerlunds hem -

Lagutskottets Utlåtande N:o 76. 7

stallan och i samtliga de öfriga motionerna framstälda förslag i syfte
att åvägabringa nedsättning uti de eu gång faststälda afgälderna från
jordafsöndringar, är utskottet, i likhet med 1893 och 1894 års lagutskott,
af den mening, att rättvisa och billighet påkalla en omgestaltning
af det inbördes förhållandet emellan stamhemman och derifrån
afsöndrad jord; och då något förslag i sådant syfte ej blifvit af Kongl.
Maj:t för Riksdagen framlagdt i sammanhang med ofvan omförmälda,
till innevarande Riksdag aflåtna proposition, finner utskottet det vara
lämpligt, att Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t framställer anhållan
om framläggande af förslag till berörda frågas lösning, dervid
utskottet vill erinra, att, på sätt i en af motionerna anförts, genom
lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet med hänseende till berörda besvär samma grundsats beträffande
jordafsöndringar redan blifvit godkänd, som motionärerna nu
vilja hafva tillämpad äfven beträffande grundskatter samt andra utskylder
och besvär.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

l:o att herr Åkerlunds väckta förslag om förbud
mot åsättande af afgäld å afsöndrad lägenhet
till högre belopp än att afgälden motsvarar hvad af
räntor och öfriga allmänna utskylder från hela det
hemman eller den lägenhet, hvarifrån afsöndring
skett, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet
å den afsöndrade lägenheten belöper, ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2:o att Riksdagen, med anledning af senare
delen af herr Åkerlunds förslag samt öfriga i ämnet
väckta motioner måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande, huru
för afsöndrad lägenhet må vinnas nedsättning i faststäld,
till stamhemmanet utgående afgäld för hvad
som, med undantag af väghållningsbesväret, må anses
motsvara hvad å lägenheten belöpt af grundskatter
samt öfriga allmänna utskylder och besvär,
som stamhemmanet haft att utgöra, men hvilka dels
numera upphört eller enligt fattade beslut komma att

" B Lagutskottets Utlåtande N:o 76.

upphöra, dels tillförene utgått efter mantal, men nu
mera utgöras efter annan grund.

Stockholm den 5 maj 1896.

På Lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr C. F. Petersson har begärt få anteeknadt, att han icke del
tagit i ärendets behandling inom utskottet.