Lagutskottets Utlåtande N:o 75 (Utlåtande 1908:Lu75 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

N:o 75.

Ank. till Riksd. kansli den 19 maj 1908, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om skogsaccis samt inom Riksdagen i ämnet
väckta motioner, dels ock Kungl. Maj.ts i sammanhang
därmed framlagda proposition med folkslag till lag angående
ändrad lydelse af 38 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Genom två särskilda den 20 mars 1908 dagtecknade propositioner,
n:is 112 och 113, livilka af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisade,
har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionerna bilagda utdrag
af statsrådsprotokollet öfver finans- och ecklesiastikärenden för nämnda
dag, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan återgifna förslag till

1) lag om skogsaccis; samt

2) lag omgående ändrad lydelse af 38 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1902.

Såsom framgår af det vid propositionen n:o 112 fogade utdrag af Kungl.
statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 20 mars 1908, anförde chefen 1)rop“Js:/tsion
för finansdepartementet vid föredragning i statsrådet af förslaget till lag n:o 112.
om skogsaccis efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet:

Brh. till Riksd. Prot. 1908. 7 Samt. 70 Käft. (N-.o 75.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

^nents*" »Frågan om beskattning af skog innefattar utan tvifvel ett af de allra

chefens mest svårlösta problemen inom hela vårt beskattningsväsende. Det är allmänt
yttrande. 0ch utan förbehåll erkändt, att den lösning, som frågan erhållit i nu gällande
skattelagstiftning, icke är tillfredsställande. Anmärkningarna däremot hafva
företrädesvis framställts från två olika synpunkter. A ena sidan har det
framhållits, att med den nuvarande anordningen inkomst af skogsbruk icke
blifver till sitt fulla belopp underkastad beskattning, och å den andra sidan
har det, med afseende på den kommunala beskattningen, gjorts gällande,
att skatten icke eller till en alltför ringa del kommer den kommun till
godo, där skogen afverkats. Yrkanden om ändrade grunder för skogsbeskattningen
hafva också sedan åtminstone tre tiotal år städse stått på
dagordningen. Upprepade gånger har frågan varit föremål för utredning
och förslag från kommittéer, som af Kungl. Maj:t tillsatts för beredande
särskildt af denna fråga eller för utredning angående den direkta beskattningen
i allmänhet. Öfver afgifna förslag hafva yttranden inhämtats från
länsstyrelserna och kammarrätten. För 1883 års Riksdag framlade Kungl.
Maj:t ett förslag till ändrad lagstiftning i ämnet, hvilket dock ej blef af
Kiksdagen antaget. Yid ett flertal riksdagar har ärendet upptagits af enskilda
motionärer. Ändock befinner sig denna lagstiftning fortfarande i
oförändradt skick. I dessa omständigheter har man ovedersägliga bevis för
såväl styrkan af missnöjet med de rådande förhållandena som de svårigheter,
hvilka äro förknippade med åvägabringandet af en annan anordning.

Skatt för inkomst af skog likasom för annan afkastning af fast egendom
uttages enligt nu gällande lagstiftning både till stat och till kommun
i ett visst förhållande till det enligt bevillningsförordningen bestämda taxeringsvärdet
å den fasta egendomen. Inkomsten af jordbruksfastighet uppföres
således för beskattning icke till det belopp, hvartill inkomsten verkligen
uppgått, utan till ett efter på förhand uppgjorda regler beräknadt
belopp. Den upptages under alla förhållanden till sex procent af jordbruksfastighetens
taxeringsvärde. Detta värde bestämmes för en period af
fem år och får under perioden icke förändras annat än i vissa undantagsfall.

Taxeringsvärde å fast egendom skall enligt 3 § bevillningsförordningen
och 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestämmas med ledning
af inhämtade upplysningar om egendomens storlek, beskattning och afkastning
samt om vissa andra förhållanden, som ansetts innebära anvisningar
om fastighetens verkliga värde. Bland de omständigheter, som skola inverka
på taxeringen, uppräknas den egendomen tillhörande arealen i skogs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 3

mark, ock det tillägges, att behörigt afseende jämväl bör fästas vid, bland
annat, skogens beskaffenhet. Med sistnämnda stadgande får anses vara
åsyftadt, att vid taxeringsvärdes åsättande hänsyn skall tagas till den
växande skogens värde.

Det torde icke kunna förnekas, att, åtminstone teoretiskt sedt, beskattning
efter taxeringsvärde skulle kunna innefatta en riktig beskattning,
så att den verkliga inkomst, som kärflöte af fastigheten, blefve föremål för
beskattningen. Härför erfordrades, att de taxeringsvärden, som efter hand
åsattes fastigheten, fullständigt återspeglade alla de olika omständigheter,
som inverkade på dess afkastning. Uppenbarligen kan dock detta mål
icke nås i form af ett taxeringsvärde, som uppgöres på förhand, allra minst
då det bestämmes för en flera år omfattande period. I allt fall är det
som nämndt påtagligt, att den taxering af fast egendom, som hittills verkställts
på vår nuvarande skattelagstiftnings grund, icke gifvit ett tillfredsställande
resultat och att detta i synnerhet gäller om den del af fastighetsafkastningen,
som härflutit af skogsbruket.

Detta måste också betraktas såsom helt naturligt med afseende på
den säregna naturen af skogsinkomsten och de förhållanden, som i vårt
land i talrika fall äro rådande i fråga om dispositionen af afkastningen af
skog. Yårt beskattningssystem kan anses förutsätta en hvarje år gifven
inkomst, och beskattningen efter taxeringsvärde söker i denna form träflu en
antagen genomsnittlig årsinkomst. Skogen gifver emellertid icke någon inkomst,
som årligen kan falla i ägarens hand, utan inkomsten uttages endast
med långa mellanrum. Under skogens uppväxttid skulle ägaren således få
erlägga skatt för en inkomst, som faktiskt icke influtit. Det kan då icke
förvåna, att den tillväxande skogens värde icke till sitt fulla belopp
upptagits vid taxeringsvärdets bestämmande, likasom det ofta skulle öfverstiga
ägarens förmåga, om han nödgades betala skatt under skogens uppväxttid
för tillväxtens hela värde. I verkligheten har därför den tillväxande
skogen i allmänhet endast delvis och ofta nog icke alls inräknats i taxe
ringsvärdet. Då skogen sedermera en gång afverkats, har hela den samlade
inkomsten af skogen dock måst anses vara beskattad genom den år
för år erlagda fastighetsskatten.

Med de af mig nyss antydda förhållanden, som i talrika fall äro rådande
med afseende på dispositionen af skogsafkastningen, syftar jag på
det särskildt i de norra länen vanliga fallet, att skogsafverkningsrätten icke
behållits i fastighetsägarens hand utan för oftast lång tid upplåtits till
annan, i regel till sågverksboläg. Till den omständigheten, att afverk -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

ningsrätt till eu fastighets skog är upplåten till en annan, skall lagligen
icke tagas någon hänsyn vid bestämmandet af fastighetens taxeringsvärde.
I detta värde skall inbegripas äfven den med afverkningsrätt frånskilda
skogen, så att skatt äfven för sådan skog skall erläggas af fastighetens
ägare. Det är tydligt, att en dylik skattskyldighet, om den verkligen utkräfdes,
skulle i många fall blifva alldeles ruinerande. Följden häraf har
blifvit, att då ägaren förlorat dispositionsrätten till skogen, man billigtvis
ansett sig i allmänhet böra taga endast ringa hänsyn till skogens värde vid
fastighetens taxering.

I fastighetsskattens form har således icke någon effektiv beskattning
af skogsinkomsten ägt rum. Den har ej heller i regel kunnat kompletteras
i formen af skatt å inkomst. Den, som i sin trävarurörelse förädlat skogsprodukter
från egen fastighet, har vid taxeringen af inkomst af förädlingsrörelsen
fått åtnjuta afdrag för värdet af dessa skogsprodukter, enär detta
värde måst anses vara beskattadt genom fastighetsskatten. Yärdet har
därvid icke upptagits med ledning af den faktiskt erlagda fastighetsskatten,
något som ju också i allmänhet skulle förutsätta en synnerligen invecklad,
ofta nog icke utförbar beräkning, utan till skogsprodukternas värde i oförädladt
skick. Men icke blott ägaren har fått göra dylikt afdrag. Äfven
den, som förädlat skogsalster från fastighet, till hvilken han haft allenast
afverkningsrätt, har fått åtnjuta afdrag för dessa alsters värde i oförädladt
skick. Det har jämväl för hans räkning gjorts gällande, att afkastningen
af fastigheten varit beskattad genom fastighetsskatten, om denna senare
också utgjorts af en annan, nämligen af ägaren. Först under nästlidet
år infördes genom Kungl. Majrts beslut på besvär i några taxeringsmål
den praxis, att idkare af trävarurörelse, som i rörelsen använde skogsprodukter
från fastighet, till hvilken han hade afverkningsrätt, ägde åtnjuta
afdrag för dessa produkter endast till så stort belopp, som motsvarade köpeskillingen
för afverkningsrätten, och att, sedan köpeskillingen sålunda slutamorterats,
öfverskottet skulle beskattas såsom inkomst.

På sådant sätt har det inträffat, att inkomst af skogsbruk, som dock
är en af landets största näringar, blifvit i endast ringa mån beskattad och
i många fall rent af undgått beskattning. Äfven om genom den af mig
nyss omnämnda, nyligen antagna förändrade praxis afverkningsrättsinnehafvarens
inkomst hädanefter kan antagas blifva i högre grad underkastad
beskattning, så är därvid dock att märka, att beskattningen icke kommer
den kommun till godo, där skogen är belägen, om denna är en annan än
där förädlingen sker. Enligt gällande grunder i fråga om beskattningsort

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 5

upptages inkomsten nämligen till taxering i den eller de kommuner, där
sågverksrörelsen idkas och trävarorna utskeppas.

Såsom jag redan antydt, hafva på offentligt eller enskild! initiativ sträf- Historik.
vanden oupphörligen pågått för åstadkommande af en reform af skogsbeskattningen,
särskildt i de två afseenden, i hvilka den nuvarande anordningen
förnämligast brister, nämligen beskattningens effektivitet och beskattningsorten.
Vid detta reformarbete, i fråga hvarom jag allenast ber
att få i största korthet erinra om dess allmänna hufvuddrag, har man sökt
nå målet antingen genom en utveckling af fastighetsbeskattningen eller
ock genom införande af inkomstbeskattning utaf skogsinkomsten, hufvudsakligen
dock på den senare vägen.

Så föreslog skatteregler ing skommittén i sitt den 17 augusti 1881 afgifna
förslag till bevillningsförordning, att all inkomst af jordbruksfastighet,
däri äfven inräknad inkomst genom försäljning af skog, skulle vara underkastad
inkomstbevillning till så stor del, som öfverstege det belopp af fem
procent af taxeringsvärdet, kvilket skulle anses beskattad! genom fastighetsbevillningen.
Vid fastighetens taxering skulle växande skog tagas i
betraktande allenast i den mån den vore erforderlig till husbehof. Inkomstbevillningen
skulle påföras i den ort, där fastigheten vore belägen.
Kommittén anförde härvid bland annat, att en fullt tillfredsställande uppskattning
af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen af
dess afkastning vore lätt, samt att det innebure en obillighet att vilja i
en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter årtionden
kunde hafva utbildat sig till ett kapital, som gåfve afkastning.

I afgifvet underdånigt utlåtande öfver detta förslag afstyrkte kammarrätten
detsamma och uttalade, att företräde borde lämnas åt den metoden,
att i jordbruksfastighetens taxeringsvärde innefattades äfven den växande
skogens värde. Kommitténs förslag lades emellertid väsentligen till grund
för Kungi. Maj:ts proposition till 1883 års Riksdag med förslag till ny bevillningsförordning.
Däri föreslogs, att i en fastighets taxeringsvärde skulle
inbegripas skogens värde allenast i den mån skogen vore erforderlig till
husbehof. Till inkomst af arbete skulle åter räknas inkomst genom skogsafverkning
å egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom
försäljning af växande eller afverkad skog. Idkare af skogsrörelse,
med hvilken likställdes innehafvare af genom köp förvärfvad rätt till skogsafverkning
å annans mark, skulle för sin inkomst af rörelsen beskattas i
den kommun, där skogen vore belägen. — Dåvarande chefen för ffnans -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75

departementet afgaf vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ett mycket
uppmärksammadt och sedermera ofta citeradt yttrande till statsrådsprotokollet,
däri han utförligt redogjorde för bristerna i den metod, som
sökte genom fastighetsskatt tratta inkomst af skogsbruk.

Bevillningsutskottet vid 1883 års Riksdag framställde en modifikation
af detta förslag sålunda, att inkomst genom försäljning och afverkning af
skog å annans mark väl skulle beskattas genom inkomstbevillning, men
däremot växande skog, som disponerades af fastighetens ägare, inbegripas
i taxeringsvärdet. Dock föreslog utskottet, att om försäljning eller afverkning
af skog å egen mark skedde till sådan utsträckning, att egendomens
värde därigenom minskades och taxeringsvärdet således måste nedsättas,
inkomsten af sådan försäljning och afverkning skulle beskattas genom inkomstbevillning.

Eiksdagen gjorde emellertid icke någon förändring i beskattningen af
jordbruksfastighet utan förklarade uttryckligen, att inkomst af skogsbruk
borde beskattas genom fastighetsbevillning, hvilken grundsats således bibehölls
i bevillningsförordningen den 114 september 1883.

Yid de flesta därefter följande riksdagarna väcktes af enskilda motionärer
förslag om ändringar i föreskrifterna om beskattning af skogsinkomst.
Därvid åsyftades, att, om afverkning af skog idkades å annans mark, inkomsten
däraf skulle beskattas genom inkomstbevillning och taxeringen
åsättas, där skogen vore belägen, samt äfven att afdrag vid beskattningen
af sågverksrörelse icke måtte medgifvas för virke från egna eller arrenderade
skogar. Dessa motioner föranledde dock ej till någon Riksdagens
åtgärd.

Frågan öfver lämnades därpå till en kommitté, som tillsattes den 24
oktober 1890 och afgaf betänkande den 1 maj 1891. Till dess instruktion
hörde att afgifva förslag till ändringar i bevillningsförordningen i syfte
att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning i fråga om beskattning
af den inkomst, som vunnes genom afverkning af skog, med eller utan
sammanhang med sågverks- eller annan förädlingsrörelse. Kommittén ställde
sig väsentligen på samma ståndpunkt som propositionen till 1883 års Riksdag.
Den föreslog sålunda, att användning af skog till husbehof skulle
anses beskattad genom fastighetsbevillningen, och att inkomst, som ägaren
i öfrigt hade af skogen, skulle vara underkastad inkomstbevillning. Inkomst
af virkesfångst å annans mark för egen förädlingsrörelse skulle beskattas
i sammanhang med förädlingsröreisen.

Kommitténs ordförande framställde i en afgifven reservation ett sär-<

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 7

skildt förslag, som gick ut på att vinna en effektiv skogsbeskattning i
fastighetsbevillningens form. Han föreslog, att innehafvare af intecknad
skogsafverkningsrätt skulle påföras fastigketsbevillning för den upplåtna
skogen. Därför skulle särskildt värde åsättas den skog, hvartill afverkningsrätt
vore upplåten, och särskildt värde skogen i öfrigt. Det viktigaste
hindret mot en uppskattning af utarrenderad skog till dess fulla
värde skulle härigenom blifva undanröjdt. Vidare skulle inrösnings- och
afrösningsjord särskildt för sig taxeras. Detta skulle för taxeringsmyndigheterna
omöjliggöra att vid uppskattningen åsidosätta ståndskogens värde.

Öfver de framställda förslagen afgåfvos yttranden af Eders Kung],
Maj:ts befallningshafvande och kammarrätten. De ifrågasatta beskattningsreglerna
mötte emellertid från flera håll starka invändningar, och förslagen
föranledde ej vidare åtgärd.

I anledning af de ökade bördorna för försvarsväsendet uttalade sig
1892 års urtima Eiksdag för en omarbetning af bevillningsförordningens
bestämmelser i syfte att på ett verksammare sätt träffa vissa inkomstarter,
hvaribland inkomst af skog särskildt påpekades. Med anledning häraf tillkallades
under år 1893 en kommitté, som den 2 november 1894 afgaf betänkande
och förslag till förordning angående inkomstbevillning. I fråga
om skogsbeskattningen anslöt sig kommittén i hufvudsak till 1891 års
förslag. Dock uttalade sig kommittén för att virkesfångst å annans mark
för förädlingsrörelses räkning skulle särskildt taxeras i skogskommunen.
Vid taxering af inkomst utaf förädlingsrörelsen skulle sedermera afdrag ske
för värdet af virke från egna eller arrenderade skogar efter i afverkningsorten
allmänt gällande pris. För skogens inköpssumma skulle afdrag äga
rum på det sätt, att inkomst af skogen skulle taxeras först sedan skogen
lämnat afkastning, som till fullo betäckt kostnaden för skogens förvärfvande.

Kammarrätten uttalade sig i afgifvet utlåtande öfver detta förslag för
bibehållande af fastighetsbeskattningen äfven i fråga om inkomst af skog.
Till stöd härför åberopades i synnerhet kommunens intresse af att erhålla
jämnt påräkneliga skattebidrag från de skogsområden, som vore belägna
inom kommunen. Däremot upptog kammarrätten det af ordföranden i
1890 års kommitté framställda förslaget, att om afverkningsrätt till skog
blifvit på någon längre tid till annan upplåten, bevillning för det upplåtelsen
motsvarande fastighetsvärdet skulle påföras afverkningsrättens innehafvare.
Vidare uttalade sig kammarrätten för att inkomst af trävarurörelse
skulle efter lagstadgad proportion vid taxering fördelas emellan de

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

kommuner, där afverkningen skett, sågverket vore beläget och skeppning
ägt rum.

Äfven 1895 års skattekommitté, som tillsattes för att granska de af 1894
års kommitté föreslagna nya beskattningsgrundsatserna, förordade bibehållandet
af fastighetsbevillningen såsom beskattningsform för skogsafkastning.
I syfte att åstadkomma en effektiv taxering af skogens värde uttalade sig
kommittén för åsättande af särskilda taxeringsvärden å inrösningsjord och
afrösningsjord samt för att innehafvare af afverkningsrätt skulle erlägga
fastighetsbevillning för det arrenderadé skogsområdet.

Det af Kungl. Maj:t vid 1897 års Riksdag framlagda förslaget till
bevillningsförordning, hvilket resulterade i förordningen den 3 december
1897, bibehöll med afseende på skogsbeskattningen samma grundsats som
1883 års förordning, så att värdet af växande skog skulle inbegripas i
fastighetens taxeringsvärde. Yid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t
yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet, bland annat, att den dittills
i skogsbeskattningsfrågan verkställda utredningen medfört den afsevärda fördelen,
att det problem, som framställts till lösning, blifvit på det mest fullständiga
och uttömmande sätt i alla detaljer behandladt och genomarbetadt.
Ett stort antal förslag hade framlagts, och de med hvart och ett af dessa
förenade fördelarna och olägenheterna hade grundligt skärskådats. Men
sådant oaktadt kunde frågan knappast anses förd närmare sin lösning, och
meningarna stode lika oförmedlade emot hvarandra som vid kommittébehandlingens
början. Någon utväg till en tillfredsställande lösning af de
vid kritik af de framställda kommittéförslagen påpekade svårigheterna
hade dittills icke kunnat anvisas.

En af de svårigheter, som rest sig mot lösningen af skogsbeskattningsfrågan,
hänförde sig otvifvelaktigt till den omständighet, som äfven i så
många andra viktiga hänseenden ställt sig hindrande i vägen för arbetet
på reformeringen af den direkta beskattningen, nämligen sambandet mellan
bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten. Sedan inom
Riksdagen fråga väckts om upplösande af detta samband, tillsattes den s. k.
Jcommunalskattekommittén med uppdrag att utarbeta förslag i sådant syfte.
Denna kommitté, som afgaf sitt betänkande den 18 maj 1900, sökte i
enlighet med sitt program lösa frågorna om skogsbeskattningen till stat
och kommun på olika vägar. Kommittén ville ombilda statsbeskattningen
till en allmän och ren inkomstskatt, i följd hvaraf kommittén föreslog, att
fastighetsbeskattning till staten efter taxeringsvärde skulle upphöra, samt
uttalade sig för att inkomst af fast egendom och således äfven af skog

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

likasom annan inkomst skulle för taxering upptagas till sitt verkliga behållna
belopp. Beträffande kommunalbeskattningen sökte kommittén träffa
inkomsten af fast egendom på två olika sätt. Å ena sidan skulle taxeringsvärde
åsättas den fasta egendomen, därvid den växande skogen skulle inbegripas
i taxeringsvärdet och uppskattas till tjugu gånger den beräknade
stadigvarande år saf kastningen. Af taxeringsvärdet skulle fem procent anses
utgöra beskattningsbar inkomst. A den andra sidan skulle inkomsten af
fastigheten äfven taxeras till sitt faktiska belopp, och vid denna taxering,
som skulle äga rum i den ort, där fastigheten vore belägen, skulle afdrag
ske för fem procent af taxeringsvärdet.

Detta förslag mötte af olika skäl starkt motstånd hos de däröfver
hörda myndigheterna. Hvad skogsbeskattningen angår, kan också särskildt
mot detsamma anmärkas, att det icke gaf tillfredsställande bestämmelser
om afdrag för hvad skogen kostat i ägarens hand.

I ordningen är härefter att nämna den år 1902 för första gången
antagna inkowistsJccttteförovdningen. Denna, som i fråga om beskattningen
af fastigketsinkomst är uppbyggd på bevillningsförordningen, innebär således
icke heller något framsteg med afseende på skogsbeskattningen.

I sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande anförde norrlandskommittén,
att den, såsom ett led i de af kommittén föreslagna medlen för vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne, ansett sig böra upptaga till behandling frågan om
skogsbeskattningen. Kommittén åsyftade därvid närmast den ogynnsamma
ställning, de egentliga skogssocknarna intoge i beskattningsafseende. En
rättelse häraf måste mynna ut däri, att den inkomst af trävarurörelse, som
nu i regel taxerades där förädlingsrörelse ägde rum, komme att till viss
del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna. Kommittén
förordade därför, att, utan afvaktan på en slutlig lösning af alla sväfvande
skattefrågor, reformer i ifrågavarande afseende vidtoges i gällande skatteförfattningar.
Körande sättet för lösning af nu förevarande fråga ville kommittén
uttala sin anslutning i hufvudsak till det förslag, som år 1891 framlagts
af den år 1890 tillsatta skattekommittén.

Äfven denna hemställan remitterades till vederbörande myndigheter
för yttrandes afgifvande. Omdömena utföllo som vanligt på helt olika sätt.
Kammarrätten afrådde från att anlita den ifrågasatta utvägen. Däremot
framhöll kammarrätten såsom ett uppslag, kvilket förtjänade beaktande,
tanken pa att kommunerna skulle berättigas att inom vissa gränser för
sina behof lägga en accis på virke, som inom kommunen afverkades. DomänBih.
till Rilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

styrelsen uttalade sig ur skogsvårdssynpunkt äfven för att skog beskattades
när afverkning ägde rum samt att därvid det afverkade virkets värde lades
till grund för beskattningen.

Under år 1904 utarbetades inom finansdepartementet ett förslag till ny
förordning om inkomstskatt och till vissa ändringar i bevillningsförordningen.
Enligt detta förslag skulle inkomst af skog, då den utfölle, göras till föremål
för inkomstskatt. Dock medgafs ej afdrag för hvad ägaren betalat
för skogen, utan vid upplåtelse af afverkningsrätt skulle köpeskillingen oafkortad
upptagas såsom inkomst. I bevillningsförordningen bibehölls beskattning
af skog genom fastighetsbevillningen. Förslaget ledde emellertid icke
till något resultat.

Under tiden hade frågan om en reform af skogsbeskattningen ånyo
upprepade gånger framförts af enskilda motionärer inom Riksdagen. Särskildt
väcktes vid riksdagarna 1903, 1904 och 1905 framställningar i syfte
att frågan skulle lösas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1891 års
kommittéförslag. Vid riksdagen 1905 fann sig bevillningsutskottet med
hänsyn till förevarande beskattningsfrågas erkändt stora betydelse böra,
ehuru ärendet redan vore föremål för utredning inom finansdepartementet,
föreslå en skrifvelse till Kungl. Maj:t med betonande af att frågan kräfde
ett skyndsamt afgörande. Med anledning häraf beslöt också Eiksdagen i
underdånig skrifvelse den 12 april 1905 anhålla, att Kungl. Maj.t, utan
att afvakta en fullständig lösning af kommunalskattefrågan, täcktes låta
utarbeta och om möjligt redan nästföljande år för Eiksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst
genom beskattning af skogsafverkning måtte i större utsträckning än. för
närvarande ägde rum tillgodokomma de särskilda kommuner, inom In i lka
skogsafverkning bedrefves.

Sedan härefter den 18 september 1905 tillsatts en kommitté för verkställande
af utredning rörande förändrade bestämmelser angående beskattning af
skog, afgaf denna kommitté den 15 juli 1907 betänkande och förslag i ämnet.

Innan jag redogör härför, bör jag måhända erinra därom, att de nya
förordningar angående bevillning och om inkomstskatt, som på grund af 1907
års Eiksdags beslut utfärdades den 13 september 1907, i fråga om beskattning
af skog i alla afseenden upptaga de bestämmelser, som innehöllos i
de närmast förut gällande författningarna i dessa ämnen. Vid de nya förordningarnas
utarbetande afsågs nämligen allenast att åstadkomma förändrade
föreskrifter i fråga om beskattningsåret och taxeringsmyndigheter -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

nas organisation i syfte att därigenom underlätta fortsatta sträfvanden för
en reform af skattelagstiftningens materiella stadganden.

1905 års kommitté, hvilken jag i den följande framställningen för
korthetens skull benämner shogssJcattekommittén, har föreslagit, att beskattning ninqshomaf
skogsbruk i regel måtte fullständigt åtskiljas från den direkta beskatt- mitté.
ningen i öfrig!

Yid bestämmande af fastighets taxeringsvärde skulle till skog, som
funnes å egendomen, icke tagas hänsyn i vidare mån, än att i taxeringsvärdet
inberäknades värdet af själfva skogsmarken, äfvensom af förmånen
för egendomen att äga tillgång till kusbekofsvirke. All annan afkastning
af skogsbruk skulle göras till föremål för en särskild beskattning genom
skogsaccis. För sådant ändamål skulle organiseras en speciell taxeringsmyndighet,
kallad accisnämnd, öfver hvilkens beslut klagan skulle få föras
först hos kammarrätten och sedan hos Eders Ivungl. Maj:t. Taxeringsdistriktet
skulle i allmänhet utgöras af en kommun. Dock skulle Eders
Ivungl. Maj:ts befallningshafvande äga förena två eller flera kommuner till
ett distrikt.

Skatteplikten skulle åligga fastighetens ägare och inträda, då rätten
till skogen juridiskt skildes från rätten till marken eller ock då skogen
fysiskt skildes från marken. Sålunda skulle ägaren blifva accispliktig, då
han från fastigheten sålde eller annorledes afhände sig skog å rot eller
uppläte skog till afverkning, och accisen skulle erläggas efter försäljningssumman
utan något som helst afdrag. Om afhändandet skett annorledes .
än genom försäljning, skulle accis utgå efter virkets värde å lot och detta
värde genom taxeringen fastställas med ledning af de vid tiden för afverkn
ingen gällande pris för oförädladt virke å närmast belägna vattendrag
eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda pris å virke
betalas. Yidare skulle ägaren erlägga accis för virke, som han själf å sin
fasta egendom afverkade för annat ändamål än husbehof. Om han därefter
sålde virket, skulle accis erläggas för köpeskillingen efter afdrag för kostnaden
för virkets fällande och tillredning äfvensom för transportkostnad.

Eljes skulle accisen beräknas å virkets på förut nämnda sätt taxerade
värde å rot. Den som afverkade skog å annans mark skulle således icke
blifva accispliktig därför, dock att med afseende å afverkning på grund af
upplåtelse, som skett före den dag, då lagen komme att träda i kraft,
accisplikten skulle åligga afverkningsrättens innehafvare och icke fastighetens
ägare.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Taxeringen skulle ske för ett från och med den 1 juni det ena året
till och med den 31 maj det andra året räknadt afverkningsår samt verkställas
i den ort, där skogen vore belägen. Till ledning vid taxeringen
skulle hvar och en, som under afverkningsåret sålt eller annorledes afhändt
sig skog eller upplåtit skog till afverkning eller ock själf afverkat
skog, afgifva deklaration, innehållande i olika fall uppgift om försäljningssumman
eller om mängden af det afverkade virket.

För det taxerade virkesvärdet skulle accis erläggas till stat, kommun,
landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progressivt
efter en ganska hastigt stigande skala. För virkesvärde till och med
ett belopp af 200 kronor skulle accisen utgöra en procent, för att sedan
nå två procent vid ett värde af omkring 1,300 kronor, tre procent vid
ett värde af omkring 6,300 kronor, fyra procent vid ett värde af omkring
33,000 kronor och fem procent vid ett värde af omkring 159,000 kronor.
Sedermera skulle procenten småningom stiga till inemot sex procent, kvilket
belopp den dock ej skulle kunna uppnå. Progressionen skulle dock ej
beräknas efter den aceispliktiges sammanlagda taxering till skogsaceis utan
allenast efter taxeringen inom det ifrågavarande taxeringsdistriktet.

flen kommunala skogsaccisen skulle beräknas sålunda, att för hvarje
fullt belopp af 12 kronor 50 öre af det taxerade virkesvärdet skulle
påföras ett belopp, som svarade emot medeltalet af hvad inom kommunen
för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren
utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona, De till
kommunen inflytande skogsaccismedlen skulle afsättas till en särskild fond,
från hvilken hvarje år skulle till den kommunala budgeten ingå ett tillskott,
bestämdt efter särskilda regler, som uppgjorts efter förhållandet
emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof för de senast
förflutna fem åren.

Slutligen skulle till landstinget utgå skogsaceis med en procent af
det taxerade virkesvärdet och till väghållningsdistriktet bidrag, beräkna dt
sålunda att en vägfyrk påfördes för hvarje fulla tio kronor af det uppskattade
virkesvärdet.

Tid kommitténs betänkande voro fogade dels reservationer rörande vissa
detaljer af ämnet, såsom skatteplikten, skatteskalan, statens skyldighet att
erlägga accis till kommunen o. s. v., och dels en skiljaktig mening, afseende
den principiella ståndpunkt, som kommittén intagit.

I sistnämnda reservation, som afgifvits af kommitténs ledamot f. d.
kammarrättsrådet E. J. von Wolcker, gjordes gällande, att stat och korn -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

mun icke borde utöfva sin beskattningsrätt på grundvalen af en och samma
uppskattning. Den länge eftersträfvade omläggningen af grunderna för den
kommunala beskattningen borde gälla äfven förevarande beskattningsområde,
så att en verkligt fristående beskattning för kommunens räkning
komme till stånd. De synpunkter, nr livilka skatten skulle erläggas,
vore väsentligen andra, då det gällde kommunen, än då det vore fråga
om staten. Eeservanten ansåge det vara ett eftersträfvansvärdt mål, att
den kommunala beskattningen företrädesvis komme att anordnas såsom ett
system af objektskatter och ersättningsskatter. Med upptagande af den i
kammarrättens utlåtande öfver norrlandskommitténs förslag framhållna tanken,
att utan samband med statsbeskattningen kommunen borde berättigas
att för sina ändamål uppbära accis för afverkad skog, hemställde därför
reservanten, att, till dess ett reformeradt kommunalt skattesystem hunnit
komma till stånd, frågan måtte lösas i form af en slags ersättningsskatt
att utgå till kommun för virke, som, där afverkadt, fördes från kommunen
att inom annan kommun på ett eller annat sätt tillgodogöras. Eeservanten
föreslog i sådant afseende, att den, som utförde eller läte utföra virket,
skulle erlägga en accis med en fix skattesats af två procent af det värde,
virket efter gängse ortspris kunde anses äga vid utförandet. Detta värde
skulle med ledning af afgifven deklaration fastställas af kommunalnämnden,
öfver hvilkens beslut klagan skulle få föras hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och därefter hos Eders Kungl. Maj:t.

Den af reservanten sålunda förordade planen för frågans lösning syntes
mig till sin allmänna syftning vara förtjänt af vidare utredning och
pröfning. Yid underdånig anmälan den 19 juli 1907 af kommitténs förslag
fann därför på min tillstyrkan Kungl. Maj:t godt förordna, att från Eders
Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande skulle infordras yttranden ej
mindre öfver kommitténs förslag i ämnet än äfven särskildt beträffande
ifrågavarande beskattningsfrågas ordnande i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, som angifvits i reservationen.

Det visade sig, att omdömena i alldeles öfvervägande grad utföllo till
fördel för reservantens förslag. Under det att sålunda af de 25 hörda
myndigheterna 2 afstyrkte båda förslagen och 5 förordade kommitténs förslag,
uttalade sig ej mindre än 18 för den hufvudsakliga ståndpunkt, reservanten
intagit, om också med vissa anmärkningar i detaljfrågor.

Den starka anslutning, som härigenom mött förslaget att reformenSkäl f°r en
af skogsbeskattningen för närvarande skulle inskränkas till införande af 8kogsaccis.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

en sjelfständig kommunal skogsaceis, öfverensstämmer också med den uppfattning,
hvartill jag vid öfvervägande af detta ärende kommit. Jag vill
därmed icke hafva förnekat, att försök tilläfventyrs framdeles måste göras
att för statens vidkommande lösa skogsbeskattningsfrågan i den riktning,
skogskommittén anvisat, om det nämligen skulle visa sig omöjligt att
anordna statsbeskattningen af inkomst utaf skogsbruk i den form, åt hvilken
reformarbetet i allmänhet på detta område under de senaste åren syftat.

För sträfvandena att reformera statsbeskattningen framstår det såsom
ett alltmera klart uttryckt och omfattadt mål att åvägabringa en enhetlig,
allmän och ren inkomstskatt. Statsskatten bör vara en beskattning af inkomst,
och skattens natur att vara allmän innebär, att den skall utgå af
all den skattskyldiges inkomst. Erkännes detta vara reformarbetets uppgift,
skulle det uppenbarligen vara ett förryckande af hela arbetet att utbryta
en art af inkomst och göra denna till föremål för en särskild beskattning,
hvilken därtill icke komme att afse den ifrågavarande inkomstens
verkliga belopp utan väsentligen erkölle karaktären af en objektbeskattning.
Visserligen måste det, såsom jag förut sagt, medgifvas, att inkomst af
skogsbruk är svårare att beräkna än kanske hvarje annan inkomst, särskildt
därför att det erbjuder så stor svårighet att komma till rätta med afdrag
för den köpeskilling, som erlagts för skogen. Men däremot kan det icke
med skäl påstås, att inkomst af skogsbruk till begreppet är olikartad emot
annan inkomst och af sådan grund bör i beskattningsafseende behandlas
på ett särskildt sätt.

Att fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skall vara allmän
och således omfatta äfven skogsinkomsten, är angeläget med afseende på
denna skatts progressiva natur. Skogsskattekommittén har, ställd inför
krafvet på skatteprogression, funnit den utvägen att äfven göra den föreslagna
skogsaccisen till staten särskildt för sig progressiv. En progressiv skatt
bör dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjektskatt. För
utrönande af den stegrade skatteförmåga, som genom progressionen kan
tagas i anspråk, är det erforderligt att känna den beskattades samlade
behållna inkomst. Att lägga progression på en afkastningsskatt, sådan
som den skogsaceis, hvilken kommittén föreslagit och som icke skulle taga
tillbörlig hänsyn till i hvad mån afkastningen lämnade behållen inkomst,
skulle däremot uppenbarligen kunna leda till obillighet och ojämnhet i
beskattningen. Vidare lämnar den af kommittén använda metoden att
binda progressionens verkningar vid taxeringsdistriktet anledning till välgrundade
anmärkningar. Till skatteprogressionens teknik hör eljes somnämndt

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

att utfinna den samlade totalsiffra, å hvilken progressionen bör tillämpas.
Då säkerligen flera skattskyldiga skulle blifva pliktiga att erlägga skogsaccis
inom mera än ett taxeringsdistrikt, komme således med kommitténs
förslag progressionen icke att blifva tillräckligt effektiv med afseende på
dem. Å andra sidan skulle genom den åt vederbörande myndighet lämnade
befogenheten att bestämma taxeringsdistriktens storlek det kunna
komma att bero på denna myndighets beslut, hvilket läge den skattskyldige
komme att intaga på skatteskalan, något som kunde förefalla godtyckligt
och i allt fall icke inuebure en lämplig anordning.

Ej heller synes det vara tillrådligt att för närvarande, under förberedelserna
för öfvergången till en allmän och ren inkomstbeskattning, införa
ett förändradt system i fråga om fastighetstaxeringen, på sätt skogsskattekommittén
i följd af sin allmänna ståndpunkt föreslagit, nämligen sålunda
att vid bestämmande af taxeringsvärdet å fast egendom icke skulle i någon
mån fästas afseende å den växande skogens värde, så vidt detta öfverstege
hvad som för fastigheten kunde erfordras i husbehof svirke. Under
förutsättning att en allmän inkomstskatt blifver genomförd, skulle användningen
af en dylik metod för fastighetstaxering varda allenast provisorisk
åtminstone för statsbeskattningens vidkommande.

Äfven om det naturligtvis är af synnerlig vikt, att sådana åtgärder
snarast vidtagas, som kunna tillförsäkra staten tillbörliga skatteintäkter af
den inkomst, som uppstår genom skogsbruk, så kan detta dock ej anses
vara till den grad angeläget, att icke det nuvarande tillståndet kan få fortfara
under den tid, som må komma att förflyta, intill dess frågan om
reformerande af hela den direkta statsbeskattningen kan blifva pröfvad.
Jag anser därför icke något förslag till ändrade grunder för statsbeskattning
af skogsinkomst böra för närvarande framläggas för Riksdagen.

Annorlunda ställer sig däremot saken med afseende på den kommunala
beskattningen. Det är också hufvudsakligen i fråga därom som missnöjet
med den nuvarande ordningen framträdt, liksom det endast är denna
beskattning, som åsyftats i den Riksdagens skrifvelse, hvilken närmast
ligger till grund för de senast vidtagna åtgärderna i ämnet. Såsom jag
redan förut nämnt, anhöll Riksdagen däri endast om framläggande af förslag
till sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst genom
beskattning af skogsavverkning måtte i större utsträckning, än för närvarande
ägde rum, tillgodokomma de särskilda kommuner, inom hvilka
skogsafverkning bedrefves.

Verkningarna af att en viss skattekälla lämnar för ringa skatteutbyte

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

blifva uppenbarligen helt olika för staten och för kommunen. Utskylderna
till kommunerna kafva karaktären af en repartitionsskatt. Sedan kommunens
skattebekof fastställts, fördelas de erforderliga medlen till utgörande
af de skattskyldiga enligt fastställd grund. I samma mån som en viss
näringsgren blir för lågt beskattad, ökas därför skattebördan för de öfriga
skattskyldiga. Med afseende på statsskatten betyder däremot den för låga
beskattningen af vissa skattskyldiga i stort sedt allenast en minskad inkomst
för staten. Det är gifvet, att sålunda uteblifna skattebidrag kunna medföra
en öfverflyttning på andra skattskyldiga af skattebördan, om nämligen
hvad som ej i denna väg influtit måste ersättas med skattemedel, men
praktiskt taget torde en sådan inverkan i allmänhet ej kunna påvisas
och i alla händelser blifva kännbar i ojämförligt ringare grad än förhållandet
i liknande fall är med kommunalskatten.

Då nu under det nuvarande taxeringssystemet inkomst af skogsbruk i
icke ringa mån undgått beskattning och därigenom i de kommuner, som hafva
skog i mera afsevärd omfattning, åstadkommits en förryckning af de kommunala
skattebördorna, måste behofvet af en ändring på det kommunala
beskattningsomsådet i syfte att tillföra dylika kommuner ökade skattebidrag
af skogsinkomsten anses vara af trängande art. Enligt min mening bör
därför, såsom jag förut angifvit och i öfverensstämmelse jämväl med Riksdagens
uttalade önskan, någon åtgärd i nämnda syfte vidtagas utan afvaktan
på lösningen af statsbeskattningsfrågan eller kommunalskattefrågan i öfrigt.

För vinnande af rättelse i förevarande afseende har bland annat af
kammarrätten i dess yttrande öfver 1894 års kommittéförslag ifrågasatts,
att, utan annan rubbning af gällande taxeringsföreskrifter, stadgandena om
beskattningsort vid bevillningstaxeringen för inkomst skulle ändras sålunda,
att af den beskattningsbara inkomsten af trävarurörelsen en viss lagstadgad
andel blefve upptagen till beskattning inom den eller de kommuner, där
de i rörelsen förädlade skogsprodukterna hämtats. Utom det att en sådan
metod skulle verka väl godtyckligt, är att märka, att innebörden däraf
blefve allenast, att en del af förädlings- och handelsvinsten toges ifrån de
kommuner, där dessa led i trävarurörelsen ägt rum, något som knappast
vore rättvist.

Ett annat förslag, som också vunnit understöd, innehåller, att vinsten
å en trävarurörelse i dess helhet skulle ur taxeringssynpunkt uppdelas i en
skogsvinst och en förädlingsvinst, af hvilka den förra skulle tagas till
beskattning i den eller de kommuner, där råvaran hämtats, och den senare
där förädlingen skett. Det är emellertid uppenbart, att om en sådan

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

anordning, hvilken i allt fall skulle möta stora tekniska svårigheter, infördes
på det bestående systemets grund, den ej heller skulle innebära
annat än att en del af hvad som verkligen vore förädlings- och handelsvinst,
till skada för de kommuner, där förädlingen och handeln bedrifvits,
gjordes till skogsvinst.

Mot båda dessa metoder kan för öfrigt anmärkas, att de svårligen
kunde tillämpas på sådan trävarurörelse, som förädlade köptimmer.

Bland de framställda förslagen till reglerande af skogsbeskattningen
anser jag mig vidare böra med några ord beröra det, som åsyftar framtvingandet
af höjda taxeringsvärden, antingen inom det nuvarande systemet
eller ock genom föreskrifter om särskild taxering af afrösningsjord och därå
växande skog. Härmed skulle således äfven för statens del en skärpt
beskattning genomföras. Enligt hithörande förslag skulle, hvad skogen
beträffar, i en fastighets taxeringsvärde inräknas såväl skogsmarken som
ståndskogen till sitt fulla värde. Under skogens uppväxttid skulle följaktligen
fastighetens ägare årligen få erlägga skatt för den uppväxande skogens
hela värde. Utom det att emellertid en sådan effektiv taxering skulle
vara mycket svår att få till stånd med vår nuvarande taxeringsapparat, är jag
böjd för att ansluta mig till den meningen, att en beskattning, som under
skogens uppväxttid uttoge skatt för tillväxtens fulla värde, knappast heller
vore ens ur kommunalbeskattningens synpunkt önskvärd. Att erlägga en
dylik skatt under den långa följd af år, då skogen ej lämnade någon eller
åtminstone icke afsevärd afkastning, skulle i de flesta fall, där till fastigheten
hörde mera betydande skogsområden, innebära en större tunga för
fastighetsägaren än han förmådde bära. Han skulle därigenom äfven ofta
nog föranledas att påskynda skogens afverkning, hvilket naturligtvis icke
vore lämpligt ur vare sig beskattnings- eller skogsvårdssynpunkt.

Jag förutsätter därför, att äfven framdeles, så länge nu gällande
beskattningsgrundsatser få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt
kommer att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande hänsyn
väl tages till fastighetens skogstillgång men att i taxeringen icke inbegripes
ståndskogens fulla värde. Då det sålunda nu gäller att för kommunens
vidkommande söka supplera skogsbeskattningen med en skatteform,
som tillsammans med den skatt, som uttages på grund af fastighetstaxeringen,
innebure en skälig beskattning af den verkliga inkomst, som skogsbruket
lämnar, är det uppenbarligen angeläget att vid sökandet af den nya
skattetypen gå i en riktning, i hvilken man kan tänka sig att kommunalbeskattningen
framdeles må komma att anordnas, så att den nya skatteBih.
till Pdksd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Häft. 3

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

typen kunde utan större ändringar inpassas i det beskattningssystem, som
för öfrigt komme att blifva gällande. Jag är gifvetvis icke beredd att nu
framlägga något färdigt program i sistnämnda hänseende. Emellertid synes
det mig kunna antagas, att den kommunala beskattningen mera än för närvarande
bör uppbyggas på ett system af objekts- och ersättningsskatter,
respektive afgifter och bidrag till täckande af kostnaden för sådana kommunala
anordningar, som uteslutande eller i öfvervägande grad komma
vissa intressegrupper inom kommunen eller vissa områden härinom till godo.
I ett sådant system synes skogshandteringen böra tillförbindas att vid den
tid, då skogen afverkas och afkastningen af skogsbruket sålunda flyter till
ytan, till kommunen utgifva skatt för skogens afkastning.

I denna riktning anser jag därför, att äfven det nu uppställda problemet
bör kunna lösas. Jag håller således före, att den, hvad skogen beträffar,
för låga fastighetstaxeringen lämpligen kan kompletteras med en kommunal
utskyld, en accis, som pålägges vid den tid, då skogen skiljes från marken
och följaktligen genom sin förvandling till penningar bereder den skattskyldige
lättadt tillfälle till utskyldens erläggande. I ett blifvande från
grunden reformeradt kommunalt skattesystem kunna tilläfventyrs för accisbeskattningen
uppställas grunder, ägnade att framkalla en något så när
adekvat beskattning. I frågans nuvarande skede måste man uppenbarligen
nöja sig med en summarisk skattepåföring, å hvilken bör tillämpas en så
mycket lindrigare skattesats. Då nämligen teoretiskt sedt skogsaflcastningen
härigenom blifver föremål för dubbel kommunalbeskattning, måste det
tillses, att den sammanlagda beskattningen till kommunen icke kommer att
öfverstiga en skälig andel af den verkliga skogsinkomsten, så att skatten
icke med fog kan sägas vara obillig.

Jag har alltså funnit mig kunna i hufvudsak biträda det af reservanten
inom skogsskattekommittén framställda förslaget, dock att enligt min mening
och i öfverensstämmelse med den uppfattning, som uttalats i flera länsstyrelsers
utlåtanden, aceisbeskattningen icke bör inskränkas till det virke,
som utföres från kommunen, utan omfatta äfven virke, som användes eller
förädlas inom den kommun, där skogen är belägen. Gifvetvis bör för
närvarande accisen åsyfta allenast sådan skogshandtering, som idkas i någon
större skala. För husbehofsvirke anser jag därför, att någon accis icke
bör utgå, likasom ej heller denna beskattning bör drabba de mindre skogsägarna
och således ej träffa den, som till afsalu afverkat allenast virke till
obetydligt värde.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 19

Efter dessa allmänna grunder anmodade jag de sakkunnige, som enligt
Kungl. Maj:ts den 21 juni 1907 mig gifna bemyndigande af mig tillkallats
för att inom finansdepartementet biträda med beredningen af frågor rörande
lagstiftningen om den direkta beskattningen, att uppgöra förslag till författning
i ämnet. De sakkunnige inkommo den 12 december 1907 med
förslag till lag om skogsaccis och till vissa därmed sammanhängande ändringar
i kommunalförordningarna. Förslaget remitterades till kammarrätten,
som den 17 nästlidne januari däröfver afgaf underdånigt utlåtande. Sedan
frågan därefter underkastats ytterligare granskning, får jag härmed anmäla
det sålunda upprättade förslaget till lag om skogsaccis. Jag anhåller tillika
att få närmare redogöra för de viktigaste bestämmelserna däri.

Enligt hvad jag nyss angaf, afser förslaget att beskatta det virke, som
afverlms inom kommunen. Att, såsom reservanten inom skogsskattekommittén
ifrågasatt, accisbelägga endast det virke, som utfördes från kommunen,
skulle innebära, att från skatt befriades allt det virke, som på ett eller
annat sätt tillgodogjordes inom kommunen. Detta skulle ställa sig något
olika i olika fall. Att från accisplikten utesluta virke, som t. ex. försäljes
till sågverk inom kommunen eller såsom brännved till inom kommunen
belägna glasbruk och dylika inrättningar eller såsom pappersmasseved till
där befintliga cellulosafabriker, finner jag för min del alldeles opåkallad!
I fråga om sådant virke, som af afverkaren själf förädlas inom kommunen,
kan väl göras gällande, att kommunen i allt fall får skatt af hans förädlingsverksamhet.
Emellertid lärer äfven dylikt virke böra accisbesKattas,
enär kommunens rätt till skatt för virket icke bör göras beroende af huru
förädlingsindustrin utfallit.

Beträffande det grundläggande spörsmålet om hvem skatteplikten
åligger, utgår förslaget från att accisskyldighet inträder, då afverkningen
sker, och att accisen följaktligen skall erläggas af af verkar en samt beräknas
efter det afverkade virkets taxerade skog svärde, d. v. s. värde å rot. .1
detta hänseende har, såsom jag redan nämnt, skogsskattekommittén föreslagit,
att accisplikten skulle i regel åläggas fastighetens ägare, i sammanhang
hvarmed kommitténs förslag innebär, att accisplikten skulle göras gällande,
då afverkningsrätt upplätes, och accisen i sådant fall beräknas efter den
betingade köpeskillingen. Om fastighetens ägare själf verkställde afverkningen,
skulle äfven enligt kommitténs förslag skattskyldigheten inträda,
då afverkningen sker, likasom detta jämväl skulle äga rum i dec fall, då

Accisens

föremål.

Skattskyl dighet.

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

enligt samma förslag icke fastighetens ägare vore den accispliktige, nämligen
i fråga om afverkning på grund af upplåtelse före den dag, då lagen trädt
i kraft. I dessa båda fall skulle aceisen utgå, om virket sålts att i oförädladt
skick levereras i afverkningsorten, efter köpeskillingen med afdrag
för afverknings- och transportkostnader, men eljes efter virkets taxerade
värde å rot.

På grund af sin utgångspunkt, att accisen skall erläggas af fastighetsägaren,
har kommittén således gjort såväl tiden för skattepliktens
inträde som ock skattens belopp beroende af den form, under hvilken
fastighetsägaren skilt skogen från sig. Om man nämligen med afseende
på afverkning, som äger rum på grund af upplåten afverkningsrätt, vill
göra fastighetens ägare till den skattskyldige, är det uppenbart, att skattskyldigheten
icke kan uppskjutas i afbidan på den faktiska afverkningen,
hvilkens verkställande beror af annan person, och att det äfven vore
obilligt, om skatten skulle beräknas icke efter den afkastning, ägaren
erhållit, utan efter den afkastning, som tillflutit en annan. Med nämnda
utgångspunkt måste man otvifvelaktigt uttaga skatten, då afverkningsrätten
upplåtes, och beräkna dess belopp i förhållande till den godtgörelse, som
för afverkningsrätten blifvit erlagd.

Emot en sådan beskattningsmetod kunna emellertid särskildt ur tillämpningssynpunkt
framställas tungt vägande anmärkningar. Också har
ingen. annan punkt varit föremål för så stor meningsskiljaktighet inom
kommittén som denna, i det att ej mindre än halfva antalet af
kommitténs ledamöter omfattat en annan åsikt och velat undantagslöst
lägga accisplikten på afverkaren. Sålunda skulle det med kommitténs
metod understundom möta svårighet att kontrollera, att allt afverkadt virke
blefve accisbeskattadt. Om man tänker sig, att å en skogstrakt, där afverkning
ägde rum på grund af tidigare gjord och således redan beskattad
upplåtelse af vissa utstämplade träd, fastighetens ägare samtidigt äfven
verkställde afverkning, som således skulle nu beskattas, så vore det förvisso
icke lätt att kontrollera, att sistnämnda virke blefve underkastadt accis.
Om innehafvaren af en före lagens ikraftträdande upplåten afverkningsrätt
tillika hade en yngre afverkningsrätt till samma skogstrakt och samtidigt
afverkade på grund af båda, skulle det ej heller blifva en lätt uppgift
vare sig för honom eller taxeringsmyndigheten att åtskilja hvad som redan
vore accisbeskattadt och det virke, för hvilket accis skulle utgöras. Många
andra dylika komplikationer skulle gifvetvis också uppkomma.

Ej heller synes köpeskillingen för upplåten afverkningsrätt eller för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 21

såldt oförädlaclt virke innefatta en tillförlitlig objektiv grund för accisens
beräknande. Det är så inånga omständigheter, som kunna inverka på
köpeskillingens bestämmande i den ena eller den andra riktningen, att
köpeskillingen icke under alla förhållanden kan sägas utmärka skogens
verkliga värde. Därjämte skulle ett godtagande af köpeskillingen såsom
norm för beskattningen kunna för mindre samvetsgranna personer medföra
en lockelse att genom biaftal e. d. söka nedbringa skatten. I fall upplåtelsen
skett genom gåfva eller byte, skulle det vidare möta stor svårighet att
fastställa det värdev efter hvilket accisen skulle beräknas. Härtill kommer,
att skogens tillväxt under den tid, som förflöte mellan upplåtelsen och
afverkningen, hvilken tillväxt äfven med nu gällande begränsning i fråga
om tiden för afverkningsrätts bestånd naturligen icke skulle sakna betydelse,
blefve alldeles obeskattad i skogsaccisens form och således i regel åtminstone
icke komme skogskommunen till godo.

Mot kommitténs förslag har äfven invändts, att det skulle kunna
föranleda en fastighetsägare att för att undgå accisen försälja jämväl själfva
skogsmarken samt att virket, i den mån detsamma därefter användes till
husbehof, härigenom också skulle blifva obeskattadt.

För sin ståndpunkt har kommittén åberopat, att skogsaccisen vore
afsedd att såsom form för beskattning af skog träda i stället för fastighetsbevillningen,
samt att det därför vore riktigt, att om en hemmansägare
befriades från den del af fastighetsbevillningen, som belöpte på skogen,
han träffades af skogsaccisen, då han realiserade sin skog. Yid bedömande
häraf bör visserligen ihågkommas, att kommittén åsyftat att från fastighetsbevillningen
undandraga den växande skogens värde, men det anförda skälet
torde väl kunna med nästan lika stort fog tillämpas på det fall att, såsom
nu är i fråga, accisen icke skulle vara den enda formen för skogsbeskattningen
utan allenast en supplementär skatt bredvid fastighetsbevillningen,
och jag anser mig därför böra äfven beröra detta skäl. Därvid torde kunna
fastslås, att om man vill införa en ny beskattning, särskildt om den iklädes
accisens form, den nya skatten nödvändigtvis icke behöfver utbildas i
öfverensstämmelse med den förutvarande beskattningen. Tvärtom måste
det vara lämpligast att för den nya skatten gifva regler, som bäst
passa för densamma, oberoende af huru annan beskattning är anordnad.
I allt fall är det uppenbart, att om man lägger accisen på afverlcaren,
skogsägaren därför icke undgår att få vidkännas skatten eller en väsentlig
del däraf. Ty skyldigheten för afver-karen att erlägga accis vid af -

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

verkningen kommer naturligtvis att inverka på köpeskillingen för afverkningsrätten.

Yidare har skogsskattekommittén anfört, att accisen i regel med långt
större säkerhet skulle kunna utfås af skogsägaren än af afverkaren. Ifall
accisen lades på skogsägaren, funnes därjämte i själfva skogsmarken en
naturlig realsäkerhet för betalningen af den skatt, som hvilade på skogen.
Afverkaren vore däremot ofta nog en person, som endast tillfälligtvis drefve
rörelse inom kommunen och som kunde hafva lämnat orten Arid den tid, då
accisen skulle erläggas. Om afverkningen för honom gptt med förlust, vore
fara värdt, att han skulle visa sig alldeles sakna medel till accisens gäldande.

Det kan naturligtvis icke bestridas, att hvad sålunda anförts har sitt
stora berättigande. Det är gifvet, att med afseende på alla skatter restantier
skola uppkomma, när skatten icke omedelbart uttages. Men å andra sidan kan
det väl ej med skäl göras gällande, att betalningsförmågan hos de personer, som
syssla med skogsafverkning — en näring som oftast lämnar sina utöfvare synnerligen
god vinst — skulle i allmänhet vara så ringa, att skatterestantierna
i hithörande fall må antagas komma att öfverstiga det vanliga måttet. Äfven
om skatten lades på skogsägaren, skulle den för öfrigt säkerligen i många
fall ej komma att utgå, om han afyttrat fastigheten, likasom den åberopade
realsäkerheten i skogsmarken ofta nog med afseende på andra fordringars
förmånsrätt skulle visa sig illusorisk.

Yid öfvervägande af denna fråga har jag därför kommit till det slutet,
att accisplikten bör åläggas afverkaren. Härigenom vinnes enhetlighet vid
skattepåföringen, i det att denna under alla förhållanden skall äga rum,
då afverkningen sker. Yidare kan i sådant fall samma beräkning af virkets
värde konsekvent läggas till grund för bestämmandet af skattebeloppet.
Det torde vara uppenbart, att detta skall leda till reda och enkelhet vid
taxeringen samt jämnhet i beskattningen. I sitt yttrande har kammarrätten
ej heller gjort någon erinran emot denna grundsats.

Förslaget innehåller därför, att skogsaccis skall erläggas af afverkaren
och att med afverkare förstås den som, då virket fälles, äger förfoga öfver
virket, denne må vara fastighetens ägare eller innehafvare af afverkningsrätt.
Med afseende å det vanliga förhållandet, att vid upplåtelse af afverkningsrätt
fastighetsägaren förbehåller sig uppkommande affallsvirke, och då
äfven sådant virke, i den mån det ej användes till husbehof, bör vara
underkastadt accis, föreskrifves vidare, att, om annan än afverkaren äger
rätt till affallsvirket, denne andre skall anses såsom afverkare i fråga om
sådant virke.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Virkets fällande eller skiljande från roten konstituerar således skatt- Skattskyldig o

hctcus ''iYh~

skyldighet. Genom fällandet blir afverkaren skattskyldig för virket. Praktiska trådande.

skäl tala emellertid för att skattskyldigheten icke göres gällande, förrän
med virket efter fällandet vidtagits ytterligare åtgärd. Pör att kunna beräkna
virkets värde erfordras nämligen kännedom om virkeskvantiteten.

Sådan kännedom vinnes i regel, hvad beträffar de viktigare virkesslagen,
vid den s. k. intumningen. Om afverkaren före intumningen säljer eller
annorledes afhänder sig virket, bör, när detta skett, skattskyldigheten göras
gällande. Eljes bör skattskyldigheten inträda, när virket intummats. För
att beteckna denna tidpunkt med ett uttryck, som kan omfatta alla virkesslag,
har från skogsskattekommittén i förslaget intagits den bestämmelsen, att
virket skall med afseende på taxering anses after kadi först då det blifvit
så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Om detta uttryck
har kammarrätten anmärkt, att detsamma syntes icke äga nödig klarhet
och därför kunna gifva anledning till svårigheter vid tillämpningen. Jag
åberopar emellertid den omständigheten, att uttrycket valts af skogsskattekommittén,
som inneslöt flera i förevarande afseende praktiskt förfarna män,
hvadan detsamma ur tillämpningssynpunkt näppeligen kan förväntas möta
svårigheter. Med uttrycket måste åsyftas intumningen, där sådan äger rum,
och den första intumningen, om virket intummas mera än en gång. För virke,
som ej intummas, såsom t. ex. brännved, inträffar tidpunkten, då virket
hopsamlats och apterats till den storlek, hvari det förekommer till försäljning
eller annan användning. Sammanställdt för öfrigt med föreskriften att
afverkare, som säljer eller eljes afhänder sig virket, skall lämna deklaration
om virkeskvantiteten, kommer ifrågavarande uttryck därför säkerligen ej att
föranleda villrådighet.

Hvad angår virke, som användes till kolning, har för detsamma en
särskild bestämmelse i förevarande afseende ansetts erforderlig. Skattskyldigheten
för sådant virke bör inträda först då det blifvit rest eller lagdt till
kolning. Skulle afverkaren därförinnan sälja eller annorledes afhända sig
virket eller skulle virket forslas från den skog, där det fällts, för att annorstädes
kolas, bör dock, i öfverensstämmelse med hvad jag nyss anförde,
skatteplikten göras gällande, när virket afyttrades eller bortforslades.

Med afseende på accisens allmänna läggning måste virke, som an- Frihet
vändes för husbehofvet på den egendom, där virket fällts, undantagas från behofsvirke
beskattningen. Förslaget upptager därför den af skogsskattekommittén, ehuru °- dfrån
en annan synpunkt, förordade föreskriften, att å en fastighet afverkadt

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

virke, som användes för egendomens behof af byggnads-, slöjd- eller stängselvirke
samt bränsle, ej skall beskattas. Det måste därvid anses lämpligt,
att äfven virke, som tages från en egendoms skog och användes till husbehofsvirke
å en därmed sambrukad fastighet, fritages från accis.

Beträffande omfattningen i detta sammanhang af begreppet bränsle,
måste karaktären af husbehofsvirke fasthållas. Sålunda blifva ved och kol,
som användas för en jordbruksfastighets behof, visserligen fria från accis,
under det att däremot ved och kol, som komma till användning i bruksdrift
eller annan rörelse, som drifves å en jordbruksfastighet, icke få undantagas
från accis. I anledning af en inom kammarrätten gjord erinran finner
jag mig böra betona, att virke, som utlämnas till bränsle åt den i dylik
rörelse anställda personalen, icke kan hänföras till husbehofsvirke.

Vidare bör gifvetvis accis ej utgå för sådant virke, som användes för
fullgörande af egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller
underhållsskyldighet.

Slutligen innehåller förslaget, att virke, som från statens och vissa
andra skogar af allmän natur afgiftsfritt för särskilda ändamål utlämnas,
skall frikallas från beskattningen. De ändamål, för hvilka sådant utlämnande
plägar ifrågakomma, såsom att virke understundom kostnadsfritt tillhandahålles
från statens skogar till byggande af vägar och flottleder, synes
göra accisfrihet i dylika jämförelsevis sällsynta fall påkallad. I denna fråga
har kammarrätten anfört, att accisfrihet jämväl bör äga rum beträffande
virke, som från allmänningsskog afgiftsfritt utlämnas till delägare i allmänningen
och af denne användes för husbehof. Då jag finner denna erinran
befogad, har jag låtit i förslaget insätta bestämmelse i sådant syfte.

I det föregående har jag talat om virke, som under beskattningsperioden
verkligen användts till husbehof eller annat omförmäldt, därmed
jämförligt ändamål. Såsom skogsskattekommittén framhållit, erfordras härjämte
specialföreskrifter angående virke, som upplagts för dylik användning. Det
är ett vanligt förhållande, att virke, som afverkas för husbehof, icke inom
den närmaste tiden kommer till begagnande. Sålunda brukar ved icke användas
förrän under hösten eller vintern efter det den blifvit upphuggen.
Likaledes plägar byggnads- och slöjdvirke icke användas förrän efter viss
torktid. Ofta förekommer äfven, att virke afverkas och försågas för husbehof
men att endast en del däraf användes till sådant ändamål, under det
att återstoden försäljes. I den mån virket sålunda icke under beskattningsperioden
verkligen användts för husbehof eller annat därmed jämförligt
ändamål, skulle det följaktligen, om icke ett undan tagsstadgande infördes,

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 25

accisbeläggas vid nästa beskattningsförrättning. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle dock leda till onödig omgång, särskildt därför att därigenom
ett restitutionsförfarande blefve erforderligt.

Förslaget innebär därför i stället, att beskattningen af sådant virke,
som upplagts för åsyftade ändamål, må tills vidare uppskjutas, till dess
genom virkets användning blifvit afgjordt, huruvida och i hvad mån accis
för detsamma skall erläggas ‘ eller icke. Om under en följande beskattningsperiod
virket användes å egendomen för nämnda ändamål, blir det definitivt
accisfritt. Därest det åter då försäljes eller eljes användes för annat ändamål
än nu är i fråga, skall det upptagas till accis för den beskattningsperiod,
då det försålts eller vunnit dylik användning. Till försäljning,
som härmed afses, bör dock ej hänföras det fall, att för husbehof upplagdt
virke utan vidare medföljer vid försäljning af själfva fastigheten. Genom
sådan försäljning bör uppenbarligen accisplikt för virket ej inträda. Däremot
kommer den nye ägaren i samma ställning som företrädaren, så att
han, om han afyttrar virket eller eljes använder det för annat ändamål än
jag nyss angifvit, blir accispliktig därför.

I fråga om virke, som upplagts för husbehof eller annat därmed jämförligt
ändamål och sedermera användts på annat sätt, erfordras föreskrift
om hvem accisplikten åligger, och innehåller förslaget i sådant afseende, att
skogsaccis för dylikt virke skall erläggas af den, som med virket så förfarit,
att accisplikt därför inträdt.

Utom den nu nämnda befrielsen från skatt för husbehofsvirke och Beskattningsdärmed
jämförligt virke bör accisfrihet äfven äga rum för skogsafverkning hart Upptill
afsalu i ringare omfattning. Härför tala såväl praktiska skäl som
äfven den omständigheten, att skatten på grund af sin allmänna konstruktion
icke bör drabba de minsta skogsägarna. Hvar gränsen för accisfriheten
skall sättas, kan tydligtvis vara föremål för olika meningar. Enligt
min åsikt vore det lämpligt att från skattskyldighet befria afverkare, hvilkens
ifrågavarande afverkning för år understiger ett skogsvärde af 100 kronor.

För en afverkare, som själf utdrifver virket, torde det lägsta beskattningsbara
beloppet således motsvara i saluvärde å leveransorten 150 å 200 kronor.

För att underlätta debiteringen synes därjämte böra föreskrifvas, att det för
en hvar aceisskyldig sammanräknade skogsvärdet skall utföras i fulla tiotal
kronor, så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Jag öfvergår härefter till den ganska svårlösta frågan om beskattnings- Beskattningsperioden.
I sådant hänseende har skogsskattekommittén föreslagit tiden från PeriodBih.
till JRilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

och med den 1 juni det ena året till och med den 31 maj det följande. I
motiveringen har kommittén därom anfört bland annat: »Skogsafverkningen är
i vårt land hufvudsakligen förlagd till vintern och sträcker sig därför vanligen
ut öfver två kalenderår. Kesultatet af afverkningen kan icke öfverskådas
förrän på våren, då man erhåller kännedom om huru mycket som afverkats
under hela den föregående afverkningssäsongen. Då man inför en särskild
skogsbeskattning, som på det närmaste hänför sig till afverkningen, är det
uppenbarligen nödvändigt, att denna beskattning ansluter sig till de faktiska
förhållanden, under hvilka afverkningen försiggår. Xu är hvarje
vinters afverkning praktiskt sedt en odelbar enhet. Detta måste beskattningen
taga hänsyn till. Om man vid taxering till skogsaccis fasthölle vid
den vanliga indelningen i kalenderår, skulle denna enhet brytas, och en
riktig deklaration om hvad som under det förflutna året afverkats skulle i
hög grad försvåras, om icke rent af omöjliggöras. Det visar sig alltså
nödvändigt att i lagstiftningen om skogsaccis använda ett särskildt afverkningsår
såsom beskattningsperiod.» Kommittén åberopade vidare, att afverkningsårets
slutpunkt måste sättas så långt fram på året, att äfven i fråga
om de stora afverkningarna i landets nordliga trakter så exakta upplysningar
förelåge, att vederbörande afverkare kunde fullgöra sin deklarationsplikt.

I de af mig tillkallade sakkunniges förslag till lag om skogsaccis är
emellertid kalenderåret upptaget såsom beskattningsperiod. De båda förslagens
olika ståndpunkt i detta hänseende bör bedömas i sammanhang
med deras bestämmelser om taxeringsförfarandet och instansordningen, till
hvilka bestämmelser jag senare skall återkomma men som jag nu måste i
förbigående beröra. Skogsskattekommitténs förslag innebär, att deklarationer
om afverkadt virke skola afgifvas före den 1 juli, att taxeringen skall verkställas
af en för ändamålet särskildt upprättad myndighet, accisnämnden,
hvilkens arbete skall vara afslutadt senast den 25 augusti, samt att klagan
öfver accisnämndens taxeringsåtgärder må föras omedelbart hos kammarrätten
före årets slut. De sakkunnige åter hafva föreslagit, att taxeringen skall
i första hand verkställas af kommunalnämnden, samt att dess beslut i taxeringsfrågan
må kunna öfverklagas hos pröfningsnämnden och först därefter
hos kammarrätten. Då nu länens pröfningsnämnder skola sammanträda å
sådan tid, att deras arbeten äro afslutade senast den 10 augusti, hafva de
sakkunnige ansett, att tiden emellan den 31 maj, då beskattningsåret enligt
kommitténs förslag skulle utlöpa, och midten af juli månad, då besvär
hos pröfningsnämnden skola vara ingifna, icke lämnar tillräckligt utrymme
för deklarationernas afgifvande, kommunalnämndens arbete med där -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 27

till hörande skriftväxling med de accispliktiga samt besvärs anförande hos
pr öfningsnämnden.

Kammarrätten har i sitt utlåtande öfver de sakkunniges förslag anfört,
att ämbetsverket, som funne sig böra lämna utan erinran förslagets bestämmelser
om taxeringsförfarandet och instansordningen, emellertid ansåge hvad
skogsskattekominittén andragit om nödvändigheten af att såsom beskattningsperiod
använda ett hela afverkningssäsongen omfattande taxeringsår förtjäna
allvarligt beaktande. Och äfven om ett sådant försvårande eller omöjliggörande
af en riktig deklaration, hvarom kommittén talat, icke skulle behöfva
befaras blifva en följd af kalenderårets användande såsom beskattningsår,
skulle genomförandet af de sakkunniges förslag i fråga om beskattningsåret
medföra en annan betydande olägenhet. Det läge i allmänhet
vid skattelagstiftningen vikt uppå, att taxering och skatteuppbörd till
tiden förlädes så nära som möjligt efter den tid, då den inkomst influtit,
som utgjorde grunden för taxeringen, och i fråga om beskattningen af
skogsafverkning, som ofta medförde en betydande tillfällig inkomst, utan
att någon mera stadigvarande skatteförmåga hos den skattskyldige kunde
förutsättas, torde denna synpunkt böra i särskildt hög grad beaktas, i synnerhet
om, såsom i de sakkunniges förslag förutsattes, skatteplikten ålades
afverkaren och följaktligen den realsäkerhet, som kommittén velat vinna
genom att lägga skatteplikten på fastighetens ägare, måste undvaras.
Enligt de sakkunniges förslag skulle emellertid taxeringen exempelvis år
1910 afse kalenderåret 1909 och följaktligen omfatta hufvudsakligen det
virke, som under vintern 1908—1909 huggits och under de första månaderna
af år 1909 blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kunnat
bestämmas. Den af taxeringen föranledda uppbörden skulle äga rum först
i slutet af år 1910 eller början af år 1911 eller således ett och ett hälft
till två år efter det att virket blifvit i lagförslagets mening afverkadt, och
för en afverkning, som exempelvis på två vintrar fördes till slut, skulle
accisen börja uttagas först efter det att afverkningen och utdrifningen af
virket alldeles afslutats. Från skatteteknisk synpunkt måste detta anses
mindre önskvärdt, och för kommunerna skulle det antagligen i ej så få fall
omöjliggöra accisens utfående.

Härefter yttrar kammarrätten vidare: »Af nu anförda skäl anser kammarrätten
det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ett beskattningsår må
kunna fastställas, hvars slutpunkt är förlagd tillräckligt lång tid före tiden
för pröfningsnämndernas i länen sammanträde, men som i sig innesluter
såvidt möjligt hela afverkningssäsongen eller åtminstone den allra största

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

delen af densamma; och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke månadsskiftet
april—maj kan anses vara den rätta gränspunkten för beskattningsåret.
Den tid af två och en half månader, som skulle förflyta från
slutet af detta beskattningsår till tiden för pröfningsnämndernas sammanträde,
skulle visserligen nödvändiggöra en tämligen stark koncentrering i
tiden af arbetet för de deklarationspliktiga, för kommunalnämnderna och
för dem, som önskade besvära sig hos pröfningsnämnderna, men svårigheterna
i detta afseende torde väl ändock kunna öfvervinnas. Fördelarna
af den sålunda ifrågasatta förändringen ligga i öppen dag: sönderklyfningen
af afverkningssäsongen skulle undvikas och accisen kunna uttagas ett år
tidigare än enligt det remitterade förslaget.»

Såsom jag redan antydt, måste man, innan man tager ställning till
frågan om beskattningsperioden, äfven rikta uppmärksamheten på anordningen
af taxeringsförfarandet och instansordningen. Skogsskattekommittén, som
fann sig böra sätta beskattningsårets gräns till den 31 maj, nödgades också
därför föreslå en ny särskild taxeringsmyndighet för skogsbeskattningen. Då
kommittén velat göra denna beskattning från grunden fristående, skulle inrättande
af en alldeles ny taxeringsapparat äfven kunna vara, om också ej särdeles
tilltalande, dock möjligen acceptabelt. Genom föreskriften att accisnämnden
skulle hålla två sammanträden med nära en månads mellanrum, det senare
sammanträdet för revision af de på första sammanträdet förslagsvis fattade
besluten, skulle tilläfventyrs en sådan granskning kunna anses hafva skett,
att med öfverkoppande af pröfningsnämnden besvär lämpligen kunde anföras
omedelbart hos kammarrätten.

Det synes mig däremot uppenbart, att för en mera tillfällig och supplementär
beskattning, sådan som den nu ifrågasatta skogsaccisen, omöjligen
kan organiseras en särskild taxeringsmyndighet, och att därför uppskattningen
måste anförtros åt någon redan befintlig myndighet. Jag ansluter mig
i sådant afseende till det af reservanten inom skogsskattekommittén och de
sakkunnige framställda förslaget, att taxeringen måtte uppdragas åt kommunalnämnden.
Men i sådant fall synes det icke kunna ifrågakomma, att
besvär öfver kommunalnämndens beslut skulle få föras omedelbart hos
kammarrätten. Det lärer nämligen vara angeläget att tillse, att besluten kunna
i första hand granskas af en sådan myndighet som pröfningsnämnden, hvilken,
jämte det den är obunden af formella bevisningsregler och således kan i
hvarje fall taga hänsyn till billighet, äfven måste antagas besitta erforderlig
sakkunskap i fråga om gängse priser å skogsprodukter. Härigenom
skulle också vinnas en säkerligen betydande minskning i antalet mål, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 29

komme att fullföljas till kammarrätten, livilket ämbetsverk redan förut
bar en omfattande arbetsbörda.

Då besvär hos pröfningsnämnden skola anföras senast den 15 juli,
vore det otänkbart att under tiden efter den 31 maj medhinna deklaration,
taxering och besvärs ingifvande. Om man vill bereda möjlighet till taxeringens
granskning hos pröfningsnämnden, kan man därför icke begagna
en beskattningsperiod, som utgår den 31 maj.

Hvad beträffar kammarrättens förslag, att beskattningsperioden skulle
omfatta tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april, måste
det otvifvelaktigt också anses, att den tidrymd af två och en half
månader, som då skulle stå till förfogande för deklaration, taxering och
besvärs anförande, är otillräcklig. För deklarationen är en tid af en
månad den minsta möjliga. Skogsskattekommittén har också för ändamålet
tillmätt en månad, men härvid hafva flera af de hörda myndigheterna
uttalat, att denna tid vore för kort. Till själfva taxeringsarbetet lärer
mera än en månad vara erforderlig, f sammanhang därmed måste nämligen
föras skriftväxling för infordrande af försummade deklarationer eller
upplysningar i anledning af afgifna uppgifter o. s. v., en skriftväxling,
som i större kommuner uppenbarligen kan varda ganska tidsödande. Likaledes
torde icke böra anslås mindre än en månad efter taxeringens afsilande
för de skattskyldiga, som önska anföra besvär hos pröfningsnämnden.
Yid bedömande af den tid, som för dessa olika ändamål må
kräfvas, bör man äfven beakta, att det ofta skall inträffa, att den skattskyldige
är bosatt å en annan ort än där deklaration skall afgifvas och
taxering äga rum. Tillika är att taga hänsyn därtill, att å en del orter
de befintliga kommunikationerna lägga hinder i vägen för en snabb skriftväxling.
Den tid, som anvisats för bevillnings- och inkomstskattetaxeringen,
utgör två månader för deklaration, två och en half månader
för taxeringsarbetet och två månader för besvärs anförande eller således
tillsammans sex och en half månader. Kammarrätten synes ej heller
vid sitt förslag att åt skogsaccistaxeringen skulle anslås sammanlagdt
endast två och en half månader hafva hyst någon större tillförsikt om
lämpligheten af en dylik anordning, hvilken berör en stor mångfald personer,
eftersom kammarrätten åt sina förhoppningar i detta afseende ej
funnit starkare uttryck än att »svårigheterna torde väl ändock kunna öfvervinnas».
Slutligen bör, då kammarrätten uttalar, att med dess förslag
sönderklyfning af afverkningssäsongen skulle undvikas, härmed sammanställas,
hvad äfven skogsskattekommittén framhållit, att afverkningen i

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

landets nordliga trakter understundom fortgår i maj månad, hvadan för dessa
trakter en sådan sönderklyfning ändock skulle ske.

Att välja någon ännu tidigare dag under året till gräns för beskattningsperioden,
synes icke kunna ifrågasättas, utan det torde under den uppställda
förutsättningen, att mål om virkestaxering böra läggas under pröfningsnämnden,
återstå allenast att låta perioden sammanfalla med kalenderåret. Det gäller
då att undersöka, om en sådan anordning eljes är lämplig och genomförbar.

I fråga först om lämpligheten bör densamma tydligen bedömas olika, då
det gäller skogsskattekommitténs förslag och hvad angår det nu framställda
förslaget. I det förra förslaget, som afser att genomföra en från grunden
reformerad och åtminstone för en längre framtid slutgiltig reglering af
skogsbeskattningen, kan tilläfventyrs utan olägenhet upptagas en beskattningsperiod,
som icke sammanfaller med den tidrymd, hvilken beskattningen i
öfrigt afser. För en skatt däremot, hvilken såsom den nu föreslagna skogsaccisen
är afsedd att utgöra allenast en fyllnad af en förutvarande skatt,
kommunalutskylderna, som bero af den för låga bevillningen för skog,
måste det naturligaste vara, att den utgår för samma tid som själfva
kommunalutskylderna, hvilka undantagslöst påföras för kalenderår. Det
skulle kunna invändas, att detta skäl får en mindre betydelse, då accisen
icke skall erläggas af fastighetsägaren utan af afverkaren, men härvid bör
dock ihågkommas, att i ett stort antal fall fastighetsägaren och afverkaren
torde blifva samma person. Yidare är att märka, att accisen i sin föreslagna
form får betraktas vara af mera tillfällig beskaffenhet, och vid
sådant förhållande synes det jämväl af denna anledning ej vara skäl att
till grund för accisen lägga en annan beskattningsperiod än den, som i
regel gäller för kommunalbeskattningen i öfrigt. Olika beskattningsperioder
för skogsbeskattningen och för den öfriga kommunalbeskattningen skulle
tydligtvis kunna bereda svårigheter vid en blifvande reform af hela den
kommunala beskattningen.

Om således principiella skäl i viss mån för närvarande tala för att
skogsaccisen bör beräknas för kalenderår, så finner man, att ej heller praktiska
skäl resa sig mot en sådan ordning. Då skogsaccisen måste förbindas
med skyldighet för afverkaren att afgifva deklaration om af honom
under beskattningsperioden afverkadt virke, kan frågan således i hufvudsak
ställas så, att den gäller, huruvida afverkaren kan utan större olägenhet
uppgifva hvad han afverkat under kalenderåret. Härvid bör ytterligare
fasthållas den bestämning, förslaget gifver om när skattskyldighet för afverkadt
virke skall göras gällande eller när virke skall i beskattningsafse -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

ende anses afverkadt, hvilken tidpunkt förklarats inträffa, då virket blifvit
så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Med afseende å
hufvudmassan af virket infaller denna tidpunkt, då virket intummas. Det
är emellertid uppenbart, att det icke skall möta någon svårighet att uppgifva
hvad som intummats under nästföregående kalenderår. De tumlistor
eller journaler, som föras vid intumningen, pläga redan nu angifva dagen
för intumningen, och afverkaren har således endast att sammanräkna hvad
tumlistorna eller tumningsjournalerna för kalenderåret innehålla. Ännu
hellre måste ett sådant dagtecknande ske, om det blir i lag bestämdt, att
afverkaren är skyldig deklarera hvad som under viss tid intummats. Härtill
kommer, att intumning torde åtminstone inom de egentliga skogsdistrikten
verkställas endast i jämförelsevis obetydlig omfattning under den
del af vintern, som föregår årsskiftet, och är hufvudsakligen förlagd till
de första månaderna af kalenderåret. Taxeringen för ett visst kalenderår
skulle således väsentligen komma att afse det virke, som intummats under
kalenderårets första månader. Beträffande sådant virke, som icke är föremål
för egentlig intumning, skulle svårigheten att därom afgifva deklaration
icke blifva afsevärdt större, i synnerhet då den lagstadgade skyldigheten att
deklarera skulle nödga afverkaren att noggrannt taga reda på dess kvantitet.
Jag anser mig också böra nämna, att ej mindre delegerade, som af svenska
trävaruexportföreningen utsetts att bereda skogsbeskattningsfrågan, vid sammanträde
med de sakkunnige än äfven andra i ärendet hörda personer,
som syssla med skogsafverkning, förklarat, att från trävarahandteringens sida
icke skulle möta hinder att deklarera virke, som under kalenderåret afverkats
i den bemärkelse, som förslaget gifvit åt begreppet afverkning.

Kammarrätten har invändt, att med kalenderåret såsom beskattningsperiod
accisbetalningen skulle i regel uppskjutas ett år längre än om perioden
omfattade ett afverkningsår, som ginge till ända den 30 april. Denna
invändning är naturligtvis alldeles riktig, men den synes dock ej böra
verka afskräckande. Ty betalningen af accis skulle ej infalla senare än erläggandet
af kronoutskylderna, och den skulle kunna ske tidigare än den allmänna
kommunaluppbörden. Om man exempelvis tänker på den afverkning,
som äger rum år 1909, komma för den beskattningsbara inkomst, som däraf
uppstår för afverkaren, kronoutskylder att utgöras först i november eller
december 1910 och kommunalutskylder först år 1911. Skogsaceis för denna
afverkning skall enligt förslaget åter kunna uppbäras omedelbart efter den
15 oktober 1910. Genom detta uppskof med accisbetalningen hinner afverkaren
därjämte försälja virket och kan således lättare fullgöra likviden.

Värde på
rot.

Deklaration.

32 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Hvad angår den äfven af kammarrätten omordade minskade utsikten att
utfå skatten, påpekar jag ånyo, att det icke veterligen finnes anledning
antaga, att skogsåverkare i allmänhet skulle vara sämre skattebetalare än
andra grupper af näringsidkare.

Jag har redan antydt, att enligt förslaget fastställandet af det skattepliktiga
virkesvärdet skall ske genom taxering, och jag skall senare återkomma
till taxeringsförfarandet. Det värde, efter hvilket skatt skall beräknas,
måste vara det värde, virket ägt i och för sig, då det afverkades,
d. v. s. virkets värde på rot. För att åt detta begrepp gifva en särskild
beteckning begagnas i förslaget termen skogsvärde. Virkets skogsvärde bör
taxeras enligt de i orten vid tiden för afverkningen gängse pris efter afdrag
för arbetskostnader. I skogsskattekommitténs förslag har detta uttryckts
sålunda, att virkets värde å rot skall uppskattas med ledning af
de vid tiden för afverkningen gällande pris för oförädladt virke å närmast
belägna vattendrag eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda
pris å virke betalas. I de delar af landet, där dylika platser saknas,
får taxeringen ske efter de pris, som eljes plägat betalas i orten.

Taxeringen måste byggas på skyldighet för afverkaren att afgifva
deklaration om det virke, han afverkat. Deklarationsplikten kan här desto
lättare genomföras, som den endast kommer att afse fullt konkreta förhållanden,
om hvilka ingen tvekan kan råda. Afverkare bör således
vara skyldig att uppgifva mängden af det virke, som han afverkat för
annat ändamål än husbehof eller därmed jämförligt syfte, likasom i deklarationen
bör upptagas virke, som förut upplagts till dylik användning, men
under nästföregående år disponerats på annat sätt. Göres denna deklaration
tillräckligt specificerad för olika slag af virke, böra taxeringsmyndigheterna
med den kännedom, de äga om i orten gängse virkespris, kunna med behörig
noggrannhet fastställa det skattepliktiga skogsvärdet. Det bör naturligtvis
vara deklaranten obetaget att föreslå det skogsvärde, hvartill han
anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas, samt att i öfrigt lämna alla
sådana upplysningar, som han finner kunna tjäna till ledning vid taxeringen.

Såväl skogsskattekommittén som de sakkunnige hafva ansett, att deklaration
bör afgifvas äfven då det kan antagas, att det sammanlagda skogsvärdet
för året icke uppgått till det lägsta belopp, för hvilket taxering skulle
ifrågakomma. Då nämligen deklarationen skall afse virkesmängden men

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

taxeringen dess värde i penningar, ansågs samma eftergift med afseende
på deklarationsplikten icke kunna medgifvas, som i fråga om inkomst till
icke beskattningsbart belopp gäller beträffande taxeringen för inkomstskatt,
där deklarationsplikten hänför sig till för den deklarationspliktige själf
i allmänhet lätt fixerbara inkomstbelopp.

I denna fråga har kammarrätten anfört: »Kammarrätten har funnit
det vara i hög grad önskvärdt, att från deklarationsplikten måtte befrias
de personer, för hvilka någon taxering till skogsaccis på grund af afverkningens
obetydlighet uppenbarligen icke kan ifrågakomma. Det synes icke
böra öfverlämnas åt afverkaren att bedöma, huruvida virket till sitt värde
öfverstiger eller understiger 100 kronor, och medgifvas honom rättighet
att under sistnämnda förutsättning underlåta att afgifva deklaration. I
sådana fall, där det kan vara tvifvel underkastadt, om virket haft sådant
värde, att accisplikt till följd däraf uppkommit, bör enligt kammarrättens åsikt
deklaration alltid afgifvas, och gränsen för deklarationsplikten synes böra
sättas vid ett så väsentligen lägre belopp än 100 kronor, att det icke kan
antagas, att afverkaren kan i god tro anse sig icke vara deklarationspliktig,
under det att det afverkade virket af taxeringsmyndigheterna beräknas
hafva haft ett värde å rot af 100 kronor eller där utöfver. Kammarrätten
har med afseende å hvad nu anförts velat hemställa, att skyldighet att
afgifva deklaration måtte förklaras åligga allenast den, som annorledes än
till husbehof afverkat virke med ett värde å rot af minst 25 kronor.»

I en inom kammarrätten uttalad skiljaktig mening, som omfattats af
två ledamöter, anföres i detta ämne, att det syntes icke kunna förordas
att utsträcka deklarationsplikten äfven till andra än dem, som enligt förslaget
skulle vara skyldiga att erlägga skogsaccis. Jämte det genom en
dylik anordning besvär och tidsförlust skulle i många fall utan gagn tillskyndas
vederbörande, komme stadgandena om deklaration att i omförmälta
hänseende innebära en af omständigheterna icke påkallad afvikelse från
inkomstskatteförordningens motsvarande bestämmelser. I öfrigt kunde erinras,
att äfven kammarrättens förslag lede af den olägenheten, att deklarationsplikten
komme att bindas vid visst virkesvärde.

Yid öfvervägande af denna fråga har jag funnit det vara önskvärdt,
att deklarationsplikten icke göres obligatorisk för alla afverkare, oberoende
af värdet å det afverkade virket. Om det läte sig göra att binda deklarationsplikten
vid en viss minimikvantitet afverkadt virke, kunde en lämplig
begränsning af denna plikt utan tvekan bestämmas. Men då med afseende
på de särskilda virkesslagens olika betydenhet en sådan anordning icke
Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 7 Sami. 70 Häft. 5

34 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

gärna kan genomföras, måste man, om man vill begränsa deklarationsplikten,
sätta gränsen vid ett visst penningvärde. Då emellertid detta
värde är beroende af en uppskattning, som sker först efter deklarationens
afgifvande, kan det icke förnekas, att vid sådant förhållande principiellt
sedt det riktigaste vore att föreskrifva allmän uppgiftsskyldigbet. Ty afverkaren
kan icke i hvarje fall på förhand med säkerhet veta, till hvilket
belopp värdet kommer att af taxeringsmyndigheten upptagas, och således
icke om värdet kommer att uppgå till den summa, där deklarationsplikten
inträder. Det är dock påtagligt, att med en sådan föreskrift ett stort
antal deklarationer skulle komma att afgifvas utan något praktiskt syfte,
likasom att hos åsyftade deklaranter uppgiftsskyldigheten skulle vara ägnad
att väcka missnöje och förargelse. Det synes mig därför, oaktadt begränsningen
måste bindas vid ett penningvärde, som först sedermera fastställes,
vara angeläget att inskränka deklarationsplikten, så att sådan icke kommer
att äga rum, där den ej är af praktiskt behof påkallad. Med denna ståndpunkt
kan jag icke biträda kammarrättens förslag att, med bibehållande
af skattskyldighetens inträde vid ett skogsvärde af 100 kronor, föreskrifva
uppgiftsplikt vid ett dylikt värde af minst 25 kronor. Därigenom skulle
ändock framtvingas ett stort antal deklarationer, om kvilka man på förhand
vore viss, att de icke skulle komma att ligga till grund för taxering.
På grund af den påföljd, som måste stadgas för försummad deklarationsplikt,
skulle en sådan föreskrift föranleda exempelvis, att den, som sålt
några lass ved och med beräkning af vedens skogsvärde till 20 kronor
icke afgifvit deklaration men af taxeringsmyndigheten blifvit taxerad till
huru högt belopp som helst, icke finge klaga öfver taxeringen, därför att
skogsvärdet vid anställd undersökning funnes böra uppskattas till 25 kronor,
således endast till en fjärdedel af det lägsta beskattningsbara beloppet.
Liknande fall kunna ju tänkas, hvar man än sätter gränsen för deklarationsplikten,
men det torde dock vara påtagligt, att den minsta obilligheten
uppkommer, om man, såsom reservanterna i kammarrätten också föreslagit,
låter deklarationsplikten och skattskyldigheten inträda vid samma belopp.
Den som afverkat till ett värde, som han själf anser uppgå till inemot
100 kronor, bör då uppenbarligen i sitt eget intresse ändock afgifva
deklaration för undvikande af risken att ej få öfverklaga taxeringsmyndighetens
beslut, i fall denna finner virket böra uppskattas till 100 kronor
eller där utöfver. Å andra sidan måste det kunna förutsättas, att den första
taxeringsmyndigheten i regel skall hafva en tämligen fullständig kännedom
om de inom distriktet verkställda afverkningarna, hvadan erhållandet af

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

deklarationer om smärre afverkningar icke här är af samma betydelse, som
beträffande inkomsttaxeringen förhållandet är med uppgifter om smärre
inkomstbelopp, hvilka lättare kunna dölja sig för utomstående.

Hvad beträffar deklarationens innehåll, torde detta, utöfver hvad jag
redan därom anfört, visserligen icke kräfva vidare yttrande än en hänvisning
till lagförslagets ordalydelse härutinnan. Dock anser jag mig böra i korthet
redogöra för hvad härom förekommer i skogsskattekommitténs betänkande,
enär kommittéförslaget i detta afseende i allt väsentligt öfverensstämmer
med det nu anmälda förslaget. Deklarationen borde innehålla uppgift om
tiden för afverkningen, om afverkningsplatsen på tillfredsställande sätt
angifven samt om mängden af det afverkade virket. Sistnämnda uppgift
borde i fråga om timmer afse stycketal och kubikmassa i fast mått samt
i fråga om öfriga virkesslag angifva virkets kubikmassa i fast eller löst
mått. Då i sammanhang med flottning stycketalet jämväl af annat virke än
timmer plägade utrönas, borde i fråga om flottgods stycketalet alltid tillika
uppgifvas. De nu omförmälda uppgifterna borde betecknas såsom minimifordringar,
nödvändiga för taxeringens behöriga förrättande, medan å andra
sidan fullgörandet af en dylik deklarationsskyldighet icke kunde anses
komma att blifva betungande för vederbörande accispliktiga. Undantagsvis
torde kunna uppstå svårighet, på grund af bristande underbyggnad eller
ovana, att verkställa uträkning af virkets kubikmassa. Äfven om någon
vidare hänsyn härtill icke torde behöfva tagas, då kubikeringstabeller funnes
i handel allmänt tillgängliga, borde dock, med tanke på lägenhetsägare och
andra, som afverkade i obetydlig omfattning, finnas ett undantagsstadgande,
att, där i särskildt fall svårighet mötte att uppgifva kubikmassa, deklarationen
i stället finge upptaga stycketal och dimensioner af virket. Dylik
lättnad i deklarationspliktens fullgörande, hvilken i motsvarande grad ökade
arbetet för taxeringsmyndigheterna, borde dock icke ifrågasättas för den,
som yrkesmässigt drefve trävarurörelse. Med afseende på virke, som
användts till kolning på den skog, där det afverkats, vore föreslaget, att,
därest kolningen vore afslutad vid beskattningsperiodens utgång, den
deklarationspliktige finge i deklarationen, om han det föredroge, angifva,
i stället för mängden af det använda kolvirket, mängden af de kol, som
vid kolningen utvunnits. Denna bestämmelse vore naturligen afsedd för
de mindre afverkare, som drefve skogskolning i ringa omfattning, och
gällde icke kol virke, som å vattendrag eller eljes förts från afverkningsskogen
för att kolas vid sågverk eller annorstädes.

Det synes knappast erforderligt att omgärda ifrågavarande deklara -

Taxerings förfarandet.

36 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

tioner med samma sekretess som uppgifterna för inkomsttaxeringen. Deklartwtionerna
böra dock ej vara tillgängliga för obehöriga.

Deklarationerna böra afgifvas på blanketter enligt fastställdt formulär.
Sådana blanketter böra på kommunens bekostnad afgiftsfritt tillhandahållas.

Härefter återkommer jag till frågan om taxering sförfarandet. Jag har
redan framhållit, att organiserandet af en särskild taxeringsmyndighet
för accisbeskattningen under förkandenvarande förhållanden icke bör ifrågakomma.
Ej heller kan denna taxering för närvarande läggas på taxeringsnämnderna,
något som eljes uppenbarligen vore det naturligaste. Dessa
hafva nämligen redan förut i flera fall en synnerligen stor arbetsbörda,
och om denna ökades med ett så betydande taxeringsarbete som det föreslagna,
skulle det blifva ännu svårare att till dem erhålla lämpliga ordförande
än hvad redan är fallet. Däremot anser jag uppskattningen lämpligen
kunna anförtros åt kommunalnämnderna. Jag hyser icke något tvifvel
om dessa nämnders sakkunskap på området. Kommunalnämnderna bestå
till öfvervägande del af jordbrukare, hvilka ju i regel måste förutsättas
hafva kännedom om skogsafverkning och utbytet däraf samt om gällande
pris å skogsalster. Efter hand skulle därförutom gifvetvis vid kommunalnämndernas
rekrytering behörig hänsyn äfven tagas till deras funktion såsom
taxeringsförrättare.

Beträffande spörsmålet, huruvida kommunalnämnden vore att anse tillbörligt
opartisk för att kunna handlägga taxeringen, hafva två ledamöter i
kammarrätten uttalat, att det måste möta synnerligen stor betänklighet att
låta kommunalnämnden, som bestode af kommunens egna valda förtroendemän
och hade att bevaka kommunens intresse samt således vore part i
saken, själf i första hand verkställa den grundläggande taxeringen af virkets
skogsvärde. Yäl lämnades det den skattskyldige öppet att anföra besvär
hos pröfningsnämnden, men bevisbördan kastades öfver på honom, likasom
föreskrifterna om deklaration och besvärstid erbjöde många falluckor för
den på hithörande områden obevandrade. Lika med kammarrättens majoritet
håller jag emellertid före, att man i detta hänseende icke behöfver
hysa någon farhåga. Enligt min mening måste kommunalnämnden tilltros
att med samvetsgrannhet och objektivitet verkställa uppskattningen. Frågan
om kommunalnämndens ställning synes mig erbjuda en osökt jämförelse
med taxeringsnämndens förhållande. Äfven taxeringsnämndens ledamöter,
med undantag af ordföranden, äro valda af och bland samma väljare som
utse kommunalnämnd, och åt taxeringsnämnden har dock anförtrotts att i

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

första hand verkställa en taxering af mera omfattande och på den kommunala
skattskyldigheten i högre grad inverkande art än den ifrågavarande
taxeringen kan blifva. I det fall att taxeringsnämndens distrikt är blott
en enda kommun lärer förhållandet ställa sig nästan analogt med det nu
ifrågasatta. Hvad angår de omordade svårigheterna med deklaration och
besvärs anförande, böra reglerna i hithörande afseenden vara lika med
föreskrifterna på inkomsttaxeringens område, om hvilka numera efter
många års tillämpning en utbredd kännedom måste anses hafva vunnits,
hvadan från dessa synpunkter förslaget icke torde höra möta någon betänklighet.
Vidkommande bevisningsskyldigheten i fall af besvärs anförande,
skall den helt visst i regel blifva lättare att fullgöra än i vanliga
taxeringsmål, enär bevisningen här nästan uteslutande behöfver rikta
sig på ett enda, tämligen lätt konstaterbart faktum, det gällande virkespriset.

Uti samma inom kammarrätten afgifna reservation har framställts ett
förslag till lösande af frågan om aecispåföringen, hvilket jag nu får med
några ord beröra. Reservanterna uttala, att man beträffande virkesvärdet
måste nöja sig med en viss medeltalsberäkning för virke efter olika trädslag
samt för timmer och dylikt jämväl med hänsyn till grofleken. Virkesprisen
syntes då kunna på förhand bestämmas för olika distrikt genom en
markegångssättning för hvarje län eller, om förhållandena så påkallade,
olika för olika distrikt af länet. Med ledning af afverkarnas uppgifter
om myckenheten afverkadt virke skulle accisen därefter påföras och erläggas.
Genom lämpliga ansvarsbestämmelser för felaktiga uppgifter borde
tillräckligt kunna sörjas för tillförlitligheten af uppgifterna, lika väl som
nu ägde rum i fråga om tullafgifter och andra med skogsaccisen jämförliga
umgälder.

Den sålunda föreslagna ordningen kan onekligen förefalla synnerligen
enkel. Yid närmare granskning synes den dock möta afsevärda betänkligheter.
Inom den nuvarande markegångssättningen, som fungerar för helt
annat ändamål, skulle en dylik prisbestämning säkerligen ej kunna inordnas.
Igångsättandet af en särskild markegångsförrättning för virkespriser
innebär i och för sig en mycket vidlyftig apparat, som det knappast
vore skäl att tillgripa för en så pass provisorisk beskattning som den föreslagna.
Ej heller torde virkesvärde å rot i stort sedt vara ett lämpligt
föremål för prissättning i dylik ordning. I någon mån skulle den passa
för vissa af de norrländska trävarudistrikten, där å olika platser tämligen
fasta virkespris pläga noteras. Men i öfriga delar af landet skulle den

38 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

svårligen kunna tillämpas. Yärdet på rot är för öfrigt beroende af så
många omständigheter, såsom skogens afstånd från flottled eller utfartsort,
afsättningsmöjligheterna på platsen o. s. v., att ett för större distrikt afjämnadt
pris i talrika fall skulle medföra stor obillighet vid beskattningen.
Yidare skulle med afseende på de många olika virkeskvaliteterna erfordras
en synnerligen stark specialisering i prislistorna, hvilken icke vore lätt att
åvägabringa, eller också skulle hänsynen till virkets kvalitet i hög grad få
gifvas till spillo, något som skulle förhindra en rättvis beskattning. Därtill
kommer, att metoden måste bygga på att alla afverkare verkligen aflämna
uppgifter å afverkadt virke. Detta kan emellertid tydligen icke
förväntas. För sådana fall, då uppgift icke aflämnats, erfordras ovillkorligen
en taxering. Den beskattningsmetod, som man vill begagna, måste
anordnas så, att den kan användas i alla fall, hvilket icke är förhållandet
med den af reservanterna föreslagna men däremot med den af mig förordade.
Den anställda jämförelsen med uppbärandet af tull och dylika
afgifter utvisar också, huru olika förhållandena äro i det ena och det andra
fallet. För uttagandet af tull, sockerskatt, maltskatt och dylikt utöfvas
en kontroll på förhand, som kan göra skattepåföringen oberoende af aflämnandet
af uppgifter men som uppenbarligen icke kan få någon som
helst motsvarighet i fråga om skogsafverkning.

Med afseende på taxeringsförfarandet bör kommunalnämndens ordförande
intaga samma ställning som taxeringsnämndens ordförande har i
taxeringsnämnden. Då taxeringsarbetet otvifvelaktigt kommer att förorsaka
kommunalnämndens ordförande ej ringa besvär och tidsuppoffring, synes
skälig ersättning böra efter kommunalstämmans pröfning beredas honom af
skogsaccismedlen. I fråga om infordrande af uteblifna uppgifter och nödiga
befunna upplysningar, påföljd af försummelse att deklarera eller inkomma
med infordrad upplysning, afgifvandet af oriktig uppgift o. s. v. äfvensom
beträffande själfva taxeringsförrättningen och därmed sammanhörande åtgärder
kunna inkomstskatteförordningens motsvarande bestämmelser i allt
väsentligt vinna tillämpning äfven vid accistaxering.

Det kan i vissa fall leda till onödigt besvär och tidsförlust att ålägga
kommunalnämndens samtliga ledamöter, där antalet öfverstiger det i lag
stadgade minimum af tre, att deltaga i taxeringen. Af sådant skäl och
för den händelse det eljes kan anses lämpligt bör kommunalnämnden äga
besluta, att taxeringen skall verkställas af ordföranden och utsedda delegerade
af nämnden. Kommunalnämnden eller delegerade böra gifvetvis äga
rätt att anlita sakkunnigt biträde, om så erfordras, och bör kostnad därför

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

gäldas af accismedlen. Yid omröstning inom nämnden eller delegerade bör,
i olikhet med hvad som eljes enligt kommunalförordningen gäller men i
öfverensstämmelse med föreskriften i bevillningsförordningen, där rösterna
falla lika, den mening blifva gällande, som länder till den skattskyldiges
förmån, och endast om denna grund ej kan tillämpas, den som ordföranden
biträder.

Då taxeringen verkställts af ett kommunens organ, kafva de sakkunnige
ansett, att kommunen bör åtnöjas med taxeringsresultatet och att
således ej åt densamma behöfver inrymmas befogenhet att anföra besvär
hos pr öfning snämnden. Besvär därstädes skulle följaktligen kunna ifrågakomma
endast från de accispliktiges sida, och i fråga därom innebär förslaget,
att pröfningsnämnden icke skulle hafva att taga annan befattning
med accistaxeringen än att afgöra anförda besvär samt att i sammanhang
därmed i förekommande fall öfverflytta på rätt vederbörande sådan taxering,
som funnes vara påförd orätt person. Däremot skulle pröfningsnämnden
icke äga att af eget initiativ ändra en taxering. Kammarrättens
majoritet åter har omfattat den meningen, att pröfningsnämnden
borde äga oinskränkt granskningsrätt. I detta ämne anföres nämligen i
ämbetsverkets utlåtande: »Kammarrätten har icke funnit anledning föreligga
att beträffande nu ifrågavarande taxeringsmål frånkänna pröfningsnämnden
den befogenhet, som med afseende å mål angående taxering till
bevillning och inkomstskatt tillkommer nämnda myndighet, att äfven oberoende
af anförda besvär granska taxeringarna samt med afseende å dem
besluta rättelser, ändringar och tillägg. Likasom förhållandet är beträffande
de taxeringsmål, pröfningsnämnden enligt nu gällande lagstiftning har att
handlägga, skulle det väl endast i sällsynta undantagsfall förekomma, att
pröfningsnämnden oberoende af anförda besvär skulle ändra en i första
instansen beslutad taxering till skogsaccis, och den af kammarrätten nu
upptagna frågan äger således måhända icke någon större praktisk räckvidd;
men då tillvaron af en generell pröfningsrätt i andra instansen får antagas
lämna en ytterligare garanti för målens samvetsgranna pröfning i första
instansen, och den omständigheten, att här endast är fråga om en utskyld
till kommunen, icke synes böra utgöra något hinder för att beträffande dessa
mål tillägga pröfningsnämnden samma befogenhet som i fråga om öfriga
taxeringsmål, har kammarrätten ansett en ändring i förslaget i nyssberörda
afseende böra vidtagas.»

Den obegränsade granskningsrätt, som pröfningsnämnden har i vanliga

Pr öfning snämndens

befattning
med accistaxeringen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Skattesats.

taxeringsmål, får väl anses vara tillkommen företrädesvis för att i det allmännas
intresse förebygga för låg taxering. Yidkommande accistaxeringen
föreligger ej samma skäl, enär som sagdt kommunen bör åtnöjas med
kommunalnämndens beslut. För den enskilde skattskyldiges skull torde
en dylik rätt ej behöfva tilläggas pröfningsnämnden, då det bör vara den
enskildes sak att genom besvärs anförande själf bevaka sitt intresse. Yid
frågans bedömande kan man ej heller lämna ur räkningen önskvärdheten
af att ej mera än nödvändigt öka pröfningsnämndens redan förut stora arbetsbörda.
Jag anser därför företräde böra lämnas åt de sakkunniges förslag.

Med afseende på accistaxeringsmålens behandling hos pröfningsnämnden
är i öfrigt att erinra, att någon godtgörelse bör beredas protokollsföranden för
hans arbete med anteckningar i skogsaccislängden och med protokollsföringen.
Att därvid tillämpa någon motsvarighet till beräkningen af den så kallade
bevillnings- och inkomstskatteprocenten, synes ej kunna komma i fråga.
I förslaget är i stället intagen en bestämmelse, att utdrag af pröfningsnämndens
protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom en hvar kommun
angår, skall utskrifvas och af kommunen lösas med två kronor arket.
Genom denna lösen, som torde afsevärdt öfverstiga renskrifningskostnaden,
lärer nöjaktig ersättning tillkomma protokollsföranden.

Det återstår nu att tala om den skattesats, som bör tillämpas å den
föreslagna skogsaccisen, och om hvad som med skattesatsen äger sammanhang.
Jag har redan angifvit, att den växande skogens värde teoretiskt
sedt skall anses vara inbegripen i fastighetens taxeringsvärde och att skogsbrukets
afkastning från samma synpunkt därför kan sägas vara beskattad
genom fastighetsbevillningen och de öfriga utskylder, däribland kommunalutskylderna,
som utgå på grund af denna bevillning, men att det faktiskt
ställt sig så, att skogens värde endast ofullständigt eller icke alls upptagits
vid fastighetstaxeringen och att således skogsafkastningen till stor del eller
alldeles undgått beskattning. Kammarrätten har i sitt utlåtande behandlat
äfven denna fråga och därvid andragit, att principiellt sedt vägande skäl
kunde anföras mot förslaget att, utan ändring af bestämmelserna om fastighetstaxeringen,
införa en särskild beskattning till kommunen för den skog,
som inom kommunen afverkades. De betänkligheter, förslaget från denna
synpunkt vore ägnadt att ingifva, försvagades emellertid i viss mån däraf
att, enligt hvad den af skogsskattekommittén företagna utredningen syntes gifva
vid handen, i talrika fall skogens hela värde icke inbegripits i fastigheternas
taxeringsvärde och att skogens värde först vid de senaste fastighetstaxeringarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

i någon större utsträckning upptagits i taxeringsvärdet, h vilka förhållanden
äfven framgått af till kammarrätten fullföljda fastigketstaxeringsmål. Till
förminskande af dessa betänkligheter verkade äfven den omständigheten,
att den ifrågasatta anordningen, enligt hvilken skogen skulle blifva i kommunalt
afseende beskattad både genom fastighetsbevillning och genom den
föreslagna accisen, endast torde vara att betrakta såsom en provisorisk anordning,
afsedd att äga bestånd, på sätt Riksdagen i sin skrifvelse förutsatt,
allenast intill dess frågan om den kommunala beskattningens frigörande
från beroendet af den allmänna bevillningen kunde vinna sin lösning.

Såsom kammarrätten erinrat, har på skogsskattekommitténs föranstaltande
verkställts en utredning om förfaringssättet inom rikets olika län vid
taxering af skog, och har genom denna utredning, hvilken finnes intagen
i kommitténs betänkande, hvartill jag därför anhåller att få hänvisa, vunnits
ytterligare bekräftelse på, i hvilken otillräcklig grad skogsafkastningen
med det nuvarande skatteförfarandet varder underkastad beskattning till
stat och kommun. Detta gäller i större eller mindre mån öfver hela linjen
men framträder naturligtvis i synnerhet i de fall, där afverkningsrätt till
skogen är för någon längre tid upplåten till annan.

I en mångfald till Ivungl. Maj:t förda besvärsmål angående taxering
har man äfven vunnit upplysningar, utvisande att fastighetstaxeringen,
hvad skog beträffar, understiger det verkliga värdet. Detta har framgått
till exempel af mål angående taxering af inkomst genom så kallade realisationsvinster,
uppkomna genom inköp och exploatering af skogsfastigheter, samt
företrädesvis i mål rörande taxering af inkomst af sågverksrörelse. Yid
sistnämnda slags taxering äger rörelseidkaren afräkna värdet å rot af det
i rörelsen förädlade virke, som han hämtat från egna jordbruksfastigheter,
det vill säga det värde, som jag i det föregående kallat skogsvärde och
som skall anses vara beskattadt genom fästighetsbevillningen. Man finner
då, att exempelvis ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till sammanlagdt
värde af 5,144,800 kronor, hvaraf efter sex procent 308,688
kronor måste anses utgöra den beskattningsbara afkastningen, emellertid för
stubbören eller skogsvärde af afverkadt virke ansågs berättigadt att för ett
år afdraga ej mindre än 575,976 kronor 60 öre. I ett annat fall motsvarade
sex procent af taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna ett belopp
af 297,744 kronor, men afdraget för stubbören upptogs till 435,049 kronor
21 öre. I ett tredje mål utgjorde skogsvärdet å det afverkade virket
72,345 kronor 57 öre, under det att jordbruksfastigheternas afkastning
efter sex procent af taxeringsvärdet uppgick till allenast 52,410 kronor.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 7 Sami. 70 Häft. 6

42 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Med afseende på dessa fall. som hafva inånga motstycken, är därjämte att
ihågkomma, att fastigheterna uppenbarligen utom skogsafkastningen älven
lämnat inkomst af jordbruksskötseln och att denna inkomst jämväl ansetts
vara beskattad genom den skatt, som utgått efter beräkning af sex procent
afkastning. Tillika anser jag mig böra nämna, att särskildt de tre angifna
målen angå trävarubolag, som anses sköta sina skogar rationellt, hvadan icke
den invändningen kan göras, att här förelegat en tillfälligtvis stor afverkning.

Jag ber att ytterligare få ur besvärshandlingar omtala ett par exempel
på huru låg fastighetstaxeringen kan vara i förhållande till skogsatkastningen.
Ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till taxeringsvärde
af 572,100 kronor, skulle således anses af dem äga en afkastning af
34,332 kronor. I räkenskapen redovisades särskildt inkomst af jordbruksskötsel
till belopp af 8,532 kronor, hvadan beskattningen i öfrigt motsvarade
en afkastning af 25,800 kronor. Bolagets årsafverkning hade emellertid
ett skogsvärde af ej mindre än 94,452 kronor 30 öre. Och följande
år, då inkomsten af egentlig jordbruksrörelse utgjort 8,734 kronor, i följd
hvaraf skogsafkastningen kunde anses för beskattning motsvara endast
25,600 kronor, hade bolaget afverkat virke, i skogsvärde uppgående till
103,985 kronor 87 öre.

Gifvetvis är icke missproportionen mellan taxeringsvärdet och det faktiska
värdet alltid så stor som i de angifna exemplen, men å andra
sidan har det också förekommit talrika fall, där den varit ännu större.
Yid den allmänna fastighetstaxeringen år 1903 skedde å många orter
ganska betydande förhöjningar i taxeringsvärdena, och det är äfven att antaga,
att så skall äga rum i år. Af skäl, som jag förut berört, kan dock
fastighetstaxeringen, så vidt skog angår, i allmänhet icke billigtvis uppbringas
till full öfverensstämmelse med det verkliga värdet. Då man nu
söker att komplettera fastighetsbeskattningen med en generell accis, att uttagas
då skogen afverkas, måste man taga hänsyn till den allmänna fastighetsbeskattningen
och för accisen välja en skattesats, som icke ens i de
fall, där fastighetsbeskattningen är relativt hög, med fog kan sägas verka
obilligt. I sådant hänseende synes mig den af de sakkunnige föreslagna
skattesatsen af två procent af virkets skogsvärde lämplig och måttfull.
Såsom jag strax skall nämna, bör skattesatsen dock nedsättas i kommuner,
där den allmänna utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona understiger
ett visst belopp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 43

I fråga om användningen af de inflytande skogsaccismedlen har skogsskattekommittén
föreslagit, att desamma skulle afsättas till en fond, från hvilken
tillskott till bestridande af de kommunala utgifterna hvarje år skulle ske
efter förhållandet emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof
för de senast förflutna fem åren. En sådan ovillkorlig fondering var
utan tvifvel från kommitténs ståndpunkt en nödvändig åtgärd. Enligt
kommitténs förslag skulle nämligen den årliga accisutdebiteringen för 100
kronors skogsvärde utgöra åtta gånger medeltalet af hvad inom kommunen
för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren
utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. Härigenom
skulle tydligen i många kommuner understundom komma att i accis uppbäras
betydliga belopp, större än som lämpligen kunde få förbrukas för
kommunens löpande behof.

Med den af mig förordade skattesatsen kommer däremot accisuppbörden
mångenstädes icke att uppgå till sådant belopp, att någon fondering skäligen
bör ifrågakomma. Jag har därför tänkt mig, att de ett år inflytande
behållna accismedlen skulle få i sin helhet upptagas såsom tillgång i inkomststaten
för nästföljande år, så vidt därigenom den allmänna utdebiteringen
tor fyrk eller bevillningskrona icke nedbragtes längre än till tre fjärdedelar
af hvad vid nästföregående utdebitering uttagits för fyrk eller bevillningskrona.
Endast i den mån, accisuppbörden öfverstege hvad som erfordrades
för ett sådant nedbringande af den allmänna utdebiteringen, skulle den
fonderas. Dock borde det stå kommunalstämman öppet att af accismedlen
taga i anspråk ett mindre tillskott än nyss är nämndt och i stället i motsvarande
mån öka fonderingen. Det är emellertid uppenbart, att i kommuner,
där accismedel inflöte i rikligare grad, den allmänna utdebiteringen
med en dylik beräkningsgrund skulle snart nog kunna nedbringas till en
obetydlighet. Detta skulle således innebära, att kommunens utgifter hufvudsakligen
bestredes med skogsaccismedel. En sådan sakernas ordning
vore dock naturligen ej riktig, utan de öfriga beskattningsföremålen böra
i skälig proportion bidraga till kommunens behof. Därför innehåller förslaget,
att skogsaccisen icke må för 100 kronors skogsvärde öfverstiga hälften
af hvad som under det år, taxeringen sker, inom kommunen på grund
af kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres för tio fyrkar
eller hel bevillningskrona. Om således ett år de allmänna kommunalutskylderna
understiga 4 kronor för bevillningskrona, nedsättes också
skogaccisen, så att den utgör endast hälften af hvad som erlägges för bevillningskrona.
På sådant sätt vinnes en automatiskt verkande regulator

Skogsaccit medlens användning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

på att de kommunala utgifterna icke i oskälig grad kastas öfver på skogsafkastningen.
En följd häraf blir också, att om något år allmänna kominunalutskylder
icke inom kommunen utgöras, skogsaccis ej heller skall utgå.

Om skogaccisfond bildas, bör den förvaltas af kommunalnämnden i
likhet med kommunens öfriga tillgångar. Härutinnan har kammarrätten
uttalat, att för betryggande af skogsaccisfondens ändamålsenliga förvaltning
föreskrifter syntes erfordras angående de sätt, hvarpå fondens medel må
få göras räntebärande. Med anledning häraf ber jag få erinra, att kommunalnämnderna
redan nu å somliga orter hafva betydande fonder under
sin förvaltning, utan att någon olägenhet eller fara däraf veterligen uppkommit.
Jag anser därför särskilda föreskrifter i förevarande afseende åtminstone
icke för närvarande vara erforderliga.

Debitering Debitering och uppbörd af skogsaccis böra verkställas af kommunal och

uppbörd. uä,nndcn. Efter det pröfningsnämndens sammanträde afslutats och utdrag
af dess protokoll kommit kommunalnämnden tillhanda, kan uppbörden hållas,
antingen å särskild uppbördsstämma, som i sådant fall synes kunna
äga rum efter den 15 oktober, eller ock i sammanhang med uppbörden af
de allmänna kommunalutskylderna.

Afdrag för I sitt utlåtande har kammarrätten anfört, att det i sammanhang med
M inkomst den föreslagna lagstiftningen angående skogsaccis borde klargöras, huruvida
taxeringen, den, som erlagt skogsaccis, skulle vid taxering till bevillning och inkomstskatt
för inkomst af det accisbelagda virkets förädling vara berättigad till
afdrag för accisens belopp; och ansåge kammarrätten det vara med billighet
öfverensstämmande, att sådant afdrag medgåfves likasom för annan omkostnad
för rörelsen. Lika med kammarrätten anser jag, att vid inkomsttaxering
af förädlingsrörelsen afdrag skall ske för eriagd accis, och jag
finner för min del detta så uppenbart, att något uttryckligt stadgande därom,
såsom kammarrätten får antagas hafva ifrågasatt, enligt min mening
icke är erforderligt. Då afdrag redan nu i motsvarande fall medgifves
för umgälder, som närmast äro att jämföra med skogsaccisen, såsom
brännvinstillverkningsafgift, malt- och sockerskatt o. s. v., måste också
skogsaccisen få afräknas vid inkomsttaxeringen af den rörelse, i hvilken
det virke förädlats, hvarför accisen utgått. Det är gifvet, att härigenom
trävarurörelsens inkomsttaxering kommer att i någon mån sjunka och att
till följd däraf statens skatteinkomst likasom trävarurörelsens bidrag till de
kommunala utgifterna å de orter, där förädling, försäljning och utskeppning

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

äga rum, skola i samma mån minskas. En sådan påföljd måste emellertid
anses vara i sin ordning, och det är i allt fall ingen anledning antaga, att
verkan där af, hvilken det i brist af tillförlitligt material är svårt att i
siffror angifva, skall visa sig vara af någon afse värd betydelse.

En fråga, som jag i samband härmed anser mig böra med några ord
beröra, gäller beräkningen af det afdrag för värdet å från egen jordbruksfastighet
hämtadt virke, som idkare af trävarurörelse äger åtnjuta vid
rörelsens inkomsttaxering. Eör denna beräkning hafva hittills icke funnits
stadgade grunder. Om nu för skogsaccisbeskattningen verkställes en officiell
beräkning af nämnda värde, är det tydligen sannolikt, att det sålunda fastställda
värdet äfven skall läggas till grund för afdraget vid inkomsttaxeringen.
Detta afdrag skall härigenom i vissa fall komma att blifva högre
eller lägre än hvad hittills varit förhållandet. Därmed må vara huru som
helst, mot afdragets beräknande efter omförmälta grund synes i regel icke
kunna göras någon befogad erinran.

Då i förslaget afverkaren upptagits såsom den till slcogsaccis skattsky 1 - Skattshyldigdige,
har icke något undantag gjorts för staten, utan förslaget innebär, att
äfven staten i den mån den varit att anse såsom afverkare skall erlägga
accis till den kommun, där skogen är belägen. Staten lämnar redan nu
för sina jordbruksfastigheter icke obetydliga skattebidrag till primär kommunen,
likasom staten också i samma hänseende bidrager till täckande
af väghållningsdistriktets utgifter. Därjämte har frågan om vidsträcktare
skyldighet för staten att såsom ägare af fast egendom eller idkare af rörelse
bidraga till den kommunala hushållningen alltmera framträdt på dagordningen.
Utan att taga någon bestämd ståndpunkt i denna fråga synes
man kunna medgifva, att staten, då det nu gäller att i särskild ordning
tillförsäkra kommunen inkomst af den skog, som växer inom kommunen,
bör likaväl som hvarje annan skogsägare lämna kommunen den skatt, som
belöper på af staten afverkadt virke Om, såsom antagligt torde vara,
staten framdeles kommer att öfvergå till att allt mera själf ombesörja afverkningen
å sina skogar och således försälja afverkadt virke i stället för att
upplåta afverkningsrätt, kan möjligen ifrågavarande skattskyldighet komma
att medföra större utgifter. Under nuvarande förhållanden, då enligt sakkunnig
upplysning det sammanlagda skogsvärdet af virke, som staten själf
afverkat, bör uppskattas till allenast omkring en half million kronor om
året, får skattskyldigheten uppenbarligen icke för statens budget någon
afse värd betydelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Skogsaccis
i städerna.

Den förevarande lagstiftningen har ansetts icke behöfva utsträckas att
gälla beträffande Stockholm. Den enda inom Stockholms stads nuvarande
område befintliga skogstillgången torde utgöras af de till Djurgården hörande
skogarna, hvilkas afkastning enligt lagens grunder synes böra vara skattefri.
Däremot finnas inom flera andra städer skogsområden, på hvilkas afkastning
lagen uppenbarligen bör tillämpas. Därför innehåller förslaget en
bestämmelse, att lagens stadganden skola i tillämpliga delar gälla beträffande
sådana städer. Den befattning med aceistaxeringen, uppbörden och
förvaltningen af accismedlen, som enligt förslaget åligger kommunalnämnden,
lärer böra i stad tillkomma drätselkammaren, likasom det utan vidare är
klart, att hvad förslaget innehåller om kommunalstämma skall i stad tilllämpas
på stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, på allmän rådstuga.

Till sist ber jag att få göra några anmärkningar i fråga om skogsaccisens
ställning till kommunens budget. Såsom det framgår af hvad jag
yttrat, har skogsaccisen enligt förslaget erhållit karaktären af en afgäld,
fristående från den allmänna utdebiteringen inom kommunen. Det tillskott,
som af skogsaceismedlen kan få användas till bestridande af kommunens utgifter,
har gjorts beroende af det sammanlagda kommunala behofvet för
nästföljande år. Nu hafva kommunalstämman och kyrkostämman hvardera
sin inkomst- och utgiftsstat. Innan tillskottets storlek kan fixeras, måste
således båda stämmornas utgiftsstater vara fastställda. Konstaterandet af
beloppet utaf de sammanlagda kommunala behofven och den däraf beroende
summa, som må af skogsaceismedlen tillskjutas, måste emellertid öfverlämnas
åt endera af stämmorna, och det naturliga är därvid uppenbarligen, att
denna befogenhet tillkommer kommunalstämman, hvilken således bör få
bestämma, om och i sådant fall huru stort tillskott må tagas af skogsaccismedlen.
Proceduren bör följaktligen blifva den, att kyrkostämman först
fastställer sin inkomst- och utgiftsstat. Sedan därefter äfven kommunalstämman
uppgjort sin utgiftsstat, bör kommunalstämman bestämma, om tillskott
af skogsaceismedlen skall ske, och, därest så beslutas, äfven afgöra,
med ledning af kommunalnämndens uppgift om tillgängliga skogsaeeismedel,
huru mycket som skall såsom tillskott disponeras. Det beslutade tillskottet
bör lämpligen i första hand upptagas i kommunalstämmans inkomststat.
Skulle tillskottet vara större än som erfordras för fyllande af kommunalstämmans
behof, bör öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering.

Det har ifrågasatts, att till gällande kommunalförordningar skulle gö -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

ras tillägg i syfte att erinra dels om skogsaccismedlens särställning
bland kommunens tillgångar och dels om den möjlighet, som vore beredd
att af dessa medel erhålla tillskott till kommunens budget. Emellertid innehåller
5 § 1 mom. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att
hvad kommunen samfälldt tillhör, i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgifvande
rättighet, äfvensom medel, hvilka staten kan hafva åt kommunen
beviljat, skall, där ej annorlunda stadgadt är, anses såsom tillgång till betäckande
af kommunens gemensamma utgifter och förvaltas på sätt i förordningen
säges. Vidare föreskrifves i 62 § samma förordning, att uti
inkomstförslaget böra upptagas bland annat de inkomster, som på annan
än redan nämnd grund böra under det nästföljande året kommunen tillgodokomma.
Motsvarande bestämmelser finnas i 5 och 60 §§ förordningen om
kommunalstyrelse i stad. Dessa nu befintliga stadganden synas mig tillräckligt
omfattande äfven för här ifrågavarande fall, hvadan enligt min
mening tillägg i angifna syfte icke äro erforderliga.

Däremot torde ett tillägg böra införas i 38 § förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. Detta lagrum innehåller, att hvad
kyrkostämma till uttaxering beslutat skall delgifvas vederbörande kommunalnämnd
eller drätselkammare, hvilka det åligger att debitering och uppbörd
af dessa afgifter verkställa, dock att uppbörden äfven må kunna äga
rum i annan ordning. Såsom jag nyss nämnde, kan det likväl ifrågakomma,
att tillskott af skogsaccismedel skall afräknas å hvad kyrkostämma
beslutat till uttaxering, så att följaktligen icke hela det af kyrkostämman
beslutade beloppet behöfver utdebiteras på de skattskyldige. Åt en sådan
möjlighet synes böra gifvas uttryck genom att till nämnda lagrum foga
ett tillägg, så lydande: »Att i visst fall afräkning för tillskott af skogsaccismedel
skall ske å hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, därom
är särskildt stadgadt». Att afgifva förslag härom ankommer emellertid på
chefen för ecklesiastikdepartementet.»

I sammanhang med ifrågavarande kungl. proposition har utskottet till
behandling förehaft följande i anledning af densamma inom Riksdagen
afgifna motioner, hvilka jämväl till utskottet öfverlämnats, nämligen:
motionerna inom Första Kammaren n:is 56 och 61 af herr G. F. Östberg
och n:o 58 af herr O. M. Strömberg samt motionerna inom Andra Kammaren
n:o 296 af herr P. O. Lundell och n:o 307 af herr Axel Ekman

1 ämnet
väckta
motioner.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

i Mo gård, i hvilken sistnämnda motions syfte friherre Th. Adelsivärd
instämt. Nämnda motioner finnas här nedan återgifna.

Uti motionen n:o 56 har herr Östberg anfört följande:

Herr Östbergs s Det i Kungl. Maj:ts proposition n:o 112 vid innevarande riksdag
motion "■°''3''J-framiagda förslaget till lag om skogsaccis innebär utan tvifvel en bättre
lösning af problemet att bereda kommunerna ett rättvist afvägdt bidrag
från skogen till bestridande af deras utgifter än något af de tidigare
framställda förslagen. Men om Riksdagen därför skulle vilja godkänna
den princip, hvarpå förslaget är grundadt, böra dock de föreslagna bestämmelserna
enligt min mening ändras i en viktig punkt.

I propositionen föreslås, att den period, för hvilken beskattning äger
rum, skall bestämmas till kalenderåret. I detta afseende skiljer sig det
till Riksdagen öfverlämnade förslaget från såväl 1905 års skogsskattekommittés
förslag som den mening, hvilken uttalats af kammarrätten.

Nämnda kommitté hade föreslagit beskattningsperioden till tiden från
och med den 1 juni det ena året till och med den 31 maj det följande
och i motiveringen därom anfört bland annat: »Skogsafverkningen är i
vårt land hufvudsakligen förlagd till vintern och sträcker sig därför vanligen
ut öfver två kalenderår. Resultatet af afverkningen kan icke öfverskådas
förrän på våren, då man erhåller kännedom om huru mycket som
afverkats under hela den föregående afverkningssäsongen. Då man inför
en särskild skogsbeskattning, som på det närmaste hänför sig till afverkningen,
är det uppenbarligen nödvändigt, att denna beskattning ansluter
sig till de faktiska förhållanden, under hvilka afverkningen försiggår.
Nu är hvarje vinters afverkning praktiskt sedt en odelbar enhet. Detta
måste beskattningen taga hänsyn till. Om man vid taxering till skogsaccis
fasthölle vid den vanliga indelningen i kalenderår, skulle denna
enhet brytas, och en riktig deklaration om hvad som under det förflutna
året afverkats skulle i hög grad försvåras, om icke rent af omöjliggöras.
Det visar sig alltså nödvändigt att i lagstiftningen om skogsaccis använda
ett särskildt afverkningsår såsom beskattningsperiod.»

Kammarrätten har i sitt utlåtande öfver de af Kungl. Maj:t tillkallade
sakkunniges förslag anfört, att ämbetsverket, som funne sig böra lämna
utan erinran förslagets bestämmelser om taxeringsförfarandet och instansordningen,
emellertid ansåge hvad skogsskattekommittén andragit om nödvändigheten
af att såsom beskattningsperiod använda ett hela afverkningssäsongen
omfattande taxeringsår förtjäna allvarligt beaktande. Och äfven

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

om ett sådant försvårande eller omöjliggörande af en riktig deklaration,
hvarom kommittén talat, icke skulle behöfva befaras blifva en följd af
kalenderårets användande såsom beskattningsår, skulle genomförandet af
de sakkunniges förslag i fråga om beskattningsåret medföra en annan betydande
olägenhet. Det läge i allmänhet vid skattelagstiftningen vikt
uppå, att taxering och skatteuppbörd till tiden förlädes så nära som möjligt
efter den tid, då den inkomst influtit, som utgjorde grunden för taxeringen,
och i fråga om beskattningen af skogsafverkning, som ofta medförde
en betydande tillfällig inkomst, utan att någon mera stadigvarande
skatteförmåga hos den skattskyldige kunde förutsättas, torde denna synpunkt
böra i särskildt hög grad beaktas, i synnerhet om, såsom i de sakkunniges
förslag förutsattes, skatteplikten ålades afverkaren och följaktligen
den realsäkerhet, som kommittén velat vinna genom att lägga skatteplikten
på fastighetens ägare, måste undvaras. Enligt de sakkunniges
förslag skulle emellertid taxeringen exempelvis år 1910 afse kalenderåret
1909 och följaktligen omfatta hufvudsakligen det virke, som under vintern
1908—1909 huggits och under de första månaderna af år 1909 blifvit
så tillredt och upplagd!, att dess mängd kunnat bestämmas. Den af
taxeringen föranledda uppbörden skulle äga rum först i slutet af år 1910
eller början af år 1911 eller således ett och ett hälft till två år efter det
att virket blifvit i lagförslagets mening afverkadt, och för en afverkning,
som exempelvis på två vintrar fördes till slut, skulle accisen börja uttagas
först efter det att afverkningen och utdrifningen af virket alldeles
afslutats. Från skatteteknisk synpunkt måste detta anses mindre önskvärdt,
och för kommunerna skulle det antagligen i ej så få fall omöjliggöra
accisens utfående.

Kammarrätten ifrågasatte därför, huruvida icke månadsskiftet april—-maj kunde anses vara den rätta gränspunkten för beskattningsåret.

De tungt vägande skäl, som af kommittén och kammarrätten anförts,
hafva icke kunnat af föredragande departementschefen underkännas, men
han anser, att så stora praktiska olägenheter skulle uppstå genom att
antaga kommitténs förslag, att det blir nödvändigt att bestämma kalenderåret
såsom skatteperiod. Enligt det föreliggande förslaget skall taxeringen
till skogsaccis ske af kommunalnämnden och besvär däröfver anföras
hos pröfningsnämnden. Då enligt gällande bevillningsförordning
besvär hos pröfningsnämnden skola vara inlämnade senast den 15 juli,
vore det omöjligt att på den korta tiden af en och en half månad medhinna
deklaration, taxering och besvärs ingifvande. Då tiden blefve
JBih. till Piksd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Saft. 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

alldeles otillräcklig, äfven om, såsom kammarrätten ifrågasatt, taxeringsåret
bestämdes till 1 maj—30 april och således tiden till pröfningsnämndens
sammanträde utsträcktes till två och en half månad, funnes enligt
departementschefens åsikt ingen annan utväg än att låta beskattningsperioden
sammanfalla med kalenderåret.

Hvad sålunda anförts i fråga om otillräckligheten af tiden mellan
21 maj eller 30 april och 15 juli är fullkomligt riktigt, men detta innebär
enligt min mening icke tillräckligt skäl att uppgifva ett i och för
sig välbetänkt förslag beträffande beskattningsåret. Den anmärkta svårigheten
kan öfvervinnas, därigenom att pröfningsnämnden har ett särskild!
sammanträde på hösten för att handlägga inkomna besvär öfver skogsaccisbeskattning.

Den viktigaste synpunkten i denna fråga är, att taxering och uppbörd
böra förrättas så snart som möjligt efter skogens afverkning och
uppmätning. Det är vid all beskattning af vikt, att skattens betalande
följer nära på inkomstens uppbärande, och detta lika mycket i den skattskyldiges
eget välförstådda intresse som till vinnande af större säkerhet,
att skatten ordentligt inflyter. Men att denna grundsats iakttages är af
skäl, som ej behöfva närmare utvecklas, ännu viktigare i fråga om skogsaccisen
än i fråga om bevillningen, då stora skogsafverkningsaffärer mycket
ofta äro af helt tillfällig natur. Det synes därför uppenbart, att taxeringen
bör ske så snart som möjligt efter den tid, då skogsafverkningen
i regeln är afslutad för året, eller den 31 maj.

Det lämpligaste sättet att ordna denna sak synes mig vara, att
skatteperioden bestämmes till tiden från och med den 1 juni till den 31
maj, att deklarationerna skola inlämnas före den 1 juli, att taxeringen
genom kommunalnämnden skall vara afslutad den 15 augusti, att besvär
skola vara till pröfningsnämnden inlämnade före den 1 oktober och att
pröfningsnämnden sammanträder för att pröfva besvär angående skogsaccis
under oktober månad.

Att pröfningsnämnden får hålla två sammanträden, ett i juli för att
handlägga ärenden, som falla under bevillnings- och inkomstskatteförordningarna,
och ett i oktober för att pröfva besvär om skogsaccis, kan icke
medföra några betydande olägenheter eller stora kostnader, särdeles då på
grund af 1907 års förordning antalet ledamöter hädanefter lärer blifva
mindre än förr. Det vore till och med en fördel ur den synpunkten, att
ej alltför många och olikartade ärenden hopas vid ett sammanträde.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Kostnaderna för detta andra sammanträde böra gifvetvis betalas af
skogsaccismedel och således fördelas på kommunerna.

Skulle detta förslag vinna godkännande, påkallas en ändring i 45 §
bevillningsförordningen, så att där införas bestämmelser om pröfningsnämndens
senare sammanträde i oktober.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, hemställes, att §§ 10,
17, 26, 31, 32, 35, 41 och 44 i Kungl. Maj:ts förslag måtte gifvas
följande lydelse:

10 §.

Skyldighet att på heder och samvete afgifva deklaration till ledning
vid taxeringen åligger enhvar accispliktig för virke, som han under tiden
från och med den 1 juni det föregående året till och med den 31 maj det
löpande året inom kommunen afverkat, i den mån virket ej användts för
ändamål, som i 7 § omförmäles, eller ock blifvit upplagdt till användning
för sådant ändamål; så oek för förut ej taxeradt virke, hvarmed han
under nästföregående år så förfarit, att accisplikt enligt 5 § b) för virket
inträdt.

17 §.

Deklaration skall före den 1 juli aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.

26 § (första stycket).

Taxeringen skall, så fort ske kan, påbörjas och vara afslutad före
den 15 augusti.

31 §.

Före den 1 oktober skola skogsaccislängden, behörigen summerad,
taxeringsprotokollet samt deklarationerna med tillhörande handlingar af
kommunalnämndens ordförande insändas till Kungl. Majits befallningshafvande
i länet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

32 §.

Åtnöjes ej den, som taxerats till skogsaccis, med taxeringen, må han,
om han icke enligt stadgandet i 19 § förlorat rätt till talan, i taxeringen
söka ändring hos pröfningsnämnden genom besvär, hvilka, skriftligen
affattade, skola senast före klockan tolf på dagen den 1 oktober eller, om
då är helgdag, nästföljande dag till lvungl. Maj:ts befallningshafvande
ingifvas.

Pröfningsnämnden sammanträder i oktober för att pröfva besvär öfver
taxering till skogsaccis och skall hafva afslutat detta arbete före månadens
utgång.

35 § 1 mom. (tredje stycket).

Den, hvilkens deklaration icke blifvit af kommunalnämnden följd och
till hvilken underrättelse därom icke blifvit i den ordning, som i 22 §
2 mom. föreskrifves, afsänd före den 1 september, äge ock, därest han ej
enligt 19 § förlorat sin talan, att, utan hinder däraf att han icke hos
pröfningsnämnden öfverklagat taxeringen, i här ofvan stadgad tid och
ordning anföra besvär hos kammarrätten angående sin taxering, i hvad
densamma bestämts annorlunda än han uppgifvit.

41 § (tredje stycket).

Uppbördsstämma hålles efter den 1 december.

44 §.

Af skogsaccismedlen skall efter kommunalstämmans pröfning utgå
skälig ersättning till kommunalnämndens ordförande för hans besvär med
taxeringsarbetet. Kostnad för blankettryck, postafgifter och andra nödiga
utgifter skola ock af dessa medel gäldas.

Ersättningen till pr öfning snämndens ledamöter för deras inställelse vid
sammanträde för handläggning af ärenden rörande skogsaccis äfvensom öfrig
a kostnader, som af sådant sammanträde föranledas, skola betalas af de
kommuner, där taxering till skogsaccis förekommit, efter fördelning dem
emellan i förhållande till det belopp af skogsaccis, som för hvar och en af
dem blifvit af pröfningsnämnden fastställdt, och utgå af kommunen tillkommande
skogsaccismedel.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Herr Östbergs motion, n:o 61, är af följande lydelse:

>1 min motion, n:o 56, med förslag till ändring i Kungl. Maj:ts för-Herröstbergs
slag till lag om skogsaccis, hvari jag hemställt, att beskattningsåret skall”10**0”n:o6L
räknas från och med den 1 juni till och med den 31 maj, har jag af
förbiseende uraktlåtit att föreslå ändring af 5 §, hvarför jag nu får framlägga
förslag därom.

Äfven får jag anhålla, att lagutskottet behagade vidtaga nödig omformulering
af det föreslagna tillägget till 44 §, så att det blir klart, att
fördelning af kostnaderna för pröfningsnämndens sammanträde skall ske
i förhållande till hela det belopp af skogsaccis, som kommun äger att
uppbära, vare sig detta är slutligen bestämdt af kommunalnämnden eller
blifvit på grund af besvär bestämdt af pröfningsnämnden.

Jag får alltså till komplettering af min förut afgifna motion vördsamt
hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att 5 § i lagen om skogsaccis
skall erhålla följande lydelse:

Taxeringen har till föremål:

a) virke, som under tiden från och med den 1 juni det föregående
året till och med den 31 maj under det löpande året afverkats, där ej virket
blifvit användt för sådant ändamål, hvarom i 7 § förmäles, eller ock blifvit
upplagdt till användning för dylikt ändamål;

b) virke, som varit upplagdt till användning för i 7 § omförmäldt
ändamål och af sådan anledning icke förut taxerats, men under tiden
från och med den 1 juni det föregående året till och med den 31 maj under
det löpande året afyttrats annorledes än i samband med fastigheten eller
eljest af ägaren användts för annat ändamål än i 7 § sägs.

Virket — — — — — förvärfvades.»

I motionen n:o 58 anför herr Strömberg:

»I Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen n:o 112 med för- Herr strömslag
till lag om skogsaccis stadgas i lagens § 4, att taxering till skogs-hergs motwnaccis
verkställes af kommunalnämnden samt har till ändamål att genom
uppskattning fastställa virkets »skogsvärde».

Departementschefen framhåller i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
öfver förslaget, att han anser denna uppskattning lämpligen kunna anförtros
åt kommunalnämnderna, då han »ej hyser något tvifvel om dessa
nämnders sakkunskap på området», såsom bestående »till öfvervägande
del af jordbrukare, hvilka ju i regel måste förutsättas hafva kännedom
om skogsafverkning och utbytet däraf samt om gällande pris å skogsalster».

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Enligt hans mening »måste kommunalnämnden tilltros att med samvetsgrannhet
och objektivitet verkställa uppskattningen».

Utan att på något sätt vilja draga i tvifvelsmål kommunalnämndernas
önskan att så samvetsgrant och rättvist som möjligt verkställa
ifrågavarande uppskattning, kan jag dock icke dela departementschefens
uppfattning, att därtill behöflig sakkunskap, särskildt hvad beträffar värdesättning
af olika virkesslag, finnes inom dessa korporationer.

De bestå visserligen ofta nog till öfvervägande del af jordbrukare,
men dessa torde i mycket få fall besitta kompetens att bedöma, hvilket
värde på rot för olika virkesslag svarar mot å af dessa skogsalster tillverkade
varors efter växlande konjunkturer på världsmarknaden varierande
värde.

I allmänhet torde väl snarare kunna sägas, att sådan sakkunskap icke
där är till finnandes, och i de fall, där motsatsen är rådande, torde vanligen
sakkunskapen vara representerad genom något ombud för innehafvaren
af större skogsareal inom kommunen, hvilket ombud dock vid ifrågavarande
taxering är och måste vara jäfvig, hvarigenom hans sakkunskap
därvid ej kan komma nämnden till godo.

Enligt min mening måste det därför, såväl med hänsyn till det allmännas
kraf på en fullt effektiv taxering som ej minst med hänsyn till
den enskildes rätt att ej blifva för högt uppskattad (hvaruti, om det skett,
ju alltid är mycket svårt och i alla händelser förenadt med ej obetydligt
besvär att genom klagan till högre instanser vinna rättelse) vara förenadt
med ej ringa risk att lägga en så ömtålig sak som denna skogsaccistaxering
i för ändamålet så föga sakkunniga händer som kommunalnämndernas.

Yisserligen måste å andra sidan medgifvas, såväl att kommunalnämnderna
i vissa hänseenden kunna anses lämpade för uppdraget i fråga, då
de dels böra ega god kännedom om under året i kommunen skedda afverkningar,
som böra accistaxeras, dels hafva om händer beräkning och
utdebitering af kommunens öfriga skatter och pålagor, bland hvilka ju
denna skogsaccis skall ingå, som också att mot öfriga ifrågasatta sätt för
accistaxeringen, vare sig inrättande af särskilda taxeringsnämnder, uppdragets
läggande på de nuvarande taxeringsnämnderna eller anordnande
af för ändamålet särskildt utsedda »markegångsnämnder» m. m., befogade
och tungt vägande skäl kunna anföras, men om uppdraget skall öfverlämnas
åt kommunalnämnderna, bör, synes mig, dessa åtminstone tillföras
den sakkunniga hjälp, som möjligen står att vinna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

»Sakkunnig» i nu ifrågavarande hänseende måste i främsta rummet
länets skogsvårdsstyrelse anses vara, och då torde äfven vara lämpligt, att
denna sakkunskap i någon mån tages i anspråk för ifrågavarande ändamål,
åtminstone i så måtto, att skogsvårdsstyrelsen till ledning för kommunalnämnderna
vid deras värdesättning af skogsprodukterna tillhandahåller
dem en af styrelsen, med stöd af skedda försäljningar eller i öfrigt kända
förhållanden, för vissa platser i olika delar af länet uppgjord skogs värdesättning
af de accispliktiga virkesslagen.

Med kännedom om väglängden från dessa platser till respektive afsättningsorter,
bör det sedan för kommunalnämnden i de fall, då ej på
annat sätt kännedom om verkliga värdet kan vinnas, ej blifva alltför
svårt att, med ledning af denna skogsvårdsstyrelsens värdesättning och med
hänsyn tagen till resp. skogstrakts läge och andra inverkande omständigheter,
åsätta skogsprodukterna från densamma ett något så när riktigt värde,
så att taxeringen blir i möjligaste mån jämlik och rättvis.

För skogsvårdsstyrelsen åter torde en sådan värdesättning ej möta
afsevärda svårigheter, hvadan ett åläggande därom ej torde anses betungande.

På grund af hvad jag anfört, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen
behagade besluta, att till § 4 i af Kungl. Maj:t föreslagna lag om skogsaccis
måtte göras följande tillägg:

Till ledning vid fastställandet af detta »skogsvärde» skall länets skogsvårdsstyrelse
årligen före den 1 april till kommunalnämnderna i länet öfverlämna
af styrelsen med stöd af kända förhållanden för några (minst fem)
i olika delar af länet belägna platser beräknadt sådant skogsvärde för i
deklarationsformuläret upptagna virkesslag, med angifvande därjämte af
afståndet från de afsedda platserna till beräknad afsättningsort.»

Herr Lundells motion, n:o 296, är af följande lydelse:

»Utan att vilja ingå i vidare ordande om, huruvida det kan vara Herr Lunskäligt
föreslå en särskild beskattning för inkomst af skog utan att sam-dells mohontidigt
göra en del ändringar i gällande bevillningsförordning, vill jag dock
framhålla, att en så liten inkomst af skogsförsäljning som 100 kronor är
alldeles för låg för att underkastas särskild beskattning. Och vill jag
äfven framhålla, att nämnda lagförslags bestämmelser därom, att afverkning
af skog för husbehof skall vara befriad från skogsaccis, icke gör sig
gällande med mindre än att i stadgandet intagas bestämmelser därom,
att från värdet af försåld skog skall vid beräkning af accis afdragas det

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

belopp, som för vederbörande utgått för inköp af skogsprodukter till husbebofsvirke,
afsedt för användning å egendom, hvarifrån försäljning af
skogsprodukter skett, enär icke är sällsynt, att synnerligen i södra Sverige
innehafvare af mindre skogsmark väl kunna sälja för 200 ä 300 kronor
skogsprodukter af ett slag, t. ex. stammar af löfträd, men nödgas att till
husbehof inköpa skogsprodukter af barrskog till byggnader och annat,
samt bränsle, däribland äfven inköp af torf borde tagas i beräkning. Därvid
kan ofta så vara förhållandet, att inköpen för husbehof kunna betydligt
öfverstiga försäljningsbeloppen. På grund af hvad jag sålunda anfört,
vågar jag vördsamligen föreslå, att i det för Riksdagen förelagda förslaget
till lag om skogsaccis sådana ändringar vidtagas,

att i § 8 angifna belopp 100 kronor, för hvilket accis beräknas,
höjes till 200 kronor,

dels att i § 7 och därmed sammanhängande paragrafers bestämmelser
om undantag från accis för afverkning, som användes till husbehof, skola
ingå sådana bestämmelser, att belopp, som utgått från samma egendom
för inköp af husbehofsvirke, skall från det eljest accisskyldiga beloppet
fråndragas samt att vid deklarations aflämnande dylika inköp skola i
deklarationen intagas.»

I sin motion, n:o 307, har herr Ekman i Mo gård anfört följande:

»Den grundprincip, som är gällande i Kungl. Maj:ts till Riksdagen
aflåtna proposition, n:o 112, med förslag till lag om skogsaccis, torde i
all hufvudsak vara riktig, liksom ock det i propositionen föreslagna accisbeloppet
synes vara väl afvägdt, men i samband med införandet af denna
lag bör tillses, att icke för stora svårigheter vid lagens praktiska tillämpning
komma att uppstå och i detta afseende finner jag några förändringar
i det af Kungl. Maj:t gjorda förslaget önskvärda.

Kommunalnämnden torde i de flesta fall icke vara den lämpligaste
taxeringsmyndigheten, och otvifvelaktigt är väl, att Kungl. Maj:t icke
heller skulle hafva föreslagit kommunalnämnden till taxeringsmyndighet
i fråga om skogsaccisen, därest taxeringskommittéerna ansetts kunna medhinna
detta uppdrag. Då så emellertid icke varit fallet, har Kungl. Maj:t
ansett kommunalnämnderna vara lämpligast för detta ändamål.

Kommunalnämnderna äro dock tillsatta på grund af helt andra hänsyn,
och deras hittills varande åligganden hafva icke något samband med
det uppdrag, som efter den nu ifrågavarande lagens ikraftträdande skulle
blifva dem lämnadt. Uti lagen angående skogsvårdsstyrelser af den 24

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

juli 1903 stadgas i § 5 att »för att medverka vid utförandet af den
skogsvårdsstyrelse enligt 4 § a) och b) tillkommande uppgift i afseende
å skogsvården må inom kommun, som sådan t önskar, tillsättas en skogsvårdskommitté
af tre personer, hvilka för en tid af tre år utses, en af
skogsvårdsstyrelsen samt de två öfriga af kommunalstämman enligt den
grund, som för utseende af gode män vid laga skifte är stadgad.» Otvifvelaktigt
vore det till lättnad för skogsvårdsstyrelsernas arbete och för
den dessa styrelser åliggande kontrollen öfver det sätt, hvarpå afverkningarna
bedrifvas, om det icke blott vore en rättighet för kommunerna
att tillsätta egna skogsvårdskommittéer, utan om detta vore en kommunens
skyldighet, och sammansättningen af dessa kommittéer, uti hvilka
skogsvårdsstyrelserna äga tillsätta en af de tre ledamöterna, innebär i
någon mån garanti för att den sakkunskap, som inom orten på detta
område kan finnas, blir i dessa kommittéer representerad. I nära sammanhang
med uppdraget att tillse, att icke afverkningarna på ett lagstridigt
sätt handhafvas, synes mig det uppdraget att utgöra taxeringsmyndighet
vid afverkningarnas beläggande med accis kunna ställas, och
då dessa skogsvårdskommittéer äfven skulle vara synnerligen lämpliga såsom
rådgifvare för särskildt de mindre skogsägarne ej minst vid afgifvande
af deklarationsuppgifter öfver afverkningarna, så synes mig vara
önskvärdt, att i sammanhang med det nu föreliggande lagförslagets om
skogsaccis’ införande, sådan förändring vidtages i lagen angående slcogsvårdsstyrelser
af den 24 juli 1903, att inom hvarje kommun skall finnas
skogsvårdskommitté, och vidare att vid antagandet af lag om skogsaccis
kommunernas skogsvårdskommittéer i stället för kommunalnämnderna må
utgöra taxeringsmyndighet.

Utan tvifvel blir det lättare för dem, som i större utsträckning eller
såsom rörelse bedrifva skogsafverkningar, att ställa sig den nya lagens
föreskrifter till efterrättelse och att på grund af arbets- och tumningslistor
samt en mera ordnad bokföring någorlunda tillfredsställande fullgöra
deklarationsskyldighet än för de mindre skogsägarne, som själfva
verkställa sin afverkning, att uppfylla dessa åligganden. Då det icke
heller ur skattesynpunkt lär kunna vara af någon större betydelse, att
dessa smärre afverkningar blifva beskattade, synes mig, att den af Kungl.
Maj:t föreslagna gränsen för skattskyldighet bör väsentligt höjas och icke
sättas lägre än 300 kronor.

Det vid den kungliga propositionen fogade formuläret till deklaration
torde böra undergå en noggrann revision och därför icke af Eiksdagen
Bill. till RiJcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Häft. 8

Utskottets

yttrande.

58 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

fastställas på annat sätt, än att Kungl. Maj:t må äga fullständig frihet
att däri vidtaga förändringar. Bland de anmärkningar mot formuläret,
som osökt framställa sig, är den, att under det timmer, sparrar, bjälkar,
spiror etc. äro i blanketten särskildt specificerade, ingen specifikation
finnes för olika träslag, hvilka ju dock hafva så väsentligt olika värde.
En sådan specifikation torde därför vara nödvändig för att taxeringsmyndigheten
skall kunna bilda sig ett omdöme om den afverkade skogens
värde.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen behagade besluta,

a) att skogsvårdskommittéer skola inom alla kommuner tillsättas,
hvilka kommittéer årligen skola förrätta taxeringen till skogsaccis;

b) att, om skogsvärdet å det afverkade virket icke befinnes uppgå
till 300 kronor, accisbeskattning för detsamma ej skall ifrågakomma; samt

c) att det vid Kungl. Maj:ts proposition, n:o 112, fogade förslaget
till deklaration till ledning vid taxering till skogsaccis icke må af Riksdagen
fastställas.»

Yid granskning af det förslag till lag om skogsaccis, hvilket genom
proposition n:o 112 blifvit framlagdt till Riksdagens pröfning, har utskottet
på de af föredragande departementschefen anförda skäl funnit sig
böra förorda, att detsamma i hufvudsak må af Riksdagen antagas. Det
kan visserligen icke bestridas, att lagförslaget genom att vid sidan af de
kommunala utskylder, som utgöras på grundvalen af den nuvarande fastighetstaxeringen,
sätta en efter andra grunder utgående accis, afsedd att
afhjälpa bristen på effektiv beskattning af skogsbruk, kommer att medföra
dubbelbeskattning i de fall, då taxeringsvärdena äro så höga, att
ståndskogen kan anses tillbörligen beskattad redan genom nuvarande fastighetsskatt.
Detta torde dock vara omöjligt att alldeles undvika, förrän den
kommunala beskattningen i sin helhet gjorts till föremål för omgestaltning.
Med afseende å de uttalade farhågorna för en allmänt förekommande
dubbelbeskattning, måste det väl erkännas vara sant, att vid den senaste
fastighetstaxeringen flerstädes en tendens visade sig att icke obetydligt höja
taxeringsvärdena, och denna tendens lärer komma att fortfara äfven vid
innevarande års taxeringar. I icke ringa utsträckning torde höjningen
vara föranledd däraf, att skogen uppskattats till större värde än förut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Såsom allmän regel synes dock kunna antagas, att äfven efter 1908 års
fastighetstaxering skogsbruk kommer att undgå en del af den skatt, som
skäligen borde påhvila detsamma. Blifver lagförslaget i väsentliga delar
godkändt, och en lag i ämnet i öfverensstämmelse därmed utfärdad, lärer
i hvarje fall vid taxering af skogsfastighet tagas hänsyn till den beskattning,
som genom densamma pålagts.

Den synpunkt, som för utskottet varit bestämmande vid dess beslut
att i hufvudsak ansluta sig till det föreliggande lagförslaget, är att därigenom
skulle i väsentlig mån af hjälpas de nuvarande missförhållandena,
af Riksdagen med styrka framhållna i den skrifvelse, som närmast föranledt
den kungl. propositionen, att inkomst genom beskattning af skogsafverlcning
endast i ringa mån kommer den kommun till godo, inom
hvilken skogen är belägen. De betänkligheter, som kunna göras gällande
mot den föreslagna skogsaccisen, måste enligt utskottets uppfattning vika
för det trängande behofvet af en dylik lagstiftning.

Yid behandling af de enskilda paragraferna i lagförslaget har utskottet
funnit sig böra i åtskilliga punkter föreslå ändringar i desamma.
Eör de skäl, som därtill föranledt utskottet, lämnas här nedan en närmare
redogörelse.

1 §•

Då enligt utskottets uppfattning redan af §:ns andra stycke med
tillräcklig tydlighet framgår att, om något år utskylder, på grund af kommunal-
och kyrkostämmors beslut, icke utgöras inom en kommun, skogsaccis
ej heller skall inom densamma påföras, har utskottet ansett det föreslagna
tredje stycket böra utgå ur §:n.

4 §•

I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet uppenbart,
att en särskild taxeringsmyndighet icke bör organiseras för en mera
tillfällig och supplementär beskattning, sådan som den ifrågasatta skogsaccisen,
och har därför anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag att åt kommunalnämnden
skulle uppdragas att förrätta taxering till skogsaccis. Utskottet
vill emellertid ingalunda bestrida, att det i flera fall kan möta
svårigheter för kommunalnämnderna att vid sidan af alla de olika göromål,
hvilka i öfrigt åligga dem, fullgöra uppdraget att förrätta taxeringen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

men såvidt utskottet kan döma, torde dock dessa svårigheter icke blifva
större, än att de kunna öfver vinnas helst med de lättnader i nämndens
arbete, som utskottet föreslagit. I de kommuner, i hvilka skogsaccis kan
ifrågakomma till utgörande, lärer man dessutom vid utseende af kommunalnämnden
komma att taga hänsyn äfven till dess befattning med hithörande
frågor.

Herr Ekmans i motionen n:o 307 framställda förslag, att inom alla
kommuner skogs vårdskommittéer borde tillsättas, hvilka skulle förrätta
taxeringen till skogsaccis, har utskottet följaktligen icke funnit sig kunna
biträda. Mot detsamma liksom ock gentemot herr Strömbergs i motionen
n:o 58 gjorda yrkande att, till ledning vid fastställande af virkets
skogsvärde, länets skogsvårdsstyrelse årligen skulle till kommunalnämnderna
i länet öfverlämna af styrelsen, med stöd af kända förhållanden för
några (minst fem) i olika delar af länet belägna platser, beräknadt sådant
skogsvärde för i deklarationsformuläret upptagna virkesslag, med angifvande
därjämte af afståndet från de afsedda platserna till beräknad afsättningsort,
kan enligt utskottets uppfattning med fog anmärkas, att ett
dylikt uppdrag skulle ligga alldeles utanför skogsvårdsstyrelsernas och
skogsvårdskommittéernas naturliga befogenhet. Det torde därför icke heller
i regel kunna påräknas, att deras ledamöter skola hafva sakkunskap
i fråga om priserna å olika virkesslag m. m. Utskottet vill dessutom i
detta sammanhang erinra, att kommunalnämnden, ifall densamma anser
sig i behof af sakkunnigt biträde för utöfvande af sitt uppdrag att verkställa
taxeringen, tvifvelsutan är berättigad att anlita dylikt biträde och
bestrida kostnaderna därför med skogsaccismedel.

5 §•

Såsom framgår af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet,
hafva meningarna varit ganska delade rörande den beskattningsperiod,
som lämpligen borde stadgas för beskattning af skogsbruk. Skogsskattekommittén
har härutinnan föreslagit, att taxering till skogsaccis borde, för
att vålla minsta besvär vid bestämmandet af den virkesmängd, för hvilken
accis skall utgå, äga rum för ett från och med den 1 juni det nästföregående
året till och med den 31 maj det år taxeringen förrättas räknadt
afverkningsår. I det lagförslag, hvilket innefattas i Kungl. Maj:ts proposition,
har emellertid kalenderåret upptagits såsom beskattningsperiod i
samband med att bestämmelser, afvikande från kommitténs förslag, ifrågasatts
beträffande taxeringsförfarandet och instansordningen. Under det

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

att kommittén föreslog, att taxeringen till skogsaccis borde förrättas af en
särskild accisnämnd, öfver hvilkens beslut klagan skulle få föras direkt
hos kammarrätten, har nämligen Kungl. Maj:t i stället förlagt taxeringen
till kommunalnämnden samt såsom mellaninstans mellan denna och kammarrätten
inskjutit pröfningsnämnden. Därigenom att denna upptagits
såsom andra instans, blefve tvifvelsutan, om de fördelar, som följa af ett
särskildt afverkningsår såsom beskattningsperiod, skulle kunna bibehållas,
tiden för afgifvande af deklaration, för taxeringen och för öfverklagande
af kommunalnämndens beslut i dylikt ärende hos pröfningsnämnden före
dennas ordinarie sammanträde alltför knappt tillmätt. Under den uppställda
förutsättningen att pröfningsnämnden skulle handlägga besvär jämväl
rörande taxering till skogsaccis, har därför Kungl. Maj:t sett sig nödsakad
att låta den föreslagna nya skatten utgå för samma period som
öfriga kommunalskatter eller för kalenderår.

De skäl, som blifvit af skogsskattekommittén och kammarrätten anförda
för fastställande af en särskild beskattningsperiod för taxering till
skogsaccis, äro emellertid enligt utskottets uppfattning så tungt vägande,
och de olägenheter, som äro förenade med denna periods sammanfallande
med kalenderåret, så svåra att förekomma, där detta ens är möjligt, att
någon utväg måste sökas, som möjliggör beskattningsperiodens förläggande
till ett särskildt afverkningsår. Såsom skogsskattekommittén framhållit,
utgör nämligen den afverkning, som äger rum under vinterns lopp, en
odelbar enhet, så att mängden af det virke, som afverkats under afverkningssäsongen,
icke kan med säkerhet bestämmas, förr än vid säsongens
slut. Om kalenderåret upptoges till beskattningsperiod, skulle däraf
i många fall vållas nära nog oöfvervinneliga svårigheter för afgifvande
af en riktig deklaration samt kontrollen öfver att felaktiga uppgifter icke
lämnats blifva i hög grad försvårad. Därigenom torde äfven försök lättare
kunna förekomma att undandraga sig erläggande af accis för virke, för
hvilket sådan bort utgå. I likhet med kammarrätten finner dessutom utskottet
det vara af betydelse, att sådana anordningar vidtagas, att erläggandet
af påfördt accisbelopp kommer så snart som möjligt, efter det afverkningen
skett, och afverkaren uppburit inkomsten af densamma. Utskottet
har sålunda funnit öfvervägande skäl tala för bifall till det i herr
Östbergs motioner framförda förslaget om upptagande af en särskild beskattningsperiod
för taxering till skogsaccis och därvid funnit skogsskattekommitténs
förslag vara det mest ändamålsenliga, nämligen att afverkningsåret
räknas från och med den 1 juni det nästföregående året till och med

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

den 31 maj det år taxeringen förrättas; och har utskottet i enlighet med
denna sin uppfattning vidtagit en ändring i förevarande paragraf.

De svårigheter med afseende å instansordningen, hvilka åtfölja antagandet
af en särskild beskattningsperiod, har utskottet af skäl, som
skola närmare angifvas vid behandlingen af 32 §, sökt undanröja genom
att hänskjuta afgörandet af besvär öfver kommunalnämnds beslut rörande
taxering till skogsaccis till Kungl. Maj:ts befallningshafvande och icke till
pröfningsnämnden.

7 §.

I sin förenämnda motion har herr P. O. Lundell uti denna paragraf
ifrågasatt den ändring, att vid taxering till skogsaccis afdrag måtte få
göras med belopp, som utgått till inköp af husbehofsvirke, afsedt för användning
å den egendom, hvarå den accispliktiga afverkningen ägt rum.
Då det synts utskottet med rättvisa och billighet öfverensstämmande att
rätt till dylikt afdrag medgifves, har utskottet i paragrafens första
stycke infört ett stadgande, som i hufvudsak tillmötesgår herr Lundells
yrkande. Enligt utskottets uppfattning bör emellertid afdrag icke medgifvas
för annat virke än sådant, som inköpts under afverkningsåret, och
icke heller med större belopp än som motsvarar det till husbehof inköpta
virkets skogsvärde.

8 §.

I denna paragraf i den kungl. propositionen har föreslagits att, då
det afverkade virkets skogsvärde sammanlagdt icke uppgår till 100 kronor,
det ej skall till taxering upptagas. Då emellertid antalet af dem,
som nödgas afgifva deklaration, ökas, ju lägre gränsen för accisfrihet sättes,
samt det synes utskottet önskvärd!, att skyldighet att afgifva deklaration
och utgöra accis icke pålägges dem, hvilkas afverkningars värde är alltför
ringa, har utskottet ansett, att accisfrihet borde äga rum för afverkning
till afsalu, äfven då virkets skogsvärde uppgår till något högre belopp än
i den kungl. propositionen ifrågasatts. Att gå så långt, som föreslås af
herr Ekman i motionen n:o 307, har dock utskottet icke funnit tillrådligt
utan stannat vid det af herr Lundell framställda förslaget, att accisfrihet
skulle medgifvas, då det afverkade virkets skogsvärde icke uppgår till 200
kronor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.
10 och 12 SS.

De ändringar utskottet föreslagit i dessa paragrafer äro endast en
konsekvens af utskottets förslag om upptagande af en särskild beskattningsperiod,
det så kallade afverkningsåret.

Beträffande det vid den kungl. propositionen fogade förslaget till deklarations
formulär synes det utskottet lämpligt, att de jämkningar däri,
som kunna finnas af behofvet påkallade, varda utan tidsutdräkt genomförda,
och har utskottet därför, i anslutning till det i herr Ekmans motion
framställda förslaget, ansett, att formuläret icke bör af Riksdagen godkännas
utan dess fastställande öfverlåtas åt Kungl. Maj:t.

11 §.

För underlättande af kommunalnämndens arbete med taxeringen har
utskottet ansett nödigt, att det icke blott skall stå uppgiftspliktig öppet
utan vara honom ålagdt såsom en skyldighet att föreslå det skogsvärde,
hvartill han anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas. Med anledning
af den rätt till afdrag för inköpt virke vid taxering till skogsaccis,
som finnes medgifven i 7 § af utskottets förslag, bör tydligtvis i denna
paragraf införas bestämmelse om skyldighet för den som äskar dylikt afdrag
att lämna sådan uppgift rörande det inköpta virket, som omförmäles
i paragrafen, äfvensom upplysning rörande virkets inköpspris.

16 §.

Då de uppgifter, hvilka åligga kommunalnämnderna och särskildt
deras ordförande, redan nu äro så omfattande, att det mången gång möter
svårigheter att finna lämpliga personer, som äro villiga att åtaga sig ett
dylikt uppdrag, har utskottet funnit det i hög grad angeläget att söka så
mycket som möjligt begränsa det arbete, som taxeringen till skogsaccis
skulle medföra för kommunalnämndens ordförande. Utskottet har därvid
ansett, att denne utan olägenhet skulle kunna befrias från den tvifvelsutan
ganska betungande skyldigheten att tillhandagå allmänheten med
upplysningar rörande uppgiftpliktens beskaffenhet och sättet för dess fullgörande.
De anvisningar, hvilka i sådant afseende befinnas erforderliga
utöfver dem, som meddelas i deklarationsformuläret, torde nämligen kunna
beredas genom utgifvande af lämpliga, kortfattade upplysningar rörande
deklarationens affattande. Efter den ändring utskottet af denna anledning

64 Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

låtit §:n undergå, kunde dess återstående innehåll synas lämpligen böra
upptagas i 25 §, men för att icke rubba lagens §-beteckning, har utskottet
icke föreslagit en dylik öfverflyttning.

17 §.

Det synes utskottet kunna vara tillräckligt, om tiden för afgifvande
af deklaration bestämmes till en månad efter afverkningsårets slut, och
har utskottet därför vidtagit en häremot svarande ändring i denna §.

19 §.

Beträffande tredje stycket i paragrafen har utskottet ansett, att den
där stadgade påföljd, böter och förlust af rätt att klaga öfver taxeringen,
bör träffa den, som tredskas att icke komplettera af honom afgifven ofullständig
deklaration, endast om ofullständigheten består däri, att virke,
som bort upptagas, utlämnats. Till följd af utskottets förslag, att uppgiftspliktig
alltid skall vara skyldig afgifva förslag till skogsvärde, bör
påföljd äfven stadgas för den, som underlåter att komplettera i nämnda
hänseende ofullständig deklaration, och har utskottet funnit dylik underlåtenhet
skäligen böra draga med sig förlust af rätten att fullfölja talan
i målet. Utskottet har emellertid gifvit det därigenom föranledda stadgandet
en allmännare affattning, så att det träffar äfven underlåtenhet att
i andra afseenden fullständiga afgifven deklaration, t. ex. i fråga om virkets
kubering.

22 §.

Underrättelse i hvad mån afvikelse skett från afgifven deklaration
och om skälen därför, torde, såvidt utskottet kan döma, böra tillsändas
den accispliktige endast när afvikelse skett i fråga om annat än det af
denne föreslagna skogsvärde, och har utskottet i öfverensstämmelse med
denna sin uppfattning vidtagit en jämkning i paragrafens affattning.

23 §.

Då eftertaxering icke synes utskottet böra förekomma i det fall, att
visserligen taxering ägt rum af allt det virke, för hvilket någon är accispliktig,
men vid taxeringen detsamma icke upptagits till behörigt belopp,

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

därför att den accispliktige gjort sig skyldig till förseelse, som omförmäles
i första stycket af denna paragraf, har utskottet vidtagit sådan förändring
i densamma, att eftertaxering skall ske endast då af angifven orsak taxering
icke kommit till stånd af allt det virke, hvarför accis bort utgå.

24 §.

De i första stycket af 24 § föreslagna jämkningar äro konsekvenser
af ofvan omförmälda ändringar i 5 och 16 §§. Ändringen i paragrafens
andra stycke är föranledd af utskottets förslag, att tredje stycket i 1 §
skall utgå.

25 §.

Af skäl, som utskottet ofvan anfört vid behandlingen af 16 §, har
utskottet låtit sig angeläget vara att så mycket som möjligt inskränka de
göromål, som befattningen med taxering till skogsaccis kommer att ålägga
kommunalnämndens ordförande. I anslutning till den i nämnda paragraf
föreslagna ändring bör mom. a) i denna paragraf ur densamma utgå. Den
i mom. f) af Kungl. Maj:ts förslag stadgade skyldighet för kommunalnämndens
ordförande att på begäran meddela bevis om mottagande af
deklaration eller annan handling synes utskottet äfven kunna utan olägenhet
uteslutas. Det föreslagna tillägget till mom. e) i den kungl. propotionen
är föranledt af ändringen i 22 §. Genom de sålunda företagna
ändringarna i paragrafen hafva de olika momenten erhållit en annan
bokstafsbeteckning än i Kungl. Maj:ts förslag.

26 §.

I 17 § har föreslagits, att deklarationerna skola före den 1 juli aflämnas
till kommunalnämndens ordförande. I anslutning härtill och då en
tid af en och en half månad synts utskottet böra förslå till utförande af
det arbete med taxeringen, som skall af kommunalnämnden och dess ordförande
verkställas, har utskottet ansett sig kunna biträda herr Östbergs
förslag, att taxeringen skall vara afslutad före den 15 augusti.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

27 och 29 §§.

För att icke den kommunalnämndens ordförande åliggande skyldighet
att föra protokoll Öfver nämndens beslut i fråga om taxeringen skall
blifva alltför betungande har utskottet funnit nödigt, att protokollet så
mycket som möjligt förenklas Då taxeringen förrättas af kommunalnämnden
och icke af en särskild beskattningsnämnd, synes tillräcklig anledning
icke föreligga för det i 27 § af Kungl. Maj:ts proposition föreslagna
stadgandet att i de fall, då ordförandens mening icke gjort sig gällande,
i protokollet särskildt skall antecknas den taxering, han ansett böra bestämmas.
Utan att uttrycklig föreskrift därom meddelas är det enligt
utskottets uppfattning uppenbart, att nämndens ledamöter äga att afgifva
skriftliga reservationer till protokollet, och har utskottet därför i sitt förslag
uteslutit ifrågavarande stadgande.

Beträffande Kungl. Maj:ts förslag att, då någon brustit i fullgörande
af sin deklarationsplikt, sådant ock skall i protokollet antecknas, har utskottet
funnit, att det skulle vinnas saväl en lättnad i protokollsföringen
som äfven en större öfverskådlighet öfver de fall, då deklaration icke inkommit,
om anteckning rörande underlåtenhet härutinnan icke gjordes i
protokollet utan i accislängden.

I enlighet med hvad utskottet sålunda funnit lämpligt, har utskottet
föreslagit ändring i 27 och 29 §§.

31, 32 och 33 §§.

Genom utskottets förslag om antagande af en beskattningsperiod,
hvilken icke sammanfaller med kalenderåret, har, såsom ofvan framhållits,
blifvit omöjliggjordt, att pröfningsnämnden skulle kunna vid sitt ordinarie
sammanträde pröfva besvär öfver kommunalnämnds beslut rörande taxering
till skogs accis. För att kunna bibehålla pröfningsnämnden såsom andra
instans har därför herr Östberg i sin motion n:o 56 föreslagit, att pröfningsnämnden
senare på året skulle hålla ett extra sammanträde för afgörande
af dylika besvär. En sådan anordning synes emellertid utskottet
icke vara lämplig. De kostnader för taxeringen m. im, hvilka skola
gäldas af inflytande skogsaccismedel, komma otvifvelaktigt i åtskilliga län,
i hvilka skogstillgången är föga betydande, att dessförutan uppgå till så
stort belopp, att det synes utskottet icke böra ifrågakomma, att af dessa
medel skulle utgå kostnaderna för ett extra sammanträde af pröfnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75. 67

nämnden. För undvikande af nämnda olägenheter har därför utskottet
funnit sig böra föreslå, att besvär öfver taxering till skogsaccis skola
pröfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. De skäl, som tala emot
att Kungl. Maj :ts befallningshafvande finge rätt att afgöra besvär öfver
påförda utskylder till staten, böra härvid ej komma i betraktande, då det
nu endast är fråga om påläggande af skogsaccis för kommunala ändamål.
Utskottet vill i samband härmed erinra, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
redan nu äger att taga befattning med besvär i liknande frågor,
t. ex. rörande vägskatt.

Om utskottets förslag, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall
blifva andra instans i mål rörande taxering till skogsaccis, vinner bifall,
kommer otvifvelaktigt antalet af de ärenden, hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger att afgöra, att i åtskilliga län, särskildt de norrländska,
i icke ringa grad ökas. De fördelar, som vinnas genom den af
utskottet förordade förändringen i instansordningen äro emellertid enligt
utskottets uppfattning så stora, att de mer än väl uppväga de olägenheter,
hvilka tilläfventyrs "kunna uppkomma genom ökningen af Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes arbetsbörda. Såvidt det nu är möjligt att döma
rörande antalet af de besvär öfver taxering till skogsaccis, hvilka kunna
förväntas inkomma till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, torde den därigenom
förorsakade ökningen icke blifva så betydande, att icke malens afgörande
kan medhinnas.

Tiden för besvärs ingifvande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
liksom ock för insändande af skogsaccislängden, taxeringsprotokollet samt
deklarationerna med tillhörande handlingar bar utskottet i enlighet med
herr Östbergs förslag funnit lämpligen böra bestämmas till den 1 oktober.

De i 33 § föreslagna ändringar torde icke erfordra någon närmare
motivering.

34 §.

De af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelade beslut i fråga om
taxeringen till skogsaccis torde böra upptagas i särskildt för ändamålet
fördt protokoll. Då såväl förandet af protokollet som upptagandet i accislängden
af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om ändring af verkställd
taxering kommer att ombesörjas af därtill förordnad tjänsteman,
synes någon underskrift af accislängden, vitsordande de enligt Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut däri införda förändringar, såsom i para -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

grafens 1 mom. af Kungl. Maj:t föreslagits i fråga om pröfningsnämnden,
icke vara erforderlig. Paragrafen i denna del liksom ock det i 2 mom.
ifrågasatta stadgandet rörande ersättning af vederbörande kommuns skogsaccismedel
för utdrag ur det rörande taxeringsåren den förda protokoll torde
böra utgå, sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande ersatt pröfningsnämnden
såsom andra instans.

Beträffande tiden för öfversändande till kommunalnämndens ordförande
af de i 2 mom. omförmälda handlingar, torde densamma med hänsyn
därtill, att besvären skola senast den 1 oktober vara ingifna till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, lämpligen kunna bestämmas till senast den
15 november.

35 §.

Den i tredje stycket af denna paragraf, sådan den blifvit af Kungl.
Maj:t föreslagen, uppgiftspliktig medgifna rätt att, där hans deklaration
icke blifvit af kommunalnämnden följd samt underrättelse därom icke
blifvit till honom i föreskrifven ordning afsänd, under visst angifvet villkor
före årets utgång anföra besvär öfver taxeringen direkt hos kammarrätten
med förbigående af pröfningsnämnden, hvilar på den förutsättningen,
att den accispliktige genom debetsedeln före besvärstidens utgång
erhållit kännedom om den gjorda afvikelsen från deklarationen. Då emellertid
enligt utskottets förslag skulle vidtagas sådan ändring i 41 §, att
uppbörd af skogsaccis skall äga rum i samband med uppbörden af de allmänna
kommunalutskylderna och följaktligen påförd skogsaccis uppföras å
samma debetsedel som dessa, är nämnda förutsättning icke längre för handen.
Det blifver därför nödvändigt att i dylikt fall medgifva besvärs anförande
direkt hos kammarrätten till dess skälig tid förflutit efter debetsedelns
utsändande; och har utskottet funnit denna tidpunkt lämpligen kunna
fastställas till den 1 april det nästföljande året. Genom den sålunda
vidtagna ändringen har påkallats en omredigering af §:ns 2 mom.

Den tid åter, inom hvilken underrättelse om att afgifven deklaration
icke blifvit af kommunalnämnden följd, skall till den accispliktige afsändas,
torde böra bestämmas till den 1 september.

Ofriga i paragrafen vidtagna ändringar liksom ock ändringen i 40 §
2 mom. torde icke behöfva närmare motiveras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

41 §.

Genom upptagande af särskild beskattningsperiod bar taxeringsförrättningen
och anförda besvärs profvande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
framskjutits så långt, att uppbörd af skogsaccis icke kan ske förr än tidigast
under december månad. Då emellertid uppbörden af de allmänna kommunalutskylderna
skall äga rum före februari månads utgång samt det
icke kan anses lämpligt att anordna en annan uppbördsstämma kort tid
dessförinnan, har utskottet, såsom ofvan nämnts, funnit afgörande skäl
tala för att skogsaccis uppbäres i samband med de allmänna kommunalutskylderna.
Särskild debetsedel bör tydligtvis då icke utfärdas öfver
påförd skogaccis utan bör densamma liksom ock det skogsvärde, för hvilket
accisen skall utgå, angifvas i debetsedeln å de allmänna kommunalutskylderna.
De af utskottet sålunda vidtagna ändringar har föranledt en omredigering
af ifrågavarande paragraf.

44 §.

Då utskottet af förut angifna skäl funnit sig icke kunna biträda herr
Östbergs i motionen n:o 56 framställda förslag att besvär öfver kommunalnämnds
beslut rörande taxering till skogsaccis skulle anföras hos pröfningsnämnden,
hvilken för besvärens afgörande skulle hålla ett extra sammanträde
under höstens lopp, torde något utskottets vidare yttrande icke påfordras
öfver det af nämnde motionär ifrågasatta tillägget till denna paragraf.

Beträffande slutligen tidpunkten för lagens trädande i kraft, har utskottet,
då beskattningsperioden enligt utskottets förslag skall räknas
från och med den 1 juni till och med den 31 maj, funnit denna tidpunkt
böra sättas till den 1 juni 1909, dock att lagen icke skall tillämpas med
afseende å virke, som fällts före nämnda dag.

Yid behandling af det i Kungl. Maj:ts proposition n:o 113 innefattade
förslag till lag angående ändrad lydelse af § 38 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, har utskottet
icke funnit anledning till annan anmärkning än att tiden för lagens ikraftträdande,
i öfverensstämmelse med utskottets förslag beträffande lagen om
skogsaccis, bör sättas till den 1 juni 1909.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen, under förklarande, att det i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition n:o 112 innefattade
förslag till lag om skogsaccis icke kunnat af
Riksdagen i oförändradt skick bifallas, måtte — med
afslag å herr Strömbergs motion, n:o 58 — i anledning
af nämnda proposition samt herr Östbergs motioner,
n:is 56 och 61, herr Lnndells motion, n:o 296, och
herr Ekmans motion, n:o 307, för sin del antaga följande -

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

L/S,g: om skogsaccis.

1 kap.

Allmänna grunder för skogsaccis och om användning
af skogsaccismedel.

För afverkadt virke skall till
den kommun, där skogen är belägen,
i den ordning, här nedan sägs, i
allmänhet erläggas en afgift, benämnd
skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknadt för
etthundra kronor af virkets taxerade
värde, med hälften af det belopp,
hvilket under det år, taxeringen sker,
på grund af kommunal- och kyrkostämmors
beslut sammanlagdt utgöres

1 §■

För afverkadt virke skall till
den kommun, där skogen är belägen,
i den ordning, bär nedan sägs, i
allmänhet erläggas en afgift, benämnd
skogsaccis.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj-.ts förslag.)
inom kommunen för tio fyrkar eller
kel bevillningskrona, dock icke med
mera än två för kundra af det taxerade
värdet.

Om något år utskylder, som i
föregående stycke omförmälas, icke
inom kommunen utgöras, utgår således
ej keller skogsaccis.

(Utskottets förslag.)

inom kommunen för tio fyrkar eller
kel bevillningskrona, dock icke med
mera än två för kundra af det taxerade
värdet.

2 §•

Till kommunen inflytande skogsaccismedel skola, i den mån desamma
icke, enligt kvad i 3 § sägs, under nästföljande år komma till användning,
afsättas till en särskild fond, kallad skogsaccisfonden, kvilken förvaltas
af kommunalnämnden.

Räntor, som upplöpa å fondens medel, tillgodoföras fonden.

3 §.

Kommunalnämnden åligger att kvarje år i sammankang med uppgörandet
af inkomstförslaget för kommunen beräkna skogsaccisfondens behållning
vid nästföljande års början, där sådan fond finnes, och den på
grund af löpande årets taxering utgående skogsaccisen.

Af sålunda tillgängliga medel må enligt kommunalstämmans beslut
såsom tillskott till täckande af sådana utgifter för nästföljande år för kommunala
ock kyrkliga ändamål, till k vilka enligt gällande kommunalförfattningar
medel eljes skulle beredas genom utdebitering på samtliga skattskyldiga,
användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för fyrk eller
bevillningskrona under nästföljande år kommer att med en fjärdedel understiga
utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona under löpande året.

Detta tillskott användes till bestridande af utgifter, som kommunalstämman
beslutat för det nästföljande året, i den mån tillskottet därtill
förslår. Skulle tillskottet vara större än som erfordras för täckande af
nämnda utgifter, skall öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering under det nästföljande året.

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

(Kungl. Majits förslag.) (Utskottets förslag.)

2 kap.

Om taxering till skogsaccis.

4 §•

Taxering till skogsaccis verkställes af kommunalnämnden samt har till
ändamål att genom uppskattning fastställa virkets skogsvärcle eller det värde
å rot, virket efter ortens pris ägt, då det afverkades.

Taxeringen kan dock efter beslut af kommunalnämnden verkställas af
ordföranden jämte utsedda delegerade af nämnden; och gäller hvad i denna

lag stadgas om kommunalnämnden i

5 §■

Taxeringen har till föremål:

a) virke, som under nästföregående
år afverkats, där ej virket
blifvit användt för sådant ändamål,
hvarom i 7 § förmäles, eller ock
blifvit upplagdt till användning för
dylikt ändamål;

b) virke, som varit upplagdt till
användning för i 7 § omförmäldt
ändamål och af sådan anledning icke
förut taxerats, men under näst/öreföregående
år afyttrats annorledes än
i samband med fastigheten eller eljes
af ägaren användts för annat ändamål
än i 7 § sägs.

Yirket skall med afseende på
taxering anses afverkadt först då det
blifvit så tillredt och upplagdt, att
dess mängd kan bestämmas, samt,
hvad beträffar kolvirke, först då det
blifvit rest eller lagdt till kolning

sådant fall om dylik delegation.

5 §•

Taxeringen sker för ett från
och med den 1 juni det nästföregående
året till och med den 31 maj
det år, taxeringen förrättas, räknadt
afverkningsår samt har till föremål:

a) virke, som under afverkningsåret
afverkats, där ej virket blifvit
användt för sådant ändamål, hvarom
i 7 § förmäles, eller ock blifvit upplagdt
till användning för dylikt ändamål
;

b) virke, som varit upplagdt till
användning för i 7 § omförmäldt
ändamål och af sådan anledning icke
förut taxerats, men under afverkningsåret
afyttrats annorledes än i
samband med fastigheten eller eljes
af ägaren användts för annat ändamål
än i 7 § sägs.

Virket skall med afseende på
taxering anses afverkadt först då det

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj.ts förslag.)
eller förts från skogen för att annorstädes
kolas. Har virket, sedan det
fällts men innan med detsamma vidtagits
sådan åtgärd, som nu är sagd,
sålts eller eljes af annan förvärfvats,
skall det dock anses hafva blifvit afverkadt,
när det såldes eller eljes af
annan förvärfvades.

(Utskottets förslag.)

blifvit så tillredt och upplagdt, att
dess mängd kan bestämmas, samt,
hvad beträffar kolvirke, först då det
blifvit rest eller lagdt till kolning
eller förts från skogen för att annorstädes
kolas. Har virket, sedan det
fällts men innan med detsamma vidtagits
sådan åtgärd som nu är sagd,
sålts eller eljes af annan förvärfvats,
skall det dock anses hafva blifvit afverkadt,
när det såldes eller eljes af
annan förvärfvades.

6 §.

Till virke hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, toppar och
annat affallsvirke, men ej stubbar, löf, näfver eller bark.

Yirke, som användes för egendomens
eller därmed sambrukad fastighets
behof af byggnads-, slöjdeller
stängselvirke samt bränsle, är
ej föremål för taxering, ej heller sådant
virke, som användes för fullgörande
af egendomen enligt lag eller
eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet
eller som från allmän
skog på grund af särskild föreskrift
af giftsfritt utlämnas.

Yirke, som från allmänningsskog
kostnadsfritt till delägare i allmänningen
upplåtits för afverkning, skall
i här ofvan nämnda fall så anses,
som om det afverkats å den egendom,
för hvilken upplåtelsen skett.

Bih. till Tliksd. Prof. 1908. 7 Sami.

7 §•

Yirke, som användes för egendomens
eller därmed sambrukad
fastighets behof af byggnads-, slöjdeller
stängselvirke samt bränsle, är
ej föremål för taxering, ej heller sådant
virke, som användes för fullgörande
af egendomen enligt lag eller
eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet
eller som från allmän
skog på grund af särskild föreskrift
afgiftsfritt utlämnas.

Har egendomens ägare för sådant
behof som här är sagdt, under
afverkning såret inköpt virke, är han
berättigad att vid taxering till accis
njuta afdrag med belopp, som motsvarar
det inköpta virkets skogsvärde
70 Höft. 10

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

8 §•

Befinnes vid den uppskattning,
som för taxeringen äger rum, att
skogsvärdet sammanlagdt icke uppgår
till 100 kronor, skall det ej till taxering
upptagas.

I öfrigt iakttages vid taxeringen,
att det för en hvar accisskyldig sammanräknade
skogsvärdet utföres i fulla
tiotal kronor, så att öfverskj utande
belopp, som ieke uppgår till fullt
tiotal, bortfaller.

(Utskottets förslag.)

Yirke, som från allmänningsskog
kostnadsfritt till delägare i allmänningen
upplåtits för afverkning,
skall i här ofvan nämnda fall så
anses, som om det afverkats å den
egendom, för hvilken upplåtelsen
skett.

8 §•

Befinnes vid den uppskattning,
som för taxeringen äger rum, att
skogsvärdet sammanlagdt icke uppgår
till 200 kronor, skall det ej till
taxering upptagas.

I öfrigt iakttages vid taxeringen,
att det för en hvar accisskyldig
sammanräknade skogsvärdet utföres i
fulla tiotal kronor, så att öfverskj utande
belopp, som icke uppgår till
fullt tiotal, bortfaller.

3 kap.

Om hvem skyldighet åligger att erlägga skogsaccis.

9 §•

Skogsaccis erlägges

а) för virke, som taxerats enligt 5 § a), af afverkaren, och

б) för virke, som afses i 5 § b), af den, som med virket så förfarit,
att enligt samma lagrum aceisplikt för virket inträdt.

Lagutskottets utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (TJtskottets förslag.)

Med afVerkare förstås i denna lag den som, då virket fälles, äger förfoga
öfver virket; dock att, där annan äger rätt till affallsvirket, denne
skall anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.

4 kap.

Om uppgifter till ledning vid taxeringen m. m.

10 §.

Skyldighet att på heder och samvete
afgifva deklaration till ledning
vid taxeringen åligger en hvar accispliktig
för virke, som han under
nästföregående året inom kommunen
afverkat, i den mån virket ej användts
för ändamål, som i 7 § omförmäles,
eller ock blifvit upplagdt
till användning för sådant ändamål;
så ock för förut ej taxeradt virke,
hvarmed han under nästföregående år
så förfarit, att accisplikt enligt 5 §
b) för virket inträdt.

11 §■

Deklaration skall i enlighet med
fastställdt formulär skriftligen afgifvas
och innehålla uppgift om skogens
beteckning och läge samt, hvad angår
timmer, om stycketal och kubikmassa
i fast mått och, beträffande
öfriga virkesslag, om kubikmassa i
fast eller löst mått, dock att hvad
angår flottgods stycketal tillika alltid
skall uppgifvas.

10 §.

Skyldighet att på heder och
samvete afgifva deklaration till ledning
vid taxeringen åligger en hvar accispliktig
för virke, som han under afverkningsåret
inom kommunen afverkat,
i den mån virket ej användts
för ändamål, som i 7 § omförmäles,
eller ock blifvit upplagdt till användning
för sådant ändamål; så ock för
förut ej taxeradt virke, hvarmed han
under afverkningsåret så förfarit, att
accisplikt enligt 5 § &) för virket
inträdt.

11 §•

Deklaration skall i enlighet med
fastställdt formulär skriftligen afgifvas
och innehålla uppgift om skogens
beteckning och läge samt, hvad
angår timmer, om stycketal och
kubikmassa i fast mått och, beträffande
öfriga virkesslag, om kubikmassa
i fast eller löst mått, dock att
hvad angår flottgods stycketal tillika
alltid skall uppgifvas.

Lagutskottets Utlåtande N;o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Möter i särskildt fall svårighet
att uppgifva kubikmassa, må deklarationen
i stället upptaga stycketal
och dimensioner; dock vare sådant
ej medgifvet för den, som yrkesmässigt
drifver trävarurörelse.

Uppgiftspliktig vare obetaget ej
mindre att föreslå det skogsvärde,
hvartill han anser uppgifven virkesmängd
böra uppskattas, än äfven att
lämna alla sådana upplysningar, som
han anser tjäna till ledning vid hans
taxering.

12 §.

Den, som kolat under nästföregående
år afverkadt virke, må* om
han hellre vill, i sin deklaration angifva,
i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden af de kol, som vid
kolningen erhållits. Hvad sålunda
är sagdt, gäller dock ej beträffande
kolvirke, som förts från skogen för
att annorstädes kolas.

(Utskottets förslag.)

Möter i särskildt fall svårighet
att uppgifva kubikmassa, må deklarationen
i stället upptaga stycketal och
dimensioner; dock vare sådant ej
medgifvet för den, som yrkesmässigt
drifver trävarurörelse.

Uppgiftspliktig är skyldig att
föreslå det skogsvärde, hvartill han
anser uppgifven virkesmängd böra
uppskattas. Äskas afdrag enligt 7
§, bör därjämte i deklarationen lämnas
sådan uppgift rörande det inköpta
virket, som ofvan i denna § sägs,
äfvensom upplysning om virkets inköpspris.
Uppgiftspliktig är i öfrigt
obetaget att lämna alla sådana upplysningar,
som han anser tjäna till
ledning vid hans taxering.

12 §.

Den, som kolat under afvetfningsåret
afverkadt virke, må, om
han hellre vill, i sin deklaration angifva,
i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden af de kol, som vid kolningen
erhållits. Hvad sålunda är
sagdt, gäller dock ej beträffande kolvirke,
som förts från skogen för att
annorstädes kolas.

13 §.

Uträkningen af kubikmassa, där sådan i deklarationen uppgifves, bör ske:
för timmer: efter toppmått eller mått på midten i enlighet med den
metod, som användts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på midten; samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Ktmgl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

för grufstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast
eller löst, som blifvit användt vid mätningen;

börande i deklarationen tillika angifvas det mått, som sålunda i
hvarje särskildt fall användts.

14 §.

Till ytterligare ledning vid taxeringen vare vederbörande skyldig att
på anmaning af ordföranden i kommunalnämnden aflämna afverkningsjournaler,
tumlistor eller andra handlingar, som anses vara af betydelse för
taxeringen.

Dessa handlingar böra, om vederbörande därom gjort framställning, af
ordföranden i rekommenderadt bref med allmänna posten återsändas senast
fjorton dagar efter det de till honom inkommit.

15 §.

Skyldighet att afgifva deklaration åligger för omyndig förmyndaren, för
sådan frånvarande, för hvilken god man af domstol förordnats, gode mannen
för hvad han har under sin förvaltning, samt för oskiftadt stärbhus
den som i boet sitter, ehvad han är delägare eller syssloman.

För annan än enskild'' person och oskiftadt stärbhus åligger uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud; dock
att beträffande statens skogar och sådana boställsskogar, öfver hvilkas afkastning
boställshafvaren icke äger att fritt förfoga, deklaration afgifves af
vederbörande jägmästare.

16 §.

En hvar, som önskar upplysning
rörande beskaffenheten af sin uppgiftsskyldighet
eller sättet för dess fullgörande,
äger att för sådant ändamål
hänvända sig till ordföranden i vederbörande
kommunalnämnd, hos hvilken
jämväl deklarationsblanketter skola
kostnadsfritt tillhandahållas.

16 §.

Hos ordföranden i vederbörande
kommunalnämnd skola deklarationsblanketter
de uppgiftspliktige kostnadsfritt
tillhandahållas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

17 §.

Deklaration skall före den 1
april aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.

(Utskottets förslag.)

17 §.

Deklaration skall före den 1
juli aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.

18 §.

1 mom. Har deklaration icke inom föreskrifven tid afgifvits eller
befinnes afgifven deklaration ofullständig, bör kommunalnämndens ordförande,
i händelse sådant pröfvas för taxeringen erforderligt, föranstalta därom, att
deklaration infordras samt att ofullständig deklaration fullständigas.

För sådant ändamål äger han anlita, därest den uppgiftsskyldige är
bosatt å landet, länsmannen i orten samt i Stockholm öfverståthållarämbetet
och i annan stad magistraten; och åligger det dessa myndigheter att
ofördröjligen mot bevis tillställa den uppgiftsskyldige anmaning att vid
äfventyr, som i 19 § sägs, inom åtta dagar efter anmaningens mottagande
fullgöra sin deklarationsplikt. Sådan anmaning skall, där infordrandet föranledts
af ofullständighet i aflämnad deklaration, jämväl innehålla underrättelse,
i hvilket afseende deklarationen befunnits ofullständig.

I fall, då det åligger offentlig tjänsteman att afgifva deklaration, må
kommunalnämndens ordförande för anmaningens verkställande anlita biträde
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

1 enahanda ordning, som här ofvan nämnts, äger kommunalnämndens
ordförande förfara, då fråga är om infordrande af handling, hvarom i 14 §
förmäles.

2 mom. Lämnar afgifven deklaration icke tillräcklig ledning för taxeringen,
må ytterligare upplysning infordras från den uppgiftspliktige. Sådan
upplysning kan muntligen afgifvas hos kommunalnämnden.

3 mom. Samtliga i detta kapitel omförmälda uppgifter äfvensom enligt
14 § infordrad handling må jämväl kunna på den uppgiftspliktiges
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas.

19 §. 19 §.

Underlåter deklarationspliktig att Underlåter deklarationspliktig att

inom föreskrifven tid afgifva dekla- inom föreskrifven tid afgifva dekla -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj.ts förslag.)
ration, må klagan öfver taxeringen
af honom ej föras. Ar deklaration
därutinnan ofullständig, att virke, som
bort upptagas, utelämnats, äge enahanda
påföljd rum i fråga om taxeringen
för sådant virke.

Hörsammar ej deklarationspliktig,
som underlåtit afgifva deklaration,
anmaning enligt 18 § att fullgöra
sin deklarationsplikt, böte tio
procent af den skogsaccis, som varder
honom påförd, dock minst fem
kronor.

Åtlyder icke den, som afgifvit
ofullständig deklaration, anmaning att
fullständiga densamma, vare förfallen
till böter, svarande mot tio procent
af den skogsaccis, som belöper å värdet
af det icke uppgifna virket, dock
minst fem kronor, och bafve därjämte
förlorat rätten att klaga öfver
taxeringen jämväl i fråga om det
uppgifna virket.

Hörsammar någon ej anmaning
att förete handling, som i 14 § sägs,
vare han förlustig rätten att fullfölja
talan i målet.

Gitter den uppgiftsskyldige visa
giltig ursäkt för underlåtenheten eller
är fråga om virke, för hvilket staten
är accispliktig, äge här stadgad påföljd
icke rum.

(Utskottets förslag.)

ration, må klagan öfver taxeringen
af honom ej föras. Är deklaration
därutinnan ofullständig, att virke,
som bort upptagas, utelämnats, äge
enahanda påföljd rum i fråga om
taxeringen för sådant virke.

Atlyder icke den, som afgifvit
en, på sätt i första stycket sägs, ofullständig
deklaration, anmaning att
fullständiga densamma, vare förefallen
till böter, svarande mot tio procent
af den skogsaccis, som belöper
å värdet af det icke uppgifna virket,
dock minst fem kronor, och
hafve därjämte förlorat rätten att
klaga öfver taxeringen jämväl i fråga
om det uppgifna virket.

Underlåter någon i annat fall
att efter anmaning fullständiga sin
deklaration eller hörsammar lian ej
anmaning att förete handling, som i
14 § sägs, vare han förlustig rätten
att fullfölja talan i målet.

Gitter den uppgiftsskyldige visa
giltig ursäkt för underlåtenheten eller
är fråga om virke, för hvilket staten
är accispliktig, äge här stadgad påföljd
icke rum.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

20 §.

Har någon, som ej är att hänföra till offentlig tjänstemän, i afgifven
deklaration mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande och därigenom
föranledt, att skogsvärde icke eller endast till någon del blifvit
taxeradt, böte från och med fyra till och med tio gånger det accisbelopp,
som genom det svikliga förfarandet undandragits kommunen, dock minst
tjugufem kronor.

21 §.

Gör offentlig tjänsteman sig skyldig till underlåtenhet enligt 19 § eller
förbryter han sig på sätt i 20 § sägs, vare underkastad ansvar såsom för
annan förseelse i tjänsten.

22 §.

§•

1 mom. Utan hinder af att deklaration
uteblifvit och med rätt att
pröfva, i hvad mån deklaration är af
beskaffenhet att böra läggas till grund
för taxeringen, äger kommunalnämnden
att bestämma accispliktigs taxering.

2 mom. Följes icke af accispliktig
lämnad uppgift vid hans taxering,
skola skälen därför tydligen angifvas
genom anteckning i nämndens
protokoll; och skall tillika underrättelse
i hvad mån afvikelse skett och
om skälen därför i rekommenderadt

1 mom. Utan hinder af att
deklaration uteblifvit och med rätt
att pröfva, i hvad mån deklaration
är af beskaffenhet att böra läggas
till grund för taxeringen, äger kommunalnämnden
att bestämma accispliktigs
taxering.

2 mom. Följes icke af accispliktig
lämnad uppgift vid hans
taxering, skola skälen därför tydligen
angifvas genom anteckning i
nämndens protokoll; och skall tillika
underrättelse i hvad mån afvikelse
i fråga om annat än det af den

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj-.ts förslag.)
bref med allmänna posten den accispliktige
under i deklarationen angifyen
adress kostnadsfritt, så fort
ske kan, tillsändas.

(Utskottets förslag.)

accispliktige föreslagna skogsvärde
skett och om skälen därför i rekommenderadt
bref med allmänna posten
honom under i deklarationen angifven
adress kostnadsfritt, så fort ske kan,
tillsändas.

5 kap.

Om eftertaxering.

23 §.

Har uppgiftsskyldig brustit i fullgörandet
af sin deklarationsplikt eller
gjort sig skyldig till sådant svikligt
förfarande, som i 20 § sägs, och bär
däraf föranledts, att taxering till behörigt
belopp icke kommit till stånd,
skall det år, då sådant varder för
kommunalnämnden kändt, den accispliktige
ef ter taxer as till det belopp,
som genom berörda förfarande undandragits
taxering.

Eftertaxering må icke ske senare
än fem år efter det år, då taxering
rätteligen bort ske. Har, då fråga
uppstår om eftertaxering af enskild
accispliktig, denne aflidit, taxeras
hans dödsbo; dock att sådan taxering
icke må ske senare än ett år efter
utgången af det kalenderår, under
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Samt.

23 §.

Har uppgiftsskyldig brustit i
fullgörandet af sin deklarationsplikt
eller gjort sig skyldig till sådant
svikligt förfarande, som i 20 § sägs,
ocb har däraf föranledts, att taxering
af virke, för hvilket han är
accispliktig, icke kommit till stånd,
skall det år, då sådant varder för
kommunalnämnden kändt, den accispliktige
eftertaxeras för det virke,
som genom berörda förfarande undandragits
taxering.

Eftertaxering må icke ske senare
än fem år efter det år, då taxering
rätteligen bort ske. Har, då
fråga uppstår om eftertaxering af
enskild accispliktig, denne aflidit,
taxeras hans dödsbo; dock att sådan
taxering icke må ske senare än
70 Käft. 11

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maf.ts förslag.)
hvilket bouppteckning blifvit för registrering
ingifven eller af vederbörande
domstol förrättad. Stärbkuset
svare icke för accisbeloppet med mera
än tillgångarna i boet. Är boet skiftadt,
taxeras delägare en hvar efter
sin lott i boet, men svare icke för
accis till högre belopp, än hans lott
i boet utgör.

(Utskottets förslag.)

ett år efter utgången af det kalenderår,
under hvilket bouppteckning
blifvit för registrering ingifven eller
af vederbörande domstol förrättad.
Stärbhuset svare icke för accisbeloppet
med mera än tillgångarna i boet.
Är boet skiftadt, taxeras delägare
en hvar efter sin lott i boet, men
svare icke för accis till högre belopp,
än hans lott i boet utgör.

6 kap.

Om taxeringens förrättande samt om besvär.

24 §.

I början af hvarje år utfärdar
kommunalnämnden i kommun, inom
hvilken taxering till skogsaccis kan
antagas ifrågakomma, kungörelse angående
den förestående taxeringen.
Uti denna kungörelse, hvilken skall
uppläsas från predikstolen och, där
så lämpligen kan ske, införas i tidning
i orten, erinras vederbörande
om skyldigheten att aflämna deklaration
samt om påföljden för uraktlåtenhet
därutinnan, hvarjämte underrättelse
meddelas om tid och ställe
för deklarationernas aflämnande äfvensom
därom att accispliktig, som önskar
upplysning om beskaffenheten af honom
åliggande uppgiftsskyldighet och sättet
för dess fullgörande, äger att för så -

24 §.

Före den 1 maj hvarje år utfärdar
kommunalnämnden i kommun,
inom hvilken taxering till skogsaccis
kan antagas ifrågakomma, kungörelse
angående den förestående
taxeringen. Uti denna kungörelse,
hvilken skall uppläsas från predikstolen
och, där så lämpligen kan ske,
införas i tidning i orten, erinras vederbörande
om skyldigheten att aflämna
deklaration samt om påföljden
för uraktlåtenhet därutinnan, hvarjämte
underrättelse meddelas om tid
och ställe för deklarationernas aflämnande
äfvensom därom att deklarationsblanketter
kostnadsfritt tillhandahållas
de uppgiftsskyldige hos kommunalnämndens
ordförande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
dant ändamål hänvända sig till kommunalnämndens
ordförande.

Om något år af anledning, som
i 1 § tredje stycket omförmäles, skogsaccis
icke skall utgå inom kommunen,
skall kommunalnämnden i samma ordning
som ofvan nämnts kungöra, att
uppgiftsskyldighet och taxering under
året icke äga rum.

25 §.

■Kommunalnämndens ordförande,
hvilken tillika är föredragande, åligger
särskildt:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter
samt på begäran meddela uppgiftspliktig
erforderliga upplysningar
rörande beskaffenheten af den honom
åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet
för dess fullgörande;

b) att samla, ordna, numrera och
granska de för taxeringen aflämnade
deklarationerna, vidtaga åtgärder för
uteblifna uppgifters eller eljes erforderliga
handlingars införskaffande
samt i öfrigt söka att inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann
och tillförlitlig taxering;

c) att vid nämndens sammanträden
tillhandahålla och meddela ledamöterna
alla i och för taxeringen
erhållna uppgifter och handlingar samt
efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar
och framställningar, hvartill
han för en behörig taxering finner
sig äga anledning;

(Utskottets förslag.)

Om något år utskylder, som i
1 § andra stycket omförmälas, icke
utgöras inom kommunen och af den
anledning skogsaccis ej heller skall utgå,
åligger det kommunalnämnden att
i samma ordning som ofvan nämnts
kungöra, att uppgiftsskyldighet och
taxering under året icke äga rum.

25 §.

Kommunalnämndens ordförande,
hvilken tillika är föredragande, åligger
särskildt:

a) att samla, ordna, numrera
och granska de för taxeringen aflämnade
deklarationerna, vidtaga åtgärder
för uteblifna uppgifters eller
eljes erforderliga handlingars införskaffande
samt i öfrigt söka att inhämta
upplysningar till ledning för
en noggrann och tillförlitlig taxering;

b) att vid nämndens sammanträden
tillhandahålla och meddela
ledamöterna alla i och för taxeringen
erhållna uppgifter och handlingar
samt efter sorgfällig beredning
göra de anmärkningar och framställningar,
hvartill han för en behörig
taxering finner sig äga anledning;

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

d) att noga tillse, att till ledning
för taxeringen aflämnade uppgifter
och handlingar, ehvad de afse
pågående eller redan verkställd taxering,
icke varda för obehöriga tillgängliga,
för hvilket ändamål sådana
uppgifter och handlingar, när de icke
för taxering erfordras, böra under
säkert lås förvaras;

é) att i rekommenderadt bref
med allmänna posten, så fort ske
kan, tillsända uppgiftsskyldig, hvilkens
deklaration icke hlifvit vid
taxeringen följd, underrättelse att
och i hvad mån afvikelse skett och
om skälen därför;

f) att på begäran af uppgiftsplihtig
utan lösen meddela bevis om
mottagande af deklaration eller annan
handling; samt

g) att afgifva förklaring öfver
besvär angående taxering.

26 §.

Taxeringen skall, så fort ske
kan, påbörjas och vara afslutad före
den 1 juni.

I fråga om tid för kommunalnämndens
sammanträden samt om
beslutmässigket, tillkallande af suppleant,
påföljd för uteblifvande från
utsatt sammanträde och omröstning
skall i tillämpliga delar gälla hvad
i förordningen om kommunalstvrelse
på landet är eller varder stadgadt;
dock att, om vid skiljaktiga me -

(Utskottets förslag.)

c) att noga tillse, att till ledning
för taxeringen aflämnade uppgifter
och handlingar, ehvad de afse
pågående eller redan verkställd taxering,
icke varda för obehöriga tillgängliga,
för hvilket ändamål sådana
uppgifter och handlingar, när de icke
för taxering erfordras, böra under
säkert lås förvaras;

d) att i rekommenderadt bref
med allmänna posten, så fort ske kan,
tillsända uppgiftsskyldig, kvilkens deklaration
icke blifvit vid taxeringen
följd, underrättelse att och i hvad
mån afvikelse i fråga om annat än
det af honom föreslagna skogsvärde
skett och om skälen därför; samt

é) att afgifva förklaring öfver
besvär angående taxering.

26 §.

Taxeringen skall, så fort ske
kan, påbörjas och vara afslutad före
den 15 augusti.

I fråga om tid för kommunalnämndens
sammanträden samt om
beslutmässighet, tillkallande af suppleant,
påföljd för uteblifvande från
utsatt sammanträde och omröstning
skall i tillämpliga delar gälla hvad i
förordningen om koramunalstyrelse
på landet är eller varder stadgadt;
dock att, om vid skiljaktiga menin -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:is förslag.)
ningar rösterna utfalla lika, den mening
skall blifva gällande, som länder
till den accispliktiges förmån,
ecb endast om denna grund ej kan
tillämpas, den som ordföranden biträder.

Ordförande och ledamot skall
afträda, såväl då fråga förekommer
om hans egen, hans föräldrars, hustrus,
barns eller syskons taxering,
som ock då fråga är om taxering
af bolag eller förening, hvars styrelse
han tillhör, eller af accispliktig, af
hvilken han uppbär aflöning.

Om i följd af jäf emot ledamot
af kommunalnämnden denna i något
ärende ej är beslutför, må de öfriga
ledamöterna inkalla annan till ledamot
valbar person att deltaga i ärendets
afgörande.

27 §.

Öfver kommunalnämndens beslut
i taxeringsfrågor skall af ordföranden
föras särskildt protokoll.
Sådant protokoll skall upptaga de
närvarandes namn. Jämte det skälen
till beslut, i händelse detta afviker
från afgifven deklaration, skola i
protokollet angifvas, skall i de fall,
då ordförandens mening icke gjort sig
gällande, särskildt antecknas den taxering,
lian ansett böra bestämmas; och
är det jämväl livar och en af de öfriga
ledamöterna obetaget att få sin
afvikande mening i protokollet införd,

(Utskottets förslag.)

gar rösterna utfalla lika, den mening
skall blifva gällande, som länder till
den accispliktiges förmån, och endast
om denna grund ej kan tillämpas,
den som ordföranden biträder.

Om i följd af jäf emot ledamot
af kommunalnämnden denna i något
ärende ej är beslutför, må de öfriga
ledamöterna inkalla annan till ledamot
valbar person att deltaga i ärendets
afgörande.

27 §.

Öfver kommunalnämndens beslut
i taxeringsfrågor skall af ordföranden
föras särskildt protokoll. Sådant
protokoll skall upptaga de närvarandes
namn äfvensom skälen till beslut,
i händelse detta afviker från afgifven
deklaration.

Protokollet, som föres i fortlöpande
följd, justeras efter fullbordadt
taxeringsarbete. Justeringen sker
inför nämnden och bestyrkes genom
å protokollet tecknadt intyg af två
ledamöter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

såvida densamma, skriftligen aflattad,
till ordföranden afl ämnas.

Har någon brustit i fullgörande
af sin deklarationsplikt, skall ock sådant
till protokollet antecknas.

Protokollet, som föres i fortlöpande
följd, justeras efter fullbordadt
taxer dagsarbete. Justeringen
sker inför nämnden och bestyrkes
genom å protokollet tecknadt intyg
af två ledamöter.

28 §.

Kommunalnämndens sammanträden i taxeringsfrågor hållas inom slutna
dörrar; dock är accispliktig berättigad att inför nämnden företräda för att
meddela upplysningar rörande taxeringen, i hvad den honom angår.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,
bör begärd upplysning om påförd taxering på stället meddelas.

29 §.

Öfver taxeringen upprättas af
kommunalnämndens ordförande särskild
längd, kallad skogsaccislängd,
däri för en hvar upptages det skogsvärde,
hvarför han inom kommunen
taxerats, den skogsaccis, som därå
enligt 1 § belöper, och de anteckningar,
som eljes anses böra göras.

Skogsaccislängden underskrifves
af ordföranden och två ledamöter.

29 §.

Öfver taxeringen upprättas af
kommunalnämndens ordförande särskild
längd, kallad skogsaccislängd,
däri för en hvar upptages det skogsvärde,
hvarför hän inom kommunen
taxerats, den skogsaccis, som därå
enligt 1 § belöper, samt, i förekommande
fall, anmärkning om underlåtenhet
att fullgöra deklarationsplikt och
de anteckningar, som eljes anses böra
göras.

Skogsaccislängden underskrifves
af ordföranden och två ledamöter.

30 §.

Sedan taxeringsarbetet afslutats, åligger det kommunalnämndens ordförande
att ofördröjligen kungöra, att skogsaccislängden blifvit upprättad

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

samt att kännedom om dess innehåll kan på angifvet ställe inhämtas under
en tid af minst fjorton dagar, räknadt från det kungörelsen blifvit från
predikstolen uppläst. Kungörelsen bör jämväl innehålla underrättelse om
hvad den, som med kommunalnämndens beslut icke åtnöjes, har att iakttaga
för sökande af ändring däri.

31 §.

Före den 15 juli skola skogsaccislängden,
behörigen summerad,
taxeringsprotokollet samt deklarationerna
med tillhörande handlingar af
kommunalnämndens ordförande insändas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet.

32 §.

Åtnöjes ej den, som taxerats till
skogsaccis, med taxeringen, må han,
om han icke enligt stadgandet i 19 §
förlorat rätt till talan, i taxeringen
söka ändring hos pr öfning snämnden
genom besvär, hvilka, skriftligen affattade,
skola senast före klockan tolf
på dagen den 15 juli eller, om då
är helgdag, nästföljande dag till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ingifvas.

33 §.

Pröfning snämnden, som endast
efter anförda besvär har att taga befattning
med taxering till skogsaccis,
äger att meddela sådan rättelse i
öfverklagad taxering, som finnes af
omständigheterna påkallad.

31 §.

Före den 1 oktober skola skogsaccislängden,
behörigen summerad,
taxeringsprotokollet samt deklarationerna
med tillhörande handlingar af
kommunalnämndens ordförande insändas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet.

32 §.

Åtnöjes ej den, som taxerats till
skogsaccis, med taxeringen, må han,
om han icke enligt stadgandet i 19 §
förlorat rätt till talan, i taxeringen
söka ändring hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
genom besvär, hvilka,
skriftligen alfattade, skola senast före
ldockan tolf på dagen den 1 oktober
eller, om då är helgdag, nästföljande
dag dit ingifvas.

33 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger att i anledning af anförda besvär
meddela sådan rättelse i öfverklagad
taxering, som finnes af omständigheterna
påkallad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

34 §.

1 mom. Alla pr öfning snämndens
beslut i fråga om taxeringen till skogsaccis
skola upptagas i nämndens protokoll.
Taxering, som af pr öfning snämnden
blifvit fastställd annorlunda
än kommunalnämnden bestämt, skall
införas i skogsaccislängden, däruti
den protokollsparagraf, som innehåller
dylikt beslut, bör angifvas. Det åligger
kronoombudet hos nämnden att
med sin underskrift å längden vitsorda
däri enligt pr öfning snämndens
beslut införda förändringar.

2 mom. Inom tre veckor efter
pröfning snämndens sista sammanträde
skola skogsaccislängden, kommunalnämndens
protokoll och utdrag af
pr öfning snämndens protokoll, i hvad
taxeringen till skogsaccis inom kommunen
angår, genom Kungl. Maj:ts
befallning skaf vandes försorg öfversändas
till kommunalnämndens ordförande.

För utdraget af pr öfning snämndens
protokoll äger protokollsföranden
uppbära ersättning af vederbörande
kommuns skogsaccismedel med två kronor
arket.

35 §.

1 mom. Har den, som taxerats
till skogsaccis, ej hos pr öfning snämnden
öfverklagat taxeringen, i hvad
honom rörer, må han icke, utom i fall

34 §.

1 mom. Kungl. Maj:ts befallning
skaf v andes beslut i fråga om
taxeringen till skogsaccis skola upptagas
i särskildt protokoll. Taxering,
som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
blifvit fastställd annorlunda
än kommunalnämnden bestämt, skall
införas i skogsaccislängden, däruti
den protokollsparagraf, som innehåller
dylikt beslut, bör angifvas.

2 mom. Före den 15 november
skola skogsaccislängden, kommunalnämndens
protokoll och utdrag af
det kos Kungl. Maj.ts befallningshafvande
förda särskilda protokoll, i hvad
taxeringen till skogsaccis inom kommunen
angår, öfversändas till kommunalnämndens
ordförande.

35 §.

1 mom. Har den, som taxerats
till skogsaccis, ej hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande öfverklagat taxeringen,
i hvad honom rörer, må han

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
som nedan sägs, emot taxeringen föra
talan.

Eljes må besvär öfver pröfningsnämndens
beslut anföras af den, som
taxerats till skogsaccis, i hvad pröfning
snämndens beslut gått honom
emot, äfvensom af vederbörande kommun,
så vidt taxering till skogsaccis
blifvit af pr öfning snämnden nedsatt
eller upphäfd; och skola besvären,
ställda till kammarrätten, ingifvas till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
före klockan tolf å sista helgfria dagen
i december månad det år, taxeringen
ägt rum, vid påföljd att besvären
eljes icke varda till pröfning
upptagna. Sedan öfver inkomna besvär
förklaring från vederbörande infordrats
och tillsedt blifvit, att vid
besvärshandlingarna varda fogade såväl
utdrag af skogsaccislängd samt
kommunal- och pr öfning snämndernas
protokoll, i hvad de den öfverklagade
taxeringsfrågan angå, som ock de till
bemälda nämnder i frågan ingifna
handlingarna, insänder Ivungl. Maj:ts
befallningshafvande till kammarrätten
samtliga handlingarna med de
upplysningar och erinringar, som besvären
anses påkalla.

(Utskottets förslag.)

icke, utom i fall som nedan sägs,
emot taxeringen föra talan.

Eljes må besvär öfver Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut anföras
af den, som taxerats till skogsaccis,
i hvad Kungl. Majds befallning
shafvandes beslut gått honom
emot, äfvensom af vederbörande kommun,
så vidt taxering till skogsaccis
blifvit af Kungl. Majds befallningshafvande
nedsatt eller upphäfd; och
skola besvären, ställda till kammarrätten,
ingifvas till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande före klockan tolf
å sista helgfria dagen i december månad
det år, taxeringen ägt rum, vid
påföljd att besvären eljes icke varda
till pröfning upptagna. Sedan öfver
inkomna besvär förklaring från vederbörande
infordrats och tillsedt blifvit,
att vid besvärshandlingarna varda
fogade såväl utdrag af skogsaccislängd
samt kommunalnämndens och det hos
Kungl. Majds befallningshafvande
förda särskilda protokoll, i hvad de
den öfverklagade taxeringsfrågan angå,
som ock de till kommunalnämnden
och Kungl. Majds befallningshafvande
i frågan ingifna handlingarna,
insänder Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till kammarrätten
samtliga handlingarna med de upplysningar
och erinringar, som besvären
anses påkalla.

Den, hvilkens deklaration icke
blifvit af kommunalnämnden följd och
till hvilken ej heller'' underrättelse,
70 Höft. 12

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
att, utan hinder däraf att han icke
hos pr öfningsnämnden öfverklagat
taxeringen, i här ofvan stadgad tid
och ordning anföra besvär hos kammarrätten
angående sin taxering, i
hvad densamma bestämts annorlunda
än han uppgifvit.

2 mom. Så snart ofvan stadgade
besvärstid gått till ända, införe
Kungl. Majds befallningshafvande uppgift
å anförda besvär i den förteckning
öfver besvär i taxerignsmål, som
jämlikt 53 § 2 mom. bevillningsförordningen
skall till kammarrätten
öfversändas.

(Utskottets förslag.)

som i 22 § 2 mom. föreskrifves, blifvit
afsänd före den 1 september, äge
ock, därest han ej enligt 19 § förlorat
sin talan, att, utan hinder däraf att
han icke hos Kungl. Majds befallningshafvande
öfverklagat taxeringen, före
den 1 april det nästföljande året i här
ofvan stadgad ordning anföra besvär
hos kammarrätten angående sin taxering,
i hvad densamma bestämts annorlunda
än han uppgifvit.

2 mom. I den förteckning öfver
besvär i taxeringsmål, som jämlikt 53 §
2 mom. bevillningsförordningen skall
till kammarrätten öfversändas införe
Kungl. Maj ds befallningshafvande uppgift
å de besvär, som inom den i 1 mom.
andra stycket stadgade tid till Kungl.
Maj ds befallningshafvande inkommit.

36 §.

Har någon blifvit taxerad till skogsaccis å ort, där han icke varit
deklarationsskyldig, äge han att häröfver hos kammarrätten anföra besvär,
hvilka, vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna,
skola inom natt och år, efter det att skogsaccis honom affordrats, ingifvas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket taxeringen
skett, hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 3 5 § 1
mom. stadgas.

37 §.

1 mom. Förbrytelse, hvarom i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal
och åtalas vid allmän domstol.

Hå till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna lag meddelade
föreskrifterna fråga eljes uppstår om tillämpning af däri stadgadt bötesansvar,
skall af kommunalnämndens ordförande anmälan därom göras hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förhållanden, förordnar om uttagande af de böter, hvartill någon finnes
hafva gjort sig förfallen.

2 mom. Den, som icke nöjes åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han enligt denna lag fällts till böter, äger att, med
iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående dylika besluts Överklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten,
hvilka besvär böra vara dit inkomna före klockan tolf å trettionde dagen
efter erhållen del af samma beslut.

3 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla vederbörande
kommuns skogsaccisfond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas efter allmän strafflag.

38 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att däri hos
Konungen söka ändring genom besvär, hvilka före klockan tolf å sextionde
dagen efter erhållen del af utslaget skola till finansdepartementet ingifvas
tillika med bevis om dagen, då klaganden af utslaget erhöll del; skolande
borgen för kostnad och skada icke erfordras.

39 §.

Om vederbörande myndighet vid pröfning af anförda besvär befriar
någon från skogsaccis på den grund, att annan person bort uppföras till
utgörande af densamma, må myndigheten öfverflytta taxeringen å denne.

40 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i
denna lag förmäles, må jämte tillhörande
handlingar kunna, under iakttagande
af stadgad tid och ordning,
på klagandens eget äfventyr i betaldt
bref med allmänna posten insändas
till den myndighet, till hvilken besvären
skola enligt lagen ingifvas.

2 mom. Den, som vill öfver

40 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i
denna lag förmäles, må jämte tillhörande
handlingar kunna, under
iakttagande af stadgad tid och ordning,
på klagandens eget äfventyr i
betaldt bref med allmänna posten
insändas till den myndighet, till
hvilken besvären skola enligt lagen
ingifvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
kommunalnämnds eller pr öfning snämnds
beslut anföra besvär, är berättigad
att, då han i sådant afseende
anmäler sig hos kommunalnämndens
ordförande, kostnadsfritt erhålla för
dylikt besluts Överklagande erforderligt
utdrag af skogsaccislängd och
protokoll.

(Utskottets förslag.)

2 mom. Den, som vill öfver
kommunalnämnds eller Kungl. Maj.ts
befallningshafvandes beslut anföra besvär,
är - berättigad att, då han i sådant
afseende anmäler sig hos kommunalnämndens
ordförande, kostnadsfritt
erhålla för dylikt besluts Överklagande
erforderligt utdrag af skogsaccislängd
och protokoll.

7 kap.

Om debitering och uppbörd.

41 §.

Sedan skogsaccislängden, enligt
hvad i 34 § 2 mom. sägs, från
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
återställts till kommunalnämndens ordförande,
åligger det kommunalnämnden
att uträkna och i skogsaccislängden
införa skogsaccis på grund af
taxering, som af pröfning snämnden
bestämts, samt utfärda debetsedlar
å skogsaccis och låta tillställa de
accispliktiga desamma minst fjorton
dagar före uppbördsstämman.

Debetsedel skall upptaga den
summa skog svär de, hvarför den accispliktige
inom kommunen taxerats, och
den skogsaccis, som därå belöper.

Uppbördsstämma hålles efter den
15 oktober.

41 §.

Sedan skogsaccislängden, enligt
hvad i 34 § 2 mom. sägs, från
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
återställts till kommunalnämndens
ordförande, åligger det kommunalnämnden
att uträkna och i skogsaccislängden
införa skogsaccis på
grund af taxering, som af Kungl.
Maj.ts befallningshafvande bestämts.

Uppbörd af skogsaccis äger rum
i sammanhang med uppbörden af
de allmänna kommunalutskylderna,
och skall skogsaccis påföras i den
debetsedel å kommunalutskylder, som
enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet kan varda
för den accispliktige utfärdad; skolande
jämväl den summa skogsvärde,

Lagutskottets Utlåtande N;o 75.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Därest uppkörd af skogsaccis för hvilken skogsaccis påförts, i debet
äger rum i sammanhang med uppbör- sedeln upptagas.
den af de allmänna kommunalutskylderna,
skall skogsaccis påföras i den
debetsedel å kommnnalutskylder, som
enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet kan varda
för den aocispliktige utfärdad.

42 §.

Hvad i öfrigt är eller varder i förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgadt angående uppbörd, indrifning och redovisning af kommunalutskylder,
gälle i tillämpliga delar jämväl angående skogsaccis.

43 §.

Har vid skogsaccisens uträknande eller debetsedels utskrifvande fel
förelupit, göres anmälan därom till kommunalnämnden, som utfärdar behörigen
rättad debetsedel, hvarjämte i skogsaccislängden införes erforderlig
rättelse.

44 §.

8 kap.

Öfriga föreskrifter.

45 §. 45 §.

I granskningen af deklaration I granskningen af deklaration

och andra enligt denna lag afläm- och andra enligt denna lag aflämnade
nade handlingar äga vederbörande handlingar äga kommunalnämndens

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
nämnders samtliga ledamöter eller
delegerade deltaga. Utan därtill af
deklarationsskyldig lämnadt medgifvande
må de i öfrigt ej vara tillgängliga
för andra än de ämbets- och
tjänstemän, hvilka för sin befattning
äga att däraf erhålla del. Ej heller
må i berörda handlingar lämnade
uppgifter i nämndernas protokoll intagas
i vidare mån än som anses
oundgängligen erfordras; och skola
utom i fall, där besvär fullföljas,
deklarationerna efter taxeringsårets
utgång hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förvaras, intill dess fem år
förflutit, hvarefter de förstöras.

(Utskottets förslag.)

samtliga ledamöter eller delegerade
deltaga. Utan därtill af deklarationsskyldig
lämnadt medgifvande må de
i öfrigt ej vara tillgängliga för andra
än de ämbets- och tjänstemän, hvilka
för sin befattning äga att däraf erhålla
del. Ej heller må i berörda
handlingar lämnade uppgifter i kommunalnämndens
eller det hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande förda särskilda
protokoll intagas i vidare mån
än som anses oundgängligen erfordras;
och skola utom i fall, där besvär fullföljas,
deklarationerna efter taxeringsårets
utgång hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förvaras, intill dess fem
år förflutit, hvarefter de förstöras.

46 §.

De bestyr, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter åligga kommunalnämnd,
skola i stad fullgöras af drätselkammaren, likasom hvad i
lagen är sagdt om tillämpning af förordningen om kommunalstyrelsc på
landet skall med afseende på skogsaccis i stad gälla om förordningen om
kommunalstyrelse i stad.

Denna lag gäller dock icke beträffande Stockholm.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1909.

Denna lag träder i kraft den
1 juni 1909, men skall ej tillämpas
med afseende å virke, som fällts före
nämnda dag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

(Kungl. Maj:t.s förslag.) (Utskottets förslag.)

2:o) att Riksdagen, med tillkännagifvande att det
i Kungl. Maj:ts proposition n:o 113 innefattande lagförslag
icke i oförändradt skick vunnit Riksdagens
bifall, måtte för sin del antaga följande

LAG

angående ändrad lydelse af § 38 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd ocb skolråd skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, skall, allt efter ändamålets
beskaffenhet, genom kyrkorådet eller skolrådet eller, där särskild
styrelse för församlingsbibliotek finnes, genom denna styrelse delgifvas, i
kyrkoförsamling på landet, vederbörande kommunalnämnd, och i stad,
drätselkammaren, hvilka det, hvar i sin ort, åligger att debitering och
uppbörd af dessa afgifter verkställa, samt medlen till kyrko- eller skolrådet
eller församlingsbiblioteksstyrelsen, där särskild sådan finnes, aflämna.

Skulle, till följd af särskilda förhållanden, annan ordning för uppbördens
verkställande finnas vara lämplig eller nödig, må kyrkostämma
kunna därom besluta.

Att i visst fall afräkning för tillskott af skogsaccismedel skall ske å
hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, därom är särskildt stadgadt

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1909.

Denna lag träder i kraft den
1 juni 1909.

Stockholm den 19 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

Reservationer:

af herr Ridderbjelite, med hvilken herrar Hetman och Hägglund instämt
:

»Emot utskottets beslut att med vissa ändringar tillstyrka Kungl.
Majrts förslag till lag om skogsaccis, anser jag mig skyldig att afgifva
min reservation.

Den föreslagna lagen angifves vara af provisorisk natur, en nödfallsutväg,
till dess man blir i tillfälle att ägna frågan om den kommunala
beskattningen en grundligare pröfning. Eedan detta måste väcka betänkligheter
mot densamma, så mycket mera som den helt och hållet
lämnar den grund, hvarpå den kommunala beskattningen hos oss eljest
hvilar. Behöfs det komplettering tillsvidare af den kommunala beskattningen,
så hade man kunnat vänta, att man skulle bibehålla den nuvarande
principen för dylik beskattning, till dess man kunnat ena sig
om en ny, som man ansåge riktigare. Genom att gå tillväga som Kungl.
Maj:t föreslagit och utskottet i det stora hela tillstyrkt, skapar man en
dubbelbeskattning, hvilken, utom en dylik beskattnings orättvisa i allmänhet,
är förenad med den ytterligare olägenheten, att den vållar villervalla
i den gällande fastighetsbeskattningen. Såväl utskottet som Kungl.
Maj:t utgå ifrån att vid fastighetstaxeringen ståndskogen endast i relativt
obetydlig grad skall tagas i betraktande, men någon garanti att så skall
ske gifves icke i förslaget och är så mycket svårare att gifva, som ju
skogsaccisen endast har betydelse för den kommunala beskattningen, men
däremot ej för den till staten utgående bevillningen.

Denna föreslagna accis lider föröfrigt af det felet, att den icke är
afpassad efter det enda, som bör utgöra grund för beskattning, nämligen
inkomsten. Vid den hos oss gällande fastighetsbeskattningen söker man
åtminstone att träffa inkomsten, ehuru visserligen resultatet är föga lyckligt.
Vid accisen åter ser man alldeles bort ifrån, om vinst eller förlust
för de skattskyldige förefinnes. Den kan ofta blifva en ren kapitalbeskattning.

Men äfven om man vill hafva en skogsaccis, torde man ej böra an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

ordna densamma på sätt föreslagits. Den föreslagna lagen är otymplig
och svår att tillämpa. Hvad då först angår taxeringen af det virke, som
är underkastadt accis, är det min öfvertygelse, att det kommer att möta
stora svårigheter att bestämma detta virkes värde å rot, det så kallade
skogsvärdet.

På papperet går det nog bra, men den, som har någon erfarenhet i
skogsafverkning, inser lätt, att verkligheten icke kommer att motsvara lagstiftarens
afsikter. Denna farhåga är så mycket mera berättigad, som
taxeringen öfverlämnats till kommunalnämnden, hvilken i allmänhet lär
utmärka sig genom andra egenskaper än förmågan att riktigt taxera skog.

Deklarationsskyldigheten kommer ock efter all sannolikhet att medföra
åtskilligt skrifveri och trassel, och från den synpunkten sedt kan det nog
försvaras att, såsom utskottet gjort, begränsa accisplikten till att gälla
blott ett skogsvärde af 200 kronor eller därutöfver.

Men från rättvisans och billighetens synpunkt är en dylik begränsning
förkastlig, och Kungl. Maj:ts förslag, enligt hvilket gränsen för
accisplikten är ett skogsvärde af 100 kronor, synes mig vara åtminstone
bättre.

Andra detaljanmärkningar skulle ock kunna göras mot den föreslagna
lagen, men jag vill begränsa mig till det i nämnda hänseende sagda och
i stället se frågan i sin helhet helt praktiskt.

Hvad är det man vill? Jo, att jämväl den å en fastighet befintliga
skogen, när denna är af någon större betydelse, skall utgöra ett skatteobjekt,
ur hvars beskattning inkomst tillflyter kommunen. För att nå
detta mål skrifver man en lag på 46 §§, som innebär ökadt arbete för
enskilda och kommunala förtroendemän samt statens ämbetsmän, som innehåller
en labyrint af mer eller mindre svårfattliga stadganden, däribland
jämväl straffbestämmelser, och som i många fall ger som resultat en dubbelskattning
— en orättvisa.

I stället hade man bort låta i allmänhet bero vid den taxering, som
sker af skogsfastigheten — för kommunalbeskattningen är det för öfrigt
uppenbarligen af ingen betydelse att taxeringsvärdena äro ojämna för olika
orter inom landet, om de blott äro relativt riktiga inom hvarje särskild
kommun.

För de trakter af landet åter, där en större trävaruindustri förekommer,
och där högljudda klagomål hörts från kommunerna, att de af denna
industri icke erhållit tillräckligt höga kommunalskatter, hade man kunnat
stadga, att den kommun, där skogsafverkning skett, skall erhålla en på
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 70 Häft. 13

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

visst sätt beräknad andel af affärens kommunalskatt å den ort, där själfva
den industriella rörelsen har sitt säte. Därmed hade man kunnat stanna
i afbidan på, att beskattningen af fastigheter liksom af kapital och arbete
blefve en verklig inkomstbeskattning.

På grund af de skäl, som jag här ofvan anfört, har jag ansett, att
utskottet bort hemställa om afslag åt Kungl Maj:ts ifrågavarande proposi
tioner samt de i ämnet väckta motionerna.»

af herr Gustaf Andersson, som ansett, att utskottet icke bort föreslå
någon ändring i 8 § af lagen om skogsaccis;

af herr Widén, som ansett, att rätt till besvär icke bör medgifvas
öfver kammaimättens beslut rörande taxering till skogsaccis, i följd hvaraf
38 § uti förevarande lag bort ur densamma utgå samt efterföljande paragrafer
erhålla ändrad nummerbeteckning; samt

af herr af Ekenstam, med hvilken herr Er sson instämt:

»En granskning af lagen har nogsamt låtit dess svagheter träda
i dagen. Ej blott så, att en dubbelbeskattning i åtskilliga fall därigenom
inträder, utan ock så, att den lämnar rikt tillfälle till deklarationstrassel,
hittills obehöfligt besvär för både enskilda och myndigheter och
ändock helt visst i ett flertal kommuner: en inkomst som icke i någon
mån svarar mot besvären, obehagen och kostnaderna. Man vore därför
frestad att vilja helt och hållet afstyrka den. Men då en beskattning af
skogsprodukter i växtorten för många delar af landet är eftersträfvansvärd,
och då jämnhet och lämplighet i beskattningsformen svårligen kan
vinnas annat än genom erfarenheten, har det synts mig antagligt att låta
lagen gälla provisoriskt. Men icke provisoriskt på sådant sätt, som Kungl.
Maj:t antyder, genom att blott tala därom i motiven utan genom att begränsa
dess giltighet till viss tid. Efter den tidens förlopp stå statsmakterna
obundna att låta lagen fortvara, att låta den upphöra eller att
däri vidtaga sådana ändringar, som af erfarenheten visat sig behöfliga
och lämpliga.

Jag har därför ansett att utskottet bort tillstyrka följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 75.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1909 och
gäller till samma dag 1915. Den har icke tillämpning
med afseende å virke, som fällts före förstnämnda dag.»

Det skulle här antecknas, att herrar Rudebeck, Fahlén, Lilliesköld och
Åkerlund icke inom utskottet deltagit i den slutliga behandlingen af detta
ärende.