Lagutskottets Utlåtande N:o 73 (Utlåtande 1896:LU73 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

N:o 73.

Ank. till Ttiksd. kansli den 30 april 1896, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 108, har herr E. A. Zotterman hemstält:

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, att för de
fastigheter, hvilka från enskild egare öfvergå till staten, skall erläggas
kommunalskatt efter det belopp, som, derest bevillning för nämnda
fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning utgå, på grund
af taxeringsvärdet vid det tillfälle, då öfverlåtelsen skedde, svarar mot
sådan bevillning.

Till stöd för förslaget anför motionären:

»Enligt gällande bevillningsförordning är staten fritagen från bevillnings
erläggande, enligt § 4 punkten a) för fastighet och enligt § 11
mom. 2 punkten a) för inkomst.

Följden af denna bestämmelse har blifvit den, att det gifves samhällen.
der staten tillhöriga fastigheter, för hvilka bevillning icke erlägges,
och af hvilka sålunda icke heller kommunalskatt får utkräfvas,
uppgå till ungefär lika stort värde som kommunens samtliga skattepliktig*1
fastigheter. Så t. ex. finnes inom Vadstena stad staten tillhörande
fast egendom, för hvilken bevillning icke erlägges, till tölBih.
till Ttiksd. Prof TRUG. 7 Sami. 13 Höft. (Nås 73, 74.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

jande taxeringsvärden: jordbruksfastighet kronor 10,900, annan fastighet
kronor 1,288,800 eller tillsammans kronor 1,299,700, under det att den
inom staden befintliga fasta egendom, för hvilken bevillning erlägges,
uppgår till ett sammanlagdt taxeringsvärde al'' kronor 1,553,800.

Om man nu kunde som visst antaga, att den nämnda proportionen
mellan värdet af statens och stadens fastigheter för framtiden blefve
orubbad, så skulle möjligen i detta förhållande kunna ligga något visst
lugnande; men så är icke förhållandet. Sedan år 1878 har för hospitalets
i Vadstena behof inköpts enskilde tillhörande stadsfastigheter för
omkring 70,000 kronor. Dessa fastigheter voro före köpet skattskyldiga
till kommunen, men nu äro de befriade. De belopp, som tillförene
från dessa fastigheter ingått till staden, hafva efter köpet måst läggas
på stadens öfriga skattdragande. Och någon gräns för en sådan förhöjd
beskattning gifves icke, ty dels har det nyligen varit fråga om att för
staten inköpa en stadsfastighet till öfverläkarebos*tad, dels kan när som
helst behofvet af en annan fastighet göra sig gällande, och dels, för
att draga ut konseqvenserna af detta förhållande, skulle man kunna antaga,
att staten kunde finna med sin fördel förenligt att inköpa en stor
del för att icke säga större delen af staden, hvarigenom skattetungan
blefve helt enkelt outhärdlig för de skattskyldige inom samhället.

Ett liknande förhållande som det i Vadstena kan anföras från en
liten socken i närheten af nämnda stad, nemligen Väfversunda. Enligt
mig i bref lemnad uppgift är nuvarande taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
inom denna socken 395,000 kronor, men genom köp till statsverket
af en skogslott på Omberg har denna summa blifvit minskad
med 76,000 kronor, hvarigenom en skatteförhöjning af 20 procent inträdt.
Och fara lär föreligga, att ytterligare reduktion af skattepligtiga
jordbruksvärdet skall uppstå, enär statsverket nog vill inköpa mera enskild
jord för att erhålla större område åt Ombergs kronopark.

Nu relaterade förhållanden kunna icke annat än på det högsta
beklagas. Också har Riksdagen funnit förhållandena, i hvad de angå
landskommunerna, vara obilliga samt kräfva ändring, i det Riksdagen,
med anledning af två vid 1892 års lagtima riksdag på enskildt initiativ
gjorda framställningar, deruti framhållits det obilliga deri, att ursprungligen
enskilda jordbruksfastigheter, som till kronoparker inköpts, äfvensom
till kronoparker förvandlade jordbruksdomäner voro enligt gällande
föreskrifter befriade från kommunalutskylder, beslutade att i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, att ej mindre för de hemman eller hem -

Lagutskottets Utlåtande N:o 73. 3

man sdelar, Indika staten från enskilda personer inköpt och förvandlat
till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner eller de delar af
sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal skall med hänsyn
till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest
bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning.

Såsom skäl för denna framställning anförde Riksdagen, att den
ansåge det önskligt, att de betänkliga rubbningar i grunderna för den
kommunala beskattningen och i de enskilda kommunernas ekonomi, som
de angifna formerna för kronoparkers bildande under dåvarande förhållanden
icke kunde undgå att framkalla, måtte för framtiden så vidt
möjligt förebyggas. Ej mindre frågans egen vigt och hänsjm till de
många och stora intressen, som berördes af densamma, än äfven hänsynen
till det afbräck i statens hushållning, som den ifrågavarande beskattningsåtgärden
till äfventyrs skulle komma att orsaka, gjorde det
emellertid angeläget, att största varsamhet vid lagstiftning i ämnet
iakttages, och Riksdagen hade ansett en dylik varsamhet kräfva, att
frågan i hela dess vidd bragtes under regeringens pröfning.

Uti såväl kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
som i stad, båda af den 21 mars 1862, bestämmes i § 57, att kommunalskatt
skall utgå efter skattskyldig påförd bevillning. Men uti § 58 af
förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas i tredje stycket,
att »För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
enligt art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för
sådan fastighet ej skall i fyrktal sättas».

Då, oaktadt stadgandet i nu citerade paragraf, Riksdagen aflåtit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll, här ofvan anförts, stärkes
jag än ytterligare i den uppfattningen, att citerade paragraf hufvudsakligen
afser staten tillhöriga jordbruksdomäner, hvilkas arrendatorer
betala kommunalskatt efter i §:n nämnda grunder.

Huru som helst i detta fall, ett är dock visst, att något bestämdt,
nyss citerade § 58 motsvarande lagrum icke finnes i förordningen om
kommunalstyrelse i stad.

Om också denna omständighet har sin grund uti de olika förhållandena
mellan land och stad, mellan jordbruksfastighet och annan
fastighet, så kan det dock icke nekas, att, sedan Riksdagen aflåtit
skrifvelse i här ofvan angifna syfte för landet, rättvisan kräfde också
en skrifvelse i liknande syfte för städerna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Det kan naturligtvis ej falla mig in påyrka, att alla staten tillhöriga
fastigheter i städerna skola betala kommunalskatt efter det
taxeringsvärde, dessa fastigheter ega; men det synes mig vara rättvist
och billigt alt fordra, det staten skall betala kommunalskatt för
alla de fastigheter, densamma förvärfvat eller kommer att från enskilda
förvärfva genom inköp eller på annat sätt, åtminstone efter det värde,
dessa fastigheter innehade vid det tillfälle, då de blefvo statens. I
annat fall skulle »betänkliga rubbningar i grunderna för den kommunala
beskattningen och i de enskilda kommunernas ekonomi» uppstå, rubbningar,
hvilka visserligen för de större städerna skulle blifva mindre
känbara, men för de små ödesdigra.

Statsfastigheterna i städerna såväl som de på landet äro ju ingående
delar i det samhälle, de tillhöra, och de åtnjuta ju alla de fördelar
samhället har att erbjuda. De böra derför också i någon mån
direkt bidraga att bära den kommunala skattebördan. Så har också
Kongl. Maj:t för sin del ansett billigheten kräfva, då genom kongl.
brefvet till statskontoret den 5 november 1875 och det till öfverståthållareembetet
den 18 december 1891 Stockholms stad tillerkändes,
enligt det förra brefvet, i likhet med hvad af enskildes fastigheter i
staden utginge, till fattighus afgift, brandvaktsafgift, gatuläggningsafgift
och lyshållningsafgift två kronor för hvarje 1,000 kronor af angifna,
staten tillhörande fastigheters taxeringsvärde, hvilken afgift, då uppgående
till ett belopp af 15,373 kronor 16 öre, senare steg till 18,004
kronor 16 öre, och enligt det senare brefvet en krona och 27 öre per
1,000 kronors fastighetsvärde, sedan fattighusafgiften, beräknad till 73
öre, icke längre ansågs böra af statens fastigheter utgå.

Af justitieombudsmannens embetsberättelse till innevarande riksmöte,
sid. 140, framgår, att Riksdagens här ofvan omnämnda skrifvelse
af den 22 april 1892 om utredning och förslag till ändring af § 58 i
kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet ännu icke är af
regeringen slutbehandlad. Men infordradt underdånigt utlåtande är afgifvet
af domänstyrelsen, hvarjemte underdåniga yttranden i ärendet,
så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, äro afgifna af kammarrätten och statskontoret.
Och, efter det dessa yttranden inkommit, hafva särskilda
komiterade den 2 november 1894 afgifvit förslag till ny förordning angående
inkomstbevillning, hvilket förslag ännu ej slutligen pröfvats.
Frågan, stående i sammanhang med bevillningsförordningen, är sålunda
fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Lagutskottets Utlåtande N.o 73. 5

Då de kongl. förordningarna om kommunalstyrelse på landet och
i stad äro utfärdade samma dag; då ändringar i dessa förordningar, såsom
de om rösträtt, den 8 september 1868, och om medlemskap i kommunen,
den 8 mars 1889, m. fl. äro beslutade samtidigt; då frågan om
den ändring, jag nu föreslår, är af likartad beskaffenhet med den ändring,
Riksdagen 1892 begärde; då dessa båda _ ändringar stå i det
sammanhang med bevillningsförordningen, att ändringar i dess bestämmelser
med anledning af förslagen också böra företagas; så synas mig
dessa förhållanden gifva vid handen, likasom också billighet och rättvisa
det fordra, att nu omhandlade beskattningsändringsförslag för land
och för stad böra afgöras i sammanhang med hvarandra».

Vid 1894 års riksdag yttrade utskottet i anledning af då väckt
motion angående ändrad lydelse af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 bland annat följande:

I afseende å annan fastighet å landet än jordbruksfastighet gälde
regeln, att kommunalutskylder, enligt 57 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, derför skulle utgöras endast om
den vore taxerad till allmän bevillning.

Den skilnad, som i fråga om skyldighet för staten att erlägga
utskylder till vederbörande kommun gjorts mellan jordbruksfastighet
och annan fastighet, funne utskottet vara i princip rigtig; _ och vid
sådant förhållande syntes den utsträckning af. statens skyldighet att
deltaga i kommunalutskylderna för vissa slag af jordbruksfastighet, som
af Riksdagen 1892 förordades, icke kunna åberopas till stöd för en
sådan skyldighet jemväl för annan fastighet. Af industriella anläggningar
droge nemligen kommunerna på mangahanda andra sätt än
genom direkta utskylder inkomst och fördel i öfrigt, hvilket ej i samma
grad vore fallet i fråga om jordbruksfastigheter. Till bestyrkande häraf
torde det vara till fyllest att, erinra om de utskylder, som den vid dylika
anläggningar anstälda personalen erlade till kommunen, äfvensom
den derstädes ökade omsättning, som genom anläggningarna måste
blifva en följd.

Lika litet som 1894 års lagutskott ansåg de förhållanden, som
legat till grund för Riksdagens skrifvelse angående utsträckning af

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

statens skyldighet att deltaga i kommunala utskylder för vissa slag af
jordbruksfastighet kunna iöranleda till enahanda skjddighet beträffande
annan fastighet på landet, lika litet anser utskottet sådan skyldighet
skäligen kunna ifrågasättas för staten tillhöriga stadsfastigheter. Användningen
af sådana fastigheter medför nemligen i allmänhet likasom
industriella anläggningar på landet för kommunen fördelar på annat
sätt än genom direkta utskylder. Härtill kommer, att ett godkännande
af den princip, som ligger till grund för motionärens förslag, säkerligen
skulle för staten medföra utgifter, högst betydligt öfverstigande
dem, som enligt nu gällande stadganden till kommunerna utgå.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Zottermans ifrågavarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 30 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar von Krusenstjerna, Rudebeck och Bruzelius ha begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.