Lagutskottets Utlåtande N:o 72 (Utlåtande 1909:LU72 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

N:o 72.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1909, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i
förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, till lag om ändrad lydelse af 79 och 104 §§
utsökning slag en, till lag om särskild värdering af afsöndrad
lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af
1 § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och bätsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i
stamhemmanet, dels ock tre i samband därmed stående
motioner.

Genom en den 19 mars 1909 dagtecknad proposition, n:o 106,
hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:

Bil. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 70 Höft. (N:o 72).

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckningshandlingen; då
skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms
värde beräknas efter den uppskattning därå till allmän bevillning, som
var gällande året näst före den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan
uppskattning för det året ej finnes, den som efter nämnda tid först skedde;
finnes, när en eller flera af egendomarne skola utmätningsvis säljas, för
någon af dem ej sådan uppskattning, skall fördelningen af ansvaret be>
stämmas efter de värden, som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen
åsättas egendomarne.

35 §.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen
i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp,
som skulle falla å den egendom, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla
sig till de andra egendomarne, där ej i beslutet angående dödningen eller
nedsättningen rätt därtill blifvit honom förbehållen. Ej må sådant förbehåll
göras, med mindre samtycke därtill lämnats såväl af ägarne af dessa
egendomar som af dem, hvilka hafva inteckning i egendomarne gällande
med lika eller sämre rätt än den, om hvars dödning eller nedsättning är
fråga, eller ock fordran eller rättighet, hvarför egendomarne jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken må häfta.

37 §.

1 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit
styckad, skall, så vidt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, i
fråga om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet tillämpas
hvad om flera egendomar ofvan är sagdt.

2 mom. Skedde styckningen genom jordafsöndring, svare stamfastigheten
för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad
däraf icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och
lägenheten. Åro från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge
lägenhet, hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart
sökts tidigare; har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är
fråga om lägenheter, hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 3

öfverlåtits, förr i betalning; aro lagenheterna öfverlåtna samma dag, vare
ansvaret dem emellan fördeladt efter de grunder, som i 32—34 §§ aro
stadgade.

Varder någon af egendomarne särskildt utmätt för annans fordran
eller afträdd till konkurs, äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen
rätt att, i den ordning som i 36 § sägs, erhålla utmätning jämväl
af lägenhet, som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, som
blifvit särskildt utmätt eller afträdd till konkurs.

Har å lägenheten värde blifvit satt medelst värdering i den ordning
särskildt är stadgadt, då må ej, där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen
för stamfastigheten till fullo utgå, till bristens gäldande ur lägenheten
uttagas mer än som motsvarar det satta värdet; dock att värde,
som sålunda blifvit satt, ej må tillämpas, där utmätning af stamfastigheten
eller lägenheten skett förr än värdet sattes.

Äskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må ej, där ett mot värdet svarande belopp hos vederbörande
exekutor nedsättes, lägenheten utmätas eller förordnande om dess försäljning
meddelas.

3 mom. Vill någon låta inteckning, för hvilken stamfastighet och
lägenhet ansvara på sätt i 2 mom. sägs, dödas, så vidt inteckningen besvärar
lägenheten, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt
ån den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt
inteckningsprotokoll gorå anteckning om ansökningen samt korteligen angifva
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken §
i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyats, nedsatts eller
annorledes förändrats, om det skett; teckne ock bevis å handlingen om
uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas
till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gillt,
som hade inteckningshandlingen dit ingifvits.

4 mom. Huru i visst fall afsöndradt område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, därom är särskildt stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910 och tillämpas jämväl
i fråga om inteckning, som tillkommit före nämnda dag, men icke
beträffande afsöndring, som därförinnan skett.

Lagutskottets Utlåtande N.o 72.

Lag

om ändrad lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 79 och 104 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering a*f
lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären& de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut,
nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån, som skall
af egendomen utgå. Utmätas derå egendomar på en gång; varda de hvar
för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

År fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt
med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke
uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,
som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas°på sätt
i 60 § stadgas. 1

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas; värde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild ägares hand, hvarje egendom för sig till försäljning
utropad. Gå ej vid denna försäljning egendomarne så högt, att
fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknande, fullt kan gäldas; då
skola, där ej innehafvaren af denna fordran samtycker, att vid de skedda
utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingarna brister
genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas till försäljning. Äro
två eller flera bland egendomarne i samme ägares hand, skall ock, där han
det äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.
Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet
å landet och sådan i stad gå i en försäljning, där ej fastigheterna tillhopa
utgöra en egendom, eller alla rättägande det medgifva.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första
utropen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de gemensamt utropade egendomarne fördcladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.
Har någon af egendomarne blifvit styckad, och tinnes ej sådant uppskattningsvärde
för hvarje del; då skall den på egendomen belöpande andel i
öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje del bjudna köpeskilling.

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 2 mom. af
37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må inteckningen
ej föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är
att vid utropet af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits
icke förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke
lägenhetens ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens
ansvar är begränsadt till visst belopp, som understiger bristen, hvad
sålunda må ur lägenheten uttagas.

Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarna förslå
till gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning af
de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på frågan
inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den
dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning
skall äga rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Lag

om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fast egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning
för”fordran eller för rätt till afkomst eller annan förmån, må på begäran

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

af lägenhetens ägare för bestämmande af lägenhetens ansvarighet för inteckningen
ske värdering af lägenheten vid särskild förrättning i den ordning
här nedan stadgas.

2 §•

I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse; skolande ansökning
om förordnande för landtmätare vara åtföljd af gravationsbevis
rörande lägenheten.

Det åligger landtmätaren att föranstalta därom att kungörelse om
dag och ställe för förrättningen varder minst fjorton dagar förut uppläst
från predikstolen i den socken, där lägenheten är belägen, och införd i
tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, hvilkas
rätt är af förrättningen beroende, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka
sin rätt. Innehafvare af inteckning, som i 1 § afses, skola ock,
där de äro kända och inom riket boende, om förrättningen underrättas
genom särskilda kallelsebref, hvilka landtmätaren skall till dem med posten
afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem tillhanda
minst fjorton dagar före förrättningen.

3 §•

Ej må det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,
som för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig
afgäld till stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde
de i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser
lända till efterrättelse.

Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående
det värde, som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda
mening, galle landtmätarens.

4 §•

Sedan förrättningsmännen verkställt uppskattning af lägenhetens
värde, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande att
rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, äger att däremot fullfölja
talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af det vid förrättningen förda protokollet
skall inom trettio dagar efter förrättningens afslutande öfverläm -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

nas till någon i orten boende person, som af rättsägarne utses att den
mottaga; skolande afskriften vara hos honom tillgänglig för enhvar, som
åstundar att den granska eller afskrifva.

5 §•

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja
talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden
i ägodelningsrätten inom sextio dagar efter förrättningens afsilande;
skolande i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad
angående klagan öfver afslutadt laga skifte är stadgadt.

öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.

6 §.

Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen
till domaren insända protokollet öfver förrättningen, och värde det vid
rätten uppläst och i inteckningsprotokollet infördt å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, så ock i inteckningsboken anmärkt. Varder på
grund af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen satta
värdet ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten
afskrift af beslutet till domaren, som har att därmed förfara som
nyss sagts. _

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910 men icke tilllämpas
å afsöndring, som därförinnan ägt rum.

Lag

om ändrad lydelse af I § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den
18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa
fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.

Härigenom förordnas, att 1 § andra stycket och 2 § andra stycket
i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet skola
erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

2. Har sådan anteckning skett, vare lägenheten, där ej nedan annorledes
stadgas, fri från ansvar för inteckning för fordran, som meddelats i
stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad gälla i
återstoden af den intecknade fastigheten.

2 §•

2. Har sådan anteckning skett och varder området från hemmanet
afsöndradt, vare, där ej nedan annorledes stadgas, den afsöndrade lägenheten
fri från ansvar för inteckning för fordran, som meddelats eller meddelas
i stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad
gälla i återstoden af den intecknade fastigheten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

I sammanhang med ifrågavarande proposition har utskottet till behandling
förehaft dels två i anledning af densamma inom Andra Kammaren
väckta motioner, den ena, N:o 228, af herr J. G. Forsberg och den
andra, N:o 265, af herr Carl Lindhagen, dels ock en af herr G. Kronlund
väckt motion om ändring i omförmäida lag angående ryttare-, soldat och
båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.

Herr

Forsbergs

motion.

Uti herr Forsbergs motion anföres följande.

»Genom Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 106 till innevarande
Riksdag äro föreslagna förändringar uti intecknings- och utsökningslagarna,
samt lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet, som otvifvelaktigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

skola, när de vinna tillämpning, förbättra de beklagliga förhållanden, som
kunna uppstå för ägare af afsöndringar från hardt intecknade stamhemman.

Af de föreslagna bestämmelserna synes dock icke tydligt framgå
huruvida uti värdering af afsöndrad lägenhet skall upptagas de åbyggnader
och öfriga förbättringar, som möjligen af nye ägaren till afsöndring^
blifvit uppförda och gjorda innan värderingen sker. Ofta kan likväl inträffa
att innan föreskrifven värdering kommer att ske, af den nye ägaren
hus blifvit byggda och förbättringar blifvit gjorda, med värde, som måhända
flera gånger öfverstiger värdet af afsöndringens jord och då det
endast var denna jord, som förefanns när inteckningen i stamhemmanet
fastställdes, är det upprörande orättvist, om dessa hus och detta arbete
på något sätt skulle blifva tagna i anspråk för betäckande af inteckning,
som lämnats för personers intresse, hviska icke borde anses hafva
med dessa, af annan person bekostade värden, att skaffa, i rättsligt hänseende.

Det som härvid har största betydelsen är naturligtvis om lägenheten
blifvit bebyggd af nye ägaren före värderingen, och att det hufvudsakligen
är mindre bemedlade personer, det kommer att gälla, hvilka uti dessa hus
måhända hafva nedlagt alla sina besparade tillgångar och som således
kunna riskera att blifva afhända allt hvad de äga, med anledning af andras
affärstransaktioner.

Då jag haft tillfälle till erfarenhet uti denna riktning, synes mig
högeligen önskvärdt, att något kunde göras för att klart uttrycka det som
härvid borde vara lagens mening, nämligen att vid tillämpning af den nya
lagen om särskild värdering af afsöndrad lägenhet, till värderingsgrund
bör tagas afsöndringens beskaffenhet vid tiden för den gemensamma inteckningens
fastställelse, såvidt denna beakaffenhet kan med tillfredsställande
säkerhet utrönas.

Genom de föreslagna lagändringarna och den nya lagen om värdering,
är utsikt öppnad till skydd för ägare af afsöndring, som skett efter den
1 januari 1910, däremot har intet sådant skydd kunnat lämnas för ägare
till lägenhet, som förut blifvit afsöndrad, eller till lägenhet, som uppkommit
genom ägostyckning. För dessa finnes, såvidt jag kan förstå, icke
annat skydd än det, som kan erhållas på grund af de uti inteckningsförordningens
32 och 33 §§ föreskrift^ värderingarna, nämligen uppskattningen
till allmän bevillning vid i förhållande till tiden för inteckningens
sökande bestämda tider, eller af utmätningsman åsätta värden. Vid dessa
värderingar måste farorna för samma anförda orättvisa föreligga, nämligen
att de hus och de förbättringar, som på lägenheten blifvit gjorda, kunna

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 10 Häft. • 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

komma att i värderingen ingå, fastän de tillkommit på sådant sätt, att den
gemensamma inteckningen, som ju lämnats i jorden sådan den var då
inteckningen skedde, enligt enkla rättsbegrepp, icke borde medföra nåo-on
rätt till senare tillkomna hus och förbättringar, åstadkomna af person, som
af inteckningen icke haft någon nytta.

Ehuru säkerställningen af ägare till lägenheter af sistnämnda art
ändock måste blifva svag, vore det likväl högeligen önskvärdt, att föreskrifterna
angående värderingarna uti inteckningsförordningens 33 § kunde
ändras och förtydligas i samma riktning, som jag här förut antydt, och
dessa ändringar sålunda kunde komma redan bildade lägenheter till godo.
I känslan häraf vågar jag äfven föreslå en sådan ändring.

Som det fordras juridisk kunskap och skarpsinne för att lösa en
fråga som denna, där det gäller att på rättvist och formenligt sätt tillgodose
både inteckningsägarens och lägenhetsägarens rätt, kan jag icke
vidare inlåta mig på sakens utveckling, men jag hoppas att vederbörande
utskott skall taga dessa förhållanden i benäget öfvervägande och därvid
foga den bästa lösning, som kan åstadkommas.

På grund däraf hemställer jag, att Riksdagen vid behandlingen af
Kung]. Maj:ts proposition n:o 106, om ändrad lydelse i förordningen angående
inteckning i fast egendom och lag om särskild värdering af afsöndra
lägenhet, behagade för sin del besluta sådan ändring, att för de värderingar,
som äro föreskrifna uti lagen om särskild värdering af afsöndrad
lägenhet, samt de värderingar, som äro bestämda uti inteckningsförordningens
33 §, måtte bestämmas, att till värderingsgrund bör tagas lägenhetens
beskaffenhet vid tiden för den sista gemensamma inteckningens
fastställelse, såvidt denna beskaffenhet kan med tillfredsställande säkerhet
utrönas.»

Herr

Lindhagens

motion.

Herr Lindhagens omförmäla motion har följande lydelse.

»Genom propositionen N:r 106 har, i anslutning till vissa delar i
andra afdelningen af lagberedningens förslag till jordabalk, ett försök framkommit
att tillmötesgå den önskan, som af 1900 års Riksdag framställdes om
en lagstiftning, hvarigenom ägaren af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
lägenhet kunde beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar,
som gemensamt besvärade denna och den fastighet, från hvilken
afstyckningen eller afsöndringen skett. Syftet med denna ifrågasatta lagstiftning
var att undanröja de hinder, som på många håll möta att skaffa
mark för mindre jordbruk eller bostadsändamål i följd däraf att fastighet,
hvarifrån utbrytning af jord bör ske, är besvärad med inteckning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Det må nu villigt inedgifvas, att beredningens förslag undanröjt de
mest skriande bristerna i den nuvarande lagstiftningen och dårined banat
väg för ett bättre sakernas tillstånd. Men förslaget inlåter sig företrädesvis
på en lösning ur strängt formella juridiska synpunkter utan att låta besjäla
sig af någon föresats att låta det sociala ändamålet i möjligaste mån komma
till sin fulla rätt. Förslaget har därför såvidt jag förstår stannat på
halfva vägen, om det ens kan sägas ha kommit så långt.

En brist är sålunda, att förslaget omfattar endast afsöndrade lägenheter.
Äfven ägostyckning användes emellertid i stor utsträckning för att
afsöndra mark för enahanda ändamål. Såvidt jag kunnat finna nämnes ej,
hvarför små jordbruk och tomtmark, som bildas genom ägostyckning, uteslutas
från delaktighet i förslagets förmåner. Men förmodligen delar beredningen
det på ett ställe i dess motivering åberopade yttrandet i detta
ämne af en justitieminister, hvilken till stöd för en sådan särskillnad anfört,
att de lotter i en fastighet, som uppkommit genom ägostyckning, äro inbördes
alldeles likställda, under det afsöndrade lägenheter intaga en underordnad
ställning i förhållande till stamfastigheterna. Detta är dock endast en
formell indelningsgrund. I en saklig fråga i all synnerhet af förevarande
beskaffenhet bör, såvidt jag förstår, de sakliga indelningsgrunderna vara
normerande. Det är ändamålet det kommer an på och sedan detta är
konstateradt, synes det, på sätt Riksdagen begärt, böra lika tillgodoses, oafsedt
om fastigheten bildats genom ägostyckning eller jordafsöndring.

Vidare bereder förslaget ej något tillfälle att utan tillstånd af inteckningshafvaren
få den afstyckade marken frigjord från inteckningen
utan denna senare skall fortfarande komma att hvila såsom ett hot öfver
jorden och ytterst försätta dess innehafvare i nödvändigheten att betala
jorden för andra gången vid en exekutiv försäljning. Det är dock klart
att hvad man måste eftersträfva är att från början tillhandahålla jord
gravationsfri eller belastad allenast med gäld, som kan definitivt gå i afräkning
å köpeskillingen.

Lagförslaget om särskild värdering af afsöndrad lägenhet motiveras
bland annat därmed, att förhållandet i allmänhet vore att dylika lägenheters
värde, när de afsöndras, vore ringa jämfördt med det som uppnås
när det egna hemmet blifvit bygdt och lägenheten därefter ordnad. Till
denna värdeförhöjning skulle inteckningshafvaren enligt förslaget ej få
någon rätt. Ett sakförhållande är emellertid också, att mest eftersökta äro
äldre redan bebyggda och delvis redan uppbrukade lägenheter. Det är
de befintliga små hemmansbruken på skogsfastigheter i bolags och andra
enskildes ägo samt torp af alla slag, hvilkas öfvergång till besittningshafvarne
med en själfständigare rätt måste i främsta rummet underlättas. Här kommer

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

enligt förslaget dock inteckningsansvarigheten fortfarande att omfatta äfven
byggnader och odlingar. Men man vet å andra sidan att till jordtorpens
värden i byggnader och odlingar oftast tages ingen eller föga hänsyn vid
inteckningshafvares bedömande af hufvudfastighetens belåningsvärde. Den
aktuellaste realiteten i förevarande afseende skulle således äfven här offras
för formen.

Det har enligt förslaget ansetts, att ett undantag från förmånen af
den föreslagna värderingen borde äga rum, då värderingen verkställts efter
det utmätning skett af stamfastigheten eller lägenheten. I detta fall syntes
en värdering, säger beredningen, icke böra medföra rubbning i inteckningshafvarens
rätt att hålla sig till lägenheten sådan den är. Det kan
häremot anmärkas, att sakligt sedt förslaget tvärtom skulle mest motsvara
det verkliga behofvet, om apparaten af en värdering med däraf föranledda
kostnader ej behöfde för vinnande af den därmed afsedda tryggheten sättas
i gång i alla de fall, då afstyckning af ett jordområde äger rum, utan
endast i de fåtal fall, då faran verkligen föreligger genom ett inledt exekutivt
förfarande.

Man må slutligen erinra sig, att ifrågavarande ändamål på bästa och
mest omfattande sätt befrämjas genom att lämpliga jordområden på förhand
afsättas och eventuellt delvis iordningställas, innan de särskilda lotterna
öfvertagas af de definitiva innehafvarne. Det är icke blott förvärfvaren af
ett område, som är intresserad af att ett område kan ordnas. Utvägar
därtill böra beredas äfven jordägare, äfvensom stat och kommun, de senare
såsom mellankommande parter.

Saken synes ej kunna tillfredsställande ordnas annat än på det sättet
att vid sidan af beredningens förslag kommer till stånd en lagstiftning, som
bereder tillfälle att i erforderliga fall tillgodose behofvet äfven genom ett
expropriationsförfarande. Det behöfves sålunda en utvidgning af expropriationsrätten
i syfte att bland de allmänna behof, för Indika expropriation
får äga rum, äfven lägges det stora sociala behofvet att skaffa jord åt
mindre bemedlade. Denna expropriation förutsätter åter en pröfning och
kontroll från det allmännas sida, därvid äfven får tillses, att inteckningshafvares
rätt ej blifver på något afsevärdt sätt åsidosatt. Lösesumman skulle
då liksom nu är vid expropriation stadgadt i första hand deponeras för
inteckningshafvares räkning vare sig den skall erläggas af det allmänna
eller af ägaren till det jordkomplex, hvarifrån afstyckning sker eller af
förvärfvaren af afstyckadt område eller af viss lott däri. Formerna för en
dylik expropriation böra förenklas i möjligaste mån.

Helst borde förevarande angelägenhet ordnas på en gång i hela dess
vidd med de utgångspunkter, som ofvan framhållits. Då emellertid det

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 13

nu framlagda förslaget i viss mån tillgodoser ett behof, och detta senare
är trängande, är det kanske ej skäl att uppskjuta dess pröfning i afvaktan
på vinnandet af ytterligare önskemål.

På grund häraf hemställes, att Riksdagen, i samband med antagandet
i hufvudsak af förevarande proposition n:o 106, ville tillika anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga lagförslag i syfte:

l:o)'' att äfven lägenheter, uppkomna genom ägostyckning, måtte i
erforderliga fall och såvidt ske kan komma i åtnjutande af enahanda förmåner,
som enligt förslaget skulle beredas jordafsöndringar, och

2:o) att vid sidan af Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag anordnas
ett expropriationsförfarande, hvarigenom i erforderliga fall och såvidt ske
kan ändamålet i sin helhet fullständigare vinnes.»

Herr Kronlund har i sin motion anfört följande.

»Genom lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och
båtsmansstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet
möjliggjordes för köparne af de gamla soldattorpen att kunna,
oafsedt de allmänneligen gällande bestämmelserna, vinna befrielse från
stamhemmanens inteckningar utan den stora svårighet och kostnad, som
nu är förenad med inteckningars relaxering i afsöndrad lägenhet.

Enligt § 1 i nämnda lag skulle för att nämnda befrielse finge äga
rum lägenhetens ägare inför domstol styrka, att lägenheten utgjorde område,
som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget,
samt före den 1 juli 1908 göra ansökning om detta förhållandes antecknande
i lagfartsprotokollet, ''därest lägenheten från stamhemmanet upplåtits
innan lagen trädde i kraft.

Denna förenämnda tidsbegränsning vållar emellertid, att ändamålet
med lagen i betydlig grad förfelas. Ifrågavarande lag af de 18 oktober
1907 hade ej hunnit komma till så vidsträckt kännedom, som
önskligt varit, innan tidsbegränsningen tilländalupit. Denna snäfhet
har medfört att mången gått miste om den fördel, som lagen särskildt
med tanke på de gamle innehafvare af soldattorpen afsett. Mången köpare
af dylika torp i mina hemtrakter hafva under föregående år fastän
för sent hänvändt sig till mig och min vikarie i Skånings m. fl. härads
domsaga med förfrågan om möjligheten att erhålla den i § 1 af ifrågavarande
lag stadgade anteckning. Det synes mig olämpligt att genom
denna snafva tidsbegränsning från en önskvärd och väl behöflig lättnad
utestänga personer, som i allmänhet äro så väl i behof af lagstiftningens
stöd och hjälp.

Herr

Kronlunds

motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Jag vågar därför vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del
ville besluta att den i förenämnda lag den 18 oktober 1907 stadgade tid
intill den 1 juli 1908, inom hvilken de i § 1 i denna lag föreskrifna åtgärder
^ skulle vara fullgjorda, måtte utsträckas till den 1 juli 1911, och
att 1 § i samma lag i öfverensstämmelse därmed ändras.»

Utskottets yttrande.

De nu föreliggande lagförslagen, som närmast äro hämtade ur lagberedningens
förslag till jordabalk, afse två hufvudfrågor, som båda beröra
inteckningsförhållanden, men eljest icke stå i närmare samband med
hvarandra. Den ena rör det i 35 § af gällande inteckningsförordning
omhandlade ämnet om verkan af relaxation af inteckningar, som besvära
flere egendomar. Den andra afser att ordna afsöndrad lägenhets ansvarighet
för inteckning, som meddelats i stamhemmanet, innan afsöndringen
skedde.

35 § inteck- Lagförslaget i den förra delen är föranledt af Riksdagens skrifvelse

mnningm^d ^en aPrJ 1901, däruti Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruledes de med nuvarande lydelsen af 35 §
inteckningsförordningen förenade olägenheter lämpligast kunde undanröjas.

Med anledning af denna skrifvelse utarbetades inom justitiedepartementet
förslag till tillägg till nämnda §, hvilket förslag hade följande lydelse: »Varder

aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i
protokollet intagas samt i fastighetsboken anmärkas, och teckne inskrifningsdomaren
bevis därom å de inteckningshandlingar, hvilka för aftalets
styrkande blifvit vid rätten företedda. Har aftalet blifvit i fastighetsboken
anmärkt, vare det jämväl mot ny rättsägare gällande.»

Sedan förslaget underkastats granskning af högsta domstolen, därvid
det lämnades utan anmärkning, öfverlämnades det jämte frågan om den
öfriga förevarande lagstiftningen till lagberedningen, som oförändradt upptog
detsamma i dess förslag till jordabalk. Vid den därefter följande
granskningen af förslaget inom högsta domstolen hemställde domstolens
fleste ledamöter om sådan ändring däruti, att vid den gemensamma inteckningens
relaxation i en egendom inteckningshafvaren icke skulle kunna
allenast genom aftal med öfriga rättsägare förbehålla sig rätt att för det
belopp, som skulle falla å den egendomen, hålla sig till de andra egen -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

domarna, utan att härför borde fordras, att sådan rått fastställdes genom
uttryckligt beslut af domstolen vid relaxationens meddelande, samt att
dylik fastställelse måtte ske endast under förutsättning att samtycke lämnats
af såväl fastighetsägarne som dem, hvilka hade inteckningar med lika
eller sämre rätt än den, som vore föremål för relaxationen. I enlighet
härmed omarbetades förslaget, därvid bland de rättsägare, hvilkas samtycke
erfordras, jämväl upptogos de, som hade fordran eller rättighet, hvarför
egendomarne eller någon af dem häftade jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

Med den lydelse detta lagförslag enligt den kungl. propositionen utskottet.
erhållit skulle däri kunna inläggas den meningen, att samtycke, som i
förslaget afses, skall erfordras af alla dem, hvilka vid beslutet om dödningen
eller nedsättningen äro ägare af vederbörande fastigheter, samt af
alla, som vid samma tidpunkt kunna äga fordran eller rättighet för hvilken
egendomarna häfta bland annat enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Med
en sådan tolkning af stadgandet blefve det emellertid för domstolarna
förenadt med snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter att afgöra, om förutsättningarna
för det beslut, som skall meddelas, äro för handen. År åter
meningen, att bestämmelsen bör tolkas så, att såsom ägare skola anses de,
som senast erhållit lagfart å fastigheterna, och att med fordran eller rättighet,
för hvilken egendomarna jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta,
endast skall förstås fordran eller rättighet, hvarför egendom kan häfta i
dens hand, som senast å densamma erhållit lagfart, lär detta icke fullt tydligt
framgå af stadgandets affattning. Då i hvarje fall omfattningen af den
rättsverkan, som bör tillerkännas ett af domstol meddeladt beslut af
innehåll, som här afses, icke synes utskottet så viss som önskligt vore,
och då enligt utskottets mening olägenheter, som vidlåda den gällande
lagstiftningen i det förevarande ämnet, undanröjas genom det ofvanberörda
först utarbetade och en gång af högsta domstolen godkända förslaget,
har utskottet ansett detta förslag vara att föredraga framför det
nu närmast föreliggande. Hvad inom högsta domstolen emot förslaget
anförts synes utskottet icke ägnadt att rubba denna uppfattning.

Skulle denna utskottets mening vinna beaktande, följer häraf, att
den genom propositionen föreslagna ändringen i 1 och 2 §§ af lagen angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
från inteckningar i stamhemmanet icke blir erforderlig.

öfriga delar af de i den förevarande propositionen innefattade lag- Lagförslaförslagen,
afse att ordna frågan om afsöndrad lägenhets ansvarighet^” 1 öfri9t■

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

för inteckning, som meddelats, innan afsöndringen skedde. Dessa förslag
innebära, dels att för dylik inteckning lägenheten skall ansvara endast
subsidiärt, så att i första hand det intecknade beloppet uttages ur stamhemmanet
och allenast bristen ur lägenheten, dels att lägenhetens ansvarighet
skall kunna ytterligare begränsas genom en i viss ordning verkställd värdering
af lägenheten, dels slutligen att för dödning af sådan inteckning,
såvidt den besvärar lägenheten, beredes den lättnad, att inteckningshandlingen
kan för ändamålet uppvisas vid annan rätt än den, hvarunder fastigheten
lyder.

Riksdagens Initiativet till dessa förslag har äfven tagits af Riksdagen, som i

den $ nietj skrifvelse den 8 maj 1900 anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga under
1900. öfvervägande, i hvad mån, utan skada för fastighetskrediten, ägare af frånstyckad
heinmansdel eller afsöndrad lägenhet kunde beredas lättnad att frigöra
sin fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade denna och
den fastighet, från hvilken afstyckningen eller afsöndringen skett. Till
stöd för denna framställning erinrades i skrifvelsen, att''ägare af frånstyckad
eller afsöndrad jordlott kunde, i följd af det sammanhang i fråga
om inteckningar, hvilket enligt gällande lag förefunnes emellan jordlotten
och den fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen skeft, komma
att utan ersättning förlora sin välfångna egendom, och att den enda utväg,
som för närvarande kunde stå jordlottens ägare till buds att trygga sig
mot sådan förlust, oftast vore med afsevärda eller till och med oöfverstigliga
svårigheter förenad, då för jordlottens frigörande från inteckningar
förutsattes samtycke af alla inteckningshafvare. Vid sådant förhållande
måste det enligt Riksdagens mening anses själffallet, att bibehållandet
af gällande lagstiftning vore skadligt ur tvenne skilda synpunkter. Antingen
måste det nämligen inträffa, att i den mån uppfattningen skärptes
■ af risken att köpa en jordlott utan att den frigjordes från stamfastighetens
inteckningar denna lagstiftning befunnes afskräcka från aftal om
dylika förvärf och därigenom lägga hinder i vägen för sträfvandet att bilda
egna hem, eller ock komme, om inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande
i stor utsträckning ägde rum, de förut antydda olägenheterna för
de smärre jordlotternas ägare att allt oftare framträda. Ganska mycket
skulle vara vunnet därigenom, att formerna för dödning af inteckningar
i lägenheter förenklades. Ifrågasättas kunde äfven, om man ej
borde bereda lägenhetsägare möjlighet att få inteckning dödad, fastän
inteckningshafvare motsatte sig dylik åtgärd. Dessas rätt syntes kunna
anses tillbörligen tillgodosedd därigenom, att dem bereddes ersättning
för den minskning i- inteckningssäkerheten, som blefve en följd af lägen -

Paqutukottets Utlåtande N:o 72.

hetens frånskiljande. Uppställdes alltså såsom villkor för rätten att
utan inteckningshafvares medgifvande få inteckning i lägenhet dödad den
fordran, att lägenhetsägaren till inteckningshafvaren erlade eller för hans
räkning deponerade den summa, som motsvarade hvad af inteckningen belöpte
på lägenheten, borde från inteckningshafvarens sida ej kunna mot
dödningen göras några befogade erinringar. För fastställande af det belopp,
som sålunda skulle af lägenhetsägaren gäldas, kunde tänkas olika
former. Sålunda skulle fastställandet kunna ske med användande af det
förfarande, som föreskrefves i kung!, förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lågenhets afstående för allmänt behof, eller ock, därest
berörda'' förfarande ansåges alltför tungt och dyrbart, åstadkommas på det
sätt, att gode män anställde värdering å marken samt ärendet därefter
öfverlämnades till pröfning af vederbörande domstol.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse utarbetades inom Departejustitiedepartementet
ett förslag till ändring af 37 § inteckningsförord- yUrandT
ningen, hvilket förslag jämte bland annat högsta domstolens yttrande dill-öfver Riksöfver
sedermera öfverlämnades till lagberedningen för beaktande vid dess skrivelse.
utarbetande af ny jordabalk. Vid remitterande af det inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till högsta domstolen gjorde departementschefen
åtskilliga för den förevarande lagstiftningen grundläggande erinringar.
Departementschefen anförde bland annat:

»I hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Riksdagen uttalade
uppfattning finner jag det vara ur olika synpunkter angeläget, att åt innehafvare
af jordlott beredes större trygghet emot de vådor, som tillvaron
af inteckningar, gemensamma för jordlotten och den fastighet, hvartill den
hört, ovedersägligen kan medföra. Det torde emellertid ligga i öppen dag,
att icke några särskilda bestämmelser i sådant syfte kunna meddelas i
fråga om hemmansdelar, som uppkommit genom ägostyckning. De lotter,
i hvilka en fastighet genom sådan förrättning delas, äro nämligen inbördes
alldeles likställda, "hvadan om sådana lotter måste gälla detsamma som
om gemensamt intecknade fastigheter i allmänhet. Annnorlunda är däremot
förhållandet med afsöndrade lägenheter, hvilka i förhållande till stamfastigheterna
intaga en underordnad ställning. . >

Till af hjälpande af dessa »(bestående lagstiftning vidlådande)» missförhållanden
ifrågasätter Riksdagen införandet af rätt för lägenhetsägare att
utan inteckningshafvarens medgifvande få inteckningen dödad mot erläggande
eller deponerande af den på lägenheten belöpande andel däraf, hvilken
andels storlek borde utrönas genom värdering enligt vissa föreskrifter.

Bill. till Rihd. Prof. 1909. 7 Sami. 70 Raft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Lagbered ningen.

En förpliktelse för inteckningshafvaren att före förfallotiden mottaga
betalning för en del af fordringen och att för återstoden nöjas med
en del af panten skulle emellertid — jämväl under förutsättning att värderingen
ordnades på det mest betryggande sätt — innebära en afsevärd
minskning i hans rätt och i följd däraf lätteligen medföra betänkliga rubbningar
i fastighetskrediten. Äfven bortsedt härifrån kan den ifrågasatta
utvägen näppeligen förordas. Om lägenhetsägaren redan erlagt köpeskillingen,
skulle han nämligen, för lågenhetens frigörande från inteckningar,
nödgas ännu en gång utgifva dennas värde, och just i de fall, då sådant
frigörande är för honom viktigast, skulle den rätt, han kunde äga att af
stamfastighetens ägare kräfva ersättning, ofta icke vara mycket värd. I
alla händelser kunna de fördelar, som skulle beredas lägenhetsägaren, icke
anses uppbära de nyss antydda olägenheterna för inteckningshafvaren och
för det allmänna. För öfrigt skulle det ifrågasatta förfarandet uppenbarligen
vara förenadt med omgång och kostnader, som väsentligen förrino-ade
dess användbarhet.

Inskränker man sig, såsom ofvan framhållits vara nödvändigt, med
afseende å. den önskade lagstiftningsåtgärden till afsöndrade lägenheter,
synes en tillfredsställande lösning af frågan ligga nära till hands. Med
hänsyn till afsöndrad lägenhets osjälfständiga ställning, äfvensomjtill det
förut berörda förhållandet, att åtminstone vid det stora flertaletÄfsöndringar
endast sällan göres afdrag för någon del åt de å stamfastigheten
hvilande inteckningarna, lärer det nämligen kunna anses som en sakenliooch
riktig anordning, att lägenheten förklaras allenast subsidiärt häfta för
någon del af inteckningarna, hvilka alltså skola till fulla beloppet i första
hand utgå ur stamfastigheten.»

Lagberedningen har icke funnit skäl till någon afvikelse från de af
departementschefen sålunda framhållna hufvudgrundsatser. »Såsom ett
komplement till stadgandet om afsöndrad lägenhets subsidiära ansvarighet
för den odelade fastighetens inteckningar» har emellertid berednin o-en — i
enlighet med inom högsta domstolen väckt förslag — upptagit bestämmelse
om rätt för lägenhetsägare att genom uppskattning af en lägenhets
värde inskränka äfven den subsidiära ansvarigheten till ett mot detta värde
svarande maximibelopp. Angående verkställandet af sådan uppskattning
har af beredningen uppgjorts ett särskildt lagförslag, i fråga hvarom beredningen
anför, att den ansett det för ordnandet af en afsöndrad lägenhets
ansvarighet för inteckningar i den ostyckade fastigheten kunna utan
rubbande af fastighetskrediten stadgas, att lägenhetens ansvar skulle
vara endast subsidiärt, men att tillika en begränsning äfven af denna

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 19

subsidiära ansvarighet ansetts kunna och böra stadgas. Att lägenheten
för eu dylik inteckning skall, framhåller beredningen, ansvara med hela
sitt värde vid den tid, då afsöndringen sker, är eu grundsats, som
icke utan obehörigt ingrepp i inteckningshafvarens rätt kan uppgifvas.
Men att den skall ansvara också med den förhöjning i värdet, lägenhetsägarens
åtgöranden gifvit den, är en rättskonsekvens, hvilken är endast formell
och hvars uteslutande därför också måste anses fullt berättigadt.
Förhållandet är ju i allmänhet att dylika lägenheters värde när de afsöndras
är ringa jämförd med det, som uppnås när det egna hemmet blifvit
byggdt och lägenheten därefter ordnad. Att skydda denna värdeförhöjning
genom att begränsa ansvarigheten till det ursprungliga värdet är
därför eu anordning, som för lägenhetsägarens trygghet är af stor betydelse,
på samma gång den icke innebär någon obillighet mot inteckningshafvaren.
Förutsättning för en dylik anordning är emellertid att fastställandet
, af det värde, hvartill ansvarigheten skall inskränkas, sker på ett
fullt tillförlitligt sätt. Att bereda erforderlig garanti härför är syltet med
lagförslaget om värdering.

Med afseende å den förevarande delen af den ifrågasatta lagstiftningens
tillämplighet å äldre rättsförhållanden anför lagberedningen följande:

»Förslagets» (till lag om inskrifning af rätt till fast egendom, 3 kap.
43 §) bestämmelser »angående ansvarighetens fördelning mellan stamfastighet
och eu därifrån afsöndrad lägenhet för en i den ostyckade fastigheten
meddelad inteckning innebära en så väsentlig afvikelse från nu gällande
rätt, att en allmän tillämpning af desamma å äldre rättsförhållanden icke
kunnat ifrågasättas. Att emellertid helt och hållet ställa dessa utanför
den afsedda regleringen skulle undanskjuta dennas verkan till en aflägsen
framtid och påkallas icke af något verkligt skäl. Har afsöndringen skett
före lagens trädande i kraft, bör visserligen ansvarigheten bedömas efter
äldre rätt af hänsyn ej mindre till ägaren af stamfastigheten än till innehafvare
af senare inteckningar i denna. Men där afsöndringen sker efter
det nya lagen trädt i kraft, bör denna komma till användning äfven om de
i stamfastigheten meddelade inteckningarna härleda sig från tiden före ikraftträdandet.
Något verkligt ingrepp i dessa inteckningshafvares rätt sker därigenom
icke. Då af stadgandets affattning framgår, att det allenast hänför
sig till afsöndringar, som tillkomma efter det nya lagen trädt i kraft, har
något förbehåll i sådant hänseende här icke erfordrats.»

Vidkommande den nu omförmälda delen af den ifrågavarande lagstiftningen,
är det uppenbart, att vid fråga om en lagstiftning med dennas
syfte olika metoder kunna väljas. Utgår man från att utan rubbning af

Utskottet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

de principer, hvarå den i vårt land gällande lagstiftningen angående flera
fastigheters ansvarighet för gemensam inteckning hvilar, söka skapa enklare
regler i omnämnda afseende, synes utskottet den lösning frågan härom
erhållit i det föreliggande förslaget vara i det hela tillfredsställande.
Genom den subsidiära ansvarighet för den i stamfastigheten meddelade
inteckningen, hvari afsöndringen enligt förslaget inträder, befrias dennas
ägare från den skyldighet gällande lagstiftning ålägger honom att — oaktadt
vid köpesummans bestämmande för afsöndringen hänsyn kanske icke
tagits till inteckningen — i första hand svara för den å afsöndringen belöpande
del af gälden. Samtidigt härmed öppnas en under andra förhållanden
icke förefintlig utsikt för afsöndringens ägare att utverka inteckninghafvarens
medgifvande till inteckningens dödande i lägenheten, då ju
detta icke utöfvar något inflytande på inteckningshafvarens rätt att uttaga
hela fordringen ur stamfastigheten och alltså ej heller den ofvan omtalade
procedur, som eljest erfordras för rätt därtill, här behöfver ifrågakomma.
Enär å andra sidan inteckningshafvaren, i den mån stamfastigheten icke
lämnar tillgång till fordringens gäldande, äger hålla sig äfven till det
frånskilda området, förminskas icke genom den föreslagna anordningen den
säkerhet denne förut ägt och hvilken han kanske icke kan undvara.

Då utskottet alltså anser, att det föreliggande förslaget i ifrågavarande
del ur den synpunkt, som kommit till uttryck i 1900 års omförmälda
riksdagsskrifvelse, erbjuder beaktansvärda fördelar framför nu gällande
hithörande rättsregler, har utskottet ansett sig böra principiellt förorda
detsamma. Visserligen skulle det kunna anses hafva varit till fördel,
om i öfverensstämmelse med den uppfattning, som legat till grund för
nyssnämnda skrifvelse, utväg kunnat beredas att i än större utsträckning,
och oberoende af hur styckning af en fastighet formellt utföres
erhålla möjlighet för undanröjande af de hinder gällande inteckningslagstiftning
erbjuder för bildande af småbruk och egna hem. Utan
en fullständig omläggning af denna lagstiftnings allmänna principer, hvilket
af lagberedningen icke ansetts böra ifrågasättas, synes emellertid utskottet
detta icke möjligt eller lämpligt. Hvarje lagstiftning på detta område
måste i allt fall taga behörig hänsyn till såväl inteckningshafvares
rätt som till de faror ur fastighetskreditens synpunkt, hvilka en rubbning
häraf kan medföra. På denna grund har äfven utskottet ansett det riktigt,
att den ifrågavarande lagstiftningen ej gifvits tillämpning å redan
skedda afsöndringar.

Af hvad utskottet nu anfört lärer följa, att utskottet icke kan
tillstyrka det i herr Lindhagens omförmälda motion under 1) framställda
yrkande, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

framläggande af förslag, att äfven lägenheter, uppkomna genom ägostyckning,
måtte i erforderliga fall och såvidt ske kan komma i åtnjutande åt
enahanda förmåner, som enligt förslaget skulle beredas jordafsöndringar.
I)a utskottet icke heller kan föreställa sig, att ändamålet med eu sådan
lagstiftning som den, hvarom här är fråga, fullständigare skulle nås genom
ett sådant expropriationsförfarande, som under 2) i sistnämnda motion
påyrkas, utan fastmer synes kunna befaras, att eu expropriationsrätt i ano-ifvet
syfte skulle — något som ofvan äfven anmärkts — medföra skadliga
verkningar å inteckningshafvares rätt och ett obehörigt försvagande
af enskildes'' bestående rättigheter, har utskottet icke heller kunnat förorda
denna del af motionärens förslag.

Såsom ofvan blifvit framhållet, har genom det i den kungl. propositionen
innefattade förslaget till lag om särskild värdering af afsöndrad
lägenhet och den möjlighet till begränsning i lägenhetsägares ansvar för
sådan inteckning, hvarom här är fråga, som därmed beredts, afsetts att
ytterligare understödja de sträfvanden, den ifrågavarande lagstiftningen
skulle tillgodose. Utskottet finner den tanke, som häruti kommit till uttryck,
synnerligen beaktansvärd, likasom utskottet äfven ansett sig kunna i
det hela godkänna de principer, som i detta lagförslag vunnit uttryck.
Redan lagberedningen framhåller emellertid, att det för vinnande af det
med denna lagstiftning afsedda syfte vore af synnerlig vikt, att kostnaden
för värderingsförrättningen icke stege till belopp, som kunde afhålla från
det föreslagna värderingsinstitutets anlitande. I öfverensstämmelse med
hvad sålunda anmärkts finner utskottet, att förslagets bestämmelser i nämnda
afseende icke äro tillfredsställande. Det synes utskottet tydligt, att ändamålet
med den föreslagna lagen väsentligen skulle förfelas utan en ändring
af värderingsfarandet till större billighet för den, som vill däraf begagna
sig. Den förändring i landtmätares arfvodesförmåner, som blir en
följd af den af innevarande Riksdag beslutade lönereglering för landtmäteristaten,
föranleder ej ett uppgifvande af denna utskottets uppfattning.
Utan att med de medel, som stå utskottet till buds, nu kunna i detalj
angifva, hur för vinnande af antydda ändamål den ifrågavarande v åi (teringen
lämpligast bör anordnas, vill det dock synas utskottet, som om vid
valet mellan den anordning, förslaget innehåller, och t. ex. den inom högsta
domstolen ifrågaställda, hvarigenom denna förrättning skulle uppdragas åt
utmätningsmannen jämte två ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män
vid skiftesförrättningar, den senare anordningen skulle ur kostnadssynpunkt
vara att föredraga. Ytterligare utredning lärer emellertid böra ske
för vinnande af ett förfaringssätt härutinnan, hvilket, samtidigt som det

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

betryggande garanterar inteckningshafvares rätt, behörigen tilldodoser
de anspråk, som därå måste ställas på billighet och enkelhet.

På grund af hvad utskottet nu anfört och då ett uppskof med antagande
åt nu afsedda lagförslag icke behöfver hindra, att lagförslagen i
öfrigt bringas till giltighet, har utskottet ansett sig höra afstyrka Intagande
af förslaget till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet i
dess föreliggande skick, och har utskottet vidtagit däraf påkallade ändringar
i förslagen till ändrad lydelse af 37 § inteckningsförordnincjen och 104
§ utsökningslagen.

Vid anförda förhållande finner sig utskottet icke höra ingå på en
närmare granskning af den i herr Forsbergs omförmälda motion gjorda
framställning, för så vidt den rör förslaget till lag om särskild värdering
af afsöndrad lägenhet. Beträffande framställningen, i hvad den afser, att
i fråga om de värderingar, som omförmälas i 33 § inteckningsförordningen,
måtte bestämmas, att till värderingsgrund bör tagas lägenhetens beskaffenhet
vid tiden för den sista gemensamma inteckningens fastställande,
såvidt denna beskaffenhet kan med tillfredsställande säkerhet utrönas,
skulle en ändring härutinnan innebära en ändring af fastigheters i allmänhet
inbördes ansvar för gemensamma inteckningar. Den kan därför
icke af utskottet förordas.

Utskottet har slutligen att yttra sig angående herr Kronlunds ofvan
omförmälda motion.

Enligt hvad utskottet inhämtat har statsrådet och chefen- för justitiedepartementet
i skrivelser den 15 december 1908 anmodat Konungens
befallningshafvande i samtliga län att, efter vederbörande domhafvandes
hörande, inkomma med yttranden dels rörande den utsträckning, hvari
lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båstmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet vunnit
tillämpning inom länet, och dels om och i hvad mån inom länet behof
yppats att stadga ny tid för ansökning, jämlikt 1 § i nämnda lag, af
ägare till lägenhet, som upplåtits före lagens ikraftträdande.

Beträffande frågan i hvilken omfattning förevarande lag tillämpats
inom de olika länen framgår af de till justitiedepartementet inkomna svaren
å berörda skrivelser, att något ärende af denna beskaffenhet icke förekommit
i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Västernorrlands och Jämtlands
län, men att inom de öfriga länen lagen kommit till användning
i sammanlagdt omkring 1,500 olika fall.

Med afseende å det ifrågasatta behofvet, att ny tid stadgades för
ansökning jämlikt 1 § i lagen, hafva Konungens befallningshafvande i samt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

liga sist afsedda lfin, med undantag af Blekinge, Gäfieborgs och Göteborgs
och Bohus lan, samt därjämte Konungens befallningshafvande i Kristianstads
och Västernorrlands län förklarat, att behof af ny tid för sådan ansökning
förelåge. 1 samma riktning hafva omkring sextio domhafvande direkt
uttalat sig. öfriga domhafvande hafva antingen icke yttrat sig om behofvet
af ny tid eller ock ansett, att dylikt behof ej förefunnes.

Af Konungens befallningshafvande i tio särskilda län har äfven berörts
frågan, i hvad mån tiden för ingifvande af ansökning utaf förevarande
beskaffenhet borde utsträckas, därest medgifvande därtill gåfves,
och har i allmänhet i sådant afseende föreslagits, att dylik möjlighet borde
stå öppen under ytterligare minst ett år.

Af hvad sålunda förekommit synes ådagalagdt, att den af motionären
föreslagna lagändringen bör vidtagas.

På grund af hvad härofvan anförts, får utskottet hemställa,

1) att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande proposition,
måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj-.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckninghandlingen; då
skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms
värde beräknas efter den uppskattning därå till allmän bevillning, som
var gällande året näst före den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan
uppskattning för det året ej finnes, den som efter nämnda tid först skedde;
finnes, när en eller flera af egendomarna skola utmätningsvis säljas, för
någon af dem ej sådan uppskattning, skall fördelningen af ansvaret be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

stämmas efter de värden, som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen
åsättas egendomarna.

35 §.

Har den, som fått gemensam
inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon af dem helt
och hållet eller till viss del dödas
eller ock förfalla eller nedsättas,
vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp,
som skulle falla å den egendom,
efter ty i 82 och 34 §§ sägs,
hålla sig till de andra egendomarna,
där ej i beslutet angående dödningen
eller nedsättningen rätt därtill blifvit
honom förbehållen. Ej må sådant
förbehåll göras, med mindre samtycke
därtill lämnats såväl af ägarne
af dessa egendomar som af dem,
hvilka hafva inteckning i egendomarne
gällande med lika eller
sämre rätt än den, om hvars dödning
eller nedsättning är fråga, eller
ock fordran eller rättighet, hvarför
egendomarne jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken må häfta.

35 §.

Varder aftal, hvarom nu är sagdt,
vid rätten styrkt, skall det i inteckning
sprotokollet anmärkas, och teckne
rätten bevis därom å de inteckningshandlingar,
hvilka för aftalets styrkande
blifvit vid rätten företedda.
Har aftalet blifvit i inteckning sprotokollet
anmärkt, vare det jämväl mot
ny rättägande gällande.

37 §. 37 §.

2 mom. Skedde styckningen ge- 2 mom. Skedde styckningen
nom jordafsöndring, svare stamfastig- genom jordafsöndring, svare stamheten
för hela intecknade beloppet fastigheten för hela intecknade be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

och lägenheten allenast för hvad
däraf icke kan utgå ur köpeskillingen
för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren
äger att på en gång
söka betalning ur stamfastigheten och
lägenheten. Äro från stamfastigheten
derå lägenheter afsöndrade,
gånge lägenhet, hvarå lagfart senare
är sökt, i betalning före den, hvarå
lagfart sökts tidigare; har å samma
dag lagfart sökts å flera lägenheter,
eller är fråga om lägenheter, hvarå
lagfart ej blifvit sökt, gånge den,
som senare öfverlåtits, förr i betalning;
äro lägenheterna öfverlåtna
samma dag, vare ansvaret dem emellan
fördeladt efter de grunder, som
i 32—34 §§ äro stadgade.

Varder någon af egendomarne
särskild t utmätt för annans fordran
eller afträdd till konkurs, äge jnnehafvaren
af den gemensamma inteckningen
rätt att, i den ordning som
i 36 § sägs, erhålla utmätning jämväl
af lägenhet, som för inteckningen
ansvarar först efter den egendom,
som blifvit särskildt utmätt eller
afträdd till konkurs.

Hav å lägenheten värde blifvit
satt medelst värdering i den ordning
särskildt är stadgadt, då må ej, där
intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen
för stamfastigheten till
fullo utgå, till bristens gäldande ur
lägenheten uttagas mer än som motsvarar
det satta värdet; dock att
värde, som sålunda blifvit satt, ej
må tillämpas, där utmätning af

loppet och lägenheten allenast för
hvad däraf icke kan utgå ur köpeskillingen
för stamfastigheten; dock
att inteckningshafvaren äger att på
en gång söka betalning ur stamfastigheten
och lägenheten. Aro
från stamfastigheten flera lägenheter
afsöndrade, gånge lägenhet, hvarå
lagfart senare är sökt, i betalning
före den, hvarå lagfart sökts tidigare;
har å samma dag lagfart sökts å flera
lägenheter, eller är fråga om lägenheter,
hvarå lagfart ej blifvit sökt,
gånge den, som senare öfverlåtits,
förr i betalning; äro lägenheterna
öfverlåtna samma dag, vare ansvaret
dem emellan fördeladt efter de grunder,
som i 32—34 §§ äro stadgade.

Varder någon af egendomarne
särskildt utmätt för annans fordran
eller afträdd till konkurs, äge innehafvaren
af den gemensamma inteckningen
rätt att, i den ordning
som i 36 § sägs, erhålla utmätning
jämväl af lägenhet, som för inteckningen
ansvarar först efter den egendom,
som blifvit särskildt utmätt
eller afträdd till konkurs.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 70 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stamfastigheten eller lägenheten skett
förr än värdet sattes.

Askas, att lägenheten skall tilllika
med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må ej, där ett mot
värdet svarande belopp hos vederbörande
exekutor nedsättes, lägenheten
utmätas eller förordnande om
dess försäljning meddelas.

3 mom. Vill någon låta inteckning, för hvilken stamfastighet och
lägenhet ansvara på sätt i 2 mom. sägs, dödas, så vidt inteckningen besvärar
lägenheten, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt
än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt
inteckningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angifva
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyats, nedsatts eller
annorledes förändrats, om det skett; teckne ock bevis å handlingen
om uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet
ingifvas till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gildt,
som hade inteckningshandlingen dit ingifvits.

4 mom. Huru i visst fall afsöndradt område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, därom är särskildt stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910 och tillämpas
jämväl i fråga om inteckning, som tillkommit före nämnda dag, men icke
beträffande afsöndring, som därförinnan skett.

Lag utskottets Utlåtande N:o 72.

(Klingl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 79 och 104 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och gälle om egendomens värdering hvad förut om värdering af
lös egendom är sagd!. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut,
nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån, som skall
af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång; varda de hvar
för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

104 §.

Skola flera fasta egendomar,
som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas; varde, så framt
någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild ägares
hand, hvarje egendom för sig
till försäljning utropad. Gå ej vid
denna försäljning egendomarne så
högt, att fordran, för hvilken de äro
gemensamt intecknade, fullt kan
gäldas; då skola, där ej innehafva -

104 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

ren af denna fordran samtycker, att
vid de skedda utropen må förblifva,
eller hvad för honom ur köpeskillingarna
brister genast erlägges, alla
egendomarne gemensamt utropas till
försäljning. Äro två eller flera bland
egendomarne i samma ägares hand,
skall ock, där han det äskar, gemensamt
utrop äga rum af de egendomar,
som honom tillhöra. Ej skola
dock fastigheter, i särskilda län eller
städer, eller fastighet å landet och
sådan i stad gå i en försäljning, där
ej fastigheterna tillhopa utgöra en
egendom, eller alla rättägande det
medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits
vid de särskilda utropen; stånde vid
första utropen fast: gå de högre;
galle sista försäljningen, och varde
öfverskottet på de gemensamt utropade
egendomarne fördeladt efter
de uppskattningsvärden, hvarefter
allmän bevillning utgick för nästföregående
år. Har någon af egendomarne
blifvit styckad, och finnes
ej sådant uppskattningsvärde för
hvarje del; då skall den på egendomen
belöpande andel i öfverskottet
mellan delarne skiftas efter den för
hvarje del påbjudna köpeskilling.

Har från egendom, däri inteckning
beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning
allenast på sätt i 2 mom.
af 37 § i förordningen angående in -

(Utskottets förslag.)

ren af denna fordran samtycker, att
vid de skedda utropen må förblifva,
eller hvad för honom ur köpeskillingarna
brister genast erlägges, alla
egendomarne gemensamt utropas till
försäljning. Äro två eller flera bland
egendomarne i samme ägares hand,
skall ock, där han det äskar, gemensamt
utrop äga rum af de egendomar,
som honom tillhöra. Ej skola
dock fastigheter i särskilda län eller
städer, eller fastighet å landet och
sådan i stad gå i en försäljning, där
ej fastigheterna tillhopa utgöra en
egendom, eller alla rättägande det
medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits
vid de särskilda utropen; stånde vid
första utropen fast: gå de högre;
galle sista försäljningen, och värde
öfverskottet på de gemensamt utropade
egendomarne fördeladt efter
de uppskattningsvärden, hvarefter
allmän bevillning utgick för nästföregående
år. Har någon af egendomarne
blifvit styckad, och finnes
ej sådant uppskattningsvärde för
hvarje del; då skall den på egendomen
belöpande andel i öfverskottet
mellan delarne skiftas efter den för
hvarje del bjudna köpeskilling.

Har från egendom, däri inteckning
beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning
allenast på sätt i 2 mom. af
37 § i förordningen angående in -

Lagutskottets Utlåtande N:o U2.

(Kungl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

teckning i fast egendom sägs, må
inteckningen ej föranleda försäljning
af den afsöndrade lägenheten, utan
så är att vid utropet af stamfastigheten
den därför bjudna köpeskillningen
funnits icke förslå till
fulla gäldandet af inteckningshafvarens
fordran och icke lägenhetens
ägare genast erlägger hvad däri
brister eller, där lägenhetens ansvar
är begränsadt till visst belopp, som
understiger bristen, hvad sålunda må
ur lägenheten uttagas.

Då beräknas skall, huruvida de
först bjudna köpeskillingarna förslå
till gäldande af den gemensamma
inteckningen, skall, med tillämpning
af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade
grunder, hvarje fordran, som på frågan
inverkar, upptagas till det belopp,
hvartill den beräknas uppgå
den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde
för köpeskillingens fördelning
skall äga rum.

teckning i fast egendom sågs, må
inteckningen ej föranleda försäljning
af den afsöndrade lägenheten, utan
så är att vid utropet af stamfastigheten
den därför bjudna köpeskillingen
funnits icke förslå till
fulla gäldandet af inteckningshafvarens
fordran och icke lägenhetens
ägare genast erlägger hvad däri

Ö Ö Oo

brister.

Då beräknas skall, huruvida de
först bjudna köpeskillingarna förslå
till gäldande af den gemensamma
inteckningen, skall, med tillämpning
af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade
grunder, hvarje fordran, som på frågan
inverkar, upptagas till det belopp,
hvartill den beräknas uppgå
den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde
för köpeskillingens fördelning
skall äga rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

2) att propositionen, i hvad den rör lag om ändrad
lydelse af lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

3) att Riksdagen, med afslag å ifrågavarande proposition,
i hvad den rör lag om särskild värdering af afsöndrad
lägenhet, måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t snarast möjligt täcktes låta
utreda, huruvida, hufvudsakligen i det syfte, som med
lagförslaget afses, en värdering kan anordnas, som
utan att inteckningshafvares säkerhet därigenom äfventyras,
bättre än i förslaget sker, tillgodoser de anspråk,
hvilka måste uppställas i afseende å värderingsförfarandets
billighet och enkelhet, samt för Riksdagen framlägga
det förslag som däraf kan föranledas;

4) att herr Forsbergs omförmälda motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

5) att det i herr Lindhagens förutnämnda motion
under punkt 1 framställda yrkande icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

6) att det i herr Lindhagens motion under punkt
2 framställda yrkande icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; samt

7) att Riksdagen, i anledning af herr K ronlunds
ofvan omförmälda motion, måtte för sin del antaga
följ ande

Lag

om ändring af 1 § i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och
båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar

i stamhemmanet.

Härigenom förordnas, att den i 1 § af lagen den 18 oktober 1907
angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet stadgade tid, den 1 juli 1908,
inom hvilken ägare af i lagen afsedda lägenheter i vissa fall skola hafva

Lagutskottets Utlåtande N:o U2. 31

gjort ansökning, hvarom i samma § förmärs, utsträckes till deri 1
juli 1911.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Stockholm den 14 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 4):

Herr Wulén, med hvilken herrar Zetterstrand, Pettersson från Södertälje,
grefve Hamilton och Ersson instämt, har anfört följande;

»Uti sitt af utskottet citerade yttrande i förevarande ämne har lagberedningen
framhållit, att en afsöndrad lägenhet visserligen måste ansvara
för inteckningar i stamhemmanet med hela sitt värde vid den tid, då afsöndringen
sker, men att det däremot måste anses fullt berättigadt, att den
är fri från dylik ansvarighet med den förhöjning i värdet, lägenhetsägarens
åtgöranden gifvit den. »Att skydda denna värdeförhöjning genom
att begränsa ansvarigheten till det ursprungliga värdet är därför», säger
beredningen, »en anordning, som för lägen hetsägarens trygghet är af stor
betydelse, på samma gång den icke innebär någon obillighet mot inteckningshafvaren».

I enlighet med denna grundsats synes den i herr Forsbergs motion
väckta frågan att vid den särskilda värderingen, som må påkallas i ändamål
att få beloppet af lägenhetens ansvarighet för en gemensam inteckning
fixeradt, lägenhetens beskaffenhet på ett något tidigare stadium än
själfva värderingstillfället bör läggas till grund för värderingen förtjänt
af beaktande. Den tidpunkt, som härvid rättvisligen bör komma i fråga,

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

är tiden för lägenhetens afsöndring, hvilken ju fullt konstateras genom
lagfarten å densamma. Visserligen torde svårigheter möta att bestämma
själfva markens beskaffenhet vid sagda tidpunkt; men däremot synes det
vara lätt att konstatera, hvilka byggnader sedan dess å lägenheten blifvit
nyuppförda. Det bör därför vara görligt att från värderingen undantaga
sådana byggnader, som bevisligen tillkommet efter afsöndringen. Därest
ej värderingen verkställes omedelbart efter sagda tidpunkt, lärer genom
dylikt undantag lägenhetsägarens ställning blifva väsentligt förmånligare.
Särskilt för de ofta förekommande fall att lägenhetens största värde ligger
i de af dess ägare uppförda åbyggnaderna kan detta få stor betydelse.0

På grund häraf har jag yrkat, att utskottet måtte hemställa i punkt
4:o af sitt betänkande:

att vid den i punkten 3 omförmälta utredning
äfven måtte undersökas, huruvida och i hvad mån byggnader
å afsöndrad lägenhet, hvilka tillkommit efter afsöndringen,
må från lägenhetens värde undantagas.»

_ Herr Lindhagen, med hvilken herrar Jansson i Edsbäcken och Forsberg
instämt, har anfört:

»I herr Forsbergs motion har yrkats, att vid den särskilda värdering,
hvarom förslag till lag framlagts, borde till värderingsgrund tagas
lägenhetens beskaffenhet vid tiden för den sista gemensamma inteckningens
fastställelse, såvidt denna beskaffenhet kan med tillfredsställande säkerhet
utrönas. Principiellt kan ej något invändas mot en sådan anordning,
hvarigenom ytterligare åtskilligt skulle vinnas för ifrågavarande lagstiftnings
behjärtansvärda ändamål. Tankens förverkligande för många fall
torde med god vilja också ej behöfva stöta på oöfverstigliga hinder.

Jag hemställer alltså:

att Riksdagen med anledning af herr Forsbergs
motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte i samband
med den i utskottets hemställan under punkt 3 begärda
utredningen rörande lagförslaget om särskild värdering
tillika låta undersöka, huruvida och under hvilka
förutsättningar vid värderingen kan, därest lägenhetsinnehafvaren
så önskar, till värderingsgrund tagas lägenhetens
beskaffenhet till jord och byggnader vid en tidi -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 33

(rare tidpunkt, än värderingen äger ruin, och hälst redan
vid tiden för den sista gemensamma inteckningens fastställelse.
»

Beträffande, utskottets hemställan under 5):

Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, grefve Hamilton, Jansson i
Edsbäcken, Pettersson från Södertälje, Ersson och Forsberg hafva ansett, att
utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande del
af herr Lindhagens motion, ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte snarast möjligt taga i öfvervägande, huruvida
och under hvilka förutsättningar äfven lägenheter
uppkomna genom ägostyckning må komma i åtnjutande
af enahanda förmåner, som enligt lagförslaget skulle beredas
jordafsöndringar.

Till stöd härför har herr Lindhagen ytterligare anfört följande:

»I 1900 års riksdagsskrivelse begärdes att ifrågavarande lagstiftnings
förmåner skulle komma eu jordlägenhet till godo ^ vare sig den
utbrutits genom ägostyckning eller jordafsöndring. Behofvet är sakligt
sedt lika i båda fallen. Såsom i motionen erinrats, gifves det fall, då
utbrytningarna ensamt eller lämpligast kunna ske genom ägostyckning.
Det har ock inom uttkottet vitsordats, att på vissa orter i landet är behofvet
af lagstiftningen i fråga vida större för ågostyckade områden än
för jordafsöndringar.

Något allvarligt försök af lagberedningen att finna eu lösning äfven
för lagstiftningens tillämpning på ägostyckningar synes knappast vara
gjordt. Det enda som kan anföras för att lagstiftningen utan äfventyrfighet
kan tillämpas just på jordafsöndring är, att enligt lag ej får afsöndras
mer än en femtedel af fastighetens ägoområde med rätt dock för befallningshafvande
att lämna tillstånd till större afsöndring. Man vinner
samma säkerhet i fråga om ägostyckning genom en föreskrift, att den del
af en ägostyckad fastighet, soin afsetts till bildande af egna hem, skall
liksom jordafsöndringar få inbegripas under lagstiftningen, därest denna
del och tillika verkställda jordafsöndringar sammanlagdt ej öfverstiga en
femtedel af den ursprungliga fastighetens areal. Befallningshafvande kan

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 70 Häft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:r 72.

ju förbehållas pröfningsrätt i detta afseende och äfven här få medgifva
om och i hvad mån förenämnda femtedel får öfverskridas. Detta framkastas
endast såsom ett förslag.»

Beträffande utskottets hemställan under G):

Herrar Lindhagen, grefve Hamilton, Jansson i Edsbäcken, Pettersson
från Södertälje, Ersson och Forsberg hafva ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med anledning af denna del af
herr Lindhagens motion, ville anhålla, att Kungl. Magt
måtte snarast möjligt taga i öfvervägande, huruvida ej
anordningar på lagstiftningens väg kunde vidtagas i
syfte att en lägenhet under vissa förutsättningar kunde
helt frigöras från hufvudfastighetens inteckningar.

Till stöd härför har herr Lindhagen ytterligare anfört följande:

»Det har inom utskottet från flere håll framhållits, att genom det
framlagda förslaget icke åå synnerligen mycket synes vara att vinna i det
af Riksdagen äskade afseendet. Framför allt är detta förhållandet därför
att förslaget ej tillgodoser, hvad man egentligen vill uppnå, nämligen möjhet
att kunna frigöra eu lägenhet från inteckningsansvar. En dylik aflösning
skulle dock kunna ske antingen på sätt redan genom 1907 års
lag blifvit stadgadt rörande knektetorpen eller ock genom ett expropriationsförfarande
på sätt i motionen antydes. En närmare undersökning härom
synes ej på allvar ägt rum, men enligt vår öfvertygelse kan en dylik verklig
lösning af saken i många fall utan men för fastighetskrediten åvägabringas.»

Herr Zetterstrand har reserverat sig mot vissa delar af utskottets
motivering.

Stockholm 1909. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.