Lagutskottets Utlåtande N:o 71 (Utlåtande 1905:LU71 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

iV;o 71.

Ant till Riksd. kansli den 11 maj 1905, kl. 5 e. m.

Utlåtande, med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen,
dels ock två med föranledande af propositionen väckta
motioner.

Genom proposition, n:o 98, af den 31 sistiidne mars, hvilken
blifvit af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kung!. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling
förehaft två särskilda till utskottet öfverlämnade, i anledning
af propositionen inom Andra Kammaren under n:o 291 af herrar L. K.
Broek och A. C. Bökelund samt under n:o 293 af herr E. A. Trana
väckta motioner.

Herrar Broeks och Bökelunds motion är af följande lydelse:

»Genom den af Ivungl. Maj:t i proposition n:o 98 föreslagna
ändrade lydelsen af 19 kap. 22 § strafflagen har ett visst förfarande,
som haft en i förslaget närmare angifven påföljd, belagts med straff.
Brottet hör till de ouppsåtliga, det vill säga gärningsmannen har icke
med sin handling åsyftat den verkan, hvars inträdande utgör förutsättBih.
till Biksd. Prof. 1905. 7 Samt. 60 Haft. (N:o 71.) 1

Lagutskottets Utlåtande N;o 71.

ningen för handlingens straffbarhet. Med nu afsedda förfarande kunna
närmast jämföras de, som äro augifna i 14 kap. 9 och 17 §§ samt 19
kap. 20 och 21 §§ strafflagen. I de två förstnämnda samt sistnämnda
lagrummet angifvas brottens karaktär af att icke vara uppsåtliga genom
uttrycket: »den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller
försummelse, är vållande». Kan nu icke det i 19 kap. 22 § strafflagen,
enligt dess af Kung!. Maj:t föreslagna lydelse, angifna förfarande hänföras
till vållande, hvarom nu sagts, då är det uppenbart fråga om att förändra
de subjektiva grunderna för straffbarhet. Ett dylikt syfte ligger
ej i lagförslaget, såvidt vi kunna finna. Det synes oss därför ur denna
synpunkt riktigast att här använda samma formulering som i de af oss
nyss angifna lagrummen. Visserligen blifver därigenom hvarje vållande,
som haft den påföljd, hvarom i lagförslaget talas, straffbart, men detta
är enligt vår mening fullt riktigt och i öfverensstämmelse med nu
gällande lag; och det står sedermera öppet att vid bestämmandet af
straffet i det särskilda fallet taga hänsyn till, huruvida vållandet varit
mer eller mindre groft. Därigenom undviker man ock faran att möjligen
nödgas med straff belägga en handling, som ej bort bestraffas.
Svårigheterna att afgöra, om vållande föreligger eller ej, synas icke heller
böra blifva större än nu; och vi vilja i detta sammanhang erinra om
Kung], Maj:ts utslag den 8 februari 1901, hvarigenom eu disponent, som
ansågs genom underlåtenhet att uppsätta ett skyddsräckp vid eu ångpumpmaskin
hafva varit medverkande till en arbetares död, förty dömts
jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen att bota.

Enligt det föreslagna stadgandet erfordras vidare, att fara uppstått
för människors lif eller hälsa eller för grof skada å egendom. I
19 kap. 20 § strafflagen, som jämväl afser förhållandena mellan enskilde
och där intet allmänt intresse är i fråga, är eu afsevärd straffökning
stadgad för det fall, att af den straffbara skadegörelsen, som dock kan
vara huru ringa som helst, kommit synnerlig fara för någons lif eller
hälsa, vare sig denna påföljd bort kunna förutses eller icke. Det synes
oss då vara att gå för långt att i förevarande fall, där själfva aftalets
brytande ej är belagdt med straff, låta straffbarheten inträda, så snart
den ringaste fara uppstått. Å andra sidan synes oss, att, under förutsättning,
att faran varit synnerlig, förfarandet ej bör lämnas ostraffadt,
fastän aftalets brytande ej i sig är straffbart, så mycket mindre som
det alltid utöfver farans inträffande erfordras, att man bort kunna inse
den, en fordran, som jämväl ligger i uttrycket: »den, som ouppsåtligen,
genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, är vållande».

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

I sista punkten af den föreslagna paragrafen är en strängare
straffskala bestämd för det fall, att af gärningen kommit skada å person
eller grof skada å egendom. Har någon af gärningen fått död eller
svårare kroppsskada eller mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare
sjukdom, torde i vissa fall stadgandena i 14 kap. 9 och 17 §§ strafflagen
jämväl blifva tillämpliga. I öfrigt svnes det oss ej nödigt att
bestämma en strängare straffskala för det fall, att af gärningen kommit
endast sådan skada, som omnämnes i 14 kap. 12 och 13 §§ strafflagen,
då vållande till skada, som omnämnes i det förra lagrummet, endast
straffas med böter, högst 50 kr., och vållande till ringare eller ingen
skada ej alls bestraffas.

Ehuru tiden för granskningen af Kungl. Maj:ts förslag varit kort,
hafva vi dock sökt uppgöra ett på nu utvecklade grunder byggdt förslag
till lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen.

Yi våga sålunda hemställa, att Riksdagen, med afslag å Kung].
Maj:ts proposition n:o 98, i hvad den rör lydelsen af 19 kap. 22 §
strafflagen, måtte för sin del besluta, att samma lagrum skall erhålla
följande lydelse: »Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet
eller försummelse, är vållande därtill, att synnerlig fara uppstått
för någons lif eller hälsa eller för grof skada å egendom, dömes till
böter. Eick någon af gärningen död eller svår kroppsskada eller kom
af gärningen grof skada å egendom, dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.»

Herr Trana har i sin ofvan berörda motion anfört följande:

»Kungl. Maj:ts nådiga proposition, n:o 98, med förslag till lag om
ändring i 19 kap. strafflagen, lider af den ensidigheten, att förslaget,
afser den, som åtagit sig att, arbeta åt annan, men däremot icke den,
åt hvilken annan åtagit sig att arbeta. Då emellertid rättskänslan
synes mig kräfva, att såväl arbetsgivare som arbetstagare drabbas af
enahanda ansvar för enahanda förseelse, föranlåtes jag härmed hemställa,
att Riksdagen måtte för sin del, med afslag å den kungl. propositionen
om förändrad lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen, besluta,
att nämnda § skall lyda sålunda:

»Har någon, som åtagit sig eller gifvit arbete åt annan, före utgången
af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl inställt
arbetet under sådana förhållanden, att af hans förfarande, antingen ensamt
för sig eller i förening med andras, uppstått fara för människors

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

lif eller hälsa eller för grof skada å annans egendom, varde, där han
bort kunna inse faran, dömd till böter. Kom af gärningen skada å
person eller grof skada å egendom, dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.))

Skulle lagutskottet finna en annan formulering af ifrågavarande
lagrum i min motions syfte vara att föredraga framför den af mig föreslagna,
anhåller jag att utskottet måtte föreslå sådan.»

I denna motions syfte har herr M. J. Täcklind instämt.

Vid föredragning i statsrådet den 26 mars 1904 anförde chefen
för justitiedepartementet angående här förevarande fråga:

»I_ underdånig skrifvelse den 18 juni 1902 hafva Stockholms stadsfullmäktige
omförmält, _ hurusom nämnda år under den tid, då Riksdagens
kamrar köllo sina öfverläggningar om den politiska rösträttens
utsträckning, flere stadssamhällen och bland dem särskildt hufvudstaden
fått bevittna omfattande arbetsnedläggelser, hvilka, syftande att utöfva
tryck på Riksdagens beslut i ämnet, vållat i främsta rummet Stockholms
samhälle stor fara och obehag af mångahanda slag. Stockholms gaselektricitets-
och renhållningsarbetare, spårvagnsbetjänte, droskkuskar’
hyrkuskar m. fl. hade under tre dagar inställt allt arbete, därtill på''ve?
kade af personer, som förstått att väl skydda sig för hvarje ansvar
för det onda, de åstadkommit, Endast den omständighet, att arbetsinställelsen
ej varade längre tid, hade man att tacka för, att dess
följder ej blefvo så betänkliga, som kunnat befaras. ''Men redan dessa
tre dagars tillstånd hade visat, att genom dylikt sjelfsvåldigt förfarande
ett tätt bebyggdt samhälle . vore utsatt för äfventyret, att dess sjuka
ej kunde våidas så som sig borde, om de skulle kunna hafva utsikt
att återställas till hälsan, att gator och allmänna platser ej blefve renh
ål In a på ett sätt, som hänsynen till hygieniska regler fordrade, att ej
heller i enhållningen inom hus kunde vederbörligen hållas vid makt,
något som ur hälsovårdssynpunkt vore synnerligen betänkligt, att det
kunde blifva ytterst svårt att hämma uppkommande vådeld, att den
nödiga rörelsen inom staden väsentligen hämmades, att detsamma kunde
inträffa med tillförseln till och utförseln från staden, att vatten för det
daghga behofvet komme att tryta, att på grund af dessa och andra
följder af arbetsinställelsen invånare löpte faran af att sakna hvad till
lifvets nödtorft hörde, m. m. dvlikt.

''Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Stadsfullmäktige hafva vidare erinrat, att den kommitté, som af
Kungl. Maj:t tillsatts för att taga i öfvervägande bland annat frågan
om införande af sådana särskilda bestämmelser, hvilka kunde finnas
erforderliga till beredande af skydd åt arbetsaftal, i sitt den 19 oktober
1901 afgifna betänkande vid sidan af ett uppgjordt förslag till lag om
vissa arbetsaftal utarbetat ett särskildt förslag till lag angående ändring
af 19 och 25 kap. strafflagen, enligt hvilket arbetsnedläggelse i vissa
fall skulle straffas såsom brott. Stadsfullmäktige, som ansett goda
skäl finnas för det antagande, att dessa strafflagsändringar skulle, om
de upphöjdes till lag, göra åsyftad verkan, i synnerhet om lagändringarna
komme att omfatta äfven de för den allmänna samfärdseln afsedda
handteringar, för hvilkas utförande fordrades särskild koncession, såsom
spårvagns-, åkare-, hyrkusk- och ångslupsrörelserna samt telefonen,
hafva på grund häraf anhållit, att till Riksdagen måtte aflåtas särskild
proposition om antagande i hufvudsak af de förslag till ändringar i
delar af 19 och 25 kap. strafflagen, som innehållas i omförmälda betänkande,
jämte det tillägg i samma förslag, som kunde finnas vara
påkallade af den senast vunna erfarenheten.»

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet af det
af nyssnämnda kommitté upprättade förslag till lag angående ändring
af 19 och 25 kap. strafflagen äfvensom för kommitténs motivering till
detta förslag, anförde han vidare:

»I likhet med kommittén finner jag det vara rättvist, att, om någon
öfvergifver ett arbete, som han åtagit sig, utan laga skäl samt under
sådana förhållanden att han bort kunna inse, att däraf kan uppstå fara
för någons lif eller hälsa eller grof skada å egendom, detta handlingssätt
stämplas såsom brottsligt.

livad angår det af kommittén framställda förslag att betrakta vissa
arbetsaftal, vid hvilka arbetet är afsedt att komma ett allmänt intresse
omedelbart till godo, såsom aftal om offentlig tjäusteanställning och i
enlighet härmed behandla aftalets brytande såsom tjänsteförseelse,
synes mig ej heller häremot något vara att, invända. Denna tankegång
har redan i särskildt fall vunnit tillämpning i gällande strafflag, i det
att, vissa enskilda vattenbyggnaders eller järnvägsanläggningars personal
kan enligt 25 kap. 15 § strafflagen, genom öfvergifvande af densamma
åliggande arbete under de i nämnda lagrum angifna omständigheter,
ådraga sig straff.

Oneklig!: är också, att då enligt den mening, från hvilken kommittén
synes hafva utgått och som vunnit stöd i lagtillämpningen, 25
kap. strafflagen afser ej blott ämbets- och tjänstemän i egentlig mening

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Titan ock s. k. betjänte, anställde i statens tjänst, samt sålunda t. ex.
den lägre personalen vid statens järnvägar genom godtyckligt inställande
af dem åliggande arbete gör sig skyldig till straff, konsekvensen
synes kräfva, att jämväl personalen vid sådana enskilda vattenbyggnader
eller järnvägsanläggningar, om hvilka i 25 kap. 22 § 2 mom. är fråga,
genom liknande handlingssätt ådraga sig kriminellt ansvar. Goda skäl
tordefockså tala för att tillämpa samma åskådning i fråga om personalen
vid kommunala företag, hvilkas verksamhet är af särskildt ingripande
betydelse för allmänheten. Det lärer ej kunna förnekas, att de vådor,
som af Stockholms stadsfullmäktige framhållits såsom beräkueliga följder
af allmän arbetsinställelse vid dylika] företag, äro så påfallande^ att
man ej kan underlåta att söka, i den mån det är möjligt, förekomma
deras inträdande.

Kommitténs förslag i denna del står icke i något närmare samband
med de öfriga lagförslag, som i samma kommittébetänkande framlagts.
Något hinder i detta hänseende finnes alltså icke mot att tillmötesgå
Stockholms stadsfullmäktiges hemställan att göra ifrågavarande
förslag till ändring i strafflagen till föremål för särskild proposition.
Allenast en ringare jämkning i den förslagna 22 § af 19 kap. torde
för sådant fall vara erforderlig. Beträffande det föreslagna nya stadgandet
i 25 kap. hafva stadsfullmäktige såsom jag här ofvan meddelat
ifrågasatt ändringar, som skulle innebära en ytterligare utsträckning
af begreppet tjänsteförbrytelse. Jag anser dock ej rådlig! att härutinnan
gå längre än kommittén enhälligt föreslagit.»

Med hänsyn till hvad departementschefen anfört, syntes honom
den af Stockholms stadsfullmäktige gjorda framställning förtjäna beaktande,
och borde kommitténs förslag till lag om ändring i 19 och
25 kapitlen strafflagen med den jämkning, som af det ofvan anförda
syntes erforderlig, tillstyrkas.

Det sålunda jämkade förslaget remitterades till högsta domstolen
och blef med anledning af vissa där framställda anmärkningar emot
detsamma föremål för omarbetning, hvarigenom det erhöll det i propositionen
gifna innehåll.

Såsom framgår, af det sätt, hvarpå här föreliggande proposition tillkommit,
synes, att den närmast leder sitt upphof från de utvecklingsformer,
det moderna ekonomiska lifvet i striden mellan kapital och

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 7

arbete i våra dagar antagit. Där denna strid i större omfattning nfföres,
är vapnet å arbetarnes sida strejken, å arbetsgifvarnes lockout/en.
För den moderna sociala uppfattningen framstå dessa stridsmedel ingalunda
såsom något förkastligt; såsom medel betraktade rättfärdigas de
i allmänhet af de intressen, till hvilkas skydd de användas. De få
dock ej ske på bekostnad af aftalets helgd, och om de begagnas på
ett sätt, som för den enskildes integritet och egendom är kränkande,
synes det utskottet, att statsmakten är befogad att med sin straffande
verksamhet inskrida. Och härvid torde detsamma böra gälla, där ett
blott enstaka aftalsbrott föreligger.

Det har invändts, att det skulle möta afsevärda betänkligheter
att införa en lagstiftning, som med straffskydd värnade det privaträttsliga
arbetsamhet., låt vara endast vid särskilda undantagsfall, då icke samtidigt
infördes eller redan förefunnes en lagstiftning, som reglerade
berörda aftal. Och från denna synpunkt har det mot här förevarande
lagstiftning i princip anförts, att, då den lösryckts ur det samband,
hvari den i ofvannämnda grundläggande kommittéförslag stode till
föreslagen lagstiftning om arbetsaftalet, den icke skulle vara befogad.
Först då närmare bestämmelser i lag förefunnes om uppsägningstid
och dylikt, kunde en lagstiftning om straff i vissa fall för aftalsbrott
vara berättigad och möjlig att genomföra. Och i samband härmed har
det från annat håll framhållits särskild! angående den beträffande
25 kap. strafflagen föreslagna lagstiftningen, hurusom de bestämmelser,
som numera särskild! vid der omförmälda företag stipulerades för att
förhindra ett obehörigt brytande af arbetsaftalet, skulle vara af den
för arbetaren svåra art, att den ekonomiska förlust, han skulle lida
genom ett sådant brytande, för honom skulle vara tillräcklig anledning
att afhålla sig därifrån eller innebära en fullt effektivt verkande påföljd,
i händelse verkligen sådant brytande förekomme.

Ingendera af dessa invändningar har på utskottet verkat öfvertygande.
Hvad angår den förstnämnda har, åtminstone inom stora
delar af näringslifvet, ett arbetsaftal med noggranna stipulationer utvecklat
sig, och någon större svårighet att bestämma, när ett aftalsbrott
föreligger, torde icke heller i andra fall förefinnas. Och beträffande
den senare anmärkningen vill utskottet framhålla, hurusom den därvid
berörda ekonomiska förlusten ingalunda till sin effektivitet är att jämställa
med ett offentligt straff.

Då utskottet efter dessa allmännare yttranden går att närmare
uttala sig om den här föreliggande lagstiftningen och därvid till en
början om den i 19 kap. strafflagen föreslagna, har utskottet beträffande

8 - Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

denna icke kunnat finna, att densamma, sådan Kungl. Maj:t föreslagit
den, är tillfredsställande. Det kan icke förnekas, att då det föreslagna
stadgandet i 19 kap. 22 § belägger blott den ene kontrahentens, arbetarens,
brytande af arbetsaftalet med straff, detsamma skulle kunna uppfattas såsom
en _ orättvisa. Äfven om få fall af aftalsbrott från arbetsgifvarnes
sida skulle inträffa af den art, som för arbetaren här är straffbar, är
likväl icke en sådan möjlighet utesluten, och redan denna blotta möjlighet
medför i utskottets tanke med nödvändighet, att härutinnan
arbetsgifvare och arbetare skola vara likställda. Med hänsyn härtill
synes den i herr Tranas motion uttalada uppfattning vara att beakta,
och har utskottet skänkt densamma sitt tillstyrkande med en i utskottets
tanke lämpligare formulering i lagtexten.

Jämväl i ett annat afseende har utskottet ansett en förändring
böra vidtagas i det i propositionen föreslagna stadgande i 19 kap. 22 §.
Detta gör ifrågavarande aftalsbrott straffbart, där det skett under sådana
förhållanden, att af den brytandes förfarande, antingen ensamt för sig
eller i förening med andras, uppstått fara för människors lif eller hälsa
eller för grof skada å egendom, där den brytande samtidigt bort kunna
inse faran, och upptager först såsöm en kvalificerande omständighet
vid detta brott det fall, då af gärningen kom skada å person eller grof
skada å egendom. Såsom redan eu ledamot af högsta domstolen"vid
förslagets granskning framhållit, är vållande till fara, hvilket i de flesta
fall utgör ett ofullbordadt stadium af vårdslöst förfarande, motsvarande
hvad som vid uppsåtligt handlande benämnes försök, endast i vissa
undantagsfall belagdt med straff. Hit kan hänföras ouppsåtlig! orsakande
af allmänfarlig förgiftning, därför ansvar finnes stadgadt dels i 14
kapitlet 20 §, dels ock i 19 kapitlet 19 §, äfvensom vållande därtill, att
fara uppstått för begagnande af kanal- eller slussverk eller annan sådan
vattenbyggnad eller af järnvägsanläggning, och vållande, hvarigenom
fara uppkommit för människor eller egendom af elektrisk ledning för
belysning, för uppvärmning eller för öfverföring af drifkraft eller af
telegraf eller telefoninrättning, allt under förutsättning att dessa anläggningar
eller inrättningar tillhöra staten eller enligt särskilda förordnanden
åtnjuta lika skydd som statens, för hvilka fall straffbestämmelser
meddelas i 19 kapitlet 21 §. Det torde enligt utskottets förmenande
icke stå i god öfverenstämmelse med grunderna i vår strafflag
att, såsom föreslagits, belägga ett vållande till blott fara i här förevarande
fall med straff. Först då den affalsbrytande bort kunna inse den
med aftalsbrottet för människors lif eller hälsa eller för grof skada å

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

egendom förbundna faran och af gärningen kommit skada å person eller
grof skada å egendom, bör enligt utskottets uppfattning straff inträda.
Med ett sådant stadgande ernås ock det skydd, utskottet i förevarande
fall anser behöfligt och lämpligt för att förhindra olyckor, som i verk
ligheten skada arbetarnes intressen ej mindre än arbetsgifvarnes.

I här förevarande afseende hafva herrar Broek och Bökelund föreslagit,
att den, som genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse
är vållande därtill, att synnerlig fara uppstått för någons lif eller hälsa
eller för grof skada å egendom, skulle bestraffas, och såsom kvalificerande
omständighet upptagit det fall, att af gärningen kommit död eller
svår kroppsskada eller grof skada å egendom. Förutom den invändning
beträffande den första delen, då blott fara uppstått, som, enligt hvad
ofvan anförts, låter sig göra och äfven här kan anses tillämplig, saknar
detta förslag den hufvudsakliga grund, som här är före, nämligen ett
visst slags brytande af ingåuget arbetsaftal.

Hvad därefter angår den i 25 kap. strafflagen af Kung!. Magt
föreslagna lagstifniug har utskottet icke funnit någon hufvudsaklig
erinran däremot. Med den utveckling, ifrågavarande inrättningar
numera erhållit, och med den betydelse, de för det moderna samhället
äga, synes det vara fullt pa sm plats och klart för enhvar, som däri
tager anställning, att lian också maste lida den inskränkning i den
personliga handlingsfriheten, som af den föreslagna lagstiftningen kan
blifva en följd. Utskottet har endast funnit lindringar böra ske i
tvenne af de i 25 kap. 15 § 2 st, föreslagna straffsatser.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, under förklarande,. att propositionen
icke kunnat i oförändradt skick bifallas, ville, med
afslag å herrar Broeks och Bökelunds motion, i anledning
af propositionen och herr Tranas motion för
sin del antaga följande

Lag

om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af 19 och 25 kap.
strafflagen skola erhålla följande lydelse:

Bill. till Biksd. Prof. 1905. 7 Sami. 60 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N;o 71.

Kungl Maj:ts förslag:

19 kap.

22 §.

Har någon, som åtagit sig att
arbeta åt annan, före utgången af
den tid, hvarunder aftalet skolat
gälla, utan laga skäl öfvergifvit arbetet
under sådana förhållanden,
att af hans förfarande, antingen ensamt
för sig eller i förening med
andras, uppstått fara för människors
lif eller hälsa eller för grof skada
å egendom, varde, där lian bort
kunna inse faran, dömd till böter.
Kom af gärningen skada å person
eller grof skada å egendom, dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Utskottets förslag:

19 kap.

22 §.

Har utan laga skal, före utgången
af den tid, hvarunder arbetsaftal
skolat gälla, arbetsgivare
afskedat arbetare eller arbetare öfvergifvit
arbetet under sådana förhållanden,
att af hans förfarande,
antingen ensamt för sig eller i förening
med andras, uppstått fara för
människors lif eller hälsa eller för
grof skada å egendom, varde, där
han bort kunna inse faran och af
gärningen kommit skada å person
eller grof skada å egendom., dömd till
böter eller fängelse i högst sex månader.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4j7, 8 eller
10 17 § 1 mom. eller 18 § skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig
till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5
eller 9 § till straffarbete i minst sex månader.

25 kap. 25 kap.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman
vid statens kanal- eller
slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller järnvägsanläggning
hvad honom, till förekommande af
olyckshändelse, åligger att iakttaga,
så att skada lätteligen ske kan;

15 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Kungl. Majds förslog:
värde afsats och dessutom dömd,
om skada sker, till straffarbete i
högst två år eller fängelse, men, i
annat fall, till fängelse i högst sex
månader eller böter. Var vållandet
groft; må han ej vidare i dylik befattning
nyttjas. Sker sådan underlåtenhet
eller försummelse uppsåtligen;
då skall, utom afsättning,
straff efter 19 kap. 11 § den brottslige
ådömae, och värde han tillika
förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid vattenbyggnad
eller järnvägsanläggning,
som nyss är sagd, utan förfall afhållit
sig från tjänstgöring och är
oj brottet af sådan beskaffenhet,
som i 1 inom. nämnd är, varde afsats
och dessutom dömd till böter;
var det af förhastande, som ämbetsmannen
sig förgick, då må till böter
eller mistning af ämbetet på viss
tid dömas. Kom af sådan underlåtenhet
skada å person eller grof
skada å egendom eller hinder eller
afbrott i inrättningens eller verkets
drift, dömes den brottslige till afsättning
och fängelse i högst sex
månader; varde ock, om brottet det
förtjänar, förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid statens gas-,
elektricitets-, vattenlednings- eller
renhållningsverk eller brandkår utan
förfall afhållit sig från tjänstgöring,
vare lag som i 2 mom. sägs.

Utskottets förslag:

varde afsatt och dessutom dömd,
om skada sker, till straffarbete i
högst två år eller fängelse, men, i
annat fall, till fängelse i högst sex
månader eller böter. Var vållandet
groft; må han ej vidare i dylik befattning
nyttjas. Sker sådan underlåtenhet
eller försummelse uppsåtligen;
då skall, utom afsättning,
straff efter 19 kap. 11 § deri brottslige
ådömas, och varde han tillika
förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid vattenbyggnad
eller järnvägsanläggning,
som nyss är sagd, utan förfall afhållit
sig från tjänstgöring och är
ej brottet af sådan beskaffenhet,
som i 1 mom. nämnd är, varde afsatt
och dessutom dömd till böter;
var det af förhastande, som ämbetsmannen
sig förgick, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande,
då må till böter eller mistning
af ämbetet på viss tid dömas.
Kom af sådan underlåtenhet skada
å person eller grof skada å egendom
eller hinder eller afbrott i inrättningens
eller verkets drift, dömes
den brottslige till afsättning
och böter eller fängelse i högst sex
månader ; varde ock, om brottet det
förtjänar, förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid statens gas-,
elektricitets-, vattenlednings- eller
renhållningsverk eller brandkår utan
förfall afhållit sig från tjänstgöring,
vare lag som i 2 mom. sägs.

lagutskottet Utlåtande N:o 71.

22 §.

Hvad om statens ämbetsmän här stadgadt är, gälle ock om dem,
som äro satte att förvalta städers, menigheters eller allmänna af Konungen
stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers
angelägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets-eller förvaltningsmyndigheterna
lyda, och om andre, som förordnade äro att ämbete
eller tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd af Konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och
12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning,
som af enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock
därvid anställd person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § 1
eller 2 mom. nämnd är, straffad efter de i samma mom. stadgade
grunder; och må, där brottet är sådant, som i 15 § 1 mom. är nämndt,
den brottslige eller felakiige, om brottet uppsåtligen skett eller skada
genom groft vållande timat, ej sedermera kunna i dylik allmän befattning
nyttjas.

Har person, som är anställd vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles
gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk
eller fasta brandkår, begått brott, som i 15 § 3 mom. sägs, varde
straffad efter de i 2 mom. af samma § stadgade grunder.

Stockholm den 9 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER, •

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Reservationer

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, Lindhagen, Wiklund, Segerdahl
och Jansson, hvilka hemställt,

att Kung). Maj:ts proposition och de i anledning
däraf väckta motionerna icke måtte af Riksdagen bifallas.

Såsom skäl härför har särskild! anförts

af herr Zetterstrand:

»Förevarande proposition afser att fylla luckor, som onekligen
torde förefinnas i vår strafflagstiftning, men det oaktadt vill det synas,
som om de föreslagna lagändringarne icke nu borde bifallas af skål,
som bär nedan skola i korthet angifvas:

l:o) Innan man beslutar sig för att medelst straff förebygga de
mer eller mindre allmänfarliga verkningarne af arbetsinställelser, borde
man väl känna sig uppfordrad att på lagstiftningens väg söka förebygga
skälfva arbetsinställelserna. Riksdagen omnämnde också i sin till Kungl.
Maj:t afiåtna skrifvelse om lagbestämmelser till skydd för det fria arbetsaftalet
bland de åtgärder, hvilka ifrågasatts, såsom förtjänta att
komma under öfvervägande, inrättande af skiljenämnder för slitande af
tvister mellan arbetsgifvare och arbetare. Då emellertid Riksdagen icke
funnit sig kunna biträda det utaf Kung]. Maj:t år 1903 framlagda förslaget
till lag om förliknings- och skiljedom, lärer tidpunkten ännu icke
vara inne att tillgripa de ytterligare medel, som kunna lända till skydd
för arbetsaftalet.

2:o) Den i propositionen omförmälda kommitté, hvilken utarbetat
dels förslag till lag om tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare, dels
förslag till lag om vissa arbetsaftal och dels förslag till ändring af
vissa delar af 19 och 25 kap. strafflagen, har uti allmänna motiveringen
till den generella aftalslagen yttrat, att strafflagstiftningen
fordrade en fast hållpunkt, hvilken erbjöde sig i den lcontraktsenliga
förpliktelsen, har vidare ansett det icke kunna vara föremål för tvekan,
att en ny lagstiftning i ämnet i likhet med nu gällande rätt bör hvila
på Bkadeståndsskyldigheten i vanlig mening såsom det, så att säga,
fundamentala skyddsmedlet, samt har bland annat å sidorna 59—61
anfört följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

»Under det kommittén tagit i öfvervägande, hvilka särskilda åtgärder
till skydd för arbetsaftal böra införlifvas med vår rätt, bär kommittén
kommit till den bestämda uppfattningen, att ett dylikt införlifvande icke
kan eller bor ega rum utan i samband med revision och fullständigande
åt den svenska lagstiftningen angående arbetsaftal öfverhufvudtaget,
S^yd ''^bestämmelser skall blifva ringa eller ingen, om icke
rattsiorhallandet mellan arbetsgivare och arbetare genom lagstiftning
gores till föremål för en reglering, som gifver detsamma nödig fasthet
stJrka- Hvarje aftal eg er för visso sitt förnämsta stöd uti de
attalandes lulla och klara insikt om gränserna för hvars och ens rätt
på grund af aftalet. Såsom förhållandena utvecklat sig i vårt land,
hamna de i detta hänseende mycket öfrig! att önska. Arbetsaftalen
komma oftast till utan verkligt samförstånd mellan kontrahenterna
rörande _ de viktigaste aftalsvillkoren. Att vid sådant förhållande olika
uppfattning om rättigheter och skyldigheter och häraf föranledda rättso18ier
0 ta , e ^llnna undvikas, ligger i öppen dag. Lagstiftningen
pa förevarande område är icke heller sådan, att den träder supplerande
emellan i de fall, der kontrahenterna själfva försummat att bringa klarä
11xS1Jt Erhållande hvarandra. För det vanliga civilrättsliga arbetsaltalet
tinnes egentligen ingen lagstiftning alls. Medan i 1734 års lags
handelsbalk ett särskild! kapitel egnats åt saklegan, iakttager den tystnad
angående det viktiga aftal, som kallas arbetslega, i den mån icke
detta aftal ar identiskt med tjänstehjon saftal. Detta förhållande kan
dock hafva sm naturliga förklaringsgrund däri, att vid tiden för nämnda
lagg tillkomst tjänstehjonslegan var, om också icke den enda, så dock
aen afgjordt viktigaste formen för aftal om kroppsarbete. Äldre lagberedningen
föreslog vidlyftiga bestämmelser om tjänstehjonslega men både
för andra egentliga arbetsaftal endast följande ord: »Betingar man någon
i t albete, utan att honom till tjänstehjon lega. därom lände det aftal
till efterrättelse, som vid sådant beting gjordt är. Underlåter man å
någondera sidan att det uppfylla, gälde skadestånd.» Arbetsaftalet
an ^guuthga yrkesidkare och dessas arbetare är visserligen något
bättre ahgodosedt, I Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den
lo juni ob4 äro sålunda åtskilliga lagrum, sammanfattade under rubriken
»Om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, handtverk eller annan
handtering», ägnade åt rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.
Men denna lagstiftning lider af vissa brister. Sålunda kan det
toist och främst anmärkas, att förordningen föreskriver skriftligt kontrakt
med vittnen såsom form för aftalets ingående (15 §). Och det
synes, som om detta är ett nödvändigt villkor för att arbetsaftalet öfver -

Lagutskottet!} Utlåtande No 71. 15

hufvud skall blifva att bedöma enligt sagda förordning. Det är emellertid
eu känd sak, att de fall, då skriftligt aftal upprättas, äro sällsynta
undantag. Följden häraf har blifvit den, att flertalet af de arbetsaftal,
som ingås, i själfva verket saknar stödet af ifrågavarande lagstiftning.
Mera betänkligt är dock, att på många håll den meningen synes hafva
vunnit insteg, att, om arbetsaftalet ingåtts utan iakttagande af formföreskriften
uti berörda förordning, aftalet icke har verkligt bindande karaktär
och följaktligen icke behöt ver hållas längre än en hvar af de aftalande
vill. Denna mening är naturligtvis felaktig. Men den utgör dock
ett påtagligt bevis för den oklarhet, som råder beträffande den frågan,
när ett arbetsaftal är att anse såsom i behörig ordning ingånget. Förrän
denna oklarhet blifvit undanröjd, tjäna särskilda bestämmelser till skydd
för arbetsaftalet tydligen icke mycket till. Verkliga aftalsbrott skola
fortfarande äga rum, allt under det den aftalsbrytande är i den tro, att
han icke varit lagligen bunden. Det torde häraf vara klart, att uppställandet
af. bestämda regler för ingående af bindande arbetsaftal är
eu af de viktigaste uppgifterna för lagstiftningen på förevarande område.
I detta hänseende torde det icke vara ur vägen, att vid lagstiftningsarbetet
särskild uppmärksamhet egnas åt utredning angående den rättsliga
verkan,, som skall tillkomma arbetsordningar, reglementen o. d.
Det är nämligen nu mången gång mer än tvifvelaktigt, om och i hvad
mån dylika af arbetsgifvarne utfärdade arbetsordningar etc. äro för arbetarne
bindande.

Fn annan sida af rättsförhållandet, som behöfver ordnas genom
lag, om skyddsbestämmelserna skola blifva rätt verksamma, är tiden
för arbetsaftalets bestånd. Nu gällande lag bestämmer intet för det
fall, att de afrådande underlåtit att uttryckligen träffa öfverenskommelse
i denna punkt. Här föreligger, enligt kommitténs förmenande, en lucka,
som nödvändigt behöfver fyllas.

För att i dot särskilda fallet kunna afgöra, huruvida ett arbetsaftal
verkligen brutits och således de därför bestämda påföljderna skola
inträda, är det icke nog att konstatera, att tiden för aftalets bestånd
ännu icke utgått. Det måste äfven utredas, huruvida icke ett handlingssätt,
sota vid första påseendet uppfyller alla betingelser för kontraktsbrott,
i sjelfva verket innebär endast utöfning af en naturlig rätt
att i förtid hafva. aftalet. Det lärer nemligen icke kunna bestridas, att
äfven utan stöd i skrifven lag den ene kontrahenten kan uti den andres
uppförande eller sätt att fullgöra aftalet ega ett giltigt skäl att å
sin sida frånträda detsamma. Mon ett önskemål måste det dock vara,
att kontrahenterna i detta hänseende hafva tydlig lag att lita till. Om

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

denna så noga som möjligt fastställer vilkoren för hvars och ens rätt
att af särskilda orsaker hafva aftalet, vinnes den fördelen, å ena sidan,
att kontrahenterna icke till följd af tvifvelsmål om rättigheten att häfva
aftalet behöfva fortsätta ett förhållande, som kanske blifvit olidligt, och,
å andra sidan, att arbetsgifvaren eller arbetaren icke obetänksamt häfver
aftalet på en grund, som synes honom fullt tillräckligt men sedermera
befinnes icke vara af beskaffenhet att kunna befria honom från
påföljderna af kontraktsbrott.

Af det redan anförda torde framgå, att man vid ett lagstiftningsarbete,
hvars syfte är att åvägabringa bestämmelser till skydd för i
behörig ordning ingångna arbetsaftal, icke lärer kunna undgå att komma
in på eu behandling af ämnen, som, så att säga, utgöra grundvalen för
tillämpning af själfva skyddsbestämmelserna. Då nu detta är förhållandet,
har det synts kommittén synnerligen lämpligt att taga steget
fullt ut och föreslå fullständig reglering uti en ny lag af rättsförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare».

Af hvad kommittén sålunda anfört torde framgå, huru vanskligt det
skulle vara att antaga speciella strafflag sbestämmelser rörande af talsbrott, innan
ännu de grundläggande bestämmelserna rörande aftal blifvit antagna.

Mot detta har i propositionen erinrats, att kommitténs förslag uti
nu ifrågavarande delar icke står i något närmare samband med de
öfriga lagförslag, som i kommittébetänkandet framlagts; men då bland
förutsättningarna för brotten ingå, att de föröfvats af dem, som åtagit
sig att arbeta åt annan eller är anstäld vid vissa verk och inrättningar,
att de föröfvats innan aftalstidens utgång, samt att arbetsnedläggelsen
skett utan laga skäl, lärer det vara uppenbart att tör tillämpning af
straffbestämmelserna fordras ett tillfredställande nu icke förefintligt
underlag af civila bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden.

3:o) Då de nn ifrågasatta lagändringarna icke framkommit i samband
med någon generell aftalslag och väl sålunda få betraktas såsom
i hufvudsak riktade mot allmänfarliga åtgärder såsom sådana, vill det
synas mig, som om, hvad angår 19 kap. 22 § strafflagen, dylika åtgärder
borde bestraffas, ehvad de föröfvades af arbetstagare, arbetsgivare eller
annan person. Därutinnan delar jag sålunda den uppfattning, som
vunnit sitt uttryck i herrar Broeks och Bökelunds motion n:o 291. Men
som inom utskottet åtskilliga anmärkningar gjorts mot den af bemälda
motionärer föreslagna lagtext, samt tiden ej medgifvit en närmare
granskning af densamma, finner jag mig förhindrad att förorda den till
antagande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

4:o) Utöfver de anmärkniagar mot ändringsförslagen rörande 25
kap. strafflagen, k vilka innefattas i det ofvan anförda, vill jag ytterligare
påpeka, att bästa skyddet mot här afsedda aftalsbrotten nog är
att söka i det af kommittén förordade systemet med löneafdrag och
fixa skadestånd, att vidare de personer, som på grund af anställningar
utaf ifrågavarande slag kunna komma under visst slag af ämbetsmannaansvar,
också höra genom laga bestämmelser tillförsäkras en i viss mån
säkrare ekonomisk ställning, samt slutligen att de i propositionen föreslagna
straffbestämmelserna i detta kapitel äro vida strängare än de
som af kommittén förordats.

5:o) Slutligen lärer väl ingen bestrida, att den nuvarande tidpunkten,
då en sådan mängd ärenden af den största omfattning och
betydelse taga Riksdagens hela tid och uppmärksamhet i anspråk, icke
väl ägnar sig för behandling af en så grannlaga och svårlöst fråga som
den nu föreliggande, hvilken är af beskaffenhet att behöfva skärskådas
från flera olika synpunkter och hvars lösning utan alltför stor olägenhet
lärer kunna tillsvidare anstå.»

af herr Lindhagen:

»Den föreliggande stora frågan kan ej bedömas blott efter stämningarne
för dagen. Man kan ej finna sig till rätta i densamma utan
en objektiv och lidelsefri undersökning af ämnet ur historiska och allmänt
mänskliga synpunkter. För ett sådant inträngande i samhällsutvecklingens
lagar kräfves dock lugn och tid för öfvervägande. En
kort reservationstid midt under ett onaturligt forceradt riksdagsarbete
har åtminstone för mig varit alldeles otillräcklig för ett genomfördt
försök till lösning af en så svår uppgift. Jag nödgas därföre tyvärr inskränka
mig till att framlägga endast några konturer af en framställning.

Det borgerliga samhället är obestridligen ännu en mycket ofullkomlig
institution. Det behöfver och skall äfven utveckla sig till allt
större fullkomning genom förverkligandet af rättvisans och broderskapets
idéer. Men å andra sidan är det oundgängligt för hvarje samhälle, om
det öfverhufvud taget skall bestå såsom sådant, att äga en rättsordning,
som måste upprätthållas, så länge en annan och bättre ej kunnat genomföras.

Angreppen mot en bestående rättsordning hafva i alla tider varit
af hufvudsakligen två vidt skilda slag. Till det ena äro att hänföra
nidingsdåd och liknande gerningar, som hafva illvilja, skadebegär, ohederliga
afsikter och dylikt ttll bevekelsegrund. Till skydd mot sådana anBih.
till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 60 Häjt. 3

Lagutskottets Utlåtande N;o 71.

grepp tjäna de borgerliga strafflagarne. Om man undantager vissa
anarkistiska lärosatser, torde icke finnas mer än en mening om, att ett
ingripande medelst straffhot mot ifrågavarande angrepp är åtminstone
under nuvarande samhällsförhållanden oundgängligt och befogadt.

Men det har i alla tider gifvits äfven andra angrepp mot eu bestående
samhällsordning, hvilka rikta sig mot dess brister. I förgrunden
framträder här alltid de undertryckta eller rättslösa samhällsmedlemmarnes
ständiga kamp mot dem, som kommit i besittning af samhällets
maktmedel och ekonomiska tillgångar, eller rättare sagdt mot
de förhållanden, som föranledt olikheterna. Enligt sakens natur böra
dessa strider helst afvecklas genom en fredlig devolution, och den stora
uppgiften förblifver alltid den att söka leda in frågan på denna väg.
Allt för ofta pläga dock de härskande klassernas omedgörliga benägenhet
att likställa sina tillgodosedda intressen med själfva samhället eller
de stridande klassernas hetsiga öfverilningar leda till, att man söker en
lösning genom straffhot eller annat ännu större våld. Och hvilkendera
parten då vinner, straffas alltid de besegrade såsom illgärningsmän.
Men inför historiens dom framstå de endast såsom olyckliga
offer för olyckliga samfundsförhållanden.''

Uti våra dagar är det särskild! arbetareklassens frigörelsekamp
som försiggår. Denna utmärker sig till skillnad från föregående sociala
strider därigenom, att den ställer vida mera i utsikt en afveckling af
striderna på fredligt sätt. De maktmedel, som af tidsförhållandena
närmast anvisats arbetarne, äro nämligen politiskt inflytande genom
den allmänna rösträtten, sammanslutning i föreningar samt ytterst strejk
för att i särskilda fall tillvinna sig förbättring i sina lefnadsvilkor. En
klok styrelse måste således låta leda sig af insikten därom, att det är
ett samhällsintresse att i det längsta erkänna och respektera dessa arbetareklassens
maktmedel. Och man bör också förstå, att denna klass
alltid kommer att ställa sig ytterst ömtålig och misstänksam gent emot
hvarje sådant ingripande i deras förhållanden, bakom hvilket kan spåras
ett principiellt underkännande af deras ideella sträfvanden eller ett stämplande
af vissa oundgängliga uttryck för desamma såsom en vanhederlig
under strafflagen fallande gärning.

Ur dessa synpunkter har man att bedöma det nu för Riksdagen
framlagda strafflagsförslaget. Frågan gäller i främsta rummet, huruvida
detsamma, enligt hvad förslagets anhängare göra gällande, endast bestraffar
nidingsdåd och liknande gärningar eller om det, såsom opinionen
inom arbetarkretsarne enstämmigt håller före, äfven syftar något åt det

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

andra hållet. För att komma till någon klarhet härom är det gagneligt
att till en början erinra sig förslagets upprinnelse.

Under lifligt intryck af den sociala oron och särskild! de ofta
förekommande strejkerna aflat 1899 års riksdag en skrifvelse, däri framhölls
»såsom synnerligen angeläget att få till stånd en lagstiftning, som
på ett mera verksamt sätt än den nuvarande skyddar det fria arbotsaftalet
och så vidt möjligt förebygger de skadliga verkningarne af arbetsinställelser
till trots af ingångna arbetsaftal.» Fn kommitté tillsattes i
anledning häraf, och denna afgaf år 1901 bland annat förslag till lag
om vissa arbetsaftal och i sammanhang därmed till vissa ändringar i
19 och 25 kap. strafflagen.

Härefter inträffade år 1902 den s. k. politiska storstrejk, som påo-ick
under tre dagar i åtskilliga städer och särskild! i Stockholm.
Stadsfullmäktige i hufvudstaden funno sig häraf föranledda att ingå till
Kungl. Maj:t med hemställan om ett ingripande i anledning af hvad
sålunda inträffat. Det framhölls att genom denna arbetsinställelse vållats
stor fara och obehag för Stockholms samhälle. Visserligen hade man
den omständigheten, att arbetsinställelsen ej varade längre tid, att tacka
för, att dess följder ej blefvo så betänkliga, som kunnat befaras. Men
dessa tre dagars tillstånd hade visat, att genom dylikt sjelfsvåldigt förfarande
ett tätt bebyggdt samhälle vore utsatt för äfventyr af olika
slag. Fullmäktige yrkade därför, att de af kommittén uppgjorda strafflagsförslagen
med erforderliga tillägg måtte upphöjas till lag. Och det
är i uppgifvet ändamål att tillmötesgå denna framställning, som ifrågavarande
proposition nu framlagts för Riksdagen.

Ur stadsfullmäktiges förenämnda framställning framlyser till en
början ej något som hälst erkännande af de synpunkter. för arbetarerörelsens
bedömande, som ofvan framställts och lxvilka jag trött vara
de riktiga. Och man misstager sig nog ej så mycket, om man tillika
antager, att åtminstone en stor del af dem, som deltagit i beslutet,
beledsagat detta, låt vara i bästa öfvertygelse, af den förhoppningen,
att därur kunde framgå något, som på tvångets väg i sin mån stäckte
arbetareorganisationernas farliga makt eller hejdade, det störa samhällsonda,
som kallas strejker. Att den kung!, propositionen ej alldeles kan
gå fri från enahanda erinringar, måste den finna sig i, då den endast
åberopat stadsfullmäktiges skäl och därpå grundade framställning samt
därutöfver blott utvidgat kommitténs förslag och väsentligen skärpt
straffen

Att förslagets förhistoria och allmänna motivering sålunda måste
kasta en viss misstanke öfver detsamma, att möjligen vilja eller kunna

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ensidigt leda in utvecklingen på en ur allmänna synpunkter oriktig väg,
ledan detta är ett förhållande, som undandrager förslaget cn viktig
grundval för dess berättigande. '' ö

rnfn se(fan till förslagets innehåll, så möter man äfven där,
såviat jag förstår, ett visst famlande mot obestämda syften utan nånot
verkligt försök att fullt klargöra begreppen.

. Sålunda synes den i 19 kap. 22 § förekommande bestämmelsen,
hvarigenom framkallande af fara genom arbetsnedläggelse bestraffas,
lämna rum för ett synnerligt subjektivt godtycke i tillämpningen. På
detta sätt kunde i alla yrken arbetarnes äfven af utskottet erkända
strejkrätt lätt trädas obohörigen för nära. Emellertid lära hitintills
förekomna strejker icke alls eller åtminstone i obetydlig män varit
förenade med brytande af arbetsaftal. Under sådant förhållande skulle
a andra sidan _ denna straffbestämmelse, som förutsätter att ett arbetsaftal
brutits, blifva nästan verkningslös och faran af de allmännast förekommande
arbetsnedläggelser af arbetare med tillfällig anställning förfj:a
ostraffad. Men sannolikt ställer förslaget i stället i utsikt, att
med dess antagande en sträfvan skulle göra sig gällande från arbetsgifvarnes
sida att få fastare arbetsaftal och därigenom med hjälp af den
n3ja större band på arbetarne. Förslagets ensidighet att endast

gälla fara genom arbetsnedläggelse af arbetare har framhållits i väckta
motioner.

Hvacl 1angår dc föreslagna tilläggen till 25 kapitlet i syfte att
alldeles förekomma s. k. allmänfarliga strejker, så är det synnerligen
vanskligt att nu fullt öfverskåda, hvarthän dessa bestämmelser kunna
ec a. Någon hållbar grund för att ovillkorligen begränsa bestämmelserna
endast till de i förslaget uppräknade slag af verk och till dylika verk
enbart i den händelse do tillhöra staten, kommun eller municipalsämhälle
förefinnes naturligtvis icke. Stadsfullmäktige i Stockholm begärde
ock lagens tillämpning på åtskilliga andra jämväl privata inrättningar.
Med tiden skulle nog äfven detta föreslås och sedan ifrågasättas ytterligare
utsträckumgar såsom till bageriarbetare med flera yrkerarbetare.
Det är klart att redan af denna anledning den ifrågasatta lagstiftningen
ur arbetarnas synpunkt måste väcka störa betänkligheter. Det är uppenb
ar ligen icke riktigt att, såsom synes vara förslagets grundtanke, äfven
likstalfa en olägenhet med en fara samt därifrån leda sig till den slutsatsen^
att strejker i den mån de vålla olägenheter för många äro att
anse såsom allmänfarliga. Därmed underkänner man själfva strejkrätten.
Arbetarne vid åtskilliga af de verk, som skulle falla under lagen, äro
ock säxsiuldt upptända af att ställas i en dylik undantagsställning till

Lagutskottets Utlåtande No 71.

skillnad från andra arbetare, med hvilka do anse sig mera jämnställda
äu med de egentliga tjänstemännen, hvilkas rättigheter de däremot fortfarande
skulle få undvara. De anse sig vara mer än nog bundna af
sina nuvarande förbindelser och förmena sig ej hafva anledning att begå
några handlingar, som rättvisligen bör göra dem hemfallna under strafflag.
Alldeles obilligt anse de att med straff belägga hvarje arbetsinställelse
äfven om den ej medfört någon olägenhet samt att skärpa straffet
för äfven det minsta hinder eller afbrott i verkets drift.

Nu har visserligen ifrågasatts modifikationer särskilt i afseende
å lydelsen af 19 kap. 22 §. Herr Trana har framlagt det riktiga, men
sannolikt föga betydelsefulla förslaget att utsträcka lagrummets tilllämpning
äfven till arbetsgivare. Herrar Broek och Bökelund, som
vilja gå ännu längre, hafva genom sin motion gjort ett viktigt inlägg
till belysande af det kungl. förslagets ensidighet i denna del. Och
utskottet har brutit udden af de flesta ehuru ej alla anmärkningarne
mot förenämnda lagrum samt något mildrat straffen i 25 kap. Men alla
dessa förslag bygga dock fortfarande i väsentliga delar på det kungl.
förslagets grund samt underlåta att utreda frågan i hela dess vidd.
De kunna därför ej med min uppfattning af ämnet tagas till utgångspunkt
för ett nytt förslag, hvars definitiva formulering af Riksdagen
för öfrigt möter stora vanskligheter.

Till hvad ofvan ur olika synpunkter anmärkts mot förslaget bör
äfven läggas, att det uppenbarligen framkommit i eu synnerligen olämplig
tid. Det kan icke vara klokt, att ett dylikt förslag, som måste
på arbetarekretsar verka utmanande, framlägges kort efter det att de
organiserade arbetarne genom omröstning beslutat öfvergifva tanken
på storstrejk och strax innan rösträttsfrågan skulle förekomma till afgörande.
Och sedan nu denna sista fråga tills vidare fallit, framstår
förslagets antagande ännu mer som en orimlighet.

Ty det går val dock ej an, att statsmakterna i de vitala politiska
frågorna endast besluta pålagor och strafflagar. Förläna folket
medborgarrätt, understöd den frivilliga sammanslutningen mellan arbetare
och mellan arbetsgivare samt befrämja arbetskonfliktens lösning
genom frivillig skiljedom. Detta är det första som måste göras. Ledes
utvecklingen in på sådana banor, kan man också snarare hoppas, att
genom ansvarskänsla och moderation skall uträttas vida mer än några
tvångsåtgärder kunnat åstadkomma.

Men då är också tiden inne att utan vrede från något håll antaga
nödiga straffbestämmelser mot nidingsdåd och andra obestridligen otill1
ätliga handlingar, hvilka i sammanhang med strejker eller eljest kunna

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ega rum. Uppsåtlig!, våld å person och egendom är redan enligt
gällande lag straffbart. Därtill bör stadgas straff, när någon genom
arbetsnedläggelse, afstädande af arbetare eller på annat sätt under insigt
om faran vållar skada å person eller grof skada å egen dom. I sammanhang
därmed torde jämväl böra öfvervägas, huruvida i vissa angelägna
fall äfven uppenbart vållande af synnerlig fara för sådan skada bör
beläggas med något straff. Äfven kan lämpligen undersökas, i hvad
mån förhållandena anses oundgängligen kräfva, att vid någon allmän
inrättning samtliga anställda arbetare erhålla samma ställning som
tjänstemän och detta icke blott i afseende å skyldigheter utan äfven
beträffande rättigheter.

Det nu sagda må i förevarande afseende vara uppgifter nog för
statsmakterna, hvilka ju böra beflita sig om att verka för fred och
rättvisa i samhället. Det är enligt min tro både obehöfligt och obehörigt
att för närvarande rikta sina blickar i en annan riktning. Kommer
mot afl förmodan det sociala läget att föras in i ett olösligt krigstillstånd,
då skapar en sådan olycklig tid i hvarje fall sina egna undantagslagar.

Då sålunda, såvidt jag förstår, det framlagda strafflagsförslaget är
oklart till sina bevekelsegrund^-, ganska principlöst och famlande till
sitt innehåll, oklart i själfva sitt framträdande och sannolikt äfventyrligt
i sina konsekvenser, har jag för min del ansett mig förhindrad att
tillstyrka bifall till detsamma.»

samt af herr Segerdahl:

»Jag har icke kunnat biträda det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till ny lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen, emedan enligt min
uppfattning stadgandet såsom endast riktande sig mot den som åtagit
sig att arbeta åt annan måste anses såsom en klasslag. Det är uppenbarligen
också af denna anledning som såväl motionärerna i frågan som
utskottets majoritet velat gifva stadgandet en vidsträcktare omfattning.
Anmärkningen skulle dock endast i mycket ofullständig grad blifva
undanröjd genom antagande af det förslag, som innefattas i herr Tranas
motion och utskottets därpå grundade utlåtande, hvarför jag icke heller
kunnat sluta mig därtill. Eu lagstiftning däremot i den riktning och af
den allmänna omfattning, som herrar Broek och Bökelund i sin motion
afsett, anser jag vara befogad och böra genomföras; men då jag icke
kunnat under den tid, som utskottet haft på sig för pröfning af frågan,

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 23

bilda mig någon säter föreställning om konsetvenserna. af en lagparagraf
af den lydelse, hvartill förslag af dessa motionärer afgifvits, vågar
jag icke nu förorda densamma till antagande. Klart står det emellertid
för mig, att hvarken arbetsinställelse, äfven om den i öfrigt icke kan
anses orättmätig, eller annat brytande af aftal bör få ske utan straffrättslig
påföljd, om däraf förorsakas synnerlig fara för människors lif eller
hälsa eller för grof skada å egendom och den som bryter aftalet bort
kunna inse detta, och än mindre om dylik skada under sådant förhållande
verkligen uppstår.

Hvad ändringarne i 25 kap. angår kan det sättas i fråga, huruvida
det öfver hufvud kan vara riktigt att betrakta de aftal, som stad,
annan kommun eller municipalsamhälle genom sina särskilda styrelser
eller deras underordnade sluta med dem, som anställas vid dessa samhällens
i propositionen omnämnda verk, såsom aftal om offentlig tjänsteanställning
och i enlighet därmed dessa aftals brytande såsom tjänsteförseelser.
För min del är jag icke nu beredd att svara ja härpå. Och
äfven om så skulle anses böra i några fall blifva förhållandet, synes det
mig dock tvifvelaktigt, om man skulle behöfva gå så långt som att
inrycka alla de i propositionen upptagna kategorierna af anställde under
det eventuella straffa gsbudet.

Tiden till öfvervägande af detta med hvad mera Kung! Maj: t föreslagit
har jag till följd af det myckna riksdagsarbetet i öfrigt funnit
icke varit tillräcklig; och då jag dessutom tror, att en lagstiftning sådan
som den föreslagna, om den också skulle finnas i en framtid behöflig,
likväl under nuvarande förhållanden skulle göra mei’a skada än gagn,
har jag kommit till det slut, som i reservationen innefattas.))

af herr Trana mot vissa delar af utskottets motivering.

Herrar Heclenstierna och A. Olsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen af förevarande ärende inom utskottet.