Lagutskottets Utlåtande N:o 71

Utlåtande 1896:LU71

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

1

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1896. kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål
den 4 juni 1886.

Från Andra Kammaren har lagutskottet emottagit en af herr
A. W. Styrlander afgifven, så lydande motion, n:o 37:

»Genom Lag angående ersättning af allmänna medel till vittnen i
brottmål den 4 juni 1886 är visserligen stadgadt, att vittne, som i
brottmål af allmän åklagare åberopas och inställer sig vid domstol,
eger rätt till ersättning af allmänna medel enligt de grunder, som i
lagen finnas närmare angifna, äfvensom att enahanda rätt till ersättning
tillkommer den, som i mål åt nämnda beskaffennet blifvit enligt
domstols förordnande inkallad såsom vittne, eller af åklagaren åberopats
eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis
höras.

Deremot finnes, så vidt jag känner, rörande ersättningen till
vittnen, som i dylika mål af den tilltalade åberopats, ingen annan bestämmelse
än rättegångsbalkens 17 kap. 5 §, den der stadgar, att »den
vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och täring efter dess värdighet».

Om eu person af eu för brott tilltalad åberopas till vittne,
utfärdas af domaren stämning, hvilken han är pligtig ställa sig till
efterrättelse. Gör han icke det, ålägges han af domstolen inställelse
Bill. till Likså. Prof. 1896. 7 Sami. 1 Afd. 41 Haft. (N:o 71.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

vid vite, som, om det försittes, ju måste uttagas eller förvandlas till
fängelsestraff.

Kommer han tillstädes, , tillerkännes han ersättning att af den
tilltalade förskottsvis utgifvas.

Men så befinnes det kanske, att den tilltalade saknar tillgångar,
och vittnet får i dylikt fall ingen ersättning för sin inställelse.

Ån värre gestaltar sig saken, om jemväl vittnet saknar medel
till resa och uppehälle under resan. Å ena sidan står vittnet inför
nödvändigheten af att ställa sig domarens och rättens bud till efterlydnad
vid äfventyr att eljest måhända få undergå fängelsestraff, endast
derför att det varit olyckligt att blifva åberopadt af en för brott tilltalad,
men å andra sidan står vittnet inför fattigdomens bittra lott,
hvilken kanske icke ens medgifver vittnet att för Jänta penningar
kunna företaga resan.

Man skall kanske här invända, att domstolarna vid dylika fall,
och när medellösheten styrkts, bruka lemna föreskrift om, att vittnet
skall inställas genom kronobetjeningens försorg, men denna invändning
förtjenar icke synnerligt afseende, då man dels måste medgifva, att
det är ytterst obehagligt för ett vittne att under bevakning komma till
domstolen, och dels känner till, att domstolarne vid dylika fall icke
anse sig berättigade att lemna föreskrift om att vittnet genom kronobetjeningens
försorg skall hemförskaffas.

Enligt min åsigt förefinnes här en lucka i lagstiftningen, och gör
sig missförhållandet mest känbart för dem, som bo aflägset från den
domstol, till hvilken de kallats att vittna.

Saken har äfven andra betänkliga sidor, hvilka jag äfven vill
något vidröra.

Den tilltalade kan ju vara oskyldig eller vill förete bevisning,
som kan inverka förmildrande på straffet. Om han saknar medel,
komma helt naturligt de vittnen, som han åberopar, att söka så länge
som möjligt undandraga sig vittnespligten, hvilket naturligtvis främst
torde gälla de vittnen, som sjelfve äro medellöse; och den gifna följden
häraf blir återigen den, att ransakning^ tager längre tid, hvarigenom
ju alltid ett lidande tillfogas den tilltalade, hvilket ju strider mot de
humana åsigter rörande brottslingars behandling, hvilka ju allt mer
vinna mark äfven i vårt land.

För öfrigt torde från rättslig synpunkt böra erkännas, att lagen
i ett fall som detta icke får göra skilnad på vittnen, som hafva tillgångar,
och sådana, som äro medellöse, utan att de förändrade bestämmelser,
som kunna finnas vara af behofvet påkallade, böra gälla lika

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 3

för alla, som af en för brott tilltalad åberopas och verkligen komma
att som vittnen höras. Men å andra sidan har erfarenheten visat, att
för brott tilltalade personer verkligen dragit in vittnen, som icke alls
haft någon upplysning att lemna. Och lagen måste derför stadga bestämmelser,
som, jemte det de afse att skydda vittnens och tilltalades
rätt, på samma gång förhindra missbruk af denna rätt. Lämpligast
torde detta kunna ske derigenom, att lagen bestämde, att vittnen,
som en för brott tilltalad person önskar få höra, och hvilka bo utom
den domstols domvärjo, der saken handlägges, skulle uppgifvas inför
domaren eller domstolen, som ransakar i målet, hvarefter denna myndighet
hos domaren i den ort, der vittnena bo, skulle påkalla vittnesförhör
inför domstol med vittnena rörande de förhållanden, som den
tilltalade uppgifva. Protokollet rörande vittnesförhöret skulle derefter
öfversändas till den rätt, som ransakar i målet, hvarefter denna rätt
skulle meddela förordnande, huruvida vittnena på det allmännas bekostnad
borde höras eller icke, domstolen naturligtvis obetaget att i
det slutliga utslaget bestämma rörande vittnesersättningarnes återbärande
till staten af vederbörande.

Jag medgifver gerna, att denna ordning icke kan medföra den
skyndsamhet, som vore oneklig i dylikt fall, men jag kan icke tänka
mig någon annan form för saken, då man väl icke lärer kunna tillerkänna
laga verkan åt berättelser, som afgifvas vid polisförhör, eller
kan finna lämpligt, att domaren ensam på ed må höra vittnena, eller
att vittnena må höras allenast vid en annan domstol än den, som
handlägger sjelfva målet.

På grund af det anförda, och då jag icke tilltror mig att kunna
formulera tillägget, får jag derför vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med begäran, att förslag
till tillägg till »Lag angående ersättning af allmänna medel till
vittnen i brottmål den 4 juni 1886» i syfte att under vissa vilkor bereda
ersättning af allmänna medel åt vittnen, som af för brott tilltalade personer
åberopats, måtte för Riksdagen framläggas.»

Den af motionären sålunda uttalade uppfattningen, att i förevarande
fall en brist i lagstiftningen skulle förefinnas, kan utskottet för sin del
icke biträda. Just uti den af motionären åberopade lagen angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål af den 4 juni 1886
förutsättes tydligen, att domstol eger befogenhet att i brottmål inkalla
personer för att afhöras såsom vittnen — och detta naturligen om de

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

•åberopas vare sig af åklagare, målsegare eller den tilltalade. Uttryckligen
stadgas nemligen uti angifna lag, att den som enligt domstols
förordnande blifvit i brottmål till vittne inkallad, tillkommer samma rätt
till ersättning af allmänna medel, som i samma lag tillerkännes den, som
i dylikt mål af allmän åklagare åberopats till vittne. Detta stadgande
anvisar sålunda en utväg, hvarigenom de af motionären påpekade missförhållanden
kunna förebyggas. Man torde nemligen med fog kunna
förutsätta, att domstolen, särskild! då någon är häktad samt just för de
fall, motionären afser, att antingen den tilltalade saknar medel att betala
vittnesersättningen eller det af denne åberopade vittnet på grund af
medellöshet är urståndsatt att infinna sig vid domstolen, skall, derest
det åberopade vittnets afhörande verkligen synes vara af någon betydelse
i målet, veta att använda den utväg, som omförmälda lag anvisar,
eller att förordna om inkallande af vittnet. Att åter medgifva alla af
en tilltalad åberopade vittnen rätt till ersättning af allmänna medel kan
utskottet icke tillstyrka, enär sådant lätteligen skulle kunna vålla missbruk,
och en oskälig kostnad tillskyndas statsverket.

Rätt att vid annan domstol höra vittnen, som äro aflägset boende,
är redan i lag medgifven och lärer väl ej heller sällan begagnas, der
målets eller ransakningens beskaffenhet ej lägger hinder i vägen för ett
dylikt förfarande eller kräfver sådan skyndsamhet, att detta förfarande
ej lämpligen kan användas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 27 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation;

af herr Öländer mot vissa delar af motiveringen.

Herrar Bruzelius och Redelius hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

, STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1896.