Lagutskottets Utlåtande N:o 71 (Utlåtande 1894:LU71 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1894, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring
af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels
2 § i 23 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken
och dels 9 § i förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den
17 maj 1872 än äfven om antagande af lag om sakkunnige
biträden åt domstolarne.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare
hänvisats två särskilda motioner om ändring af vissa paragrafer i 17
kap. rättegångsbalken, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren
af herr Hasselrot, n:o 10, samt inom Andra Kammaren af herrar Olof
Jonsson i Hof., Anders Persson, friherre Bonde och friherre von Scliwerin,
n:o 91. I den senare motionen föreslås derjemte ändring af 23 kap.
2 § rättegångsbalken i syfte att utvidga nämndens befogenhet i vissa
frågor, såsom här nedan vidare omförmäles.

Sistnämnde fyra motionärer hafva vidare hemstält dels i motion
n:o 92 om antagande af en lag om sakkunnige biträden åt domstolarne
och dels i motion n:o 93 om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § rättegångsbalken
och 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872; och hafva dessa
båda motioner likaledes öfverlemnats till lagutskottets behandling.

Bill. till liihd. Vrot. 181)4. 7 Sami. 42 Höft. (N:o 71.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Derjemte tiar lagutskottet fått mottaga en af herrar John Olsson,
J. Bromée, P. Norberg, och D. Persson i Tallberg inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 121, hvari, såsom i ofvannämnda motion n:o
91, hemställes om ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Samtliga dessa motioner har utskottet förehaft i ett sammanhang;
och vill utskottet här lemna en redogörelse för deras närmare innebörd.

I motionen n:o 10 inom Första Kammaren anför herr Hasselrot:

Efter det vid sistlidne riksdag väckt förslag till lag om bevisning
inför rätta icke vunnit Riksdagens bifall, hade uti »Nytt juridiskt arkiv»
för år 1893 offentliggjorts en afhandling, åsyftande att påvisa, att i 17
kap. rättegångsbalken skulle kunna inrymmas åtskilligt af hvad i berörda
lagförslag upptagits och som ej mött egentligt motstånd; och då
motionären hyste den uppfattning, att åtminstone något af hvad man
med den ifrågasatta lagen velat vinna skulle på den sålunda anvisade
vägen kunna ernås, hade motionären velat för Riksdagen framlägga ett
förslag i dylik syftning.

Genom en sådan anordning blefve visserligen innehållet af några
paragrafer väl tungt, och man förlorade den systematiska uppställning
af frågorna, som lagförslaget i fråga erbjöd, men dessa olägenheter
torde uppvägas deraf, att denna form för en ändring torde vara den
enklaste och lättaste att genomföra samt att man i de delar af nämnda
kapitel, som ej berördes af de föreslagna ändringarna, finge behålla
den gamla välkända lagtexten.

Motionären hemställer alltså,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 8, 11, 15, 29 och 30 §§,
första punkten af 32 § samt 33 och 34 §§ i 17 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 5, 7, 8, 11, 15, 29 och 30 §§, första
punkten af 32 § samt 33 och 34 §§ i 17 kap. rättegångsbalken skola
hafva följande förändrade lydelse:

3 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa; läge det sjelf med sig eller
läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flera vittnen
i samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ske kan. Vittne må ock i högre rätt höras, ändå att det i den nedra
ej nämndt varit. Kommer ej vittne, som stämdt är, och visas ej laga
förfall, böte från och med tio till och med två hundra daler; och lägge
rätten sedan viss dag och vite »före. Sådant föreläggande skall vittnet
delgifvas. Kommer vittnet ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I
brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hemta
vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Förfaller frågan om
vittnets hörande, må det ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej
vittne med utslag, hvarigenom det blifvit till böter eller vite fäldt, ege
deri söka ändring genom besvär. >

4 §•

År något vittne fjerran eller kan det för annan laga orsak ej komma
till den domstol, der det nämndt och godkändt är, eller finnes inställelsen
medföra oskälig kostnad; då skall det i begge parternas eller deras
ombudsmäns närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas, i staden
eller på landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt, varde
då hemma afhördt. År vittnet utomlands och begär part att det derstädes
höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta, att det höres
vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför svensk konsul,
som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa sådant förhör.
Har vederparten uppgifvit ombud å den utländska ort, der förhöret skall
hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

5 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.
Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas
vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet deraf ej
låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej
må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas viten
till högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller hållas i häkte
under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i
häkte insatt, skall åter för rätten inställas vid häradsrätt inom sex veckor
och vid annan domstol inom fjorton dagar; erfordras för den skull
urtima ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad
finnes stadgadt. Förfaller frågan om vittnets hörande, må det ej sedan
till vite fällas; och förordne rätten, att vittne, som är i häkte insatt,

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.,

genast skall ur häktet lösgifvas. I beslut, hvarigenom rätten förklarat
vittnets vägran att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga
icke vara lagligen grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär.
Utan hinder af sådan klagan, må tvångsmedel, hvarom här ofvan sägs,
mot vittnet användas, der rätten finner omständigheterna dertill föranleda
och förbud från högre rätt ej kommer. Har vittne enligt denna
§ fälts att utgifva vite, ege vittnet söka ändring i beslutet genom besvär;
och gälle angående klagan öfver beslut om vittnets hållande i
häkte hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för brottmål
stadgadt.

7 §•

Ej må den vittna, som är yngre än femton år eller saknar förståndets
fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; ej den,
som eger del i saken, ändå att han ej förer talan i målet; ej den, som
kan af målets utgång vänta synnerlig nytta eller skada; ej i brottmål
målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan; ej angående brottslig
gerning den, som skäligen misstankes för brottet eller delaktighet deri;
ej den, som med part eller någon, hvilken på grund af sin ställning
till saken enligt hvad här ofvan sägs deri ej vittna må, är eller vant
förenad i äktenskap eller är trolofvad eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag eller är i den skyldskap, att den
ene är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn,
eller är i svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres
syskon; ej heller må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång
eller deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras
såsom vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt
eller någon utan parts medgifvande såsom vittne höras om hvad
parten för honom i förtroende och mellan fyra ögon omtalat. År genom
allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara
hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning fått sig
bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, der han ej blifvit i
laga ordning löst från sin förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller
fosterbarn till part eller någon, som på grund af sin ställning till målet
är jäfvig att deri vittna, må i målet vittna så ock huruvida den, som
är under tilltal för brott, det der kan medföra förlust af medborgerligt
förtroende, må såsom vittne höras eller, der ett brott blifvit mot två
eller flere begånget, den ena må vittna om det, som händt den andra,
pröfve rätten efter omständigheterna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

8 §•

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning
att den, som åberopas till vittne, är yngre än femton år eller
saknar förståndets bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras
innan sådan upplysning vunnits. Gör part mot vittne annat jäf och
förekommer anledning att jäfvet är lagligen grundadt, ändå att ej kan
strax fulltygas; pröfve rätten, om vittnet må genast höras eller om förhöret
skall anstå till annan dag, och förelägge rätten den part, som
gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet blifvit strax hördt, å viss dag
och, der med förhöret skall anstå, å den dag, till hvilken förhöret uppslå
utits, vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej med#
gifves. År jäfsanmärkning ej afgjord, innan vittne afhöres, pröfve
rätten, när dom i saken gifves, hvad verkan vittnets utsaga ega må.

ii §•

Embets- eller tjensteman eller den, som är förordnad eller vald att
förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning
eller tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i egenskap af målsegande
jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot honom under utöfningen
af embetet, tj ensten eller uppdraget begånget, der ej annat vittne
är att tillgå. I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare
medlem eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig
att vittna, der han ej är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig
för samfällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta
eller skada af målets utgång. I tvistemål skall ej heller räknas för jäf
att vittne står i sådant förhållande, som i 7 § omförmäles, till någon
som val å tjenstens vägnar feber i egenskap af förmyndare eller såsom
syssloman för kommun, bolag eller förening förer talan i målet, men
sjelf icke eger sådan del i saken, som utgör laga jäf, eller kan af målets
utgång vänta synnerlig nytta eller skada.

15 §.

Den vittne påkallat, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle och
tidspillan. Sämjas ej parterna och vittnet om beloppet, bestämme

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

rätten ersättningen efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens
beslut blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas liemtningskostnaden. Kallas
någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo vittnet bar sitt hemvist, och är detta beläget på längre
afstånd än fem nymil från det ställe, der förhöret skall hållas; vare den
part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva
skjutspenningar för en häst fram och åter eller, der jernvägs- eller
ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift
för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Om ersättning till vittne,
som i brottmål af allmän åklagare eller enligt rättens förordnande
inkallats, är särskildt stadgadt. I rättens beslut angående vittnesersättning
ege såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva
ersättningen, söka ändring genom besvär, dock må beslutet genast
verkställas.

29 §.

Två vittnen, åt hvilkas utsagor rätten finner tillit böra sättas, äro
fullt bevis, deri de sammanstämma. Ett sådant vittne gälle ock för
fullt bevis, der dess utsaga af bindande omständigheter och liknelser
styrkes; så ock dylika omständigheter och liknelser, der de öfvertygande
äro.

30 §.

År ej fullt bevis, men finner rätten sådane skäl hafva förekommit,
att hvad part uppgifvit synes sannolikt, må vederparten dömas att
med ed sig värja; men ej må det ske utom i nödfall och då sanning
ej annars utletas kan. I mål angående för brytelse,som ej kan försonas
med böter, må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu är i brottmål, der ej värjemålsed ådömas må, sannolika skäl
mot den, som anklagas, men dock ej så öfvertygande, att full bevisning
kan anses åvägabringad; förklare rätten den tilltalade ej kunna till
ansvar i saken fällas eller lemne i svårare brottmål saken till framtiden,
då den kan uppenbar varda. Der — — berättigad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

34 §.

Bjuder en part den andra ed och nöjes han deråt, som eden
bjudes; då må denne sin utsaga med ed fästa, äfven om bevisningen i
målet till dylik edgång ej föranleder; men ej må det i brottmål ske.

Jemväl i ofvannämnda motion n:o 91 inom Andra Kammaren erinras
derom, att Kongl. Maj:ts proposition till 1893 års Riksdag med förslag
till lag angående bevisning inför rätta icke lyckades vinna Riksdagens
bifall, hvarefter framhålles angelägenheten deraf, att denna vigtiga lagstiftningsfråga
å nyo upptages under en sådan form, som kan tillförsäkra
densamma ett gynsammare mottagande. De förslag, som framlagts i
omförmälda afhandling, hvilken bilagts motionen, syntes motionärerna
på ett tillfredsställande sätt lösa denna uppgift. Motionärerna hemställa
derför, att Riksdagen må för sin del besluta en lag af följande
lydelse:

»Lag angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30 §§, första
punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. äfvensom 2 §
i 23 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30, §§, första
punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. äfvensom 2 § i 23 kap. rättegångsbalken
skola erhålla följande lydelse:

17. Kap.

3 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det sjelf med sig eller
läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flera vittnen
i samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämligen
ske kan. Vittne må ock i högre rätt böras, ändå att det i den nedra
ej nämndt varit. Kommer ej vittne, som stämdt är, och visas ej laga
förfall, höte från och med tio till och med två hundra daler; och lägge

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

rätten sedan viss dag och vite före. Sådant föreläggande skall vittnet
delgifvas. Kommer vittnet ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I brottmål,
deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast hemta vittne, som
utan styrkt laga förfall uteblifvit. Förfaller frågan om vittnets hörande,
må det ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej vittne med utslag,
hvarigenom det blifvit till böter eller vite fäldt, ege deröfver sig besvära
såsom öfver slutligt utslag i brottmål.

4 §-

År något vittne fjerran, eller kan det för annan laga orsak ej
komma till den domstol, der det nämndt och godkändt är, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad; då skall det i begge parternas, eller
deras ombudsmäns, närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas
i staden eller å landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt,
varde då hemma afhördt. År vittne utomlands, och begär part, att det
derstädes höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta, att det höres
vid utländsk domstol eller behörig svensk myndighet utomlands.

5 §•

Ej må någon, som till vittne nämnd är, draga sig vittnesmålet
undan: gör han det; hafve domaren våld att hålla honom dertill genom
vite. Låter han sig ej deraf rätta, förelägge honom domaren äfventyr af
häkte. Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas
viten till högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller hållas i
häkte under längre tid än sammanlagdt 6 månader. Har vittne blifvit
i häkte insatt, skall det åter för rätten ställas vid rådstufvurätt och hofrätt
inom fjorton dagar och vid häradsrätt inom sex veckor; tarfvas förty
urtima ting, vare lag, som om urtima ting för ransakning med häktad.
Förfaller frågan om vittnets hörande, må ej till vite fällas, och varde vittne,
som är i häkte insatt, derur genast lösgifvet. Nöjes ej vittne åt rättens
beslut, hvarigenom det till vite fälts, ege sig besvära, på sätt i 3 § sägs.
Vill vittne klaga öfver rättens beslut, till följd hvaraf det i häkte hålles,
gälle hvad för klagan öfver beslut om häktning i brottmål stadgadt är.

7 §•

Ej må den vittna, som är yngre än femton år eller saknar förståndets
fidla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; ej den, som eger

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

del i saken, ändå att han ej förer talan i målet; ej den, som kan af målets
utgång vänta synnerlig nytta eller skada; ej i brottmål målsegande,
ändå att han afsagt sig rätt till talan; ej angående brottslig gerning den,
som misstänkes för brottet eller delaktighet deri; ej den, som med part eller
någon, hvilken har sådan del i saken, att han förty ej vittna må, är eller
varit förenad i äJctenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i
svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon; ej
må ock den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri
honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne Om
hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt. År genom
allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad
han på grund af embete, tjenst, eller annan befattning fått sig bekant; må
han ej om sådant höras såsom vittne, der han ej blifvit i laga ordning löst
från sin förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till någon,
som har sådan del i saken, att han förty är jäfvig, må såsom vittne i målet
höras, så ock huruvida den, som är under tilltal för brott, det der kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende, må såsom vittne höras, eller,
der ett brott blifvit mot två eller flera begånget, den ene må vittna om det
som händt den andre, pröfve domaren efter omständigheterna.

11 §•

15 §.

Den vittne påkallat, ersätte det dess resekostnad, täring och tidspillan.
Sämjas de ej derom; lägge dem så domaren emellan, som
skäligt pröfvas. Har rätten låtit hemta vittnet, gälde det hemtningskostnaden.
Stämmer part vittne till rätt, under hvilken det ej har sitt hemvist,
hih. m Riksd. Prut. 181)4. 1 Samt. 42 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 71

och hav det längre väg derifrån till rätten än femtio kilometer, gälde parten
vittnet i förskott skjutspenningar för en häst eller, der jernväg eller ångbåt
kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å
bantåg eller ångbåt, fram och åter. Om ersättning till vittne, som i brottmål
af allmän åklagare eller enligt rättens förordnande inkallats, är särskilt
stadgadt. Den, som ej nöjes åt rättens beslut angående vittnesersättning,
må deröfver sig besvära, såsom i 3 § sägs; men beslutet gånge ej
dess mindre i verkställighet.

29 §.

Två trovärdiga vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma.
Ett vittne gälle ock för fullt bevis, der dess utsaga af bindande omständigheter
och liknelser styrkes; så ock sådana omständigheter och liknelser, der
de öfvertygande äro.

30 §.

År ej fullt bevis, men finner domaren sådana skäl hafva förekommit,
att hvad käranden uppgifvit synes sannolikt, må svaranden dömas att med
ed sig värja. Men ej må det ske utan i nödfall och då sanning ej annars
utletas kan. I urbota mål må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu äro i urbota mål sannolika skäl emot den, som anklagas, men finner
domaren honom ej kunna emot sitt nekande åt saken fällas, lemne saken
åt framtiden, dä den kan uppenbar varda. Der — — — — — — —
berättigad.

33 §.

Käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa; eller vare svaranden
fri. Vänder svaranden någon omständighet före att sig dermed värja;
bör ock han med bevis den styrka. Gitter käranden ej styrka värdet af
skada, som honom tillskyndats, sätte rätten ändock ut skadeståndets belopp,
som skäligt pröfvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

23 Kap.

2§. -

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen
nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall
säger. Sedan säge häradshöfdingen sin mening. År nämnden ej ense med
häradshöfdingen om hvad i målet skall anses bevisadt, eller om till värjemålsed
dömas skall, eller om skadestånds belopp, galle derutinnan den
mening, hvarom tvä tredjedelar af nämnden sig förenat. Varder i annan
fråga nämnd från häradshöfding skiljaktig och äro alla i nämnden ense,
gälie nämndens mening. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin
dom. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och
svare han för domen.

För den händelse, att det af motionärerna framlagda förslaget till
ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken skulle befinnas medföra svårigheter
vid tillämpningen, och att det till undvikande deraf vore lämpligare
att låta nämndens ökade befogenhet gälla i alla fall utan undantag,
hade motionärerna icke något att deremot invända och föresloge
för den skull alternativt följande lydelse af ifrågavarande lagrum :.

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen
nämnden om saken och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger.
Sedan säger häradshöfding sin mening. År nämnden ej ense
med häradshöfdingen, gälie den mening hvarom två tredjedelar af
nämnden sig förenat. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin
dom. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och
svare han för domen.

Jemväl i motionen n:o 121 inom Andra Kammaren har, såsom
ofvan anförts, ifrågasatts ändring i sistnämnda lagrum.

I denna motion yttras bland annat:

När Andra Kammaren förliden riksdag afslog Kongl. Maj:ts då
framlagda förslag till lag angående bevisning inför rätta, skedde det
bland annat af det under öfverläggningen uttalade skiil, att eu utvidgning
af den principiell rigtiga grundsatsen om domarens fria bevispröf -

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ning förutsatte en omorganisation af särskildt våra landtdomstolar. Det
angafs ock så väl af flere reservanter inom lagutskottet som under
diskussionen, huru man tänkte sig att åtminstone en början till en
dylik omorganisation skulle kunna ske, nemligen genom en vidgad befogenhet
för nämnden att deltaga i besluten.

Denna tanke om utvidgning af nämndens befogenhet hade sedermera
till behandling upptagits i förenämnda i »Nytt juridiskt arkiv» för
år 1893 offentliggjorda afhandling. I denna uppsats förekomme, bland
annat, ett förslag till lag angående förändrad lydelse af 23 kap. 2 §
rättegångsbalken, hvilket syntes motionärerna på ett synnerligen lyckligt
sätt angifva det steg framåt i nyss angifna rigtning, som för närvarande
lämpligen skulle kunna tagas.

Då motionärerna till fullo instämde i detta förslag, hemstälde de,
under åberopande af de skäl, som uti ifrågavarande afhandling anförts,
att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken skall hafva
följande förändrade lydelse:

§ 2.

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen nämnden
om saken, och de skäl deri äro, sä ock hvad lag i ty fall säger.
Sedan säge häradshöfding en sin mening. År nämnden ej ense med häradshöfdingen
om hvad i målet skall anses bevisadt, eller om till värjemålsed
dömas skall, eller om skadeståndsbelopp, gälle derutinnan den mening, hvarom
tvä tredjedelar af nämnden sig förenat. Varder i annan fråga nämnd
från häradshöfding skiljaktig och äro alla i nämnden ense, gälle nämndens
mening. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin dom. Eljest
stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och svare han
för domen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

I omförmälda af herrar Olof Jonsson, Anders Persson, friherre
Bonde och friherre von Schwerin väckta motion, n:o 92, hemställes, att
Riksdagen måtte för sin del besluta följande

Lag om sakkunniga biträden åt domstoiarne.

Härigenom för ordnas, som följer:

1 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande
af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan
rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet
kända personer att afgifva yttrande.

2 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller någondera parten är i sådant förhållande, att
derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

3 §•

Hämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst eller
annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan; förordne rätten
tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande eller
skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

4 §. .

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten hålla
honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i beslutet
genom besvär och gälle dervid hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag
i brottmål är stadgadt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

5 §•

Sakkunnig, hvars yttrande afgifves å embetets vägnar eller eljest på
grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten sä förordnar, med hand å
bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra
det uppi drag, som mig i detta mål lemnats; sä sant mig Gud hjelpe till lif
och själ.»

År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden derefter
lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt, som för den
sakkunnige är lägligast.

6 §■

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten bestämmer.
Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad särskildt
stadgas.

Ersättning skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre rätt
fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut rätten
finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige som
den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring genom
besvär, på sätt i 4 § sägs; dock må beslutet genast verkställas.

’< §■

Hvad här ofvan är stadgadt skall ock ega tillämpning ifall, dd rätten
finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst föremål anlita
biträde af sakkunnig.

8 §•

Hvad i allmän lag eller särskild författning är föreskrifvet angående
sakkunnigs hörande i visst fall länder fortfarande till efterrättelse.

Till stöd för motionen anföres:

I Kongl. Mapts proposition till 1893 års Riksdag med förslag
till lag angående bevisning inför rätta förekommo i 3 kap. af nämnda

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

lag bestämmelser »om sakkunnige», hvilka af lagutskottet i dess utlåtande
n:o 25 lemnades utan anmärkning och likasom lagförslaget i
dess helhet af Första Kammaren godkändes, men af Andra Kammaren
förkastades på skäl, som dock icke i någon mån voro rigtade emot
eller ega tillämpning å denna del af lagförslaget.

Den fråga, som sålunda genom sin sammanbindning med andra
mera tvifvelaktiga ämnen föll, sjmes emellertid vara i behof af en snar
lösning. Man har hittills varit nödsakad att i brist på annan laglig
form använda vittnesbeviset såsom medel att bibringa domstolen nödig
sakkunskap i mål af mera speciel natur. Men denna form är utan
tvifvel alldeles olämplig. Vittneseden innebär i sjelfva verket ingen
förpligtelse för en sakkunnig; ty denne har icke att berätta hvad han
»vet händt och sant vara» utan att meddela sitt omdöme om konseqvenserna
af utredda faktiska förhållanden. Redan ordalagen i den
första paragrafen i nämnda kapitel visa, att den sakkunnige är domstolens
biträde vid pröfningen af eu fråga, till hvilkens bedömande erfordras
särskilda tekniska insigter, att han således intager en helt annan
ställning till parterna och domaren än vittnet. En lagstiftning i detta
ämne synes sålunda icke stå i något nödvändigt inre sammanhang med
lagstiftningen om vittnesbeviset eller om bevisningen i allmänhet, utan
lämpligen kunna behandlas såsom fristående ämne. Genom en sådan
ordning för frågans behandling torde man också kunna hoppas att utan
vidare dröjsmål få faststälda allmänna regler om domstolarnes befogenhet
att tillkalla sakkunnige. Vid sådant förhållande kan och bör man
lemna alldeles å sido de s. k. »sakkunnige vittnena», om hvilka 46 § i
lagutskottets berörda förslag handlar; ty dessa åberopas af parterna
för att bestyrka sakförhållanden af vetenskaplig eller teknisk natur och
skilja sig i intet annat afseende än sakkunskapen från vanliga vittnen.
Det följer således af sig sjelft, att om dem gälla de vanliga vittnesreglerna.

I vissa slags mål, såsom vatten- och sjörättsmål, är det redan genom
speciallagar sörjdt för, att sakkunskapen står till domstolarnes förfogande,
och dessa föreskrifter torde fortfarande böra få gälla, men,
derest en allmän lag om sakkunnige blir utfärdad, lärer det för framtiden
blifva både onödigt och olämpligt att vidare meddela sådana
specialstadganden.

Hvad slutligen angår motionen n:o 93 i Andra Kammaren, som
väckts af sistnämnda fyra motionärer, yttras i densamma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Om det också finge antagas, att en ökad befogenhet för häradsnämnden,
på sätt motionärerna i en annan motion föreslagit, komme att höja
folkets här och der nu slappade intresse för att i nämnden insätta sina
bästa män och dermed nämndens anseende och häradsrättens duglighet,
så borde derför icke förbises, att äfven i andra fall häradsrättens sammansättning
för tjenstgöring kunde och borde förbättras. Sålunda måste
det anses i hög grad önskvärdt, att samma nämndemän i regel deltoge
i ett måls handläggning från dess hörjan till dess slut, och otvifvelaktigt
vore, att nämndens betydelse såsom integrerande del af häradsrätten i
väsentlig mån berodde på genomförandet af denna grundsats. Detta
hindrades återigen till en del af rättigheten för nämndeman att efter
två års tjenst afgå och till eu del af valperiodens korthet, men alldeles
absolut i de fall, der på grund af förordningen den 17 maj 1872 två
eller flera tingslag blifvit förenade till ett. Det stora antalet nämndemän
omöjliggjorde nemligen der hvarje kontinuitet i tjenstgöringen. I
sådant fall blefve nämndemännens tjenstgöring så ambulatorisk, att i
regel aldrig samma nämndemän kunde öfvervara ett mål från dess början
till dess slut, och der blefve nämndens uppfattning helt och hållet beroende
af den mer och mindre knapphändiga redogörelse, hvarmed
häradshöfdingen inledde öfverläggningen till dom.

Dessa missförhållanden kunde afhjelpas genom att dels förlänga
den tid, för hvilken nämndeman valdes, likasom den tid, efter hvilken
han hade rätt att afgå, och dels genom en sådan ändring af 9 § i förut
åberopade förordning, att antalet valde nämndemän ej blefve flere i de
på grund af denna förordning sammanslagna tingslag än i andra.

Motionärerna hemstälde alltså, att Riksdagen måtte för sin del
besluta:

l:o. Lag angående förändrad lydelse af 1 kap. 2 § rättegångsbalken.

Med ändring af förordningen den 19 juli 1872 förordnas, att 1
kap. 2 § rättegångsbalken skall lyda, som följer:

2 §. Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt man,
som är tjugufem år gammal och sjelf vid nämndemannaval rösträtt eger;
dock ej den, som står under förmynderskap eller annans husbonde välde
eller som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag
förmår, visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som är tilltalad,
eller blifvit under framtiden stöld eller fäld till ansvar för brott,
som medför förlust af medborgerligt förtroende, eller dömd ovärdig att
föra andras talan inför rätta, ej heller den, som är i Konungens eller
rikets tjenst. Nämndeman väljes för åtta år, dock med rätt för den

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 1 7>

valde att efter fyra år afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller
visar eljest giltigt hinder, då må rätten honom entlediga, ändå att han
ej fyra år tjenstgjort. Nämndeman, som berättigad är att från tjensten
afgå, skall tjensten fortfarande bestrida, till dess besked till domaren
inkommit, att annan vald blifvit. Den, som fylt sextio år, vare ej skyldig
att i nämnd tjenstgöra. Ej heller vare någon pligtig att, sedan
han ur nämnden afgått, åter inträda förr, än efter åtta år; samt -

2:o. Lag angående förändrad lydelse af 9 § i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den
17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872
skall erhålla följande förändrade lydelse:

9 §. I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad
genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Åro eller
varda två eller flera tingslag af Konungen förenade till ett, skola likväl
i tjenst varande nämndemän fortfarande bibehålla sina befattningar, intill
dess de af laga anledning derifrån afgå eller aflida och, sedan häradsrätten,
så snart ske kan, indelat tingslaget i distrikt för val af nämnd,
bestående endast af tolf ledamöter, val af ny nämndeman i afgåendes
ställe ej anställas förr än ett distrikt tillhörande äldre nämndemäns antal
nedgått till det, som enligt nya distriktsindelningen derå sig belöper.
Intill dess nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen,
efter samråd med nämnden, tjenstgöringen dem emellan.

Utskottet, som hittills hufvudsakligen varit upptaget af behandlingen
utaf Kongl. Maj:ts propositioner, bland Indika åtskilliga varit af ej ringa
omfattning, har icke kunnat medhinna att verkställa granskningen af
ifrågavarande omfattande och vigtiga lagförslag.^

Men härtill kommer ett annat skäl, hvarför utskottet icke anser
sig höra företaga en dylik granskning. Utskottet delar visserligen
motionärernas uppfattning derutinnan, att åtskilliga af de utaf motionärerna
anmärkta stadgande!! i 17 kap. rättegångsbalken böra undergå
förändring - och att det är af bchofvet pakalladt, att en lagstiftning
rörande sakkunniga biträden åt domstolarna kommer till stånd.

Bill. till Rikeil. Prat. 1894. 1 Sund. 42 Hiift.

Lagutskottets Utlåtande N:o 71:

Men dessa stadganden synas utskottet stå i den nära förbindelse
med öfriga bestämmelser i 17 kap. rättegångsbalken, att de icke lämpligen
kunna pröfvas utan i sammanhang med ett fullständigt förslag till lagom
bevisning inför rätta i dess helhet; och utskottet anser sig så mycket
mindre hafva skäl att frångå en sådan uppfattning, som ett fullständigt
lagförslag i ämnet sistlidet år varit af Kongl. Maj:t framlagdt.

Det väckta förslaget till ändrade bestämmelser angående nämndens
befogenhet angifves af motionärerna sjelfva såsom framkalladt af ifrågasatt
förändring af stadgandena angående bevisningen, och de föreslagna
ändringarna i fråga om nämndemännens val och tjenstgöring synas
jemväl lämpligast kunna tagas i öfvervägande vid behandlingen af ett
lagförslag angående bevisning inför rätta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då det är angeläget,
att en förbättrad lagstiftning i detta ämne, länge förberedd, snart blifver
genomförd, finner utskottet frågan härom böra medelst en skrifvelse
öfverlemnas till Kongl. Maj:t, som ensam torde vara i stånd att efter
allsidig pröfning af de på frågan inverkande omständigheter framlägga
ett antagligt förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen med anledning af förenämnda motioner
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville å nyo för Riksdagen framlägga förslag
till lag om bevisning inför rätta.

Stockholm den 5 maj 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Erickson och friherre Bonde, och
af herr J. Anderson beträffande vissa delar af motiveringen.

Herr F. Andersson har begärt få här antecknadt, att han på grund
af dödsfall inom sin familj icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet. *

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.