Lagutskottets Utlåtande N:o 70 (Utlåtande 1909:LU70 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

N:o 70.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftningsåtgärder för åstadkommande
af afösning utaf kronohemman och kr onotorp, som
donerats till bruksrörelsen m. m.

Till lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren af
herrar Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, Nils Persson, Emil Kristensson,
A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, O. H. Waldén, A. Thylander, Sven
Linders, L. Gast. Broomé, Gustaf Strömberg, N. A:son Berg, N. Edv.
Lindberg, L. J. Carlsson, K. A. Borg, Viktor Larsson, J. A. Wallin,
C. J. Christiernson, E. A. Leksell, Hj. Bissén, Knut A. Tengdahl, C. E.
Svensson, E. C. Kropp, Joll. Åberg, Johan Forssell, Aug. Nilsson, Hj.
Branting, Värner Bydén och Bob. Karlsson väckt motion n:o 111, däruti
hemställts,

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t begära lagstiftningsåtgärder för att i erforderliga
fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning
ytterst genom expropriation, (tvångsaflösning) af jordbruket å:

l:o) kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen;
2:o) hemman jämte torp, tillhöriga bolag eller enskilda, hvilka
annorledes än genom omedelbar donation af kronan förvärfvat dem
hufvudsakligen för annat ändamål än jordbruksdrift och särskildt för att
tillgodogöra sig skogsafkastningen;

3:o) andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor;.

4:o) öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna af olika anledningar
på enskildes ägor utan själfständig besittningsrätt,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 68 Höft. (N:o 70).

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

samt i sammanhang därmed jämväl lagstiftningsåtgärder i syfte
att trygga besittningshafvarne, intill dess aflösning kan och bör äga rum;

B) för sin del redan nu besluta antagandet af sådan aflösning
beträffande hemman jämte torp med själfständigt jordbruk inom Norrland
och Dalarne tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter samt
i sådant afseende antaga:

l:o) en expropriationslag af den lydelse bilagan till denna framställning
utvisar;

2:o) en arrendelag af den lydelse, som föreslagits i motionen n:o
257 inom Andra Kammaren vid 1908 års riksdag;

3:o) en vanhäfdslag af den lydelse, som föreslagits i motionen
n:o 206 (eventuellt motionen n:o 328) inom Andra Kammaren vid 1908
års riksdag.

Beträffande de under B) 2:o och 3:o här ofvan framställda yrkanden
har utskottet i annat sammanhang öfver dem afgifvit utlåtande.

Motiveringen i motionen har följande lydelse:

»Visserligen börjar nu ganska allmänt anas, att det måste ägnas
omtanke åt jordfrågorna. Men å andra sidan hänger man ännu ensidigt
fast vid de gamla metoderna, som just framkallat missförhållandena.

Ett särdeles talande exempel härpå lämna de utvägar, på hvilka
man vill bereda utkomstmöjligheter af jordbruket inom vårt eget land.
Detta sker företrädesvis genom att söka skapa nya jordbruk, till hvilka
mark oftast måste anskaffas till högsta gångbara spekulationspris, ocli
hvilka måste förses med nya, mycket kostsamma åbyggnader.

Men under tiden tänker man föga på att upprätthålla redan
färdiga jordbruk, som årligen i mängd och säkerligen i vida större
utsträckning icke blott stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles
ödeläggas både till jord och byggnader. Detta ses som sagdt med
jämnmod, och hvarför? Jo, därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga
uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn af
densamma, icke går an att ingripa mot olyckan själf. Det är eu privaträtt
att hålla stora klasser af Sveriges invånare i ett jordbundet
beroende af enskilde, påminnande om lifegenskap.

De gamla färdiga jordbrukslägenheter, som för närvarande hotas
al förgängelsen, äro nämligen sådana, där besittningshafvaren utan tryggad
rätt eller på hårda otidsenliga villkor är underkastad den enskilde jordägarens
godtycke.

Dessa jordbruk kunna uppdelas i följande kategorier:

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Kronohemman och kronotorp, som■ af kronan donerats till bruksrörelsen.

Utöfver stora anslag af skogar har bruksrörelsen äfven gynnats
med jordtilldelningar på det sättet, att till den anslagits eu mängd
kronohemman med torp, hvarå kronoåbo iunnits, med rätt för bruksägaren
att i åbons ställe skattelösa hemmanet. Förmånerna för bruksägaren
bestodo bär förnämligast endast i en viss företrädesrätt till inköp
af skogsprodukterna samt till åbons tjänstbarheter. Jämlikt kung!,
kungörelserna den 21 maj 1878 och 23 december 1881 blef det medgifvet,
åbon att öfverlåta åborätten åt bruksägaren och den sistnämnde att
öfverlåta skattehemmansrätten åt åbon.

Fn mycket sväfvande fråga är brukens rätt till dessa hemman
och torp samt bruksägarnes och åbornas ömsesidiga rättigheter, vare
sig jorden blifvit skattelöst eller icke. På en mängd ställen hafva åborna
blifvit bortdrifva gentemot dem tillförsäkrade rättigheter. Där de
kvarsitta, äro de underkastade godtycke på mångahanda sätt.

På senaste tiden synes särskildt den nya allmänna arrendelagen
tagas till förevändning för att föreskrifva brukarne nya och hårdare
villkor samtidigt med att brukarne uppsägas för den händelse de ej
underkasta sig dem.

En speciell tvistefråga är på många ställen rätten till skogen.
Åborna äga enligt författningar ne rätt att sj kifva taga'' afkomsten åt
skogen med förbehåll endast att först hembjuda den till bruksägaren.
Men i stället taga bruken mångenstädes skogen för egen del äfven
till afsalu. Understundom uthuggas dessa skogar för sådant ändamål
ganska fullständigt, såsom till exempel skedde i slutet på 1890-talet å
vissa hemman, donerade till Åkers styckebruk i Södermanland. Om
åbon ens får något kvar till husbehof, anses utan tvifvel också bero på
jordägares godtycke.

Alla dessa åbor veta, att de haft en själfständig besittningsrätt,
som aldrig blifvit dem formligen fråntagen. Men detta oaktadt glider
omärkligt rätten ifrån dem, under inflytandet af vandra lagar, som stå
främmande för de äldre rättsförhållandena och hvilka bruksägarne med
växande djärfhet söka utnyttja till redskap för sina ensidiga, mot den
verkliga rätten stridande intressen. Dessa åbor hafva inga utvägar för
att bevaka sin talan, ingen enskild sakförareverksamhet kan reda ut
något i denna härfva. Deras rätt inskränker sig till några gamla ^förbleknade
urkunder och andra handlingar, omsorgsfullt förvarade i någon
vrå i hemmet.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Ingen annan än staten kan hjälpa dessa åbur. Och hvem skulle
eljest ha både rätt och skyldighet att stå dem bi, om icke den, från
hvilken de härleda sina anspråk. För närvarande låter dock staten i
detta fall den ena handen icke veta hvad den andra gör.

Vid förra riksdagen betonades särskildt denna sak i en motion
om undersökning rörande statens jorddonationer till industrien. Denna
motion afstyrktes dock till alla delar enhälligt af det Andra Kammarens
tillfälliga utskott, som behandlade den. Icke något erkännande bestods,
hvarken för det statsintresse eller för de rent mänskliga hänsyn,
hvilka här i så hög grad påkalla uppmärksamhet. Formella betänkligheter
vägde mer än saken. Andra Kammaren biföll dock af en tillfällighet
motionen, som därefter utan vidare förkastades af den Första.

Saken får dock ej falla. De kvarvarande åbornas ställning förvärras
allt mer, och de söka hjälp på olika håll utan att få den. Staten
har ej rätt att titan vidare donera människor till enskilde och den bör
ej tillspillogifva de ekonomiska resurser, som under århundradens arbete
skapats på dessa gamla kronans hemman och torp.

Hemmanen jämte torp, tillhöriga bolag eller enskilde, hvilka förvärfvat
dem annorledes än genom omedelbara donationer af kronan för
hufvudsakligen annat ändamål än jordbruksdrift.

Hit hör till en början större delen af de s. k. bolagskemmanen i Norrland
och Dalarne. Om dessa är skrifvet utförligt i riksdagshandlingarna
och norrlandskommitténs betänkande. Det behöfver här endast betonas, att
kommittén framhöll såsom i alla afseenden lyckligast, om jordbruksjorden
med tillbehör på dessa hemman återvunnes till enskilda jordbrukare. De
från orterna ingångna svaren på kommitténs fråga, om arrendesystemet
på dessa hemman kunde anses lämpa sig för ortens förhållanden, voro till
ett öfverväldigande antal nekande, och utredningen i öfrigt ådagalade
på det mest klargörande sätt, att jordbruket på dessa hemman i stort
sedt var på förfall eller nedlades helt och hållet. Kommittén förordade
i alla fall tvångsaflösning medels expropriation allenast af jord förbildande
af nya jordbruk, men iakttog tystnad rörande tvångsaflösning af
de redan tärdiga jordbruken. Detta är också belysande för missförhållandet
mellan mål och medel inom den härskande uppfattningen på detta område.
Endast reservanter inom kommittén föreslogo, med stöd jämväl af
uttalade önskemål från befolkningen, tvångsaflösning äfven af de färdiga
jordbruken.

Samma tendens att ej våga sig på sakens kärna afspeglade sig i
1890-talets förslag att söka utvägarna i en kolonisation på kronans

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. •’

myrar och andra utmärker särskildt i de nordligaste länen. Trots de
upprepade klagomålen från den hotade odalbygden tick det hirra sträfvande!
undanskymma den ännu viktigare angelägenheten, att den redan
verkställda odlingen och de färdiga jordbrukshemmanen i bygdelagen
vidmakthöllos.

Men äfven i öfriga delar af landet förekomma eu mängd hemman
af ifrågavarande slag. Man behof ver blott erinra om Värmland, Dalsland,
Västmanland, Uppland, Södermanland, Nerike, Smaland, östra delen
af Bohuslän, norra Västergötland o. s. v. Samma klagomal höjas
rörande eu stor del af dessa hemman. Eu undersökning härom begärdes
vid de två senaste riksdagarne och vid sista riksdagen bifölls detta
förslag af Andra Kammaren, men förkastades af den Första.

Aflösning af dessa hemman i hela landet från beroendet är således
något som måste eftersträfvas ifall man sätter värde på att bevara ett
nationalkapital och ömma för en idog samhällsklass. I den män dessa
jordbruk uppkommit genom nybygges anläggning på kronojord eller
på jord som tidigare varit af kronan donerad tillkommer ytterligare
äfven ett starkt formellt skäl för ett statsingripande. Det behöfver
icke framhållas, att ett ingripande bör ske endast i erforderliga fall. På
åtskilliga ställen hafva arrendatorerna eller landtbönderna det jämförelsevis
bra, och så länge detta fortfar och brukare ej påfordra en aflösning,
finnes ingen anledning till ingripande.

Andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor.

Torpareklassens osäkra ställning är allmänt bekant och har äfven
vid olika tillfällen kommit på tal i samband med andra jordbruks- och
skogsfrågor. Torparnes förhållanden hafva mycken likhet med bolagsarrendatorernas.

Ett intresseväckande exempel på befolkningens egen uppfattning
härom är Lima sockenbors år 1875 fattade och sedan fullföljda beslut
att för socknens räkning inköpa den jord, som äfventyrade att blifva
af händ till bolagen. Åtgärden vidtogs för att, som det hette, Limafolket
skulle »undgå att blifva torpare under bolagen» hvilket betecknades
såsom den största olycka, som kunde drabba samhället. Den som
tog initiativet har i en framställning till norrlandskommittén uppgifvit
sin bevekelsegrund hafva varit, att han »haft tillfälle att se torparnas
hårda lott i mellersta Sverige och samma öde väntade oss om egendomarna
öfvergingo till bolag.»

Genom statens emigrationsutrednings försorg har förra året publicerats
eu ingående och lärorik öfversikt af torpare-, backstuga- och

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

inhysesklassernas uppkomst, tillväxt och aftagande med särskild hänsyn
till torparklassens undergräfvande, författad af Nils Wohlin. Det påvisas
torparklassens starka aftagande och däraf föranledda ödeläggande
af den odlade jorden och åbyggnaderna och framhålles, att de verksammaste
orsakerna därtill under senaste tiderna torde vara att söka hos torparna
och deras missnöje med sin ställning. Det erinras ock, att statsmakterna
uppenbarligen gentemot denna sociala fråga har mera vidtgående förpliktelser
än de genom nya arrendelagen infriade. Torparefrågan, säges
det vidare, vore numera ett led i det stora samhälleliga spörsmål, som
knyter sig kring landsbygdens affolkning och enda utvägen synes vara,
att staten befordrar torpens friköpning. Riktigt anmärkes ock, att ingripanden
af detta slag ligga närmare till hands och mera ansluta sig
till en naturlig utveckling än statens nuvarande sträfvanden för egnahemsrörelsens
främjande. Men vid valet af medel gifves äfven i denna
framställning anvisning endast på lättnader i inteckningslagstiftningen,
förenkling i afsöndringsförfarandena, inrättande af lämpliga kreditanstalter
och dylikt. Häri röjer sig äfven den vanliga konflikten mellan
mål och medel. Att åstadkomma detta fullständigt och väl uteslutande
på frivillighetens väg, såsom man alltid helst önskar, måste i en mängd,
sannolikt de flesta, fall väsentligen bli ett slag i luften.

Öfriga jordbruksfastigheter, tillkomna af olika anledningar på enskildes
ägor utan sjelfständig besittningsrätt.

Det gifves slutligen en mängd jordbrukslägenheter, som upptagits
utan någon särskild rätt på enskildas marker antingen själftaget utan
erinran från jordägarens sida eller ock på grund af dennes muntliga
löfte. Sedan har besittningshafvarne odlat och byggt, ofta i generationer.
Lägenhetshafvarens ställning är här ytterligt osäker. Mot jordägarens
juridiska rätt till godtycke stå här statsintresset och framförallt den
högre moraliska rätten, att den, som odlat jord, har framför alla andra
behörighet att sitta kvar och njuta frukterna af sitt arbete. Understundom
ha sådana jordbruk upptagits på allmänningar, men sedan vid
skiften utan vidare med omgifvande mark lagts under enskilda hemman.
Så är till exempel fallet med åtskilliga nybyggen, upptagna på det så
kallade Kroktjärnsberget inom Ohre socken, hvilken trakt jämte nybyggena
sedermera vid storskiftet inom socknen tilldelades Dahlfors
bruks mark.

I andra fall ha lägenheterna från början upptagits på enskildes
ägor. Icke ovanligt är, att jordägarens godtycke går så långt, att han
utan vidare för egen del lägger sig till med resultaten af lägenhets -

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

hafvarens och hans förfäders arbete. Särskildt inträffar ibland vid laga
skiften af byars oskiftade marker, att dylika där upptagna lägenheters
åker och ängsmarker af hemmansägarne tagas i beslag som dem tillhörig
inägojord, hvarvid innehafvaren drifves saklöst från hus och jord
utan någon ersättning.

I sammanhang med denna saks utredning borde öfvervägande
ske om behofvet af frigörelse äfven för lägenheter, som ej äro att hänföra
till fullt själfständiga jordbruk, när de innehafvas på vissa villkor
eller på begränsad tid utan rätt till ersättning.

Genom feodalväsendet kom som bekant i de flesta Europas stater
bondeklassen uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till
fullständig lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse
för att återgifva bönderna friheten och det obehindrade förfogandet
öfver sin jord. Denna rörelse, som gjorde sig gällande öfverallt, där
feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afslutning först i midten af 1800-talet. Böndernas emancipation bedrefs på vissa håll med kraft, på andra
mera likgiltigt och med ständiga förhinder. Medlen växlade från fullständig
reduktion till en bönderna pålagd betungande utlösningsskyldighet.
Resultaten blefvo också mycket olika, allteftersom målmedvetenhet,
ingripande i rätt tid och omtanke äfven i det lilla gjorde sig gällande
eller icke. Sverige var dock under dessa rörelsers höjdpunkt oberörd
af desamma. Det svenska bondeståndet hade nämligen bevarat sitt
oberoende, och det behöfdes därför ej vidtagas liknande åtgärder bär
som i de flesta europeiska länder.

Men ungefär just vid den tid, då ifrågavarande sträfvanden utomlands
bragtes till afslutning, började i Sverige en ekonomisk utveckling,
som på en kort tid i vidsträckta delar inom vårt land skapat ett nytt
feodalsystem. Ledningen ligger visserligen icke här i händerna på hierarkien
och aristokratien men hos eu minst lika stark och hänsynslös makt:
plutokratien. Denna för Sverige egendomliga utveckling härleder sig å
ena sidan af landets sKogrikedom och å den andra från trävarukonjunkturernas
uppblomstring vid ofvan nämnda tidpunkt. Svenska småbondehemman
folio och falla fortfarande i mängd för skogsköpare och staten har,
sorgligt att säga, på allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att samtidigt
utkasta sina skogar, kronohemman, kronotorp och nybyggen till lystmäte
för spekulationen. Det är på detta sätt, som nu äfven i Sverige uppkommit
något, som påminner om ett slags bondelifegenskap. Den går
ut öfver de hemman och torp, som omförmälas särskildt under de två
första ofvan upptagna rubrikerna. Därtill kommer det hos oss på grund

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

af andra ekonomiska förhållanden och administrativa åtgöranden uppammade
torpsystemet på enskildas ägor, om hvilket emigrationsutredningen
lämnat närmare besked.

Att det icke blott sättes en damm för denna utvecklings vidare
framfärd utan äfven vidtages en aflösning, ytterst genom expropriation
(tvångsaflösning) af de små jordbruk, som dukat under därför, är en
nödvändighet. Häremot reser sig visserligen som en mur den härskande
privaträttsliga uppfattningen, som vill obetingadt göra sig gällande
äfven på detta område. Men denna lilla renaissance i vår tid af det
medeltida feodala rättssystemet bör väl äfven hos oss i sinom tid få
vika för ett upplystare åskådningssätt. Missnöjet börjar också allt mer
gro i sinnena hos dem, som lida under systemet. Det förnimmes
mångenstädes i bygderna eller komma täta påminnelser därifrån, att,
såsom man ofta uttrycker sig, en reduktion måste vidtagas.

Statsmakterna ha däremot ännu icke kommit till klarhet om det
verkliga sakläget. Spår till ett uppvaknande i insikt, att man bör
göra någonting för att i främsta rummet åtminstone bevara den jordbrukskultur
som redan finnes, saknas dock icke alldeles. Författningen
af år 1897, hvarigenom bereddes lättare utvägar att befria ryttare-,
soldat-, och båtsmanstorp från stamhemmanets inteckningar är en yttring
däraf. En annan innefattas i tillsättandet af norrlandskommittén, utfärdandet
af 1906 års lag om förvärfsförbud och framläggandet för Riksdagen
åren 1907 och 1908 af en arrendelag och vanhäfdslag för norrländska
bolagshemman. Därmed har man tillika nalkats kapitlet om
tvångsaflösning. Denna väg beträddes ock i en vid 1908 års riksdag
väckt motion, att jordafsöndringar från hemman, hvilka såsom arf afsöndras
på viss tid och mot vissa skyldigheter till stamhemmanet, måtte
tryggas i den fortsatta besittningen af densamma. Med fog beklagade
sig motionären öfver den snäfhet, hvarmed tillfälliga utskottet affärdade
hans framställning. Och ehuru äfven andra talare förordade densamma
med erinran endast, att den fått alltför trånga gränser, vågade dock
ingen af dem gent emot utskottets omedgörlighet ens göra ett yrkande
inom kammaren.

Äfven förtjänar här åberopas 1907 års riksdagsskrifvelse om
åtgärder särskildt med anlitande af expropriation i ändamål att vid
fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd
befolkning bor eller kan uppstå, ordna förhållandena med afseende
å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.
Denna framställning innefattar bland annat begäran om en omedelbar
aflösning ytterst genom expropriation af tomter till förmån för inne -

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

hafvande af de på tomterna uppförda bostadslägenheterna. Med samma
fog kunna motsvarande åtgärder ifrågasättas för att rädda småbruk ur
jordbundet beroende.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ep att staten
skall efter expropriation själf öfvertaga dessa jordbruk och deras skötsel,
och icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk
eller ske i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och i
den mån brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att
öfvertaga jorden.

Det ömsesidiga frivilliga aftalet kommer också fortfarande att
blifva utgångspunkt för aflösningen. Det nya är, att statsmakten inträder
såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och
maktlöse jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen kommer
till stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta allt,
som bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste villkor, så
att den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den familj, som
suttit på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma. Men för att
ej äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det ett yttersta
maktmedel. Detta yttersta medel är expropriation. En dylik expropriationslagstiftning
skall säkerligen här liksom eljest i stor utsträckning
göra sig själf öfverflödig, i det den förmår framtvinga enskilda uppgörelser,
som eljest ej skulle kommit till stånd.

Det måste som sagdt särskildt betonas, att den nu ifrågasatta
aflösningen ej kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum etter nu
stadgade och tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konstrueradt
marknadsvärde får ej tjäna till ledning och någon vinst i
regeln ej ens beräknas, åtminstone ej när det gäller utbrytning ur
stora jordbesittningar och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen
varit donationsjord fråti kronan.

Vidare måste, enligt hvad erfarenheten lärt oss, aflösningen förbindas
med villkor, som upprätthålla ändamålet samt omöjliggöra, att
jorden återfaller i främmande händer.

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnes ställning,
intill dess aflösningen hunnit äga ruin. Detta kan nämligen taga
lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning kanske
tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åtgärder måste
också ingå en sträng uppsikt öfver, att jordägaren ej får tillfälle att
förekomma aflösningen genom att dessförinnan bortdrifva brukarne och
inlägga jorden med fastighetens öfriga ägor.

Eib. till Eiksd. Prof. 1909. 7 Sami. 68 Käft.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande
saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen
och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens
rätt;

2:o) grunddragen för organisationen af denna statsverksamhet;

3:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta maktmedel
(expropriation), som skall förläna allvar åt förhandlingarne om
frivillig uppgörelse samt taga vid, där aftal ej kan komma till stånd;

4:o) upprätthållande af ändamålet med jordens aflösning äfvensom
hufva dvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde (sättet
för amortering af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

Eu aflösning på just ofvannämnda grunder af jordbruket på bolagsjord
i Norrland och Dalarne föreslogs af norrlandskommittén i dess
betänkande. Kommitténs majoritet arbetade länge på ett förslag till
lag om aflösning, ytterst genom expropriation dels af de färdiga jordbruken
med tillbehör, dels af komplettering i jord och tillbehör till jordbruk,
som redan blifvit på ett otillfredsställande sätt utstyckade, och
dels äfven af mark för bildande af nya jordbruk. Slutligen bestämde
sig de flesta ledamöterna för att omedelbart förorda tvångsaflösning endast
för det senaste ändamålet, under det reservanter fullföljde förslaget i
sin helhet. Ett komplement till dessa förslag voro förslagen till arrendeoch
vanhäfdslagar, hvilka skulle skydda de färdiga jordbruken och
deras brukare äfvensom möjliggöra nyodlingar till dess aflösning på
lämpligt sätt frivilligt eller genom expropriation ägt rum.

Då man inom regeringen tyckes alldeles vilja glömma bort dessa
expropriation sförslag och vid riksdagarne åren 1907 och 1908 endast
lätt rört vid förslagens förenämnda öfvergångsbestämmelser, arrendeoch
vanhäldslagarne, föreligger fog för att påminna om den brådskande
saken genom att förelägga den för Riksdagen.:»

I den ifrågavarande motionen påyrkas främst expropriation af
kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen.

De fastigheter, som staten i äldre tid anslog till bruken, voro
dels åbohemman, dels ock hemman eller skogar utan åbo. Den rätt,
bruken därmed förvärfvade, bestod i fråga om skogsfastigheterna i viss
nyttjanderätt till skogen mot afgift — rekognitionsafgift. I fråga om
åbohemmanen, som merendels kommo under bruken genom att i särskilda
författningar från början af 1700-talet bruken tillerkändes rätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att framför åbon å de närbelägna kronohemmanen skatteköpa dessa,
blef bruksägaren kronan ansvarig för hemmansräntan, men fick i stiillet
kronans rätt till prestationer af åbon. Med afseende å rokognitionsskogarna
förordnades genom författningar från början af 1800-talet,
att dessa skulle indelas till hemman och till bruken skattesäljas under
benämning rekognitionsskogshemman eller rekognitionshemman. Enligt
dessa författningar skulle i skatteköpebrefven intagas förbehåll, att
hemmanen alltid skulle förblifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lydde.

I syfte att reglera rättsförhållandena mellan bruken och åborna
å de omförmälda hemmanen utfärdades under 17- och 1800-talen
åtskilliga författningar. Genom kungl. brefvet den 23 september 1747
förordnades sålunda, att hemmanen icke finge belastas med flere dagsverken
än de, som uti jordeboken voro hemmanen påförda, men att
bruksägaren ägde att efter öfverenskommelse med åbon förvandla
hela hemmansräntan i kolning och körslor emot samma betalning, som
skattebönder njöto, hvarvid dagsverken borde beräknas efter ortens
markegång och härutöfver inga onera åbon påläggas. Åbon skulle vara
odrifven, så länge han fullgjorde sina skyldigheter. Genom kungl.
brefvet den 28 januari 1757 stadgades, att åbon ej kunde betagas ett
sådant bruk af'' hemmanets skog, som fordrades för hemmanets vidmakthållande,
men att honom ej skulle vara tillåtet att från hemmanet
afföra skog eller kol till någon annan än den, som ägde skatterätten,
när denna efter gångbart pris erlade betalning. Tillika skulle åbon
vara skyldig låta jordägaren framför någon annan emot skälig betalning
njuta de dagsverken och körslor, som kunde efter ötverenskommelse
åstadkommas.

Såsom en oegentlighet med afseende å dessa åbohemman har
särskildt anmärkts, att, då grundskatterna förenklades, fixerades och
slutligen afskrefvos, något förbehåll icke gjordes om ändring i de
bruksägaren enligt skatteköpeaftalet och författningarna tillkommande
rättigheter gent emot åbon.

För att emellertid, bland annat, »undanröja de invecklade förhållanden,
som med gällande stadganden angående de under bruk skatteköpta
hemman voro förenade», tillkom på Riksdagens initiativ den 24
maj 1878 en kungl. kungörelse, däruti stadgades, att den, som innehade
åborätt å under bruk skatteköp!. hemman, skulle äga rätt att till
vederbörande bruksägare öfverlåta sin åborätt, samt att bruksägaren å
sin sida skulle vara berättigad att öfverlåta sin skattemannarätt till
sådant hemman å den, som å hemmanet innehade åborätt, med rättig -

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

het för denne att varda vid skattemannarätten bibehållen äfven i det
fall, att bruket senare nedlades. Sedermera stadgades genom kungl.
kungörelsen den 27 juni 1887, att ägare till sådana under bruk skatteköpta
hemman, till hvilka denne från åbon inköpt åborätten, skulle vid
skattemannarätten bibehållas äfven i det fall, att bruket nedlades. Med
afseende å rekognitionshemmanen föreskrefs genom kungl. kungörelsen
den 22 december 1898, att hvad i särskilda författningar funnes i fråga
om skatteköp af sådana hemman föreskrifvet därom, att hemmanen
alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lydde, skulle
upphöra att gälla, samt att i följd häraf förbehåll om sådana hemmans
oskiljaktighet från bruken icke skulle intagas i skatteköpebref, som
därefter utfärdades.

Det vill synas utskottet, som om den princip, hvarpå Konung och
Riksdag sålunda — efter verkställd utredning — med afseende å de
nämnda åbohemmanen slagit in för undanröjande af till äfventvrs i fråga
om dem förefintliga missförhållanden, nämligen den frivilliga öfverenskommelsens,
fortfarande skulle vara den lämpligaste för reglerande af
sådana förhållanden. I allt fall synes det icke öfverensstämma med
det afstående af kronans anspråk till förmån för bruken och åborna,
som genom de ofvananmärkta författningarna skett, att, såsom motionärerna
begära, nu vidtaga åtgärder för de af dem åsyftade ifrågavarande
fastigheternas återförvärfvande åt kronan genom ett expropriationsförfarande.
Utskottet kan därför icke biträda motionärernas förslag
i denna del.

Hvad därefter angår motionärernas hemställan om expropriation
af andra torp än de förut nämnda samt öfriga bebyggda jordbrukslägenheter
utan själfständig besittningsrätt på enskildes ägor, får utskottet
framhålla, att, såsom motionärerna äfven erinrat, frågan om dessa jordinnehafvares
ställning för närvarande är föremål för undersökning, men
att helt visst meningarna ännu icke hunnit stadga sig,'' huruvida något
från statsmakternas sida lämpligen skall kunna i allmänhet åtgöras med
afseende å dem, och än mindre hvaruti dessa åtgärder böra bestå.
Genom nya arrendelagen hafva, som bekant, särskilda bestämmelser
meddelats, hvilka hafva afseende på förbättrande af torparnas ställning,
men dessa bestämmelser hafva väl ännu knappast hunnit verka. Då
i allt fall motionärernas yrkanden såväl i fråga om nu omnämnda, som
andra lägenheter och hemman synas utskottet alltför ingripande, har
utskottet icke kunnat förorda motionärernas förslag. Gent emot alla
dessa förslag vill utskottet framhålla den i ögonen fallande faran
för den enskildes rätt och den enskilda företagsamheten af en så vid -

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

sträckt, mot hittills häfdvunna rättsbegrepp uppenbart stridande tvångsförvärfsmöjlighet
för det allmänna, som den ifrågasatta.

Hvad slutligen särskildt angår motionärernas hemställan om antagande
omedelbart af en expropriationslag för Norrland och Dalarne i
syfte att åstadkomma aflösning af hemman jämte torp med själfständigt
jordbruk, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter, innehåller, såsom
af motionärerna erinrats, Norrlandskommitténs betänkande bland annat
ett förslag till lag »angående vissa åtgärder för beredande åt enskilda
jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter», enligt
hvilket lagförslag odlingsmark, som med hänsyn till läge, ytvidd och
jordens beskaffenhet lämpade sig för upptagande till jordbrukslägenhet,
''skulle i vissa fall, i den ordning förslaget upptog, mot lösen afstås,
därest frivillig öfverenskommelse icke kunde träffas. Det motionen
bilagda lagförslaget, hvars antagande nu ifrågasättes och hvilket alternativt
har den lydelse, som påyrkades i en till nämnda kommittébetänkande
fogad reservation, går vida utöfver kommittémajoritetens
nämnda förslag. Utan att närmare uttala sig angående lämpligheten eller
behofvet af en lagstiftning i den riktning, som af kommittén sålunda
förordats, väll utskottet med anledning af motionärernas förslag i denna
del endast framhålla, att åtgärder i sådant syfte under alla omständigheter
synas böra bero bland annat af resultatet af den öfriga särskilda
lagstiftning för Norrland och Dalarne, som i väsentliga delar ännu icke
till sitt innehåll slutgiltigt bestämts, men hvaruti den nu af motionärerna
ifrågaställda väl i hvarje fall måste anses vara ett senare led.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1) att de i förevarande motion under A) gjorda
yrkanden icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt

2) att det i motionen under B l:o) gjorda yrkande
icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

Herrar Lindhagen och Karlsson i Fjäl hafva anfört:

»Motionen berör den lika viktiga som aktuella frågan att från
beroendet af enskildes godtycke frigöra sådana småbrukare i olika delar
åt landet, som i följd af särskilda förhållanden innehafva sina jordbruk
under ovissa och tryckande villkor.

_ Med den allmänna uppfattningen, att själfständighet och trygghet
i besittningen utgör eu förutsättning för att småbrukarne skola trifvas
i landet och med framgång utöfva sin näring, bör ett sådant förslag
kunna påräkna anslutning. Det är just från denna klass af småbrukarefamiljer,
som en väsentlig del af emigrationsströmmen utgår.

Motionärerna ha trott, att målet ej kan slutgiltigt vinnas annat
än ytterst genom en tvångsaflösning, som dock främst skall stödja frivilliga
uppgörelser och tillitas först då sådan uppgörelse ej kan komma
till stånd. Det betonas ock i motionen, att åtgärderna gifvetvis icke
skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett slag, utan att aflösningen
bör äga rum endast i erforderliga fall och i den mån brukare
finnas, som önska aflösningen och äro beredda att öfvertaga jorden.

Utredningen bör dock lämpligen omfatta äfven andra utvägar för
målets vinnande.

Formen för den aflösta jordens upplåtande till sina brukare bör
obestridligen vara ägnad att bereda dem en trygg besittning och upprätthålla
ändamålet med aflösningen för framtiden. Olika meningar
kunna däremot göra sig gällande, huruvida detta främjas bäst genom
juridisk äganderätt, ett statsarrendesystem med optionsrätt eller båda
systemen. Därom gäller det dock ej att nu träffa något afgörande.

Under åberopande i öfrigt af motionens kufvudsakliga motivering
hemställes,

Lagutskottets Utlutande N:o 70.

att Riksdagen, med anledning af det i förevarande
motion gjorda yrkande under A), ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida, i hvad
mån och på hvad sätt må för jordbrukets upprätthållande
och brukarnes frigörelse från beroende al''
enskilde kunna åvägabringas aflösning af sådana osjälfständiga
jordbruk, hvilka i motionen hufvudsakligen
åsyftas, nämligen

l:o) kronohemman och krön otorp, som donerats
åt bruksrörelsen;

2:o) hemman jämte torp tillhöriga bolag eller
enskilda, hvilka annorledes än genom omedelbar
donation af kronan förvärfvat dem hufvudsakligen för
annat ändamål än jordbruksdrift och särskildt för att
tillgodogöra sig skogsafkastningen;

3:o) torp af olika slag på enskildes ägor;

4:o) öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna
af olika anledningar på enskildes ägor utan
själfständig besittningsrätt.

Herrar Ersson och Olsson i See hafva instämt i förestående reservation,
såvidt rörer yrkandena under n:is 1 och 2.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

Herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät hafva anfört:

»Den i punkt l:o) ifrågasatta utredningen i frågan om aflösning
af småbruk med osjälfständig besittningsrätt föreligger, såvidt rörer
bolags och enskilda skogsspekulanters hemman i de sex nordligaste
länen, redan i Norrlandskommitténs betänkande (se ofvan sid. 6).

Utskottet har utan att inlåta sig på lämpligheten eller behofvet
af en sådan lagstiftning ansett, att frågan syntes höra bero bland annat
af resultaten af den öfriga särskilda lagstiftningen för Norrland och
Dalarne, i hvilken den förra i hvarje fall måste anses vara ett senare led.

Detta är en fullständig missuppfattning af utskottet. Alla de
inom kommittén föreslagna lagstiftningarna rörande förvärfsförbud, ägostyckning,
arrende, vanhäfd och aflösning ytterst genom expropriation

Lagutskottets Utlåtande N:o 70-

äro led i ett system, hvilka visserligen bero af hvarandra men på det
sättet, att de äro afsedda att komma och verka samtidigt. Då intet
försports från regeringen hitintills rörande det sistnämnda ledet, har
äfven detta genom motionen framlagts för att göra sig påmint samtidigt
med de andra leden, hvilka vid denna riksdag alla förekommit till behandling
i större eller mindre utsträckning och bland hvilka arrendelagen
och vanhäfdslagen äfven framburits genom ifrågavarande motion.

Då det emellertid ej torde kunna begäras, att Riksdagen skall
finna sig beredd att nu antaga det af motionärerna framlagda lagförslaget,
hvilket ej undergått förberedande granskning, hemställa vi,

att Riksdagen, med anledning af det i förevarande
motion gjorda yrkande under B) 1), ville anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida, i hvad
mån och under hvilka villkor bör genom lag stadgas, att
från bolags och enskilda skogsspekulanters jordbesittningar
inom de sex nordligaste länen må kunna medelst
aflösning ytterst genom expropriation utbrytas

l:o) de gamla färdiga gårdsbruken med husbehofsskog
jämte odlingsmark och bete;

2:o) husbehofsskog jämte odlingsmark och bete
för att tilläggas gårdsbruk, som genom ägostyckning
eller jordafsöndring redan blifvit utbrutna, men därvid
antingen icke alls eller endast i otillräcklig mån tilldelats
dylika nyttigheter;

3:o) odlingsmark jämte husbehofsskog och bete
för bildande af nya jordbrukslägenheter.»

Herrar Ersson och Olsson i See hafva instämt i förestående reservation,
såvidt rörer yrkandet under n:o 2.

Herr Zetterstrand har reserverat sig mot vissa delar af utskottets
motivering.

Herrar Rudebeck, Pettersson från Södertälje, grefve Ilamilton och
Jansson i Edsbäcken hafva anhållit få antecknad t, att de icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.