Lagutskottets Utlåtande N:o 70 (Utlåtande 1907:LU70 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

N:o 70.

Ank. till Riksd. kansli den 17 maj 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap.
rättegångsbalken, dels ock en med föranledande af denna
proposition afgifven motion.

Genom en den 8 sistlidne mars dagtecknad proposition, n:o 93,
hvilken af båda kamrarne till lagutskottet öfverlämnats, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll samt med bifogande af utlåtanden i ärendet afgifna
af rikets hofrätter, föreslagit Riksdagen antaga följande förslag till

Lag

om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i 30 kap. rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogill, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 64 Höft. (N:o 70).

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,
där det under rättegången gifvits, särskild klagan däröfver varit tillåten,
och varder talan mot det beslut i hofrätten fullföljd i sammanhang med
klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda
särskilda frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.

3 §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej
klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,
vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.

Har i brottmål hofrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid
för klagan öfver det utslag, hvad i 25 kap. 6 § är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

4 §•

öfver hofrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blifvit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hofrätten upphäft beslut,
hvarigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

5 §•

Mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål äge part ej fullfölja talan,
när utslaget, i hvad det gått honom emot, rörer enbart penningar eller
sådant, som kan till visst värde i penningar skattas, och värdet af hvad
han tappat uppenbarligen icke öfverstiger två tusen daler. År målet sådant,
att enligt 25 kap. 1—5 §§ talan skolat i hofrätten fullföljas genom besvär,
varde frågan om parts rätt att söka ändring i hofrättens utslag så bedömd,
som om målet genom besvär inkommit till hofrätten.

6 §•

I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,
må ej ändring i hofrättens slutliga utslag sökas utom i dessa fall:

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där han för brott, som i lagen är
belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller mistning af
ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan afser ansvar
för brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete eller
afsättning.

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,
må, där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas må,
justitiekanslern förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl därtill
äro.

4:o) Har part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest gått
honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst värde i
penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvidt ej uppenbart är, att
sammanlagda värdet af hvad han tappat icke öfverstiger två tusen daler.
För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn allenast till
honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet; och må han ej heller
söka ändring i annat hänseende än nu är sagdt.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande
något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.

Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt, som
Riksdagens justitieombudsman tillkommer.

7 §•

År enligt 5 eller 6 § parts rätt att fullfölja talan beroende på värdet
af något, hvarom dömdt blifvit, må vid beräkning af det värde hänsyn
icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

Har genom hofrätts utslag värjemålsed blifvit part ålagd, äge han i
utslaget söka ändring utan hinder af hvad i 5 och 6 §§ är stadgadt om
inskränkning i rätt att fullfölja talan.

8 §•

öfver hofrätts utslag i fråga, hvarom i 16 kap. 10 § förmäles och
som blifvit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utom af den, som dömts
till fängelse eller böter, mer än två tusen daler, eller i fall fullmäktig
blifvit skild från fullmäktigskapet eller hofrätt fastställt beslut, hvarigenom
kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd
beviljats eller yrkande om häfvande af sådan åtgärd ogillats.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Har underrätt meddelat föreskrift om någons häktande eller kvarhållande
i häkte eller hämtande till rätten, och varder det beslut af hofrätten
upphäfdt, vare ej klagan öfver hofrättens utslag tillåten. Ej heller
må klagan föras öfver hofrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 12 §
dragits under hofrättens pröfning.

9 §•

I mål, som blifvit i hofrätt fullföljdt eller dess pröfning underställdt,
vare ej tillåtet emot hofrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande
rättegångskostnad.

10 §.

Har hofrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet
föras genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall
finnes i 25 kap. 5 § stadgadt om klagan öfver underrätts beslut i sådan
fråga äga motsvarande tillämpning.

I fråga om beslut, som i annat fall, än nu är sagdt, blifvit af hofrätt
i där anhängigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25
kap. 7 § är angående där omförmälda beslut föreskrifvet äga motsvarande
tillämpning.

11 §•

Då hofrätt meddelar utslag eller beslut, skall hofrätten tillika pröfva,
huruvida part må däremot omedelbarligen fullfölja talan. År partens rätt
till klagan beroende på uppskattning af något, hvarom dömdt blifvit, skall
vid hofrättens pröfning därutinnan bero.

Finnes parten till fullföljd berättigad, skall i utslaget eller beslutet
gifvas tillkänna, huruvida han skall fullfölja talan genom revisionsansökning
eller genom besvär; och varde jämväl angifvet, där talan skall fullföljas
genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hofrätten anmälas,
samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär skola inlämnas.
Hvad hofrätten sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af
talan lända till efterrättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

I mål, där någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom nu
är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas den häktade,
där det ej blifvit för honom muntligen afsagdt.

16 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall
före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs, inställa
sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingifva revisionsinlaga.
Vid inlagan foge han ej allenast revisionsskilling, sex hundra daler,
utan ock öfverklagade utslaget jämte bevis om anmäldt missnöje samt underrättens
protokoll i målet, såvidt deras insändande ej åligger hofrätten, så
ock de hos hofrätten förda protokoll. Har i mål, däri flere äga gemensam
talan, en af dem erlagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart, som
rätteligen anmält missnöje.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, där
han, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af Konungens
befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen eller borgmästaren
eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där sökanden har
sitt hemvist, styrker, att sökanden icke äger tillgång till gäldande af revisionsskillingen
eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle.
Sökes hos någon af de myndigheter nu sagda äro sådant intyg, som här
afses, och äro ej sökandens förmögenhetsvillkor myndigheten kunniga;
uppdrage då åt trovärdig man att därom hålla undersökning, och gifve
sedan intyg, där det pröfvas kunna ske.

Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.

22 §.

Gör Konungen ändring i hofrätts utslag i tvistemål, som blifvit till
hofrätten instämdt, eller varder i annat genom revisionsansökning fullfölj dt
mål ändringssökandet i allo eller i hufvudsakliga delar bifallet, förordnar
Konungen tillika, att sökanden äger återbekomma nedsatt revisionsskilling.
Gifves ej sådant förordnande, skall revisionsskillingen tillfalla Kronan.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att enligt lag talan skolat
fullföljas genom besvär, eller att af annan orsak revisionsskilling rätteligen
ej skolat af parten gäldas, äge han, intill dess målet blifvit afgjordt, hos
Konungen framställa yrkande om afgiftens återfående.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

24 §.

Hvad i 25 kap. 10 § är för där afsedt fall stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om klagan öfver utslag, som af hofrätt meddelats;
och galle i ty fall icke hvad i 5, 6 och 9 §§ i detta kap. är stadgadt
om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1907; dock att i fråga
om fullföljd af talan mot hofrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom Andra Kammaren af gifven motion, n:o 220, uti hvilken herr
V. Rydén med instämmande af nio andra ledamöter af kammaren anfört:

»Kungl. Maj:t har i en nyligen till Riksdagen aflämnad proposition,
n:o 93, angående ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken föreslagit
vissa åtgärder för lättandet af högsta domstolens arbetsbörda, hvilka
särskildt i ett fall synas mig vara mindre lyckliga. Redan förslaget att
begränsa svenska folkets på hundraårig häfd hvilande rätt att äfven i en
ringa angelägenhet föra sin sak inför den domstol, som dömer i Konungens
namn, är ägnadt att väcka stora betänkligheter. Då man från pröfning
inför högsta domstolen utesluter en mängd små mål, hvilka oftast också
beröra framför allt deras rätt, som man brukar kalla de små i samhället,
får denna lagstiftning, såsom justitierådet Trygger i sitt yttrande vid ärendets
föredragning i högsta domstolen påpekar, lätt karaktär af »en olikhet
inför lagen». Starka skäl tala därför för ett afslag å hela denna proposition,
så mycket mera som de motiv, hvilka af justitierådet Trygger anförts
i hans afstyrkande af hela lagförslaget, ingalunda, såvidt jag finner,
vederlagts vare sig af högsta domstolen eller den föredragande departementschefen.

Då emellertid en enskild motionär inför det förhållandet, att högsta
domstolen nu laborerar med en afsevärd balans af oafgjorda mål, finner
sig tveksam inför det närmast liggande yrkandet om afslag å hela denna

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

proposition, så synes mig all tveksamhet försvinna inför den andra af de
utvägar, som Kungl. Maj:t föreslår för minskande af högsta domstolens
arbetsbalans, nämligen höjandet af revisionsskilling en från 150 till 300
kronor. Endast sex år ha förflutit, sedan revisionsskillingen efter ett energiskt
motstånd inom Andra kammaren höjdes från 100 kronor till sitt
nuvarande belopp. Och det synes därför, som om Kungl. Maj:t haft all
anledning att med synnerlig varsamhet gå fram på denna väg.

Det är nämligen mera än ett ensidigt domstols- eller domareintresse,
som är förbundet med denna fråga. Den enskilde medborgaren har ett
berättigadt kraf icke blott att få sina rättsanspråk pröfvade inför landets
högsta dömande myndighet utan ock att vinna denna rättvisa för rimliga
omkostnader. Redan nu synas mången de kostnader, som äro förenade
med rättsförfarandet i vårt land, afskräckande höga. Det är ingalunda
eftersträfvansvärdt, att vi, såsom i vissa andra land, få så dyrbara rättegångsprocedurer,
att den enskilde medborgaren hellre finner sig i en orättvisa,
än söker rättelse i densamma, emedan kostnaderna härför äro alltför
betungande. Och då den af Kungl. Maj:t föreslagna utvägen nödvändigtvis
måste leda till ett oskäligt fördyrande af rättsförfarandet, synes denna
utväg böra anlitas först då alla andra visat sig resultatlösa.

Nu föreslås visserligen befrielse från revisionsskilling för de medellösa.
Men dels är väl antalet mål, som af medellösa dragas inför högsta domstolen,
endast en ringa del af hela antalet, och dels består ej den rättssökande
allmänheten af blott medellösa och förmögna. En stor kontingent
utgöres af de mindre bemedlade samhällsklasserna — arbetare, små löntagare,
mindre jordbrukare, småarrendatorer m. fl. För dessa, som ej kunna
prestera ett medellöshetsintyg, måste en fördubbling af revisionsskillingen
kännas i hög grad betungande, ja, rent af orättvis. Häremot kan man
visserligen invända, att endast tvister om högre värden — lägst 1,000
kronor — hädanefter föreslås bli föremål för högsta domstolens pröfning.
Men den omständigheten, att tvisten rör ett högre värde, torde ingalunda
inverka på den mindre bemedlades förmåga att bäxva en högre revisionsskilling.
Den fattige är fattig, äfven om han processar om miljoner, så
länge han nämligen ej vunnit dem.

Kungl. Maj:ts förslag synes mig sålunda obilligt gentemot de stora
lager af vårt folk, som äro att räkna till de mindre bemedlade samhällsklasserna.
Ej heller kan man påvisa något afgörande skäl för anlitandet
af just denna utvägen för att undkomma högsta domstolens arbetsbalans.
Justitierådet Trygger pekar på ett annat sätt för vinnandet af detta mål.
Det torde äfven vara skäl att, därest Riksdagen antager den föreslagna
begränsningen af besvärsrätten, afvakta verkningarna af denna åtgärd,

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

innan några andra mått och steg vidtagas. Af utredningen i Kungl.
Maj:ts proposition framgår uppenbart, att den ifrågasatta begränsningen
af besvärsrätten skall åstadkomma en väsentlig förminskning af antalet
öfverklagade mål, och man torde därför ba andra vägar att nå det åsyftade
resultatet än detta fördubblande af rättegångsomkostnaderna i högsta
domstolen.

Den föreslagna utvägen att fördubbla revisionsskillingen synes mig
sålunda icke nödvändig. Då den dessutom, som jag ofvan påvisat, otvifvelaktigt
komme att rikta sig mot stora folklager, som visserligen icke
befinna sig på samhällets solsida, men som därför ingalunda kunna uppgifva
sina anspråk på sina angelägenheters rättsliga pröfning inför landets
högsta dömande myndighet, har jag dristat mig att påkalla Riksdagens
uppmärksamhet för denna sak. Att i samma ögonblick, som Riksdagen
skrifver till Kungl. Maj:t om upphäfvandet af adelns »forum privilegium»,
skapa ett nytt sådant, från hvilket de mindre bemedlade samhällsklasserna
genom oskäliga besvärsomkostnader komma att utestängas, synes mig innebära
en inkonsekvens och en orättvisa.

Då jag på dessa anförda skäl helst skulle önskat hemställa om Riksdagens
afslag å hela denna proposition och om revisionsskillingens fastställande
till ett mindre belopp än det nuvarande, får jag dock med hänsyn
till utsikten att i denna fråga vinna något stanna vid en vördsam
hemställan, att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 93
med förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken
ville för sin del besluta att åt 16 § i denna lag gifva följande ändrade
lydelse:

16 §.

Såsom af föredragande departementschefens i propositionen intagna
yttrande till statsrådsprotokollet äfvensom af den vid propositionen fogade

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. 9

statistiska redogörelsen framgår, har högsta domstolens arbetsbörda år
efter år ökats.

Anledningarna härtill äro flera. Sedan samfärdseln med hufvudstaden
genom förbättrade kommunikationsmedel underlättats och tillgången
till juridiskt bildade biträden i hög grad ökats, har det för
mången blifvit möjligt att till högsta instans fullfölja en rättegång, som
eljest afslutats i lägre rätt. Då förut föreskrifna prestanda för rätt att
fullfölja en rättegång till högsta domstolen genom 1901 års lag bortfallit,
har äfven härigenom talans fullföljd underlättats, och hafva de
skärpningar, man å andra sidan år 1901 ansåg sig böra vidtaga — höjande
af revisionsskillingen från 100 till 150 kronor och införande i brottmål
af förbudet för allmän åklagare att fullfölja talan jitan justitiekanslerns
förordnande därom — icke visat sig vara tillräckligt verksamma. Laggranskningen
medför ock ett alltmera ökadt arbete för högsta domstolen.

Under sådana förhållanden är det förklarligt, att balans i domstolens
arbeten måst uppstå, och den provisoriska förhöjning af justitierådens
antal från 18 till 21, hvilken år 1905 ansågs af behofvet påkallad, synes
icke hafva varit en tillräcklig åtgärd till förekommande af ytterligare
balans. Man har därför sett sig nödsakad att anlita ännu andra medel
för att på ett mera varaktigt sätt förekomma en sådan balans. I sådant
syfte har Ivungl. Maj:t förelagt Riksdagen denna proposition.

Väsentligen föreslås däri följande medel till lättande af högsta domstolens
arbetsbörda. Mot hofrätts utslag i civila mål må part ej äga fullfölja
talan, när utslaget, i hvad det gått honom emot, rörer enbart penningar
eller sådant, som kan till visst värde i penningar skattas och värdet
af hvad han tappat uppenbarligen icke öfverstiger ett tusen kronor.
Under det för närvarande den enskilde partens rätt att i brottmål fullfölja
målet till högsta domstolen ej är underkastad någon begränsning,
har propositionen i 6 § föreskrifvit betydliga inskränkningar i denna rätt.
Rörande innehållet häraf tillåter sig utskottet hänvisa till berörda §. Då för
närvarande justitiekansler!! utan vidare äger förordna om fullföljd från
allmän åklagares sida af mål till högsta domstolen, har propositionen inskränkt
denna justitiekanslerns befogenhet till fall, då synnerliga skäl
till dylik fullföljd föreligga. 1 9 § föreskrifver förslaget, att särskild
klagan till högsta domstolen öfver hofrätts utslag allenast beträffande
rättegångskostnader ej må tillåtas. Slutligen föreslås att höja revisionsskillingen
från 150 till 300 kronor.

Utskottet delar till fullo Kungl. Maj:ts mening, att åtgärder snarast
måste vidtagas, ägnade att för framtiden förekomma balans i högsta domstolens
arbeten. I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet ock högst önskvärdt,

Bill. till Iliksd. Prat. 1907. 7 Sami. 64 Håft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att möjlighet beredes domstolen att på sätt jämväl från dess egen sida
framhållits gifva besluten en fylligare och mera uttömmande motivering än
nu kan vara fallet och att domstolen sålunda sättes i tillfälle att fylla sin
viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning och
rättsskipning samt därigenom erbjuda allmänheten säker ledning vid bedömande
af förekommande rättsförhållanden.

Kung!. Maj:ts förslag, att för tillgodoseende af dessa syftemål från
fullföljd till högsta instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet
af hvad som tappats icke öfverstiger 1,000 kronor, samt att till förekommande
af alltför omfattande fullföljd höja revisionsskillingen till 300
kronor, synes emellertid utskottet icke öfverensstämma med den uppfattning
rörande parters »rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning
allmänt gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att
endast om verkliga, tungt vägande skäl göra sådant oundgängligen nödvändigt,
man kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket så
lätt framstår såsom en olikhet inför lagen. Utskottet håller således före,
att förutnämnda åtgärder endast i sista hand böra anlitas, och utskottet
anser icke uteslutet, att andra lika verksamma medel kunna erbjuda sig
till frågans lösning.

I likhet med hvad en ledamot af högsta domstolen framhållit, anser
utskottet till en början, att ett höjande af det nuvarande antalet justitieråd
med ytterligare tre vore en utväg, som, om än icke i och för
sig särskildt önskvärd, dock kunde ifrågasättas. Sedan numera justitierådens
löneförmåner väsentligt förbättrats, torde svårigheten att erhålla
detta högre antal till justitierådsbefattningen väl kvalificerade män väsentligen
undanröjts. Emot en sådan anordning kan med fog framställas
den betänkligheten, att rättsskipningens enhet skulle äfventyras genom
ett så stort antal justitieråd. Faran för enheten i lagskipningen, som
en högsta instans på tre afdelningar skulle innebära, skulle emellertid
kunna väsentligen motverkas därigenom, att hvarje afdelning finge sig
tilldelade mål af viss beskaffenhet. Dessutom synes arbetet med laggranskningen
kunna öfverlämnas till en särskild därmed sysselsatt afdelning.

Sålunda ifrågasatta anordningar, hvilka för sitt genomförande kräfva
grundlagsändring, skulle lämpligen kunna redan nästkommande år underställas
Riksdagens pröfning. Skulle till samma års Riksdag, såsom möjligen
kan antagas, förslag framläggas om inrättande af en s. k. regeringsrätt,
synes såsom en åtgärd i syfte att lätta högsta domstolens arbete med
laggranskningen kunna ifrågakomma öfverflyttande å regeringsrätten af
granskning af alla utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningen
liggande lagförslag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Vidare har framhållits, att högsta domstolens arbetstid betydligt
upptages af behandling af de s. k. nådemålen och andra ansökningsärenden.
Det torde åtminstone beträffande dessa sistnämnda kunna
sättas i fråga att icke låta dessa mål af högsta domstolen behandlas, blott
såsom hittills två justitieråd öfvervore deras föredragning i statsrådet.

I samband med nu berörda åtgärder torde böra tagas under öfvervägande,
om man icke, i stället för att såsom i propositionen föreslås
göra rätten till fullföljd i högsta domstolen beroende af ett visst penningevärde,
skulle kunna från ifrågavarande rätt utesluta vissa klasser af mål.
En sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke
kunna anses innebära, att olika medborgare af lagen behandlades olika.

Skulle förslag om de nu af utskottet ifrågasatta åtgärder äfvensom
öfriga i propositionen omförmälda, af utskottet ej särskildt berörda
utvägar jämte andra, som af Kungl. Maj:t må kunna anses lämpliga, i
ett sammanhang framläggas för nästkommande års Riksdag, håller utskottet
före, att den viktiga fråga, som här föreligger och som tarfvar sin
snara lösning, kunde ordnas på ett mera tillfredsställande sätt, än som
nu föreslagits.

Då på grund af hvad ofvan anförts utskottet icke ansett sig kunna
nu förorda ytterligare höjning af revisionsskillingens belopp, torde herr
Rydéns förevarande motion få anses därigenom besvarad.

Utskottet hemställer alltså:

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
må af Riksdagen antagas, samt

2:o) att herr Rydéns motion, n:o 220, måtte anses
besvarad genom hvad utskottet under l:o) hemställt.

Stockholm den 17 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Reservation:

af hr Lindhagen i fråga om motiveringen:

»I fråga om högsta domstolens laggranskning synes utskottets framställning
icke vara fullt klar. Enligt det utlåtande af domstolen, som
förelädes 1905 års riksdag, framhölls af domstolens fleste ledamöter, att
förhindrandet af balansers uppkomst kräfde först och främst, att lagföredragningen
helt och hållit borttages. Äfven andra skäl synas mig öfvervägande
tala för en sådan utväg, hvarom må hänvisas till en motion i
ärendet inom andra kammaren vid 1905 års riksdag (n:o 204 sid. 4—6).
Ett bestämdt tillstyrkande af åtgärder, syftande till lagföredragningens afskaffande
såsom en del af domstolens ordinarie funktioner, borde därför
enligt min mening kommit till synes i utskottets motivering.

Dessutom torde, utöfver hvad utskottet framhållit, följande spörsmål
vara förtjenta att tagas under öfvervägande.

Ett stort missförhållande är, att den nuvarande rättegångsordningen
gifver anledning till att en mängd mål fullföljas till högsta domstolen
endast af obefogadt rätthafveri eller för att uppehålla motparten i hans
uppenbara rätt utan att ett sådant förfarande drabbas af något afskräckande
äfventyr. Förr fanns åtminstone stadgadt såsom villkor för rätt att fullfölja
talan mot hofrättens dom, att domen skulle fullgöras. Men då denna
bestämmelse år 1901, såsom det förefaller obetänksamt nog, borttogs, lärer
ingen återvändo i den delen nu så kort efteråt gifvas. Rättegångsbalken
29 kap., som handlar om rättegångs missbruk, kvarstår dock ännu.
Detta kapitels 4 § stadgar böter för part eller fullmäktig, som »mot klara
skäl och bättre vett» klagar öfver hofrätts dom. Då det är vanskligt
att bedöma, om någon klagar mot »bättre vett», så har följden emellertid
blifvit, att detta lagbud knappast någonsin kommer till tillämpning.
Något synes därföre om möjligt höra åtgöras mot förenämnda missförhållande
antingen så, att obefogad klagan i och för sig skall föranleda till
böter eller kanske ännu hälldre så, att den, som tappar i högsta domstolen,
skall kunna, då talan befinnes vara utan skäl fullföljd, af domstolen
allt efter målets beskaffenhet ådömas en mera betydande rättegångskostnadsersättning
eller ett visst belopp såsom skadestånd till motparten för
det han uppehållit denne i hans rätt. Utan lagstiftning borde på denna
väg, såvidt angår rättegångskostnader, åtskilligt kunna vinnas genom domstolens
egen praxis.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

En ledamot af högsta domstolen har förordat, att efter utländska
föredömen för domstolens pröfning förbehålla endast rättsfrågan eller åtminstone
inskränka rätten att förebringa ny bevisning i domstolen. Häremot
har invändts, att en dylik lagändring förutsatte en omgestaltning af
domstolsförfarandet i de lägre instanserna. Detta må innebära en viss sanning
i fråga om förslaget att begränsa domstolens pröfning till rättsfrågan.
Men vida mindre betänkligt bör det vara att förbjuda ny bevisning i
högsta instans ehuru möjligen med vissa undantag. Ett mycket vanligt
förhållande lärer nog vara, att part, i vetskap om, att förbiseenden kunna
afhjälpas i högsta instans, gör sig föga möda med att fullständigt utreda
sin talan i de två första instanserna. Förebilder till inskränkning i rätten
att förete nya bevis förefinnes också i vår rätt. Konkurslagen påbjuder att
i konkurssak nya bevis i regeln ej få företes ens i hofrätt. Och i 30 kap.
11 §, som upphäfdes år 1901, stadgades såsom princip, att hos Konungen
ej finge åberopas andra bevis än de, som varit framställda vid underrätterna.

En kraftig och skicklig arbetsledning har utan tvifvel äfven stor
betydelse för hvad som kan medhinnas i domstolen. Det kan därför ifrågasättas,
om det ej kunde vara fördelaktigt, att såsom förhållandet är vid
högsta domstolen i andra länder en eller flera ledamöter förordnas till
ordförande (president) i domstolen. (Se förenämnda motion sid. 6—7.)

Slutligen måste betonas, såsom ock utskottet i viss mån gjort, att
denna saks olika spörsmål måste framföras och bedömas i ett sammanhang.
Hitintills har man sysslat än med den ena och än med den andra detaljen
och hvarje gång låtit förblinda sig af oriktiga föreställningar om den stora
effekten af de ifrågasatta åtgärderna. Frågan måste komma före på en
gång i hela sin vidd, om det någonsin skall lyckas att komma till en
objektiv lösning af densamma.»

Herr C. P. Jansson i Edsbäcken har begärt få antecknadt, att han
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.