Lagutskottets Utlåtande N:o 70 (Utlåtande 1898:LU70 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

N:o 70.

Ank. till Riksd. till kansli den 28 april 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser
i värnpligtslagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet
hänvisad motion, n:o 144, anför herr Boethius:

»I motion n:o 33 till Andra Kammaren vid 1893 års riksdag, i
hvilken motion sex af kammarens ledamöter instämde, föreslog herr
C. Palm:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen
må taga under öfvervägande, huruvida icke de böter, som ådömas enligt
gällande värnpligtslag, må vid bristande tillgång, i stället för att förvandlas
enligt allmän lag, aftjenas genom viss ökning af den tid, under hvilken
den bötfälde skall undergå vapenöfning, samt, derest sådant lämpligen
finnes kunna ske, derom inkomma med förslag till Riksdagen.»

Såsom skäl härför anförde motionären, att under åren 1877—1891
icke mindre än 4,693 värnpligtige fått genom fängelsestraff aftjena böter
för öfverträdelse af värnpligtslagens stadganden (om anmälningar, inställelse
vid inskrifning, mönstring och vapenöfning), nemligen:

1887 ..................................;......... 507

1888 .......................................1,321

1889 ............................................ 1,083

1890 ............................................ 918

1891 ............................................ 864.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Att så inånga af våra vapenföra ynglingar få göra sin första bekantskap
med värnpligten genom att sättas i fängelse, ansåg motionären
icke bidraga till en rätt uppfattning af deras skyldigheter mot fosterlandet,
hvarjemte, enligt hans åsigt, ett sådant slösande med fängelsestraff
för förseelser, hvilka af allmänna opinionen icke erkännas såsom verkliga
förbrytelser, vore egnadt att nedsätta fängelsestraffens anseende, på samma
gång staten derigenom betungades med betydande kostnader.

I hvilken rigtning reformen borde gå", ansåg motionären riktigt angifvet
i ett af chefen för fångvården i februari 1890 till regeringen inlemnadt
memorial, hvari bland annat yttras:

»Derest icke de för ifrågavarande försummelser ådömda böter kunna
aftjenas i särskilda militärarrester, förefaller det mig såsom väl värdt att
öfverväga, huruvida icke påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i
utsträckta skyldigheter inom värnpligtsområdet, vare sig genom förlängd
tjenstetid eller annorledes, hellre än att allt fortfarande låta, på sätt nu
eger rum, fängelserna blifva för en stor del af den värnpligtiga ungdomen
ett slags förskolor för dess utbildning till fosterlandets försvar.»

Lagutskottet, till hvilket motionen hänvisades, fann förslaget »särdeles
behjertansvärdt», och den straff-form, motionären förslagsvis förordat, »beaktansvärd»,
men befarade, att ett likartadt genomförande af densamma
möjligen kunde möta svårigheter af praktisk art och föranleda rubbningar
af den för de olika vapenslagen och fördelningarna inom armén gällande
tjenstgöringstid och dylikt; den för armén gällande disciplinstadgan kunde
visserligen enligt utskottets mening lemna god ledning vid träffandet af
det val förslagets antagande nödvändiggjorde, men utskottet tilltrodde sig
dock icke att i sådant hänseende göra något bestämdt uttalande, utan
ansåg sig derför »bäst främja motionens syfte» genom att hemställa:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga
under öfvervägande, huruvida icke. förändrade föreskrifter i fråga om förvandling
af böter, ådömda enligt värnpligtslagen, må anses erforderliga,
och derefter till Riksdagen afgifva det förslag i ämnet, hvartill anledning
må förefinnas».

Emot utskottets beslut reserverade sig utan angifvande af motivet
herrar Fröberg och Claeson från Första Kammaren, af hvilka dock den
sistnämnde under diskussionen i nämnda kammare upplyste, att hvad som
föranledt hans reservation var:

att böternas utbyte mot förlängd vapenöfning möjligen kunde medföra
den föreställningen, att värnpligtslagens fullgörande vore ett midt;

att, om några värnpligtige finge erlägga böter och andra erhölle förlängd
öfningstid, detta kunde synas innebära ett återupplifvande af friköpningsrätten;
samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att motionärens statistik visade en tillbakagång i det öfverklagade
missförhållandet.

Af ledamoten af Andra Kammaren herr J. Anderson afgafs deremot
en motiverad reservation, hvari visserligen erkändes, att motionen ginge i
den rätta rigtningen, men meddelades, att reservanten yrkat afslag på densamma,
emedan enligt hans åsigt »lika förbrytelser mot värnpligtslagen
böra drabbas af lika påföljd, och lagutskottet icke eger att utöfver hvad
motionen föranleder till göra några framställningar». Reservanten uttalade
emellertid en förhoppning, »att motionären eller någon annan vid nästa
riksdag skall framkomma med förslag, att alla förbrytelser af värnpligtig
mot nämnda lag skola bestraffas genom ökadt antal öfningsdagar, vare sig
fortsättning af pågående öfningar eller särskild inställelse under något af
de påföljande åren».

Då ärendet den 18 februari förekom i Första Kammaren, framstäldes
(af friherre B. A. Leijonhufvud och H. Falk) från militärisk synpunkt
betänkligheter mot böternas förvandling till förlängd vapenöfning, men
antyddes, att motionens syfte lämpligen kunde vinnas genom böternas aftjenande
i militärarrest, hvaremot herr P. A. Bergström påpekade den
möjligheten, att böterna kunde gäldas med de värnpligtiges dagaflöning,
och sedan lagutskottets dåvarande ordförande, numera chefen för kongl.
justitiedepartementet, under erkännande af att det i motionen anmärkta
missförhållandet behöfde afhjelpas, förordat utskottets förslag, blef detta
utan votering af kammaren bifallet.

Vid ärendets behandling i Andra Kammaren samma dag uttalade
sig alla, som uppträdde i frågan, för motionens syfte. En talare (herr
C. Ericson) befarade emellertid, att, om i värnpligtslagen insattes ordet
»vapenöfning» i stället för »fängelse», vapenöfning i den allmänna rättsuppfattningen
kommer att ingå såsom en mer eller mindre nedsättande
straffart, hvarför han framkastade tanken att böterna borde aftjenas genom
arbete på mötesplatsen efter mötets slut.

A andra sidan anfördes (af grefve Hamilton), att, »om man tager
bort en straffart just derför, att man anser den vanhedrande, och sätter en
annan i dess ställe, så följer väl icke deraf, att denna nya straffart också
skall vara vanhedrande». I enlighet med sin uppfattning, att såväl utskottets
förelag som motionen icke ginge tillräckligt långt, då de medgåfve
olika straff för samma brott, yrkade reservanten herr Anderson afslag
å utskottets hemställan och fann understöd af flere talare, bland
hvilka vice talmannen herr A. P. Danielson äfven gjorde gällande, att
man borde vänta någon tid, innan en så nyss antagen lag som värnpligtslagen
ändrades; det kunde nemligen tänkas, att de ifrågavarande öfver -

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. 29

trädelsernas antal kunde sjunka, i mån af att lagen blefve mera känd och
tillämpad.

Resultatet blef också att kammaren med 130 röster mot 61 afslog
utskottets hemställan.

Den under ärendets behandling från flera håll uttalade förhoppningen,
att frågan med första skulle genom en ny motion bringas under
Riksdagens pröfning, har icke gått i fullbordan, och under en tid af fem
år har nu erfarenhet kunnat vinnas, huruvida det ifrågavarande missförhållandet
verkligen är på väg att af sig sjelf upphöra.

Uppgifter, som jag erhållit från kong], fångvårdsstyrelsen (se bil.),
tyda på att motsatsen snarare är att befara. Under det att antalet bötesfångar
af ifrågavarande slag 1891 utgjorde 864 (se ofvan), ställer sig
statistiken för åren 1892—1896 på följande sätt:

1892 ..................................................... 905

1893 .................................................... 821

1894 ..................................................... 1,145

1895 ..................................................... 908

1896 ...................................................... 940.

Under sådana förhållanden synes tiden vara inne att söka åstadkomma
en annan ordning än den nuvarande, hvilken — oafsedt det för
fosterlandskänslan upprörande i kombinationen värnpligt och fängelse för
bortåt 1,000 ynglingar årligen — äfven innebär allvarliga vådor. Fattas
inspärrning i anstalter, afsedda för verkliga brottslingar, såsom en skam,
så är det nemligen obilligt!att med sådant slags fängelse bestraffa förseelser,
som ofta torde bero blott af okunnighet eller låt vara slarf, och
för mången yngling kan resultatet af en dylik bestraffning blifva ett förslöande
af hans hederskänsla, hvarigenom han införes på brottets bana.
Leder åter detta olämpliga och öfverdrifna användande af fängelsestraff —
och detta torde vara det vanliga — till att fängelsestraffet förlorar sin
afskräckande karakter, så är detta från samhällsordningens synpunkt ytterst
beklagligt.

Hvad angår sättet för frågans lösning, torde detta kräfva en utredning,
som endast regeringen kan åstadkomma, och, liksom motionären och
lagutskottet 1893, anser derför äfven jag mig blott böra föreslå, att Riksdagen
begär en sådan utredning. Vid förra tillfället strandade emellertid
det hela på frågan, huruvida böternas utbytande mot annan straffart skulle
vara obligatoriskt, d. v. s. bötesstraffet i detta fåll borde helt och hållet
afskaffas. För min del skulle jag ej hafva något emot att så skedde, men

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

jag befarar att, om förslaget nu formuleras på sådant sätt, att detta
möjligen kan medföra samma följd, som den motsatta formuleringen förra
gången medförde, eller att kamrarne stanna i olika beslut och dermed hela
den vigtiga utredningen förhindras; derför synes mig Riksdagens hemställan
höra göras så vid, att båda möjligheterna rymmas derinom.

Äfven af ett annat skäl anser jag, att Riksdagen vid sin hemställan
om utredning ej bör endast uttala sig för antingen ett partielt eller ett
fullständigt utbytande af bötesstraff mot annan straffart. Den af landshöfding
Bergström 1893 framkastade tanken, att bötesstraffen böra bibehållas.
, men böterna utgå af de värnpligtiges innestående dagaflöningsmedel,
synes nemligen äfven böra komma under ompröfning. Visserligen kan
detta blott tillämpas på dem, som verkligen fullgöra värnpligten, och om
man icke stadgar, att den på sparbanksböcker insatta delen af dagaflöningen
bör innestå, tills de värnpligtige fullgjort sina mönstringar, kunna ej
heller dessa medel med säkerhet påräknas annat än för gäldande af böter
för försummad inskrifning och inställelse till vapenöfning; men i många
fall blefve dock på detta sätt påföljden lika för de försumlige, undvekes
fängelsestraffet och undginges den orimligheten, att personer, som faktiskt
hafva medel innestående hos statsverket, till stor kostnad för detta behandlas
såsom medellösa.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utreda, huruvida
ej genom förändrade bestämmelser i värnpligtslagen det missförhållandet
må kunna rättas, att en stor del af den värnpligtiga ungdomen
straffas med fängelsestraff för förseelser mot värnpligtslagen, samt att Kongl.
Maj:t derefter ville till Riksdagen göra den framställning, hvartill en dylik
utredning finnes böra föranleda.

Vid framställningen finnes fogad eu uppgift å antalet personer, som
vid rikets läns- och kronocellfängelser undergått förvandlingsstraff för böter,
ådömda dels (hvad angår år 1886) jemlik! art. IV i kongl. kungörelsen
den 3 november 1860 angående den allmänna beväringen, dels jemlikt art.
VIII i värnpligtslagen den 5 juni 1885, till hvilken uppgift utskottet
tillåter sig hänvisa.

På sätt motionären erinrat vann visserligen icke lagutskottets vid
1893 års riksdag gjorda hemställan om en skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
behofvet af ändrade bestämmelser i fråga om förvandling af böter,

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

som ådömts enligt värnpligtslagen, Riksdagens bifall. Af handlingar, som
till utskottet öfverlemnats, framgår emellertid, att, sedan herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet just genom lagutskottets utlåtande
fått sin uppmärksamhet rigtad på frågan, densamma så till vida varit föremål
för behandling, som t. f. chefen för generalstaben i ämnet afgifvit ett
utförligt yttrande. Då således frågan om ändrade föreskrifter rörande bötesstraffet
för förseelser mot värnpligtslagen är under utredning, och då
utskottet häraf har anledning antaga, att, derest denna utredning gifver
vid handen, att ifrågavarande böter kunna och böra vid bristande tillgång
på annat sätt förvandlas än efter de allmänna regler, enligt hvilka bötesstraff
öfvergår till fängelse, Kongl. Maj:t skall, utan att Riksdagen i anledning
af förevarande motion derom gör hemställan, för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet, så föranledes häraf utskottet, som i sitt utlåtande
n:o 69, angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning,
tillstyrkt Riksdagen att hos Kongl. Maj:t göra framställning bland
annat om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att användningen af
straffarten enkelt fängelse, äfven då denna straffart användes såsom förvandlingsstraff,
måtte så vidt ske kan inskränkas, att hemställa,

,r* i''. •«. -• f i J." ■* V : , ,* tii''9 L jfVtfM'' ?t,: ■ *1V '' . 1fV";

det förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 28 april 1898.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. IIASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Reservation

af hr Ohlsson, som anfört:

»Såsom motionären påpekat, har frågan om behofvet af ändrade bestämmelser
rörande straff för förseelser mot värnpligtslagen redan år 1893
varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.

Då denna magtpåliggande angelägenhet nu ånyo förelagts Riksdagen,
har motionären särskildt framhållit och betonat, att allt fortfarande —
efter mer än tioårig tillämpning af värnpligtslagen — ett öfver måttan
stort antal värnpligtige årligen underkastas fängelse såsom förvandlingsstraff
för böter, hvilka blifvit dem i och för dylika förseelser påförda.

Det sålunda anmärkta, beklagliga missförhållandet har i och för sig
synts motionären vara af beskaffenhet att mana till allvarligt öfvervägande,
huruvida icke genom ändrade lagbestämmelser rättelse härutinnan må kunna
åstadkommas. Motionärens framställning har emellertid så omfattande
räckvidd, att deraf skäligen påkallas särskild undersökning och utredning
ej mindre om och under hvilken förutsättning bötes- och deremot svarande
förvandlingsstraff må kunna upphöra att tillämpas i afseende å förseelser
mot värnpligtslagen, än äfven om och i hvilken omfattning dessa straff i
förevarande fall må kunna mot andra lämpliga strafifarter utbytas. För
sådant ändamål torde i korthet böra erinras derom, att de ifrågavarande
förseelserna — hvilka alla bestå i underlåtenhet att fullgöra vissa i värnpligtslagen
stadgade medborgerliga pligter — äro följande:

a) uteblifvande från inskrifningsförrättning;

b) underlåten inställelse till tjenstgöring i fredstid;

c) försummad mönstring eller uraktlåtenhet att aflemna uppgift om
bostad;

d) underlåten anmälan om flyttning från ett kompaniområde till ett
annat, om afgång från sjömanshus, eller om längre tids vistande utom det
kompaniområde, värnpligtig tillhör.

För samtliga ofvannämnda försummelser äro stadgade böter till nedanupptagna
belopp:

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

för a) första gången 10 kronor och för hvarje följande gång 20 kr.;
» b) första gången 20 kr. och för hvarje följande gång 40 kr.;

» c) hvarje gång 5 kr.; och
» d) likaledes hvarje gång 5 kr.

Böterna förvandlas, vid bristande tillgång till deras gäldande, enligt
allmän strafflag. Vidare torde i detta sammanhang böra meddelas, att,
enligt särskilda i generalstaben uppgjorda statistiska beräkningar öfver
laga kraftvunna bötespåföringar för åren 1888—1891 (1892), de verkliga
försummelsernas antal utgjort:

för	a) i	medeltal	för hvarje år	2,566
»	b)	d:o	d:o	2,118
»	c)	d:o	d:o	7,238
»	d)	d:o	d:o	105
		eller	sammanlagdt	12,027

straffbara försummelser under hvarje år.

De bötespåföringar, hvilka icke tagit åt sig laga kraft men i allt fall
förorsakat mycken skriftvexling, delgifning och andra åtgärder, lära under
ofvannämnda år uppgått till mångdubbelt högre antal. Några statistiska
beräkningar öfver ifrågavarande slags bötespåföringar och försummelser
för senare åren hafva icke varit att tillgå.

Den af motionären åberopade, i kongl. fångvårdsstyrelsen upprättade
officiella uppgiften ådagalägger emellertid att under tioårsperioden 1887—
1896 i medeltal 941 värnpligtige årligen undergått fängelse för böter,
hvilka blifvit dem påförda för förseelser mot värnpligtslagen. Då de ifrågavarande
fängelsefångarne år 1896, eller det sista året uppgiften afser, uppgingo
till 940, vill deraf synas, att någon märkbar tillbakagång i antalet
dylika bestraffningar följaktligen icke gjort sig gällande.

Såsom de statistiska siffrorna för öfrigt klart och tydligt visa, utgöra
mönstringsförsummelserna det vida öfvervägande flertalet af de förseelser,
för hvilka straff enligt värnpligtslagen utkräfvas. Detta har emellertid sin
naturliga förklaringsgrund deri, att de mönstringspligtiges antal är förhållandevis
ganska stort.

Om således mönstringsförsuinmelserna kunde upphöra, skulle eu högst
väsentlig minskning i värnpligtsförseelsernas hela antal häraf föranledas.
Det torde derför med ett visst fog kunna ifrågasättas, huruvida det icke
i stort sedt skulle lända till båtnad både för det allmänna och de värnpligtige,
att mönstringspligten, sådan den nu är reglerad, helt och hållet
afskaffades. Det egentliga ändamålet med mönstringen, hvilken författningsenligt
kan fullgöras antingen genom personlig inställelse vid mönstringsliih.
till Riksd. Prof. lb9H. 7 Sami. 40 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

förrättning eller genom särskild i föreskrifven tid och ordning till vederbörande
områdesbefälhafvare insänd skriftlig anmälan, är att sätta nämnde
befälhafvare i tillfälle inhemta tillförlitlig uppgift om de mönstringspligtiges
bostad.

Tages emellertid rimlig hänsyn icke blott till de utgifter ooh den
tidspillan, som äro förbundna med och förorsakas genom vederbörande
tjenstemäns och de värnpligtiges personliga inställelse vid mönstringsförrättningar,
utan äfven till samtliga kostnaderna för all den officiella skriftvexling,
delgifning, handräckning och räkenskapsföring, som måste ega
rum, innan de år efter år till flere tusental uppgående bötespåföringarne
för mönstringsförsummelser varda behörigen utredda, verkstälda och redovisade,
vill det förefalla alldeles uppenbart, att det ur ekonomisk synpunkt
skulle vara särdeles fördelaktigt att upphäfva mönstrings- och anmälningspligten
samt i stället föranstalta om nödiga bostadsuppgifters meddelande
till vederbörande militära befälhafvare genom vissa myndigheter såsom
exempelvis presterskap, församlingsföreståndare, häradsskrifvare, rotemän
och sjömanshusdirektioner.

Genom sålunda förändradt tillvägagångssätt skulle förvisso till fördel
för värnpligtsväsendet — och utan att nyssnämnda civila myndigheter
behöfde genom slikt arbete blifva i någon afse värd grad betungade —
derjemte vinnas mera fullständighet, ordning och reda i afseende å bostadsuppgifterna,
än som med nuvarande mönstringssätt uppnås.

Under sådana förhållanden synes från militär synpunkt näppeligen
kunna förorsakas någon olägenhet deraf, att värnpligtige befrias från en
skyldighet, som af dem alltjemnt i stor omfattning åsidosattes.

Den i militärt afseende uppfostrande inverkan, som möjligen förmenas
ligga deri, att de värnpligtige efter fullgjord vapenöfningsskyldighet skola
genom mönstringen känna sig bundne vid den militära tjenstepligten, torde
med afseende särskilt å det sätt, hvarpå ansvar för försummad mönstring
utkräfves, i verkligheten icke kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse.

Såsom kändt är, har för öfrigt den mönstringspligten hufvudsakligen
liknande anmälningsskyldighet, som enligt § 33 mom. 2 och 3 värnpligtslagen
ålagts värnpligtige, hvilka flytta från ett kompaniområde till ett
annat, eller afgå från sjömanshus eller längre tid uppehålla sig utom det
kompaniområde, de tillhöra, ansetts kunna i särskilt. föreskrifven eller
eljest vedertagen ordning å de värnpligtiges vägnar förmedlas och fullgöras
af presterskapet och vissa andra lokala myndigheter.

Till fördel för det allmänna och de värnpligtige hafva också hufvudsakligen
af denna anledning anmälningsförsummelserna i dessa fall kunnat,

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. 35

såsom de ofvanintagna statistiska siffrorna nogsamt gifva vid handen, hållas
inom mycket måttliga gränser.

Efter allt att döma borde således steget kunna tagas fullt ut och
några oöfverstigliga hinder icke möta för ett fullständigt afskaffande af
det nuvarande mönstrings- och anmälningsväsendet, för sä vidt detsamma
påhvilar de värnpligtige.

Härigenom skulle förseelserna mot värnpligtslagen kunna varda inskränkta
till de två visserligen straffvärda fall, som afse uteblifvande från
inskrifning eller tjenstgöring.

Skulle det emellertid mot förmodan ur militär synpunkt befinnas
ogörligt att upphäfva mönstringspligten, synes till främjande af det skriftliga
mönstringssättets anlitande och behöriga fullgörande kunna bland annat vidtagas
sådana åtgärder att hos de personer, som, jemlikt § 117 i Kongl.
Maj:ts förnyade nådiga förordning angående inskrifning och redovisning af
värnpligtige samt deras tjenstgöring in. in., ega bestyrka värnpligtiges uppgifter
om bostad, tryckta blanketter till dylika uppgifter på det allmännas
bekostnad tillhandahållas.

Med anledning af en vid denna riksdag väckt motion har lagutskottet
i särskildt utlåtande tillstyrkt sådan ändring af nyssberörda §, att jemväl
ledamöter i kommunalnämnd och nämndemän må kunna bestyrka bostadsuppgifterna,
hvarigenom sannolikt bör kunna åstadkommas någon minskning
i mönstringsförsummelsernas antal. Beträffande derefter de särskilda skyldigheterna
för värnpligtige att personligen inställa sig till inskrifning och
tjenstgöring i fredstid synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
icke försummelsernas antal i dessa fall skulle kunna i afsevärd mån och
efter hand minskas, derest värnpligtige vid försummad inställelse oftare, än
hvad nu i allmänhet lärer kunna ske, genom myndigheternas försorg
hemtades.

Enligt bestämmelserna i § 41 mom. 1 och 3 värnpligtslagen äro
värnpligtige för nyssberörda båda försummelser underkastade äfventyret af
hemtning på egen bekostnad. Om dessa bestämmelser vidare utvecklades
och skärptes samt vissa praktiska anordningar derjemte vidtoges för möjliggörande
af en effektiv tillämpning af detta äfventyr, skulle sådant, på
grund af det obehag och de kostnader, som genom hemtningen förorsakades,
tvifvelsutan i hög grad främja efterlefnaden af värnpligtslagens föreskrifter
i de afseenderi, om hvilka nu särskildt är fråga.

Vidare synes med fullt fog böra meddelas föreskrift derom, att för
sådan värnpligtig, som genom försummad inskrifning eller uraktlåten inställelse
till tjenstgöring under ett eller flera år obehörigen framflyttar
fullgörandet af vissa med värnpligten förenade skyldigheter, värnpligten

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

under motsvarande tid skall förlängas efter det den värnpligtige fyllt 40
år, då all värnpligt eljest lagligen upphör. Då värnpligtigs sammanlagda
bevärings- och landstormstid nu kan genom försummelse af lagstadgade
skyldigheter förkortas, synes nämligen deri kunna ligga någon lockelse till
öfverträdelse af gällande föreskrifter.

Antalet förfallolöst uteblifne från inskrifningsförrättningar torde särskildt
kunna i någon mån minskas, derest under vissa vilkor medgifves
tillåtelse för värnpligtige, hvilka äro behäftade med sådana lyten, kroppsfel
eller sjukdomar, som uppenbarligen föranleda oförmögenhet till krigstjenst,
att utan personlig inställelse varda från värnpligtens fullgörande frikallade.

Genom här ofvan antydda och andra liknande, för ändamålet tilläfventyrs
lämpliga, lagändringar skulle en mycket stor del af de nu alltför
talrikt förekommande förseelserna mot värnpligtslagen kunna undanrödjas
eller förebyggas utan anlitande af straffrättsliga åtgärder.

! Efter erinran härom torde den af motionärens framställning föranledda
frågan om förändrade straffarter jemväl böra med några ord
beröras.

Nu lärer det icke kunna förnekas, att bötesstraff eller deremot svarande
kortvariga förvandlingsstraff utgöra straffarter, hvilka i allmänhet
äro föga egnade att motsvara de ändamål, som med straffet afses. I fråga
särskilt om sådana medborgerliga pligter, som i och för försvarsväsendet
lagstadgas för landets befolkning, torde det få anses vara af alldeles enastående
och utomordentlig vigt, att verklig jemlikhet inför lagen under alla
förhållanden och i hvarje fall upprätthålles och göres gällande.

Det kan följaktligen under inga omständigheter anses tillfredsställande,
att försummelser af dessa pligter straffas medelst böter, hvilka utgå
med fixa belopp och vid bristande tillgång förvandlas till fängelse. Straffet
bör tydligtvis i alla förekommande fall, och så vidt möjligt är, lämpas sä,
att det träffar de försumlige på ett i allo rättvist och likartadt sätt, oberoende
af deras personliga förmögenhetsförhållanden.

Måste det således å ena sidan anses önskvärdt och lämpligt, att nu
stadgade bötes- och förvandlingsstraff för förseelser mot värnpligtslagen
utbytas mot andra straffarter i de värnpligten rörande fall, hvilka icke
kunna ordnas och regleras annat än medelst straffrättsliga åtgärder, torde
å andra sidan böra noggrant och fullständigt utredas, om och i hvilken
mån rent militära straffarter eller tillrättavisningar, såsom förlängning af
tjenstetiden, fullgörandet af särskild militär arbetsskyldighet, mistning af
aflöning sförmåner eller andra disciplinära bestraffningar må kunna i förevarande
fall göras gällande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Skulle en ingående sådan utredning gifva vid handen, att slika best
raffningsmedel af en eller annan anledning icke kunna med fördel tilllämpas
å de försummelser, om hvilka här är fråga, synes vidare böra tagas
under särskildt öfvervägande, huruvida icke i sammanhang med införandet
i dessa särskilda fall af s. k. vilkorlig straffdom frihetsstraff lämpligen kan
och bör såsom allmänt gällande straffart lagstadgas för de båda ur försvarsväsendets
synpunkt jemförelsevis ganska allvarsamma förseelser, hvilka
bestå i förfallolöst uteblifvande från inskrifning eller tjenstgöring.

För nämnda förseelser, hvilka äro af beskaffenhet att kunna med
ett års mellantid upprepas, synas af praktiska skäl vilkorliga straff med
fördel kunna — åtminstone försöksvis — tillitas.

Den värnpligtige, som ena året försummat fullgörandet af den lagstadgade
skyldigheten, kommer nemligen — och kan icke undgå att komma —
i tillfälle att redan följande året genom motsvarande pligtuppfyllelse visa,
om han vill af det vilkorliga straffhotet låta sig rätta och såmedelst söka
göra sig förtjent af befrielse från det straff, hvartill han genom försummelsen
ogjort sig skyldig.

Ådagalägger värnpligtig genom upprepad enahanda försummelse
fortfarande obenägenhet att uppfylla nyssnämnda vigtiga medborgerliga
pligter, lära ur den afgörande synpunkten af försvarsväsendets behöriga
upprätthållande några betänkligheter icke böra möta att för sådan händelse
i hvarje fall tillämpa ett skäligen afmätt frihetsstraff.

Då, såsom ofvan framhållits, frågan om ändrade bestämmelser angående
straff för förseelser mot värnpligtslagen ovedersägligen är förtjent
af synnerligt beaktande från statsmagternas sida;

dä någon allsidig och uttömmande utredning hittills icke blifvit
verkstäld rörande sättet och tillvägagåendet för möjliggörande och åstadkommande
af en väsentligen förbättrad rättsordning i nu förevarande afseenden; dä

förseelser mot värnpligtslagen äro af den särskilda art och beskaffenhet,
att frågan om sättet och vilkoren för dessas bestraffande icke
nödvändigtvis behöfver eller ens lämpligen bör sammankopplas med vissa
ifrågasatta reformer i den allmänna strafflagstiftningen;

då frågan om ändring af värnpligtslagens straffbestämmelser sedan
1893 års riksdag — då denna fråga inom båda kamrarne omfattades med
lifligt intresse — veterligen icke varit föremål för Kong!. Maj:ts uppmärksamhet
i vidare mån än att ett yttrande i ärendet infordrats och för två
år sedan afgifvits af t. f. chefen för generalstaben;

då, såvidt kändt, är, särskild anledning icke förefinnes till det antagandet,
att Kongl. Maj:t på grund af nämnda yttrande eller eljest kommer

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att, utan derom af Riksdagen gjord begäran, framlägga förslag till välbehöfliga
lagändringar i de delar, om hvilka här är fråga; och

da för öfrigt Riksdagen i en angelägenhet af så ingripande vigt
och betydelse som den nu förevarande skäligen icke bör — genom att
afslå motionen — till en oviss framtid undanskjuta en reform, som i och
för sig måste anses af verkligt behof påkallad och som derför kräfver
en snar lösning;

har jag, i olikhet med utskottets flertal, ansett fullgiltiga skäl vara
för handen att göra hemställan derom,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån, till
åstadkommande af rättelse i det af motionären anmärkta
missförhållande, nu stadgade bötes- och förvandlingsstraff
för förseelser mot värnpligtslagen må kunna afskaffas
eller mot andra lämpliga straffarter utbytas, samt
att Kongl. Maj:t derefter, så fort ske kan, ville för
Riksdagen framlägga de förslag, till hvilka utredningen
finnes föranleda.»;

af herrar F. Andersson, P. G. Petersson, J. Anderson, Nilsson och
Wiklund, hvilka instämt i den af herr Ohlsson afgifna reservation.

Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Stockholm 1898. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.