Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1905:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

:V:« tf.

Ank. till Riksd. kansli den 7 februari 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Genom proposition, n:o 19, af den 20 januari 1905, hvilken af
båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om oäkta barns arfsrätt efter moder och möderne fr änder.

Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt
för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken innehåller
mot denna lag stridande, förordnas som följer:

Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och mödernefränder;
och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvarlåtenskap.

Har någon efter ty nu är stadgadt rätt till arf och vet man ej, att
han är den dödas skyldeman; anmäler sig ej arfvingen inom natt och år,
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Samt. 5 Käft. (N:o 6.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

från det arfvet föll, hos den som i boet sitter eller hos rätten eller
domaren, hafve förlorat sin talan. 1 öfrig! galle hvad om förlust af rätt
till arf i ärfdabalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

Såsom af det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll för den
14 oktober 1904 inhämtas, är ifrågavarande proposition föranledd af
Riksdagens skrifvelse till Konungen den 18 mars 1903, hvari Riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta
barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap
eller i förbudua led, berättigas att lika med äkta barn taga arf
efter moder och mödernefränder.

I det utlåtande, lagutskottet vid 1903 års riksdag afgaf i anledning
af den motion, hvilken ledde till ofvan omnämnda skrifvelse till Kungl.
Maj:t, åberopade utskottet det yttrande, 1900 års lagutskott i ämnet
afgifvit, hvari anfördes bl. a. följande:

»Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck i kungl. förordningeu
den 14 april 1866, kunde icke tillfredsställa dem, som önskade
en mera principiell och vidtgående förändring af 1734 års lags bestämmelser
på detta område, och jämväl många bland dem, som ansett den
svenska rättens principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas, hafva
funnit den utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda förordning
i förhållande till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande.
De reformförslag, som gång efter annan förelegat, hafva dock
icke föranledt till någon annan påföljd än en af Kung]. Maj:t på föranledande
af skrifvelse från Riksdagen genom cirkulär den 5 juni 1885
meddelad förklaring i visst afseende af omförmälda kungl. förordning.

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ständigt undanskjuten,
likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag
städse, särskild! i Andra Kammaren, vunnit kraftig tillslutning, torde
emellertid böra erkännas innebära en antydan därom, att den gällande
lagstiftningen, ehuru grundad på nedärfd rättsåskådning, icke numera
uppbäres af folkmedvetandet, och har det synts utskottet, som om häri
läge en kraftig maning att taga under synnerligen allvarligt öfvervägande,
huruvida den för de oäkta barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende
kan anses böra fortfarande bibehållas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Vid pröfning af frågan liar utskottet, som tillåter sig att i hufvudsak
återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de haft att afgifva
förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda tillfällen
uttalat, trott sig finna, att motståndet mot att medgifva oäkta barn utsträckt
arfsrätt till väsentlig del grundats därpå, att arfsrätt, såsom varande
eu familjerätt, ansetts icke böra förekomma annat än mellan sådana
personer, hvilka på grund af födsel i lagligt äktenskap äro medlemmar
af den familj, inom hvilken arfvet faller. Oafsedt att uppfattningen om
arfsrättens härledning ur familjebegreppet numera torde vara långt ifrån
obestridd, vill lagutskottet erinra om, att redan 1734 års lag, som i
detta afseende otvifvelaktigt stod på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit
högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap
skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen,
att, om man aflar barn i lönskaläge och sedan tillsäger kvinnan äktenskap,
men endera dör, förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom
barn af laggift säng, och 6 § af samma kap. innehåller, att, om kvinna
våldtages och blir däraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta
samma rätt som annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa
stadganden frångått principen om lagligt äktenskap såsom den enda
grunden för laglig arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats
därutinnan, att enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns
efterlämnade egendom går i arf till föräldrarna.

Eu annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden
är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta födda
i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn, skulle
inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för samfundslifvet
i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande. Men
— såsom 1892 års lagutskott med åberopande af en författare i ämnet
anfört — man kan fråga, hvarifrån den människokännedom är hämtad, som
tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att
frukten däraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl
anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet
manande system snarare befästas än försvagas, samt att äktenskapets
helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas därigenom, att handlingar,
som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. De inre sedliga
banden torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda verkliga
fasta sammanhållning. Af de mångfaldiga yttre skrankor, med hvilka
familjen i äldre tider omgärdades, hafva de flesta, såsom föråldrade och
icke motsvarande den stigande kulturens kraf, längesedan försvunnit,
och utskottet är förvissadt, att familjebandets styrka icke skulle äfventyras

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

därigenom, att lagstiftningen jämväl i förevarande hänseende öfverginge
till en ståndpunkt, som mera öfverensstämde med nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal
inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,
anställda för rättighetens utkräfvande. Men utom det, att rättvisan
väl icke bör offras för eu genom dess tillämpning möjlig skandal,
torde förtjäna erinras, att skandalen ligger i själ tv a det begångna felet
och icke i de anspråk, som häraf kunna uppstå. Dessutom finnes redan
nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då oäkta barn har rättighet
att af föräldrarna njuta bidrag till föda och uppfostran.

Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande lagstiftning
i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land, en
utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna kyrkans
ståndpunkt förkastlig. Men det är af vikt att ihågkomma, hurusom
på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de barn, hvilka
blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap, skulle åtnjuta
arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att alla band,
som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga, och icke
ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom dem grundläggas.
Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsikt, att
rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig
princip, därmed förblandande den felande med den oskyldige. För eu
sant kristlig uppfattning torde det böra anses i hög grad tilltalande
att upphäfva ett stadgande, på grund af hvilket barn oförskyldt straffas
för felsteg, som ligga föräldrarna till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testamentsrätten skulle
göra en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot
torde dock med fog kunna invändas, att här just är fråga om dispositionen
af en afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat
testamente. Med samma skäl skulle man då kunna förklara all arfsordning
öfverflödig. Dessutom lär man ej böra förbise de hinder, som
ofta kunna uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom oförmodade
dödsfall, för kvinnan kanske just under själfva förlossningen.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att utskottet i likhet
med motionären anser nu gällande arfslagstidning böra undergå förändring
för att i större utsträckning bereda oäkta barn arfsrätt. Utskottet har
icke förbisett, att af de skäl, på hvilka utskottet grundar denna sin
uppfattning, skulle kunna dragas den slutsats, att de oäkta barnen borde
i arfsafseende fullkomligt likställas med de äkta och sålunda tillerkännas
arfsrätt ej mindre efter moder och mödernefränder än äfven efter fader

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

och fädernefrände!-. Det lär dock med fog kunna påstås, att det nära
personliga förhållande, hvari det oäkta barnet i regel står företrädesvis
till modern, gör rättvisan däraf, att barnet förklaras arfsberättigadt, vida
mera otvifvelaktig, då det gäller modern än i fråga om fadern, och
dessutom torde med hänsyn till den svårighet, som i de flesta fall äger
rum i afseende å bevisningen om faderskap, en lagstiftning, hvarigenom
oäkta barn skulle tillerkännas arfsrätt jämväl efter fader och fädernefränder,
möta särskilda betänkligheter. Något förslag därom föreligger
i allt fall icke för närvarande.

I likhet med motionären är utskottet af den mening, att arfsrätt
bör tillerkännas oäkta barn ej blott efter modern, utan äfven efter mödernefränder.
Billigheten af eu sådan utsträckning framträder starkare,
ju närmare släktskapen är, och torde, särskildt då det är fråga om arf
syskon emellan, icke gärna kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare
led synes densamma hafva god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt är utskottet jämväl
ense med motionären och anser följaktligen, att oäkta född, som har
rätt till arf, bör i afseende å fördelningen af kvarlåtenskapen vara likställd
med det äkta barnet.

Vidkommande ytterligare motionärens förslag, att det oäkta barn,
som framställer anspråk på arf, måtte för styrkande af sin härkomst äga
använda hvarje eljest tillåten bevisning, finner utskottet detsamma synnerligen
behjärtansvärdt. Det nu gällande villkoret, att moder skall
hafva låtit i kyrkboken anteckna barnet såsom sitt, är, såsom propositionen
vid 1865—1866 årens riksdag angifver, grundad! på den i samband med
arfsrättens uppfattande såsom en familjerätt stående åskådningen, att
arfsrätt för oäkta barn, i den mån sådan medgåfves, åtminstone företrädesvis
skulle hvila på presumtionen om moderns befintliga men ej
tillkännagifna yttersta vilja och således vore hvad man kallat eu förklädd
testamentsrätt. Till sin principiella innebörd af tvifvelaktig riktighet
har stadgandet i tillämpningen visat sig vålla allehanda svårigheter
och framträder såsom obilligt särskild! i det fall, att moder icke ägt
tillfälle att låta verkställa någon anteckning i kyrkboken, såsom då hon
dött under barnsbörden. Enligt lagutskottets förmenande finnes ingen
anledning, hvarför annan bevisning, genom hvilken barnets härkomst
göres otvifvelaktig, skall frånkännas vitsord. Särskilda regler torde
emellertid måhända böra gifvas för en dylik maternitetsbevisning och
möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk må af oäkta
barn framställas för att komma under beaktande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6,

Af intresse för frågans bedömande synes det vara att erfara, hurusom
i våra grannländer Norge och Danmark oäkta barn likasom äkta
barn ärfva moder och mödernefränder. De flesta europeiska länder
tillägga, om ock med vissa begränsningar, oäkta barn arfrätt efter moder.
Slutligen må nämnas, att äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk
ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap
eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman.
»

Under den debatt, hvilken i kamrarna vid 1903 års riksdag föregick
skrifvelsebesluiet, framhöllo åtskilliga talare med eftertryck det
behjärtansvärda och af rättfärdighetens kraf påbjudna i den ifrågasatta
lagändringen, och det visade sig därvid, att frågan damera jämväl i
Första Kammaren, hvilken förut ställt sig mera afvisande, omfattades
med lifligt intresse. Så yttrade en talare bland annat:

»1734 års lag är nog så till vida klar, att den såsom regel stadgar:
äkta barn äro de enda, som hafva arfsrätt. — Men hvad gör lagen därjämte?
Den säger för det första, att en del förhållanden, som i själfva
verket alls icke äro sedliga förhållanden, icke äro äktenskap, dock skola
betraktas och rätteligen behandlas såsom äktenskap. Jag syftar på dessa
för herrarna bekanta så kallade »ofullkomnade äktenskap», som utgöra
eu singularitet för svensk rätt, som icke annorstädes hafva någon motsvarighet.
Det är lägersmål med fästekvinna, häfdande under äktenskapslöfte,
kyrkotagning såsom fästekvinna efter barnsbörden in. m.
Detta är allt äktenskap! Ja, sedan man gjort detta till äktenskap, är
det ju lätt att få barnen till äkta arfsberättigade barn. Men ytterligare
gör lagen undantag, såsom herrarna erinra sig, i 8 kap., ärfdabalken:
»aflat- man barn i lönskaläge och tager sedan kvinnan till äkta, eller
henne äktenskap tillsäger, men endera dör, förrän vigsel åkommer; då
tage barnet arf som barn af laggift sång». Och likaså erinra sig herrarna
nog, att barn efter våldtäkt hafva äkta barns rätt. Icke står detta
i samklang med den principiella ståndpunkt, från hvilken lagen utgår.

Hvad visar nu detta? Det visar, att lagen själt aldrig trött på sin
egen regel: att arfsrätt finns blott för äkta barn —- att den aldrig trott
sig om att upprätthålla denna regel. Den var medveten om att regeln
icke var riktig, den gjorde modifikationer, men såsom regel fick den
gälla. Och sedan regeln i detta skick var gifven, kunde lagen säga
om de oäkta barnen, att de hafva ej annat att få af fader och moder
än »nödtorftig föda och uppfostran, till dess de sig själfva nära kunna».
Slutligen vänder man upp och ned på all konsekvens och rättvisa, så
vidt jag kan förstå, då det säges: »Dör det barn, som i lönskaläge födt

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

är, och lämnar arf efter sig, gånge därmed som om annat arf». D. v. s.
föräldrarne, som barnen själfva icke kunna ärfva, de taga arf efter
barnen; släktingar uppåt å fäderne- och mödernesidan de taga arf efter
barnet, fastän barnet icke äger rätt att ärfva dem. Det kanske förtjänar
nämnas, att denna sats väckte motstånd redan när lagen föredrogs
vid 1731 års riksdag. Det gjordes då den anmärkningen: »Emedan föräldrarne
äro de, som synda, och i följd däraf förverka sin rätt till arf,
men ej det oskyldiga barnet, så tyckas föräldrarna så mycket mindre
böra ärfva sådana barn, som barnen efter denna lagen intet få ärfva
föräldrarna.» Anmärkningen afvisades, anomalien fick stå kvar och kvarstår
ännu i dag efter 170 år. I Finland är den borta.

Jag beundrar för min del 1734 års lag, men jag måste säga: detta
stycke af 1734 års lag är måhända det, som minst afpräglar en klar
och konsekvent rättsåskådning.

* Eu sådan rättsåskådning är icke hållbar, ett sundt rättstillstånd
kan ej byggas på en så ihålig och själfmotsägande grund. Erfarenheten
har ådagalagt det.»

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har emellertid, såsom synes,
icke begränsat sig till de önskemål, riksdagsskrifvelsen af den 18 mars
1903 närmast framställde. Å ena sidan hafva nämligen oäkta barn,
aflade under moderns äktenskap eller i förbudna led, likställts med
öfriga oäkta barn, å andra sidan har för nu ifrågavarande arfsrätt blifva
mförd en särskild preskriptionstid af natt och år från det arfvet
föll, inom hvilken okänd oäkta arfvinge har att anmäla sig hos den,
som i boet sitter, eller hos rätten eller domaren vid äfventyr att eljest
hafva förlorat sin talan.

Såsom skäl för förstnämnda utvidgning anför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet vid föredragning inför Konungen den 14 sistlidne
oktober, att det icke syntes honom konsekvent att från arfsrätt
efter moder och mödernefränder utesluta barn, som vore aflade under
moderns äktenskap eller i förbudna led. Hvarken i det ena eller andra
fallet borde barnet lida för föräldrarnas felsteg. — Utskottet delar denna
uppfattning.

Det andra tillägget angående särskild preskriptionstid för ifrågavarande
rätt till arf har föranledts af en erinran vid förslagets granskning
i högsta domstolen. Det ursprungligen utarbetade förslaget upptog
icke någon sådan bestämmelse. I 15 kapitlet ärfdabalken uppställer
lagen vissa tider, inom hvilka arfvinge skall anmäla sig för att
komma i åtnjutande af arf. Försummas dessa lider, förloras rätten till
arf, därest ej laga förfall visas. Det kungl. förslaget uppställer nu ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

tryckligen för okänd arfvinge af oäkta börd en preskriptionstid af natt
och år, från det arfvet föll, inom hvilken sådan arfvinge skall anmäla sig,
men medgifver honom icke att bevara sin arfsrätt genom att styrka
laga förfall.

Den olikhet, som på detta sätt uppstår emellan äkta och oäkta
arfvinge i nu ifrågavarande afseende, synes utskottet hafva skäl för sig.
Man bör nämligen icke förbise, att de oäkta barnens ställning, alla lagbestämmelser
till trots, dock i många fall blifver en annan än de äkta barnens.
Särskildt den notorietet, hvaraf de senares släktskap är i åtnjutande,
kommer ofta att saknas i fråga om de förra. Rättssäkerheten
kräfver därför särskilda anordningar för att man inom en relativt kort tid
må kunna afgöra, huruvida delaktighet i ett sterbhus’ tillgångar tillkommer
någon på grund af oäkta skyldskap. Detta är så mycket
mera påtagligt, när man äger lagbestämmelser, sådana som de i kungl.
brefvet den 17 oktober 1778, hvilka afse att hålla hemligt, hvem*som
är moder till ett oäkta barn. Man torde haft anledning vänta, att Kungl.
Maj:t i samband med förevarande lagförslag fogat anstalt om ändring i
nämnda lagstadgande.

Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer
utskottet,

att det i propositionen innefattade lagförslag må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar G. Andersson, Hedenstierna och Ridderbjelke, hvilka förmält
sig anse, att orden »och mödernefränder» bort ur lagförslaget uteslutas;
af herr Lindhagen mot vissa delar af utskottets motivering.

Grefve Lewenhaupt har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM; P. A. NYMANS KFTERTR. TRYCKERI, 1905.