Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1902:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

SS!:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot
yrkesfara den 10 maj 1889 m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling'' mottagit en af herr
David Bergström inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 12, af
följande lydelse:

»Den lag angående skydd mot yrkesfara, som antogs af 1889 års
Riksdag, trädde i kraft den 1 juli 1890. I elfva och ett hälft år har
denna skyddslagstiftning för arbetare i industriella yrken sålunda varit
i verksamhet. 1 sjelfva lagens bestämmelser har under denna tid ingen
annan ändring egt rum än den, att hvad i denna lag stadgas numera
— från och med 1896 års början — också gäller om industriel rörelse,
som af staten eller kommun idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom
näring. Deremot har den jemlik! lagens 5 § inrättade yrkesinspektionen
efter hand utvecklats, så att i stället för de tre yrkesinspektörer, som
ursprungligen voro tillsatta att tillhandagå yrkesidkare med ypplysningar
och råd i fråga om arbetarnes skyddande mot yrkesfara och öfvervaka
lagens efterlefnad, numera finnas åtta yrkesinspektörer samt en särskild
inspektör öfver sprängämnestillverkningen.

I de redogörelser för yrkesinspektionens verksamhet, som allt ifrån
dess början årligen utgifvits, finnes samlad en betydande erfarenhet
både om det gagn, lagen angående skydd mot yrkesfara medfört, och
Bih. till Riksd. Prat. 1902. 7 Sami. 5 Haft. (N:o 6). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

om de brister, som visat sig vidlåda denna lagstiftning. Af yrkesinspektörerna
hafva också under årens lopp åtskilliga ändringar i och tilllägg
till nämnda lag blifvit ifrågasatta, och det torde nu vara på tiden
att på allvar upptaga frågan om en revision af denna vigtiga lag. En
särskild anledning härtill föreligger i den i fjol af Riksdagen antagna
lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.
Genom nämnda lag har inom vissa verksamhetsgrenar arbetsgivare^
ersättningspligt vid inträffande olycksfall i arbetet blifvit erkänd. Det
kan då icke annat än ligga i statens på samma gång som i arbetsgifvarnes
och arbetarnes intresse, att i den lag, som afser att förebygga
dylika olycksfall, de förbättringar, hvilka enligt sakkunniges vittnesbörd
visat sig af nöden, måtte blifva vidtagna.

Med ledning och stöd af redogörelserna för yrkesinspektionens
verksamhet skall jag tillåta mig att påvisa några af de områden, der
en granskning och eventuel omarbetning af gällande lag angående
skydd mot yrkesfara torde få anses i hög grad påkallad.

Redan den första paragrafen, hvilken —jemförd med §§ 4 och 13 —
angifver lagens omfång, har i tillämpningen erbjudit icke obetydliga svårigheter.
Härom vittna samtliga de redogörelser för yrkesinspektionens
verksamhet, som hittills afgifvits. Att under den första tiden af lagens
tillämpning åtskillig ovisshet kunde råda, äfven bland dem, som hade att
öfvervaka dess efterlefnad, huruvida en del anläggningar och arbetsställen
folie under Ingen — och sålunda borde upptagas i det af yrkesinspektörerna
förda register — eller icke, är ej att undra öfver. Men ovissheten
synes ännu långt ifrån skingrad, och i hvarje fall visar det sig, att
hithörande bestämmelser i deras nuvarande skick äro alltför ofullständiga.

Så yttrar t. ex. yrkesinspektören i östra distriktet i sin berättelse
för år 1896:

»Då emellertid de uttryck i lag angående skydd mot yrkesfara, som
bestämma hvilka rörelser lagen afser omfatta, gifva tillfälle till olika tolkning,
torde nog en del af de rörelser yrkesregistret upptager kunna anses
böra derur utgå. En särskild ställning i detta hänseende intaga en del
sågverk, uppförda vid större gårdar eller byar och hvilka hufvudsakligast
drifvas för husbehofssågning, men vid hvilka äfven sker försågning mot
lega eller tull eller från hvilka en del sågadt virke blir försåldt.

I dessa senare fall skulle ett dylikt sågverk falla under lag angående
skydd mot yrkesfara och således böra jemte dervid brukad motor
vara föremål för yrkesinspektörens uppmärksamhet och åtgärder.

Understundom händer, att hela år förgå, utan att främmande sågning
förekommer. Under ett sådant år upphör sågen att falla under lagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

om skydd mot yrkesfara, för att, när ett annat förhållande inträder, åter
falla under samma lag.

Det nämnda förhållandet skulle vålla mindre svårighet, om det gälde
en rörelse, inom hvilken arbetarne ej vore utsatta för särskild stor yrkesfara.
Nu är emellertid förhållandet det motsatta. De flesta sågar af
det ifrågavarande slaget utgöras af cirkelsågar, hvilka, då de är o i
saknad af särskilda skyddsanordningar, såsom nästan alltid är fallet, der
ej yrkesinspektionen förmått åstadkomma sådana, äro af synnerligen
farlig beskaffenhet, detta t. o. m. i så hög grad, att försäkringsbolagen
i allmänhet ej mottaga försäkring af sådan personal, som enbart sysselsättes
vid en dylik såg.»

En numera afgången yrkesinspektör i mellersta distriktet har likaledes
flerestädes, såsom i sina berättelser för 1897 och 1899, framhållit,
att olika uppfattningar äro rådande om huruvida vissa arbetsställen äro
hänförliga under bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara
eller ej. Och hans efterträdare har i den senast afgifna berättelsen från
mellersta distriktet för år 1900, på samma gång han angifvit de normer
han sjelf följt i tvifvelaktiga fall, betonat nödvändigheten att i lagstiftningen
uppdraga en skarpare gräns mellan de arbetsställen, som falla
utanför, och de, som falla innanför lagen angående skydd mot yrkesfara,
i det han yttrar: »Då lagen ej fullt bestämdt angifver, i huru stor
omfattning eller under hvilka förhållanden rörelsen i öfrigt må bedrifvas,
för att den skäligen må anses som fabriksrörelse, torde vara behöfligt,
att någon bestämmelse härom faststäldes.»

Det är emellertid ej endast ur den synpunkten, att de arbetsgivare,
som ha att ställa sig lagens bud till efterrättelse, och yrkesinspektörerna,
som hafva att öfvervaka lagens efterlefnad, ej skola vara i
tvifvelsmål om lagens räckvidd, som en revision af dess första paragraf
torde vara erforderlig. Sedan en lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete blifvit af Riksdagen antagen, torde det
äfven vara af intresse att so till, huruvida nödig öfverensstämmelse är
rådande mellan de bestämmelser, som utstaka gränserna för denna lag,
och de, som utstaka dem för lagen angående skydd mot yrkesfara.
För den senast antagna lagen gå gränslinierna in på åtskilliga områden,
som ej beröras af den hittillsvarande skyddslagstiftningen, men — såsom
här ofvan blifvit antydt och redan från flera håll erkänts — kan det
ej vara annat än en fördel såväl för staten som för alla intresserade
parter, att åt området för olycksfallslagstiftningen i lag angående skydd
mot yrkesfara gifves en vidd, som något så när svarar mot den stadgade
ersättningspligtens omfång.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

I lagen angående skydd mot yrkesfara, § 5, föreskrifves, att
yrkesinspektör har att i sin verksamhet städse akta på huru i hvarje
särskildt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta olägenhet för yrkesidkaren. Eu god väg till kostnadernas
nedbringande vore naturligtvis, att det vid fabrikers anläggande, likasom
ock vid deras om- och tillbyggnad, blefve regel, att vederbörande yrkesinspektör
derförinnan sattes i tillfälle att gå yrkesidkaren till banda
med de upplysningar och råd med hänsyn till bestämmelserna i lagen
angående skydd mot yrkesfara, hvaraf denne kunde vara i behof. Yrkesinspektionen
har också haft sin uppmärksamhet rigtad härpå. Vid
yrkesinspektörernas sammanträden i kommerskollegium har ämnet upprepade
gånger varit föremål för öfverläggning, och i redogörelserna
lör yrkesinspektionens verksamhet linnes det också flerstädes upptaget
till behandling.

Ett särdeles belysande vittnesbörd om huru det nu kan gå till i
ifrågavarande afseende gifves i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas
berättelser för år 1898, deri det heter:

)> Yrkes inspektören uti vestra distriktet framhåller i sammanhang
med redogörelsen för anvisningar om skyddsåtgärder m. m., hurusom
i ett större industrisamhälle inom distriktet sexton nya fabriker under
de sista två åren uppförts, men att endast e: af dessa fabrikers egare
varit nog förtänksam att insända ritningarna till den planlagda fabriken
för erhållande af yrkesinspektörens utlåtande öfver hvad som möjligen
kunde vara att ytterligare iakttaga på grund af lagen angående skydd
mot yrkesfara utöfver de skyddsanordningar, som af ritningarna angåfvos.

Om ock, enligt hvad af annan yrkesinspektörs berättelse framgår,
förhållandena icke öfverallt varit i ifrågavarande hänseende lika ogynsamma,
anser sig dock kollegium böra här synnerligen framhålla önskvärdheten
af att samarbetet mellan yrkesinspektionen och vederbörande
yrkesidkare vid en fabriksanläggnings tillkomst tager sin början så tidigt
som möjligt och helst redan vid uppgörandet af de första planerna dertill,
enär genom ett dylikt samarbete mycken både kostnad och tid
kunna för industriidkaren inbesparas.»

Kommerskollegium fann visserligeu icke vid detta tillfälle någon
annan åtgärd i förevarande syfte påkallad, än att allmänhetens uppmärksamhet
genom dess ofvan anförda uttalande blef å förhållandet
väckt. Men fråga är väl, om det ej skulle ligga i yrkesidkarnes eget
intresse, att lagen rent ut stadgade, att vid fabrikers anläggande samt
om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar skola

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

inhemtas med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande. Visst
är, att — såsom också framhållits vid ett af yrkesinspektörernas sammanträden
i kommerskollegimn — det alltid är billigare och lättare att
vidtaga lämpliga anordningar för en byggnads rationella ventilering
vid densammas uppförande än efter dess fullbordande, och detsamma
lär äfven gälla flertalet af de af lagen föreskrifna anordningarna för
arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, liksom också åtskilliga
andra lagstadgade skyddsanordningar.

Ett annat område, beträffande hvilket en lagbestämmelse måhända
äfven skulle vara på sin plats och säkerligen skulle lända till yrkesidkarnes
såväl som arbetarnes båtnad, är tillverkningen af maskiner och
andra mekaniska inrättningar, som böra vara försedda med skyddsanordningar.
. 1 detta afseende äro särskild!, yrkesinspektörens i södra
distriket uttalanden i berättelserna för 1896 och 1897 förtjent a af uppmärksamhet.
I den förra berättelsen yttrade han:

»Jag tillåter mig påpeka, hurusom en allmännare medverkan från
de mekaniska verkstäderna skulle mycket underlätta yrkesinspektionens
arbeten. I länder, der skyddslagar för arbetare redan längre tid varit
införda, tyckes den föreställningen så småningom hafva vunnit insteg
hos maskinfabrikanterna, att skyddsanordningarna äro nödvändiga delar
af maskinerna, hvarförutan dessa äro ofullständiga. På maskiner, som
inkomma från utlandet, har man också tillfälle att iakttaga, hurusom
de utländska maskinfabrikanterna anbringat skyddsanordningar, utan
att köparen gjort aftal härom.

Under inspektionsarbetet har för mig allt tydligare framgått, att
såvida ett allmännare genomförande af de fordringar, lagen angående
skydd mot yrkesfara föreskrifver, skall kunna åstadkommas, måste såsom
ett önskningsmål af yrkesinspektionen uppställas, att äfven de svenska
maskinfabrikanterna, utan särskild erinran härom från köparne, utrusta
från deras verkstäder utgående maskiner och transmissioner med sådana
skyddsanordningar, som i nämnda lag afses.

Det torde val knappast behöfva framhållas, hvilken beqvämlighet
och besparing i kostnader, som skulle beredas det stora antal industriidkare,
hvilka köpa svenska maskiner, om dessa redan vid inköpet
vore försedda med lagstadgade skyddsanordningar, i stället för att, såsom
nu oftast blir händelsen, skyddsanordningar måste anbringas, sedan
maskinerna kommit i användning, ej sällan gjorda af personer, som
icke förstå att rätt utföra desamma. Ofta inträffar derjemte, att skyddsanordningar
icke kunna anbringas på en redan färdig maskin med samma

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

verkan, som om maskinen från början konstruerats med hänsyn äfven
till dessa anordningar.

En invändning, som häremot göres, att anbringandet af skyddsanordningar
fördyrar en maskin och således blifver ett hinder i den
fria konkurrensen verkstäderna emellan, behöfver väl knappast på allvar
bemötas, då hvarje fabrikant torde vara tillräckligt affärsman för
att kunna säga en spekulant, att maskinen för sig har ett visst pris
och de skyddsanordningar, som lagen om skydd mot yrkesfara fordrar
å densamma, och hvilka fabrikanten erbjuder sig att anbringa, betinga
ett uppgifvet till äggspris.»

I årsberättelsen för 1897 yttrar samme yrkesinspektör:

»Det borde tyckas, att yrkesinspektörerna skulle kunna påräkna
én värdefull hjelp från de mekaniska verkstäderna, derigenom att verkstadsegarne
försåge från deras verkstäder utgående maskiner och andra
mekaniska inrättningar med tjenliga skyddsanordningar, men detta har
ännu icke annat än i undantagsfall vid specialtillverkningar visat sig
vara händelsen. Med undantag af nya ångpannors utrustande med
armatur och förbättringar å axelledningar ställa sig verkstadsegarne,
såsom jag i förra årsberättelsen utförligare omnämnt, ännu temligen
likgiltiga i fråga om skyddsanordningar, och följden häraf blifver ett
motarbetande af yrkesinspektionen. Ty sedan yrkesinspektören besökt
en fabrik och behöfliga skyddsanordningar derstädes blifvit enligt hans
anvisningar uppsatta, inträffar ofta, att eu förändring eller utvidgning
af fabriken göres, för hvilket ändamål fabriksegaren vänder sig till en
mekanisk verkstad för erhållande af behöfliga maskiner m. m. Verkstaden
insätter då i fabriken mer eller mindre farliga maskiner, som
sakna skyddsanordningar, och i och med detsamma är det arbete yrkesinspektören
på detta ställe nedlagt utan resultat, fastän han tror sig
veta, att allt der är i vederbörlig ordning.»

Genom ofvanstående tvenne citat torde behofvet af medverkan, i
högre grad än nu är fallet, från de mekaniska verkstädernas sida vara
till fullo ådagalagdt. Frågan är endast om sättet för åstadkommande
af en dylik, effektiv medverkan. Då lagen angående skydd mot yrkesfara
pålägger yrkesidkarne ovägerlig skyldighet att hafva vissa arbetsmaskiner
och andra mekaniska inrättningar försedda med nödiga skyddsanordningar,
torde det väl också kunna ifrågasättas, huruvida icke
försäljning inom landet af dylika maskiner och inrättningar utan skyddsanordningar
borde förbjudas, särdeles i de fall, då viss skyddsanordning
blifvit af yrkesinspektionen vid gemensamt sammanträde i kommerskollegium
godkänd och sedermera bekantgjord.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Det gifves äfven ett annat gebit, der ett stadgande om försäljningsförbud
torde kunna sättas i fråga. Flere af yrkesinspektörerna
hafva fäst uppmärksamheten vid att ej sällan inträffar, att gamla utdömda
ångpannor försäljas, för att, stundom efter en ytlig uppfiffning, tagas i
bruk vid ett annat arbetsställe, och detta vanligen med den påföljd, att
explosion med ty följande förlust af lif och egendom inom kort inträffar.
»Att dylika dåliga ångpannor, hvilka möjligen å annan ort blifvit
kasserade, få gå som handelsvara ur hand i hand, är mycket att
beklaga», yttrar yrkesinspektören i norra distriktet i sin berättelse för
1899. Det vore också tydligen önskligt, att en gräns kunde sättas för
dylik samvetslös handel.

I sin senaste årsberättelse, för år 1900, har samme yrkesinspektör
påkallat lagstiftningens uppmärksamhet för eu af honom påvisad lucka
i lagen angående skydd mot yrkesfara, i det att der saknas ett stadgande
om skyldighet, när industriel anläggning öfvergår till annan egare,
för den förutvarande yrkesidkaren att till sin efterträdare öfverlemna
alla de handlingar, cirkulär, ritningar etc., han fått mottaga från yrkesinspektören.
Härigenom kan betydligt afbräck vållas i yrkesinspektionens
verksamhet, på sätt nu åberopade yrkesinspektör framställer:

»Rätt ofta inträffar, att fabrik, sågverk eller annan industriel
anläggning öfvergår till annan egare. Fabriken har t. ex. för tre år
tillbaka blifvit inspekterad och med anledning deraf förre egaren erhållit
meddelande att vidtaga åtskilliga skyddsanordningar samt deröfver
aflemnat ett intyg, att han mottagit meddelandet jemte ritning m. m.
lhrkesinspektören kommer till fabriken, får höra, att ny egare öfvertagit
densamma. Under inspektionen iakttages, att inga af de skyddsanordningar,
som föreslogos för 3 år tillbaka, äro verkstälda. Förre
egaren har icke allenast uraktlåtit ställa sig yrkesinspektörens föreskrifter
till efterrättelse, utan äfven undanhållit den nye egaren vetskap
om att han har någon skyldighet i berörda afseende. Några cirkulär,
ritningar eller handlingar, som ankommit till förre yrkesidkaren från
yrkesinspektören, har den nye egaren aldrig sett. I ett dylikt fall kan
man ingenting vidtaga. Förre egaren är oåtkomlig och den nye, han
vet ingenting angående skyldigheter emot yrkesinspektören annat än
innehållet af utgifna lagar och författningar.

Vid ett dylikt tillfälle och då ett olycksfall med dödlig utgång
inträffat, hvilket ock är i denna berättelse förut relateradt, blef förre
egaren stämd inför rätta.

I annat fall, då olycksfall ej inträffat, har yrkesinspektören för
närvarande ej annat än att börja om från början och låta den nye

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

egaren få afskrifter af de meddelanden, som beröra ifrågavarande arbetsställe.
Jag har velat påpeka detta förhållande, i den händelse något
kunde åtgöras deråt på lagstiftningens väg.»

Enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser utvisa, inträffa de svåraste
olycksfallen vid transmissioner inom olika yrken samt vid maskiner
inom träbearbetningsindustrien. Så skrifver exempelvis yrkesinspektören
i södra distriktet i sin berättelse för 1899:

»Bland olycksfallen visa de, som inträffat vid transmissioner, eu
i jemförelse med öfriga olycksfall ovanligt hög dödlighetsprocent (60
proc.). Det är i synnerhet axelledningar, som förorsaka dessa svåra
olycksfall, och detta i sä mycket högre grad, som det stora flertalet
arbetare ej inser faran af att komma i beröring med en i gång varande
axelledning. En sådan, oftast ljudlöst gående, väcker knappast någon
varnande eller afskräckande känsla hos arbetaren, och de små, så ytterst
farliga utstående skrufhufvudena och krysskilsändarne, som ännu förekomma
ganska allmänt på axelledningar, undgå ofta arbetarens uppmärksamhet,
till dess någon sådan griper uti hans kläder, hvarvid han vrides
med axelledningen, kroppens ben afbrytas och han krossas till en oformlig
massa. Med hvilken uppmärksamhet yrkesinspektören måste undersöka
transmissionerna och huru otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt
dessa förr blifvit anordnade — och mångenstädes ännu anordnas —
torde framgå deraf, att under den 5-årsperiod, 1895—1899, jag tjenstgjort
inom distriktet, ej mindre än 1,293 anmärkningar måst i detta
afseende göras.»

Och yrkesinspektören i mellersta distriket redogör, äfvenledes i
sin berättelse för 1899, för ett enskildt olycksfall i följande ordalag:

»Vid en mindre ångsåg fastnade maskinisten med kläderna vid en
axelledning och erhöll så svåra skador, att han kort derefter afled. Arbetaren,
en gammal och van maskinist, som skött maskineriet på stället
i flera år, hade sans, då man fann honom invid axelledningen, och berättade
sjelf om huru olyckan skedde följande: att han med påhafd rock
begifvit sig under sågen för att smörja en dervarande axelledning; att
rockfickan hade hängt ute och att denna hade lindats om axelledningen,
meddragande rocken och honom sjelf, så att lian kom i rotation, hvarunder
kläderna och venstra armen afsletos från kroppen och högra benet
afbröts, hvarjemte han kände invändig!! smärtor. Mannen forslades
genast till lasarettet, men dog på vägen dit. Detta olycksfall visar,
huru ovarsamma gamla och vana maskinister kunna vara, och att det
uttryck, hvarmed man ofta besvaras i fråga om skyddsanordningar —
»att bär är jag så van att gå, så här är ingen fara för mig» — saknar

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 9

grund. Det visar således behofvet af att alla axelledningar, hvarmed
smör j aren kan komma i beröring, böra vara öfvertäckta eller rättare
inklädda, om beröring kan ske underifrån, samt att en maskinist och
smörjare bör vara försedd med speciella arbetskläder utan fickor och
skört, och sådana finnas i handeln färdiga att köpa.))

Äfven om man ej i dylika redogörelser för inträffade olycksfall
— och de äro i rikligt antal till finnandes i yrkesinspektörernas berättelser,
och många till och med af ännu mera upprörande art än den
nu återgifna — finner anledning'' att i § 2 i lagen angående skydd mot
yrkesfara införa mera detaljerade bestämmelser om hvad som bör iakttagas
i afseende å maskiner och transmissioner, som medföra fara för
arbetarne, torde man i alla händelser icke böra underlåta att taga i
öfvervägande, huruvida icke eu bestämmelse om eu normaldrägt för
maskinister, smörjare m. fl. skulle vara egnad att minska antalet af de
ohyggligaste olycksfallen i våra verk och inrättningar. I detta afseende
hänvisar jag ytterligare till hvad af sistnämnde yrkesinspektör blifvit
anfördt i hans berättelse för år 1896, deri det heter:

»I sammanhang med skyddsanordningar mot delar af motorer,
transmissioner och maskiner bör påpekas, att man vid undersökningen
om orsaken till många och svåra olycksfall funnit, att arbetarens klädedrägt
varit en bidragande orsak till olyckshändelsen. Det har nemligen
visat sig, att antingen arbetarens rockskört eller hans blus med vida
ärmar och bandlinning, särskilt öppningen å ärmen ofvan handlinningen,
eller ock arbetarens hängande halsduksändar fastnat å någon utstående
eller roterande maskindel och dragit arbetaren in uti maskineriet — ett
förhållande, hvilket mer än som sker borde beaktas af både arbetsgivare
och arbetare.

En praktisk och äfven klädsam drägt för arbetare vid nyssnämnda
inrättningar är eu sådan, som fig. 45 antyder. Hufvudsaken är, att
drägten är åtsittande, ej har skört, vida ärmar, veck, stark bandlinning
eller utvändiga fickor, hvari utstående maskindel kan få tag och draga
arbetaren in i maskineriet.

I detta sammanhang förtjena!’ att ur sammandraget af yrkesinspektörernas
berättelser för år 1894 erinras om en framställning af
dåvarande yrkesinspektören i norra distriktet om införande i författningen
angående minderåriges användande i fabriksarbete af lägst adgadt förbud
mot användande ej allenast af minderårige, utan äfven af qvinnor till
skötsel af ångpanna och till smörjning eller rengöring af i gång varande
maskiner eller transmissioner. Efter att hafva erinrat om att komitén
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 5 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

för revision af förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering
uttalat sig för att minderårig icke skulle få användas till att sköta ångpanna,
ej heller till att rengöra eller smörja i gång varande transmissioner,
samt att kommerskollegium och medicinalstyrelsen, i sitt den
10 december 1892 öfver komiténs betänkande afgifna utlåtande, hemstält,
att minderårige borde förbjudas äfven att smörja och rengöra i
gång varande motorer och maskiner, yttrar kommerskollegium, i sitt
den 23 juli 1895 daterade sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser
för år 1894, för egen del följande:

»Ett dylikt förbud jemväl för qvinnor kan kollegium så mycket
mindre tillstyrka böra intagas i den sålunda ifrågasatta nya författningen,
som enligt den åsigt, hvilken i sistberörda underdåniga utlåtande uttalats,
författningens bestämmelser borde afse endast minderåriges användande
i industriel arbete. Deremot torde intagandet i lagen angående
skydd mot yrkesfara af en bestämmelse uti sistnämnda syfte
böra komma under öfvervägande vid den revision af sagda lag, hvilken
såsom en följd af yrkesinspektionens fortsatta utveckling framdeles torde
erfordras.»

Det är mellan sju och åtta år, sedan detta uttalande gjordes af
kommerskollegium, och tidpunkten torde väl nu vara inne, då den af
eu numera afliden, framstående yrkesinspektör gjorda framställningen
om lagstadgadt förbud mot kvinnors användande till dylika arbeten bör
komma under öfvervägande, ehvad nu ett eventuel stadgande härom
kan finna sin plats i den ena lagen eller i den andra. Sedan en lag
angående minderåriges och qvinnors användande till arbete i industriel!,
yrke utfärdats den 17 oktober 1900, förefinnes naturligtvis — låt vara,
att denna lag ganska obetydligt sysselsätter sig med frågan om qvinnors
användande i industrielt yrke — icke längre det skäl, som angifvits
i kommerskollegiets här ofvan anförda uttalande, mot att i nämnda författning
gifva plats åt ett dylikt stadgande.

Ett intresse, som — med afseende å lagen angående skydd mot
yrkesfara, liksom med afseende å andra lagar — bör vara gemensamt
för alla, är att se till, huru gällande lag efterlefves, och att, derest några
svårare missförhållanden visa sig på denna punkt, göra hvad göras kan
för deras rättande. Att yrkesinspektionen i åtskilliga fall haft hårda
strider att utkämpa mot tredskande yrkesidkare, och att lagens bud, sådana
de återfinnas i § 8 och följande paragrafer, i dylika fall visat sig
ganska overksamma, derom gifva redogörelserna för denna inspektions
verksamhet dess värre vittnesbörd. Också har särskildt en numera afliden

Lagutskottets Utlåtande N;o 6.

yrkesinspektör upprepade gånger gjort framställningar i syfte att gent
emot dylika tredskande yrkesidkare vinna verksammare korrektiv, hänvisande
till att under nuvarande förhållanden ej blott ett mycket stort
antal menniskor årligen genom olycksfall i det industriella arbetet blifva
utsatta för stora lidanden och svåra ekonomiska trångmål, utan äfven
mycken arbetskraft och arbetsförmåga eller arbetsskicklighet derigenom
förspillas eller tillintetgöras, samt att således såväl humanitära som nationalekonomiska
skäl förena sig i att påkalla åtgärder, som äro egnade
att väsentligt minska olycksfallens antal.

Det var från dylika synpunkter, som nämnde inspektör, yrkesinspektören
i dåvarande norra distriktet, redan i sin berättelse för 1894 gjorde
en framställning, hvilken i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas
berättelser för nämnda år refereras sålunda:

»Sistbemälde yrkesinspektör har vidare uttalat den åsigt, att i de
fall, då föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke
af vederbörande yrkesidkare iakttagas, det i 8 § af samma lag anvisade
förfarande för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.
Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af
yrkesinspektören att vidtaga viss anordning i de afseenden, hvarom i
lagens 2 § stadgades, medförde anmälan, som af inspektören derefter om
förhållandet gjordes hos Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande, i allmänhet
endast, att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört
anordningen. Först i fall han underläte att ställa sig detta föreläggande
till efterrättelse, drabbades yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjemte
den föreskrifna anordningen skulle på hans bekostnad verkställas genom
polismyndigheten. Det kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren
inom den förelagda tiden i föreskrifvet hänseende vidtagit anordning,
men att denna icke vore af beskaffenhet att vid sedermera verkstäld
inspektion kunna af yrkesinspektören godkännas såsom för ändamålet
tillfyllestgörande eller eljest lämplig. Då måste å nyo anmälan i saken
göras hos länsstyrelsen för att erhålla ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren.
Samma procedur, som i sig sjelf vore förbunden med ganska
mycken tidsutdrägt, helst, der yrkesidkaren det äskade, äfven sådan
förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes, skulle lemnas tillfälle att
hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet, kunde sålunda behöfva upprepas
Hera gånger, innan anordningen i fråga blefve på vederbörligt sätt verkstäld.
Detta förhållande, att utförandet af en utaf yrkesinspektören på
grund af föreskrifter i lagen angående skydd mot yrkesfara anvisad
skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas, utan att yrkesidkaren
derför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet att menligt in -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

verka på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgifvare som arbetare
samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för öfvervakandet
af meranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra distriktet
anser, att en ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas, om
9 § erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll: ''Underlåter
yrkesidkare, på vederbörande vrkesinspektörs förnyade skriftliga
uppmaning, att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder för
att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad derom i § 2
stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller
förbud, hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och
med femhundra kronor.’»

I liknande syfte uttalar sig yrkesinspektören i vestra distriktet i sin
årsberättelse för 1897 på följande sätt beträffande tillämpningen af lagen
angående skydd mot yrkesfara:

»Beträffande skyldigheten att redogöra förgjorda iakttagelser rörande
tillämpningen af lag angående skydd mot yrkesfara vågar jag härmed
endast göra eu antydan om ett förhållande, som måhända framdeles vid
tillfälle torde böra närmare pröfvas.

Om nemligen yrkesinspektör och arbetsgifvare icke kunna enas i
fråga om föreslagen skyddsåtgärds behöflighet, afgöres nu (der det
gäller ett arbetsställe i stad) eu sådan fråga i första instansen på
följande sätt.

Yrkesinspektören gör anmälan hos Konungens befallningshafvande,
som genom vederbörande magistratsmyndighet infordrar arbetsgifvarens
förklaring. Sedan arbetsgifvaren genom magistraten afgifvit sådan förklaring,
infordrar Konungens befallningshafvande yrkesinspektörens påminnelser
deröfver. Och sedan yrkesinspektörens påminnelser inkommit,
fattar Konungens befallningshafvande beslut i ärendet, hvilket beslut
delgifves arbetsgifvaren genom magistraten och derefter yrkesinspektören.

Om deremot i lagen yrkesinspektörernas meddelande kunde tillerkännas
sådan betydelse, att de borde inom viss tid hos Konungens befallningshafvande
öfver klagas för att kunna ändras, torde det måhända
blifva mindre besvär att få sådana frågor afgjorda, både för myndigheterna
och för arbetsgifvaren. Tv om arbetsgifvaren direkt hos Konungens
befallningshafvande öfverklagade yrkesinspektörens meddelande,
kunde Konungens befallningshafvande, efter att hafva infordrat yrkesinspektörens
förklaring, direkt fatta beslut i ärendet.»

Båda de nu anförda framställningarna åsyfta att, när det gäller vigtiga
skyddsanordningars vidtagande, förebygga ett på vissa håll med stor
förkärlek tillämpad! förhalningssystem, till förderf för arbetarne och i

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

många fall äfven till stort men för yrkesidkarne sjelfva. Utan att närmare
ingå på spörsmålet, huruvida just dessa föreslagna medel eller andra
kunna vara de lämpligaste att här vid lag råda bot, vill jag här framhålla
nödvändigheten att göra frågan om lagens efterlefnad till föremål
för allvarlig pröfning. De nakna siffrorna — såsom då t. ex. en
yrkesinspektör omtalar, att åt 138 förut inspekterade arbetsställen, som
han under året besökt, han endast funnit 10, der förut gifna meddelanden
blifvit. så efterkomna, att inga vidare erinringar varit behöfliga — tala
ett tydligt språk. I ännu starkare belysning träder behofvet af lagstadganden,
hvarigenom tredskande arbetsgivare verkligen blifva åtkomliga,
när man tar i betraktande några af de förfärliga konkreta fallen, för
h vil ka, redogörelse lemnas i yrkesinspektörernas berättelser. Här må
endast anföras ett par fall, men redan de torde vara tillräckligt belysande.

Yrkesinspektören i södra distriktet meddelar i sin berättelse för
år 1898:

»Under år 1896 inspekterades eu sockerfabrik i Malmöhus län, hvarvid
den till fabriksbolaget aflemnade promemorian upptog erinran om 13
olika skyddsanordningar, som jag ansåg böra derstädes anbringas. Un af
dessa anordningar skulle bestå deruti, att svänghjulen till de i fabriken
befintliga ångpumparne inhägnades med skyddsräcken. Sedan anmälan
från denna fabrik under året inkommit derom, att eu arbetare fallit ned
uti ett dylikt svänghjul och dervid krossats, med påföljd, att han genast
aflidit, fann jag, vid derefter i fabriken företaget besök, ej blott att man
der underlåtit att uppsätta omnämnda räcken omkring svänghjulen, utan
äfven att man icke vidtagit någon af de öfriga skyddsanordningar, som
i min promemoria upptogos. Detta förhållande anmäldes lör Kong!.
Maj:ts befallningshafvande, och enär arbetaren otvifvelaktigt skulle hafva
undgått olyckan, om ifrågavarande skyddsräcken funnits anbragta, framstälde
jag tillika, huruvida Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
skäligt förordna om åtal mot fabriksbolaget såsom varande genom försummelse
vållande till den omkomne arbetarens död.

Kongl. Maj:ts befallningshsfvande uppdrog åt allmänna åklagaren
att utföra sådant åtal mot fabriksbolaget, men har detta mål ännu ej
blifvit afdömdt.» (I de följande årsberättelserna upplyses, att disponenten
blef frikänd i häradsrätten, men att deremot hofrätten öfver Skåne
och Blekinge dömde honom att bota 500 kronor samt att högsta domstolen,
der disponenten anförde besvär, faststälde hofrättens dom.)

Och i sin berättelse för år 1900 förmäler yrkesinspektören i vestra
distriktet:

»Efter att i denna berättelse förut omnämnda olycksfall med död -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

lig utgång (en 16-årig arbetare hade den 28 september ljutit döden
genom en icke kringgärdad rem i fabriken) inträffat i Vargöns pappersfabrik
invid Venersborg, inspekterades fabriken för 5:te gcången, hvarvid
följande anmärkningar fortfarande voro att göra.

Transmissionerna borde kringgärdas, så att smörjaren vid sitt
arbete ej var nödsakad att krypa under eller klifva öfver transmissionerna
eller att gå emellan transmissionerna och kringgärdningen.

Alla ställningsskrufvar och krysskilshufvuden borde skäras af invid
ringar och naf, och ordentlig belysning borde anordnas i de mörka
gångar, hvarigenom en del farliga transmissioner voro dragna. Kalandrarne
borde förses med skyddsstänger samt hissarne med erforderliga
häguader och anslag m. in. En del gångar mellan arbetsmaskinerna
borde hållas fria från upplag och affall. Taket i fabriken borde
repareras. För hufvudtransmissionernas afstannande borde finnas afkopplingsinrättningar
eller signal anordningar.

Cirkelsågarne borde förses med erforderliga skyddsanordningar,
och varningsregler för arbetarne borde uppsättas i fabriken.

1 skrifvelse till fabrikens styrelse gjordes derför en framställning
att inom 2:ne veckor få styrelsens försäkran, att de uppräknade anordningarna
skulle vara vidtagna inom ett hälft år. Då emellertid styrelsen
ej ville afgifva en sådan försäkran, och då den dessutom, trots en påminnelse,
ej ens anmälde det inträffade olycksfallet inom föreskrifven
tid, anmäldes förhållandena för Kongl. Majrts befallningshafvande i
Elfborgs län. Efter det styrelsen varit i tillfälle att yttra sig öfver yrkesinspektörens
anmälan, blef den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förelagd att, derest den ville fortsätta arbetet vid bolagets pappersfabrik,
hafva före den 1 maj 1901 vidtagit de af yrkesinspektören föreskrifna
anordningarna för undvikande af yrkesfara, vid äfventyr, förutom
straffpåföljd, att de föreskrifna anordningarna på bolagets bekostnad
komme att verkställas genom kronofogdens i orten försorg.»

Man kan icke annat än finna besynnerligt, att dylika stora och
ansedda verk och inrättningar visa sådan ovillighet att ställa sig bestämmelserna
i lagen angående skydd mot yrkesfara till efterrättelse,
och att de icke ens, sedan svåra olycksfall med dödlig utgång inträffat,
finna tiden inne att rätta hvad som felar och upphöra med sitt tredskande.
Gent emot jrrkesidkare af dylikt slag måste strängare lagbestämmelser
tillgripas, när det gäller menniskors lif och välfärd och
fara verkligen ligger i dröjsmål. »Våra känslor uppröras» — yttrar en
yrkesinspektör i eu bilaga till en af sina årsberättelser — »när vi af
tidningarna erfara, att en dödsdom blifvit afkunnad, och vi räkna kanske

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

efter, huru många år som gått sedan den senaste afrättningen. Den
dödsdömde får dock på det smärtfriaste sätt mista lifvet för att försona
sitt brott. Huru mycket mera borde vi ej uppröras vid den tanken,
att vår blomstrande industri kräfver, förutom de många sårade, ett offer
hvar tredje dag af oskyldiga medmenniskor, bvilka, krossade och
sönderslitna, ofta do under de svåraste plågor.»

Vid sidan af de humanitära synpunkterna borde ju dessutom
äfven de ekonomiska kunna gorå sig gällande, då — såsom eu annan
yrkesinspektör framhåller — »den utbildade och öfvade arbetskraft,
som genom de många olycksfallen nu förspilles, är ock eu förlust af
ganska stor ekonomisk betydelse för industrien och dess utöfvare,
hvilken förlust blir besparad i den mån olycksfallens antal kan nedbringas».
Det är, fortsätter han, dess värre ofta de i arbetet mest
ifriga och dugliga, som falla offer för olycksfall, emedan desse mindre
tänka på sin egen säkerhet än på sitt arbete.

Redan med hvad nu blifvit anfördt, men till hvilket ganska mycket
skulle kunna läggas, torde vara tillräckligt visadt, att en revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara, jemte dermed sammanhängande
stadganden i andra författningar, är af nöden. Särskildt torde kungörelsen
af den 24 januari 1896 om hvad till beredande af kännedom
om olycksfall i arbete iakttagas bör — hvilken författning emot all rimligförväntan
blifvit, utan någon som helst hänvändelse till Riksdagen, af
Kongl. Maj:t utfärdad — äfven efter de förbättringar, som genom en
ny kongl. kungörelse af den 11 oktober 1901 deri vidtagits, befinnas
i behof af ytterligare omarbetning.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj :t måtte låta
företaga en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara, jemte dermed
sammanhängande författningar och bestämmelser, samt derefter för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill revisionen gifver anledning.»

Vid bedömande af föreliggande motion har lagutskottet visserligen
icke varit främmande för den uppfattning, att sådana lagar som lagen
angående skydd mot yrkesfara till sin natur äro mer än andra lagbestämmelser
underkastade behofvet af förändring. Den snabba utveckling
och hastiga vexling, som särskildt i våra dagar göra sig
gällande på näringslifvets område, medföra nemligen, att jemväl de

Lagutskottds Utlåtande N:o 6.

lagstadganden, som afse att reglera ekonomiska företeelser, i allmänhet
torde, för att vara väl lämpade efter förhållandena, jemförelsevis ofta
behöfva undergå en mer eller mindre väsentlig omarbetning. Men utskottet
håller å andra sidan före, att allenast den omständigheten, att
eu näringslifvet berörande lag under en följd af år varit i hufvudsakligen
oförändradt skick tillämpad, icke i och för sig utgör någon tillfyllestgörande
bevisning om att revision af lagen bör ega rum, utan
att för påkallande af sådan genomgripande åtgärd torde böra i lagen
påvisas brister af den beskaffenhet, att de icke gerna låta sig afhjelpa
utan eu allmän revision. I hvad mån sådana bristfälligheter i förevarande
lag enligt lagutskottets mening blifvit genom motionärens
framställning ådagalagda, lärer framgå af den redogörelse, utskottet här
nedan skall lemna för sin uppfattning rörande hvarje särskilt bland
de i motionen framlagda förslag till ändringar i lagen.

Hvad då först angår de hufvudsakligen i 1 § meddelade bestämmelserna
angående omfånget för lagens tillämpning, torde det allmänt och
icke utan fog anses, att desamma i vissa hänseenden äro ganska sväfvande,
och derest utsigt förefunnes att genom eu annan affattning komma
nära det önskemålet, att lagens tillämplighetsområde för hvarje särskildt
fall blefve fullt otvifvelaktigt, skulle lagutskottet anse goda skäl föreligga
att taga en omredigering under öfvervägande. Det vill emellertid
synas utskottet, som om det måste möta nästan oöfverstigliga svårigheter
att för bestämmelser, hvilka afse att från hvarandra särskilja de
skiftande industriella verksamhetsgrenarna, finna uttryck, hvilka icke gåfve
anledning till tvekan. Erfarenheterna från dylikt lagstiftningsarbete
lära ock gifva vid handen, att så är förhållandet. En omredigering,
genom hvilken de nuvarande stadgandena i ämnet skulle ersättas med andra,
säkerligen äfven mer eller mindre dunkla, skulle dessutom medföra den
mycket afsevärda olägenheten, att den praxis, som hittills under lagens
tillämpning utbildat sig och af hvilken god hjelp mången gång torde
vara att hemta vid bedömande af tvifvelaktiga fall, då icke längre
skulle kunna lända till någon ledning. Det är långt ifrån osannolikt,
att de nya bestämmelserna, äfven om de från vissa synpunkter komme
att erbjuda fördelar, skulle, intill dess äfven de blifvit under en längre
tid pröfvade, gifva än mer anledning till tvekan än de nu gällande
med deras genom ett flertal rättsfall fastslagna tolkning.

’ Motionären har emot de befintliga stadgandena i ämnet särskildt
anmäi''kt, att de icke stå i öfverensstämmelse med dem, genom hvilka
i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
den 5 juli 1901 gränserna för denna senare lags giltighet blifvit upp -

Lagutskottets Utlåtande N-.o 6.

dragna. Fullständig öfverensstämmelse härutinnan mellan dessa lagar
torde emellertid icke med fog kunna påyrkas, då på grund af desammas
skiljaktiga syften de synpunkter, som för ett näringsyrkes inordnande
under den ena eller andra lagen tillerkänts afgörande betydelse, varit
och bort vara helt olika. I den man bestämmelserna i lagen om skydd
mot yrkesfara lämpligen kunnat läggas till grund för motsvarande
stadgan den i nyssnämnda nya lag, torde för öfrigt hänsyn härtill
hafva tagits vid denna lags utarbetande, och motionären har icke påvisat
något fall, då nu förevarande lag borde göras tillämplig å någon i
densamma utesluten, men i den nya lagen upptagen näringsgren.

Såsom kommerskollegium i af motionären åberopadt yttrande
framhållit, lärer det vidare oförnekligen böra anses önskvärd!, att vid
fabrikers anläggning samarbetet mellan yrkesinspektionen och fabriksegarne
tager sin början så tidigt som möjligt. Någon lagbestämmelse
härom torde dock icke vara behöflig eller lämplig. Redan nu står det
yrkesidkarne fritt att på förhand hänvända sig till vederbörande yrkesinspektör,
och särskild! de många i 2 mom. af 2 § i förevarande lag
förekommande detalj föreskrifter, som skola vid arbetslokalers, maskiners
och redskaps anordnande iakttagas och hvilkas efterlefnad yrkesinspektören
har att tillse, synas böra föranleda dertill, att yrkesidkarne skola
finna det för sig fördelaktigt att i svårare fall inhemta inspektörens
åsigt. Att göra ett sådant hänvändande till eu lagstadgad skyldighet
skulle väl knappast kunna ifrågasättas, utan att yrkesidkarne samtidigt
förpligtades att ställa sig inspektörernes råd och anvisningar till efterrättelse;
och det inflytande på tillkomsten af nya industriella anläggningar
i vårt land, som sålunda komme att tillförsäkras yrkesinspektörerne,
skulle måhända innebära en väl långt drifven utsträckning af yrkesinspektionens
uppgift.

Mot motionärens uttalande derom, att maskiner böra redan vid
tillverkningen förses med vederbörliga skyddsanordningar, torde kunna
erinras, att det bör vara fabriksegaren obetaget att, derest han så hellre
vill, sjelf ombesörja anbringandet af dylika anordningar. Mången gång
torde detta kunna lämpligare och för mindre kostnad verkställas å den
plats, der maskinen skall användas och de lokala förhållanden, under
hvilka användandet skall ske, alltså äro kända, än å tillverkningsorten.
Att stadga förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga
skyddsanordningar lärer i allt fall icke kunna förordas.

Lika litet kan lagutskottet finna lämpligt att, åtminstone för det
närvarande, förbjuda hållande till salu af utdömda ångpannor. Att en
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 5 Hälft. 3

Lagulslcottets Utlåtande N:o 6.

ångpanna blifvit utdömd, torde nemligen, så sväfvande som detta begrepp
nu är, icke behöfva innebära annat, än att den ansetts olämplig lör
det ändamål eller den plats, der densamma förut varit under användning,
men deremot ligger i samma begrepp intet, som hindrar, att ångpannan
utan fara kan åter komma till begagnande under andra förhållanden.
Först i samband med den väntade författningen om besigtning å ångpannor
lärer bot kunna rådas för det mycket beklagliga missförhållande,
att underhaltiga sådana stundom äro i bruk.

Att fabriksegare vid öfverlåtelse af industriel anläggning jemväl
bör till nye egaren öfverlemna de handlingar, härledande sig från
yrkesinspektör eller annan, livilka lemna upplysning rörande de särskilda
förhållanden, som vid anläggningens drift kunna vara att iakttaga,
synes ligga i sakens natur och lärer väl äfven i allmänhet tillämpas.
Meddelande af föreskrift i ämnet torde möta hinder redan i svårigheten
att afgöra, hvilka handlingar densamma skulle afse, då fabriksegaren
knappast kan beröfvas rätten att sjelf bedöma, huruvida en handling är
förtjent att bevaras för en längre tid eller icke. Till och med om,
hvilket synes föga antagligt, någon straffpåföljd för öfverträdande af
en sådan bestämmelse skulle kunna stadgas, komme dessutom samma
bestämmelse i allt fall säkerligen att blifva af ringa eller ingen verkan,
då efterlefnaden deraf svårligen skulle kunna öfvervakas.

Motionärens framställning, i hvad densamma går ut på förebyggande
af de olycksfall, som förorsakas genom transmissioner och maskiner,
hvilka medföra fara för arbetarne, synes hufvudsakligen ås}7fta, att lör
de arbetare, som med dylika inrättningar närmast hafva befattning,
borde föreskrifvas en normaldrägt. Ett sådant lagstadgande skulle i
utskottets tanke innebära ett alltför långt drifvet statsförmynderskap.
Genom råd och upplysningar i förening med tillhandahållande af lämpliga
modeller böra deremot yrkesinspektörerna kunna på frivillighetens väg
uträtta mycket för att få arbetarnes klädedrägt bättre afpassad efter
yrkets faror.

Hvad motionären anfört angående förbud mot användande af qvinnor
till skötsel af ångpannor och smörjning eller rengöring af i gång varande
maskiner eller transmissioner torde få antagas jemväl hafva sin grund
deri, att qvinnornas drägt skulle göra dem särskildt utsatta lör att vid
dylik sysselsättning träffas af olycksfall. Då emellertid något hinder
icke lärer möta att anordna äfven den qvinliga drägten med skälig
hänsyn till ett yrkes farlighet, synes ett förbud för qvinnor att vinna
anställning vid sådant arbete icke vara beliöfligt eller lämpligt.

Motionären har vidare framhållit, att bestämmelserna angående de

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

åtgärder, som kunna vidtagas för att framtvinga efterlefnad af lagen,
tarfva förändring i syfte, att lagens tillämpning må blifva kraftigare
och snabbare. De i motionen meddelade utdragen af yrkesinspektörernes
berättelser gifva ock vid handen, att tillämpningen af lagen ofta försvåras
och fördröjes genom yrkesidkarnes tredska. Att söka råda bot
härför genom att gifva yrkesinspektörerne befogenhet att meddela förelägganden
vid äfventyr af straffpåföljd skulle emellertid i utskottets
tanke vara att tillägga dem en alltför stor och med deras ställning icke
förenlig myndighet, och så länge någon annan utväg till afhjelpande
af det öfverklagade missförhållandet icke blifvit påvisad, torde det i
rättssäkerhetens intresse vara nödvändigt att bibehålla det nuvarande
förfarandet, enligt hvilket yrkesinspektör först genom hänvändande till
Konungens befallningshafvande kan få åtgärder vidtagna mot en försumlig
eller ovillig yrkesidkare. Motionären har dessutom icke omförmält
något fall, då detta förfarande icke ledt till vederbörlig påföljd,
och någon synnerlig tidsutdrägt torde detsamma i allmänhet icke behöfva
medföra.

Då utskottet alltså icke kunnat finna någon bland de särskilda
anmärkningar mot ifrågavarande lag, hvilka i motionen innehållas, böra
föranleda till nya eller ändrade lagbestämmelser, följer häraf helt naturligt,
att utskottet icke kan finna behöfligheten af att lagen underkastas
revision vara genom motionärens framställning ådagalagd. Ej heller
har den kännedom om förhållandena, som i öfrigt stått utskottet till
buds, gifvit utskottet anledning antaga, att en sådan åtgärd skulle vara
erforderlig. Det vill tvärtom synas utskottet, som om goda grunder
funnes till den förhoppning, att utan omarbetning af lagen syftemålet
med densamma skall kunna framdeles bättre än hittills ernås. Den
under senare tider företagna ökningen af yrkesinspektörernas antal bör
sålunda komma att väsentligt bidraga till förhöjande af lagens effektivitet,
och jemväl den af motionären åberopade lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete är så till vida åt stort
intresse i afseende å lagen om skydd mot yrkesfara, som de förpligtelser,
hvilka genom den förra lagen pålagts, arbetsgivare i förhållande till
arbetare, hvilken skadats till följd af olycksfall i arbetet, kunna antagas
utgöra en kraftig maning för arbetsgivare att genom skyddsåtgärder,
så långt sig göra låter, förebygga möjligheten af olycksfalls inträffande.

Motionärens yrkande om revision af de författningar och bestämmelser,
som stå i samband med lagen angående skydd mot yrkesfara,
torde vara framstäldt endast under förutsättning, att revision af nämnda

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

lag komme till stånd, och alltså icke böra föranleda till något särskildt
yttrande.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 13 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som ansett en del af de utaf motionären
påpekade förhållanden vara af beskaffenhet att påkalla ändring i lagen
angående skydd mot yrkesfara samt för den skull hemstält om aflåtande

af skrifvelse i motionens syfte; samt

af herr TViklund, hvilken ansett, att utskottet i anledning af
motionen bort tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj.t täcktes" låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill
ändring af förevarande lag i syfte, dels att bestämmelserna angående
omfånget för lagens tillämpning måtte närmare preciseras, och dels att
skärpta föreskrifter måtte meddelas, ledande dertill, att lagen kunde
kraftigare och utan onödig tidsutdrägt tillämpäs.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han på grund af
åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i frågans behandling
inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.