Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1897:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1897, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, dels
ock väckt motion, åsyftande ändring af samma lagrum.

Genom proposition, n:o 18, af den 9 nästlidne januari har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart å fång till fast

egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen angående lagfart å fång
till fäst egendom den 16 juni 1875, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 31 december 1891, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt
den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder,
som icke är af beskaffenhet, att den jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare
rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande. Tvist,
som bör afdömas, innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej
redan är vid domstol anhängig, af rätten förvisas till särskild! utförande i
laga ordning.

Bih. till Riksd. Rrot. 1897. 7 Sami. 5 Häjt. (N:is 6 och 7.)

''Lagutähöttéts inlåtande Nro 6.

År lagfartsansökning förklarad hyllande till följd af hinder, hvarom i
7 § förmäles, skall kungörelse derom af rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse tre
gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna
tidningarna, som ock, när fråga är om egendom å landet, uppläst i kyrkan
för den församling, der egendomen är belägen, äfvensom i angränsande församlingars
kyrkor, klander å fånget instämdt samt i rättens lagfartsprotokoll
antecknadt inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller
eljest anledning att annan egen bättre rätt till egendomen; då må den omständighet
att förre egarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder
för lagfartens beviljande, der det visas, att sökanden eller han och hans
rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd
upptagne såsom egare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen
bifallas må, skall kronans ombudsman i orten deröfver höras.

''I afseende å lagfartsansökning, hvarom kungörelse utfärdats, innan
denna lag trädt i kraft, skall gälla hvad hittills varit stadgadt.

''Rörande ''tillkomstén äf ifrågavarande proposition, hvilken af båda
kanirarne blifvit till lagutskottet hänvisad, må erinras om Riksdagens skrifvelse
till Konungen den 3 maj 1895, hvari anhölls, dels att Kongl. Maj:t
ville låta utreda, om och i hvilka fall inskränkning i den genom lag och
författningar stadgade legala annouSeiingen kunde ega rum, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill den verkstäMa utredningen 1 kunde föranleda,
dels ock att Kongl. Maj:t ville i sammanhang med berörda utredning
taga i öfvervägande, i hvad mån en inskränkning i fråga om den i 10 § af
lagfartsförordningen stadgade bestämmelse 1 om kungörelses Uppläsande i kyrka
lämpligen kunde ega rum, samt, derest detta‘funnes vara förhållandet, till
Riksdagen framlägga förslag till ändrade ; lagbestämmelser i sådänt ’ syfte.

Vid anmälan i statsrådet dén 29 maj sistlidet dr af Riksdagens berörda
skrifvelse förklarade sig departementschefen på anförda skäl visserligen icke
kunna förorda den ifrågasatta särskilda utredningen angående möjligheten af
inskränkning i den legala annonseringen,1 hvaremot det i 10 § af lagfartsförordningen
''föreskrifna ''Uppläsande ;i kyrka åt kungörelse derom, att lagfartsanSökning
förklarats hyllande, syntes honom'' lämpligen kunna i någon
mån inskränkas. JustitiekaUslersembétet hade i sådant hänseende föreslagit,
att ifrågavarande kungörelse skulle uppläsas — i stället för, såsom enligt

Lagutskottets T]Hatande. 2V.-q, 6. 3

nu. gällande bestämmelse, i tingslagets kyrkor — i kyrkan för den församling,
der
Eu dylik föreskrift, hvilken i afseende pa de kyrkor, der kungörelse skulle
uppläsas, öfyerensstämde med den,, sona, förekomme i 1;9 § af förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, syntes departementschefen
vara för ändamålet tillräcklig. Med kungörande i kyrka torde umuligen
åsyftas hufvudsakligen att i det närmaste grannskapet sprida kännedom om
lagfartsansökningen, medan den jemväl föreskrifna annonseringen i allmänna
tidningarne skulle bereda aflägsnare boende tillfälle att i händelse af befogenhet
ingripa för att hindra lagfartens beviljande. I sistnämnda annonsering
torde till följd af de ifrågavarande angelägenheternas störa vigt någon
inskränkning icke vara tillrådlig.

I öfverensstämmelse med de af departementschefen sålunda uttalade
åsigter hade inom justitiedepartementet utarbetats förslag till ändrad lydelse
af omförmälda paragraf, och beslöts, på hans hemställan, a tf högsta domstolens
yttrande skulle deröfver infordras. Vid förslagets granskning i högsta
domstolen lemnades detsamma i hufvudsak utan, anmärkning, o,ch endast i,
fråga om öfvergångsstadgandet hemstälde högsta domstolens flesta ledamöter
om en något förändrad affattning.

Sedan sistberörda stadgande med anledning'' häraf gifvits en ändrad
lydelse, beslöts i statsråd den, 9 pästfidne januari aflåtande af nu föreliggande
proposition.

Det vill häraf framgå, att nu föreliggande förslag tillkommit i syfte
att inskränka den i lagfartsförordningens fO § stadgade skyldighet att
föranstalta om kungörelses uppläsande i tingslagets kyrkor, och man kunde
förty hafva anledning antaga, att kungörelseskyldigheten, med tillämpning
af förslagets bestämmelse, blefve för alla fall mindre betungande, än enligt
gällande lagstiftning är förhållandet. Vid närmare granskning befinnes
emellertid detta icke vara händelsen. Väl är det sant, att antalet kyrkor,

i hvilka kungörelse skulle uppläsas, komme att minskas för alla de fall, då

»tingslagets kyrkor» till antalet, öfverstege de till församlingen »angränsande
församlingars kyrkor» — något, som allmänneligen torde ega rum i södra
och mellersta Sverige — men å ändra sidan skulle för större delen af det
nordliga Sverige och äfven på åtskilliga ställen i andra delar af landet

förslagets upphöjande till lag försvåra fullgörande af den i paragrafen om förmälda

kungörelseskyldighet. Flerestädes äro nemligen förhållanden sådana,
aft »tingslagets kyrkor» ärp ett ringa fåtal i jemförelse med »angränsande
föfsämlingärs kyrkors» antal.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Då det likväl icke torde böra ifrågakomma, att berörda paragraf ändras
så, att den der omförmälda kungörelseskyldigheten blifver, för ett ej ringa
antal fall, mera betungande än enligt paragrafens nuvarande lydelse, kan
utskottet icke tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande proposition i oförändradt
skick.

Syftet med förslaget vinnes emellertid till fullo genom någon förändring
af det i propositionen framlagda förslag. Föreskrifves nemligen, att
kungörelsens uppläsande skall ske, i stället för »i angränsande församlingars
kyrkor», allenast i de angränsande församlingars kyrkor, som äro inom tingslaget
belägna, kan i intet fall kungörelseskyldigheten blifva mera betungande,
än nu är händelsen. För de flesta fall ästadkommes en ej oväsentlig inskränkning
i nämnda skyldighet, och endast i den händelse, att tingslaget består
af allenast en eller ett fåtal hvarandra angränsande församlingar, blifver
kungörelseskyldigheten efter förändringen af samma omfång som enligt paragrafens
nuvarande lydelse:

Några olägenheter synas ej heller vara att befara af en inskränkning
sådan som den ifrågasatta; och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Majrts
ifrågavarande proposition icke kan i oförändradt skick bifallas,
ville för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 31 december 1891,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter
sökt lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt
vara tvistig, eller möter, enligt den i 18 § nämnda bok
eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som
icke är af beskaffenhet, att den jemlikt 5 § genast bör
afslås, förklare rätten ansökningen hvilande i afbidan på
hindrets undanrödjande. Tvist.,* som bör afdömas, innan
ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

vid domstol anhängig, af rätten förvisas till särskild! utförande
i laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af
hinder, hvarom i 7 § förmäles, skall kungörelse derom af
rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder ej, efter
det genom sökandens försorg nämnda kungörelse tre gånger,
minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd
i allmänna tidningarna, som ock, när fråga är om
egendom å landet, uppläst i kyrkan för den församling,
der egendomen är belägen, äfvensom, när tingslaget består
af mera än en församling, jemväl i kyrkorna för angränsande
inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget
instämdt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt
inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej
heller eljest anledning att annan eger bättre rätt till egendomen;
då må den omständighet att förre egarens åtkomst
ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
der det visas, att sökanden eller han och hans
rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år varit i
mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom egare
till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må,
skall kronans ombudsman i orten deröfver höras.

I afseende å lagfartsansökning, hvarom kungörelse utfärdats,
innan denna lag trädt i kraft, skall gälla hvad
hittills varit stadgadt.

I sammanhang med ofvanberörda proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom Andra Kammaren af herr N. Åkesson väckt motion,
n:o 16, hvilken blifvit till utskottet hänvisad. Uti nämnda motion föreslås,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att 4 kap. 10 § 2 mom. jordabalken
mätte erhålla följande förändrade lydelse:

År lagfartsansökning förklarad hvilande — — — — ^
— — när fråga är om egendom å landet, likaledes införd
i länskungörelserna, klander å fånget — — — —

Lagutskottets Utlåtande K:o 6.

Såsom stöd för sitt förslag har motionären erinrat om de dryga utgifter,
som förorsakades af bestyret med anskaffande af bevis från presterskapet
om kungörelses uppläsande i alla tingslagets, kyrkor, då det likväl
enligt hans åsigt vore tillräckligt, om kungörelsen infördes i länskungörelser.

Föreliggande motion åsyftar uppenbarligen ändring i 10 § af förordningen
angående lagfart å fång till fast- egendom den 16 juni 1875 och ej,
såsom uppgifvits, 10 §. af 4 kap. jordabalken,. Förutnämnda paragraf
innehåller nemligen det stadgande, hvars ändrade lydelse af motionären
ifrågasatts.

Utom det formella hinder, som alltså förefinnes mot bifall till motionärens
förslag, vill utskottet påpeka, att, om den af utskottet här ofvan föreslagna
ändringen af 10 § i lagfartsförordningen antages, besväret med att ombestyra
kungörelsens uppläsande i ett fatal kyrkor och anskaffande af bevis
derom torde blifva så ringa, att någon lättnad deri genom en lagändring ej
torde vara erforderlig.

Med stöd af det anförda hemställer utskottet alltså,

att herr Åkessons motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.