Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1895:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

JT:« 6.

ill''-''.: '' ji * ‘i / ''• ''r.''* V-iTi : - , ,; ‘> J _ • 1 ; L < > ii};» ’ 1

Ank. till Riksd, kansli den 11 februari 1895, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885.

I sin till innevarande Riksdag afgifna, af kamrarne till lagutskottet
hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen hemstält, att Riksdagen
ville för sin del besluta sådant tillägg till 8 § i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, att ådömdt tvångsarbete
må kunna taga sin början, innan utslaget vunnit laga kraft, derest den
dömde förklarar sig nöjd med utslaget och villig att undergå tvångsarbetet.

Såsom stöd för lämpligheten och behöfligheten af föreslagna tillägget
till berörda lagrum anför justitieombudsmannen:

Lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 innehölle
i 8 §: »I fråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare
lag som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff». Denna §
hade, såvidt justitieombudsmannen kunnat erfara, allmänt uppfattats och
tillämpats så, att den deri meddelade hänvisningen till hvad som vore
stadgadt angående beräkning af tiden för ådömdt fängelsestraff ansetts
hafva afseende jemväl å kongl. förordningen den 30 maj 1873 angående

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

verkställighet i vissa fall af straff, ådörndt genom icke laga kraft egande
utslag, och hade i enlighet härmed personer, som blifvit dömda till tvångsarbete,
och^som skolat hållas häktade, intill dess det angående dem meddelade
utslag vunnit laga kraft, om de i stadgad ordning förklarat sig
nöjda med utslaget, genast fått börja tvångsarbetet.

En annan tolkning af denna § hade dock gjort sig gällande i ett
af högsta domstolen den 14 mars 1894 meddeladt utslag. En person,
som genom öfverståthållareembetets utslag den 24 februari 1894 blifvit
dömd till tvångsarbete för lösdrifveri, förklarade sig den 27 i samma
månad inför öfverståthållareembetet nöjd med utslaget och villig att
ofördröjligen börja tvångsarbetet. Med anledning deraf bestämde öfverståthållareembetet,
att tvångsarbetet skulle börja samma dag. Emellertid
ingaf den dömde den 2 mars till bemälda embete besvär öfver
utslaget, öfverståthållareembetet öfversände besvären till Kongl. Maj:t
och hemstälde dervid, att, då utslaget jemlikt kongl. förordningen den
30 maj 1873, jemförd med 8 § i lagen angående lösdrifvares behandling,
borde anses vara mot klaganden laga kraftvunnet, besvären icke
måtte upptagas till pröfning. Högsta domstolen fann dock i sitt förenämnda
utslag hinder icke möta för besvärens pröfning. En ledamot
var af skiljaktig mening och ansåg, på de af öfverståthållareembetet
åberopade skäl, att besvären ej borde komma under pröfning.

Af detta utslag framginge, att högsta domstolen ansett kongl. förordningen
den 30 maj 1873 icke vara att hänföra till de stadganden
angående beräkning af tid för ådörndt fängelsestraff, hvilka enligt 8 §

1 lagen angående lösdrifvares behandling skulle gälla äfven beträffande
tvångsarbete.

För sin del måste justitieombudsmannen dock af de skäl, han här
nedan åberopade, sluta sig till den tolkning af 8 § i lösdrifvarelagen, som
han ofvan angifvit vara den allmännast antagna.

I 18 § 1 mom. af kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer den 29 maj 1846 bestämdes, att ådömd
arbetstid skulle »beräknas från den dag, då den dömde förklarat sig med
Konungens befallningshafvandes utslag nöjd eller detsamma emot den
dömde vunnit laga kraft, såsom icke af honom eller henne öfverklagadt,
eller ock, efter anförda besvär, Konungens utslag till verkställighet ankommit,
ehvad sedermera utan den dömdes förvållande längre eller kortare
tid åtginge, innan personen insattes uti det ådömda arbetet». Mom.

2 af samma paragraf innehöll, att, om den dömde afveke eller verk-i

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

ställigheten af beslutet eljest, genom den dömdes eget förvållande,
komme att längre eller kortare tid uppskjutas, denna tid icke finge afräknas
å den utsatta arbetstiden. Allmänt arbete kunde således taga
sin början, innan utslaget vunnit laga kraft, då den dömde förklarade
sig dermed nöjd. Någon viss form för denna nöjdförklaring eller någon
betänketid var icke stadgad, utan förklaringen kunde afgifvas genast efter
utslagets afkunnande q$h detta således omedelbart gå i verkställighet.
I nära öfverensstämmelse med hvad sålunda var stadgadt angående verkställighet
af allmänt arbete lydde 8 § i det af komiterade år 1882 framlagda
förslag till lag angående lösdrifvare: »Ådömd arbetstid beräknas
från den dag, den dömde förklarat sig nöjd med Konungens befallningshafvandes
utslag eller detsamma vunnit laga kraft eller, efter anförda
besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verkställighet ankommit».

Vid förslagets granskning yttrade högsta domstolen beträffande det
sålunda föreslagna stadgandet:

Då, för den händelse att, med tillämpning af 6 § 2 mom., den
till tvångsarbete dömde medgifvits att vistas på fri fot, intill dess de mot
utslaget anförda besvär blifvit afgjorda eller detsamma vunnit laga kraft,
icke den tid, då detta inträffar, utan den, då han för tvångsarbetes undergående
i häkte å nyo inmanas, bör vara utgångspunkt för beräkningen
af den ådömda arbetstiden och dessutom stadgande torde vara erforderligt,
huru förfaras bör, i fall den dömde genom rymning eller eljest sjelf
vållar, att hinder möter för tvångsarbetets början eller att dess verkställighet
afbrytes, heinstälde högsta domstolen, att antingen medelst en
hänvisning till de i fråga om beräkningen af tiden för ådörndt fängelsestraff
gifna föreskrifter eller på annat sätt bestämmelser i ifrågavarande
hänseenden kunde varda meddelade.

Sedan i anledning häraf statsrådet och chefen för justitiedepartementet
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t förklarat sig tillstyrka,
att paragrafen måtte ändras enligt högsta domstolens förslag, så
att föreskrifterna om beräkning af tiden för fängelsestraff förklarades
gälla äfven i fråga om ådörndt tvångsarbete, erhöll paragrafen sin nuvarande
lydelse i Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition, som i denna
del oförändrad antogs af Riksdagen.

Då således den af högsta domstolen mot komiterades förslag till
ifrågavarande paragraf framstälda anmärkning icke gått ut på, att någon
ändring borde ske beträffande den, i öfverensstämmelse med förut gällande
lag, föreslagna bestämmelse, att tvångsarbete skulle kunna taga

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

sin början, så snart den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, utan
endast afsett, att stadganden vore behöfliga för fall, som ansåges icke
inrymmas under de föreslagna bestämmelserna, och af departementschefens
yttrande framginge, att omredigeringen af paragrafen skett allenast
i syfte att undanrödja anledningen till denna anmärkning, men
icke för att rubba någon af de föreslagna bestämmelserna, mot hvilka
anmärkning icke blifvit gjord, måste enligt justitieombudsmannens åsigt antagas,
att paragrafen med den lydelse, den sålunda erhållit, innefattade
stadgande jemväl derom, att tvångsarbete kunde bringas till verkställighet,
på grund af att den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, eller, med
andra ord, att jemväl i detta hänseende skulle gälla hvad som vore stadgadt
om fängelsestraff. Dervid vore att märka, att om, såsom det ville
synas, komiterades förslag innebure, att en nöjdförklaring skulle kunna,
likasom förut i fråga om allmänt arbete, afgifvas när som helst efter utslagets
meddelande, blefve förslaget härutinnan sa till vida ändradt genom
hänvisningen till hvad som vore stadgadt angående fängelsestraff, att nöjdförklaringen
af en till tvångsarbete dömd person jemväl blefve bunden vid
den i kongl. förordningen den 30 maj 1873 stadgade ordning.

Att denna tolkning af ifrågavarande paragraf vore i praktiskt hänseende
mest tillfredsställande, syntes justitieombudsmannen vara uppenbart.
De skäl, som föranledt tillkomsten af 1873 års kongl. förordning, vore
omsorg att förkorta lidandet för de häktade och önskan att minska statens
kostnad för deras underhåll. Då nu den till tvångsarbete dömde
enligt regeln skulle hållas häktad under besvärstiden, kunde de anförda
skälen åberopas för att jemväl tvångsarbete borde kunna verkställas, så
snart den dömde förklarade sig nöjd med utslaget. Och dessa skäl syntes
justitieombudsmannen väl värda afseende, ehuru besvärstiden uti ifrågavarande
mål icke vore längre än 8 dagar.

Genom de af justitieombudsmannen nu anförda olika tolkningar af
ifrågavarande paragraf hade naturligtvis vallats oreda och osäkerhet pa
detta område, och då de i paragrafen använda ordalag onekligen icke voro
fullt tydliga, ansåge justitieombudsmannen, att åtgärd från lagstiftarens
sida vore af behofvet påkallad för att åstadkomma enhet i lagskipningen
i detta fall. Den närmast till hands liggande utvägen vore utan tvifvel,
att 1873 års kongl. förordning uttryckligen förklarades tillämplig äfven
i afseende å till tvångsarbete dömde. Härigenom komine lagstiftningen
och den allmänna praxis i öfverensstämmelse med hvarandra.

Men justitieombudsmannen ansåge, att man lämpligen borde ga ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

steg längre. Det syntes nemligen, dels att den betänketid af minst 2 dagar,
som i 1873 års kongl. förordning stadgades, icke skulle vara nödig, då
fråga vore icke om ett egentligt straff, utan allenast om tvångsarbete, dels
ock att tvångsarbete borde kunna, om den dömde så önskar, taga sin
början före besvärstidens utgång, äfven i det fall, att den dömde tillätes
att under tiden vistas på fri fot. Den dömde undginge derigenom i detta
senare fall frestelsen att missbruka sin frihet och för staten besparades
kostnaden för hans efterspanande och återförpassande till fängelset.

I likhet med justitieombudsmannen anser utskottet, att samma skäl,
som föranledt 1873 års förordning i fråga om frihetsstraffen, tala derför,
att jemväl den till tvångsarbete dömde feeredes tillfälle att, der han så
önskar, före besvärstidens utgång påbörja det honom ådömda tvångsarbetet.
Då nu enligt det af justitieombudsmannen anförda utslaget högsta domstolen
ansett, att 8 § i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni
1885 i sin nuvarande lydelse icke innebär medgifvande att i förenämnda
afseende tillämpa förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag den 30 inaj 1873, å tvångsarbete,
ådömdt person, som tills utslaget vunnit laga kraft, skulle i häkte
qvarblifva, och det sålunda vore att vänta, att lagtillämpningen framdeles
skulle gå i annan rigtning än den, som justitieombudsmannen omnämnt
såsom den hittills vanligaste, synes en uttrycklig bestämmelse i sådan rigtning
vara af behofvet påkallad.

Att dervid gå längre än hvad i 1873 års förordning medgifvits och,
på sätt af justitieombudsmannen blifvit ifrågasatt, tillåta till tvångsarbete
dömda personer att, utan den i 1873 års förordning stadgade betänketid
af tvenne dagar och utan afseende derå, huruvida ifrågavarande personer,
intill dess utslaget vunnit laga kraft, skola i häktet qvarblifva eller ej,
omedelbart efter utslagets afkunnande börja aftjenande af det dem ådömda
arbete, synes emellertid utskottet strida mot önskvärd enhet i lagstiftningen.
Hvad justitieombudsmannen till stöd för sitt förslag härutinnan anfört —
att betänketid ej skulle vara nödig, då fråga vore icke om ett egentligt
straff, utan allenast om tvångsarbete, att den dömde undginge frestelsen
att missbruka sin frihet, samt att staten besparades kostnaden för hans
efterspanande och återförpassande till fängelset — kan enligt utskottets
'' Bill. till Riksd. Prot. 1895. 7 Samt. 3 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

åsigt ej tillmätas afgörande betydelse. Vid sådant förhållande anser utskottet,
att 1873 års förordning i förevarande hänseende bör göras tilllämplig
jemväl i fråga om till tvångsarbete dömda personer; och utskottet
hemställer alltså,

att Riksdagen för 6in del må antaga följande

Iiag

angående ändrad lydelse af 8 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

I fråga om verkställighet af tvångsarbete, ådömdt
genom icke laga kraft egande utslag, så ock om beräkning
af tiden för ådömdt tvångsarbete, vare lag,
som i dessa hänseenden stadgas angående fängelsestraff.

Stockholm den 11 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar Öländer och J. Anderson hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR AL-TRYCKERIET, 189 6.