Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1893:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

W:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 9 febr. 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i vissa delar af värnpligislagen.

Ändringar i gällande värnpligtslag hafva vid innevarande riksdag
föreslagits i fyra särskilda, af vederbörande kammare till lagutskottet hän*
visade motioner, hvilka afgifvits, inom Första Kammaren af herr von
Hedenberg, n:o 6, samt inom Andra Kammaren af herr E. Svensson n:is
42, 43, och af herr Palm, n:o 33.

Herr von Hedenberg föreslår i sin motion, att Riksdagen för sin del
beslutar åt nedanskrifna paragrafer i värnpligtslagen gifva följande lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

dels

a) de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, som minst tolf månader
varit i tjenst ombord å sjögående fartyg, samt

b) de som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna,

dels ock derutöfver det antal värnpligtige, som Konungen pröfvar
behöfligt.

2. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade
inskrifning i hären.

Dill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 4 Höft. (N:o G).

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 27.

Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin utbildning
tjenstgöra under fredstid nittio dagar, hvilken tjenstgöring skall
fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första året, men vid
öfriga. vapenslag under två år med sextioåtta dagar under det första året
och tjugutvå dagar under det derpå följande.

§ 34.

1. Den, som innehaft anställning vid härens eller flottans stam eller
vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, anses
hafva fullgjort sin beväringsöfning, men skall efter afgången från sagda
anställning, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår i beväringen,
tillhöra dess första uppbåd.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens högskola, äfvensom den, soin vid
någon af rikets navigationsskolor, efter i sådan skola genomgången kurs,
aflagt examen, tillhör likaledes första uppbådet under hela sin tjenstetid
i beväringen.

Herr Svensson bär i sina båda motioner upptagit herr von Hedenbergs
i en motion framstälda förslag, i det att motionen n:o 42 afser
enahanda tillägg till 2 mom. i 34 § värnpligtslagen, som herr von Hedenberg
förordat, medan i den med n:o 43 betecknade motionen påyrkas
samma ändring af 25 och 27 §§ värnpligtslagen som i den sistnämndes
motion.

Den tredje motionären, herr Palm, med hvilken instämt herrar grefve
Hugo E. Hamilton, O. Anderson, Aug. Pettersson, O. Olson, Beckman och
Thermaenius, hemställer: att Riksdagen må i skrifvelse till Konungen anhålla,
att Konungen må taga under öfvervägande, huru vida icke de böter,
som ådömas enligt gällande värnpligtslag, må vid bristande tillgång, i
stället för att förvandlas enligt allmän lag, aftjenas genom viss ökning af
den tid, under hvilken den bötfälde skall undergå vapenöfning, samt,
derest sadant lämpligen finnes kunna ske, derom inkomma med förslag
till Riksdagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

De lagruin, deri herrar von Hedenberg och Svensson påyrka ändring,
hafva erhållit sin nuvarande affattning, 25 § genom lagen den 22 maj
1891 samt 27 och 34 §§ genom lagen den 2 december 1892, och ega
följande lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus inskrifne värnpligtige, samt

b) de som hafva anställning vid lots* och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna; 2.

Dessutom skola till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt,
i flottan inskrifvas andra värnpligtige, som anses vara för flottan behöflige.

3. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade
inskrifning i hären.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första året, men
vid härens öfriga vapenslag under två år med sextioåtta dagar under det
första året och tjugutvå under det derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde värnpligtige;

b) värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då han
fyller tjuguett, år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst fyra år
och deraf under minst tolf månader haft anställning i utrikes sjöfart eller
ock efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller maskinist under
minst ett år varit i dylik befattning använd, med skyldighet likväl att
för åtnjutande af sådan befrielse tillhöra flottans reserv under hela sin
värnpligtstid.

§ 34.

1. Den, som

första uppbåd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens högskola, tillhör likaledes första uppbådet
under hela sin tjenstetid i beväringen.

Vidare ^är^stadgadt i § 73 mom. 1 i förordningen angående inskrifning
och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring in. m. den
22 december 1892 att af värnpligtige, som icke tillhöra flottans reserv,
skola till tredje klassen hänföras de af nästföregående års 3 klass, hvilka,
jemlikt § 34 mom. 2 värnpligtslagen blifvit såsom högskoleelever för
hela tjenstetiden i beväringen hänförde till beväringens 1 uppbåd och
hvilkas tjenstetid i beväringen icke är ute. Af en jemförelse med § 127
mom. 2 samma förordning framgår nu att till högskoleelev hänförts elev
i sjökaptens- eller öfvermaskinistklass vid navigationsskola.

Såsom af det ofvan anförda framgår, är det således i tre särskilda
afseenden, som de båda motionärerna påyrka ändring i gällande värnpligtslag.
Till en början vilja motionärerna begränsa antalet värnpligtige,
hvilka tilldelas flottan, till dem bland de i sjömanshus inskrifna värnpligtige,
som vid inträdet uti värnpligtsåldern'' minst tolf månader varit i
tjenst ombord å sjögående fartyg. Om det nemligen, anföra motionärerna,
vore principielt lika rätt och fördelaktigt, att den sjöfartsidbände värnpligtige
må anses ega rättighet att under utöfning af sin tjenst vid fäderneslandets
försvar bibehållas inom sitt särskilda yrke såsom sjöman,
som det i allmänhet vore lämpligt att värnpligtige yrkesmän, så vidt
möjligt, under sin krigstjenst, fördelades till sådant, som dem bäst passade,
så vore det också nödigt att värnpligtslagen upptoge bindande bestämmelser,
hvilka, på samma gång de bekräftade rätten för sjöfartsidkande
värnpligtig att inskrifvas vid flottan, begränsade antalet sådana
värnpligtige till dem bland de i sjömanshus inskrifna, som vid inträdet
uti värnpligtsåldern verkligen kunde anses vara sjömän.

Vidare afser motionärernas förslag upphäfvande af de i andra momentet
i 27 § inrymda bestämmelser, enligt hvilka vissa värnpligtige äro
från all öfning i fredstid befriade mot skyldighet i stället att under hela
sin värnpligtstid tillhöra beväringens första uppbåd och flottans reserv.
Till stöd för förslaget i denna del erinra motionärerna hufvudsakligen
hurusom, sedan numera beväringens öfningar blifvit bestämda till nittio
dagar, fragan om de vid flottan inskrifne värnpligtiges fredsöfningar inträdt
i ett väsentligen nytt skede. Nittio dagars öfningstid borde nemli -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

gen vara tillräcklig för att bibringa de yrkesmän, som ega goda förutsättningar
för det, hvartill de skola danas, någorlunda tillfredsställande
skicklighet — eller i allmänhet sådan utbildning, som uppnås i stammens
lägsta klass. Detta vore dock möjligt endast i det fall, att de värnpligtiga,
som inskrifvas och öfvas, vore de bästa af sitt yrke — eller i allmänhet
de, som vore att finna till icke ringa del just bland de nu från
fredsöfning fritagna, hvilka, med bibehållande af bestämmelserna härom,
till största delen aldrig kunde komma att deltaga i fäderneslandets försvar;
ty det vore väl icke synnerligen vågadt att antaga, att ett blifvande
krigs våldsamhet och stora kostnad komme att bringa detsamma
till afgörande så snart, att äfven den mest pligttrogne beväringsman, som
vid kampens utbrott vore ute på oceanen eller i främmande land, icke
hunne inställa sig. Och om han också komme tillstädes under krigets
fortgång, vore det tyvärr troligt, att efter de förluster i materiel, som
de första sammandrabbningarna åstadkommit, den återstående delen af
flottans stridsmedel skulle kunna bemannas af de befintliga och redan
stridsöfvade besättningarna. På denna grund kunde de ifrågavarande mest
yrkesskickliga och således bästa elementens af sjöbeväringen fritagande
från fredsöfningar mot skyldighet att under hela sin värnpligtstid tillhöra
flottans reserv stämplas som en befrielse från att deltaga i den allmänna
beväringen och vederlaget kallas illusoriskt.

Men vore detta omdöme rigtigt, följde deraf, att just dessa, som nu
vore fritagna från öfningar, företrädesvis borde ingå i den till fredsöfning
inkallade sjöbeväringsstyrkan — och detta så mycket hellre, som man
måste vara beredd på att, i följd af sjövapnets natur såsom en främsta
stridslinie, sjöbeväringens första årsklass också först komme att införas uti
fartygens besättningar och vid minmaterielens utläggande eller klargöring,
då åter bestämmelserna i afseende å årsklassernas ingående i härens stam
torde afse annan ordning.

Genom det fritagande från fredsöfning, hvartill § 27 i värnpligtslagcn
nu berättigade, skulle derjemte många värnpligtige befälhafvare och
styrmän samt mycket maskinfolk under krigstjenst komma att användas
vid flottans för dem främmande materiel, hvilkens beskaffenhet och egendomligheter
de kanske aldrig tänkt sig. Olämpligheten och vådan deraf
vore sådana, att det för en hvar måste vara tydligt, att bestämmelser,
som kunde tillstädja dylikt, icke borde lemnas oförändrade.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Förslaget till ändring i 34 §:s 2 mom. afser slutligen att med värnpligtige,
som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid
universitet eller annan statens högskola, likställa värnpligtig, som vid
någon af rikets navigationsskolor, efter i sådan skola genomgången kurs,
aflagt examen; och anföra motionärerne såsom skäl för en dylik ändring
hufvudsakligen följande. Enär medelåldern för dem, som erhålla befälhafvarebref
eller aflägga maskinistexamen, kan anslås till omkring 26 år,
och således många af dessa befälhafvare och maskinister tillhöra de äldre
årsklasser, som äfven enligt senast faststälda värnpligtslag icke längre äro
värnpligtiga vid flottan utan i stället tillhöra landstormen, kan man med
stor sannolikhet förutse, att det vid mobilisering för sjökrigstjensten nödiga
antalet värnpligtige befälhafvare och maskinister icke må kunna fyllas
ens genom inkallande af alla de årsklasser, som enligt nu gällande
värnpligtslag skulle tillhöra flottans bevärings första uppbåd. Ty äfven
om det i rullorna öfver de värnpligtige upptagna antalet befälhafvare,
styrmän och maskinister skulle vara tillräckligt för flottans behof af dylika
yrkesmän, torde ändock brist komma att vid mobilisering uppstå,
enär det, enligt § 43 värnpligtslagen, såsom laga förfall för inställelse till
tjenstgöring under krigstid räknas att vara på utrikes resa stadd, och då,
enligt under sistlidna år från sjömanshusen inkomna uppgifter å befälhafvare
m. fl. mellan 20 och 35 års ålder, 83 procent af befälhafvarne,
71 procent af styrmännen och 62 procent af maskinisterna voro använda
uti utrikes sjöfart.

För erhållande af befälhafvare- eller styrmansbref samt för berättigande
att tjenstgöra såsom öfvermaskinist eller maskinist å ångfartyg erfordras
att hafva aflagt motsvarande examina vid någon af rikets navigationsskolor
(eller flottans underbefälsskolor). Det kunde icke anses obilligt
att också de, som i dessa skolor erhållit kostnadsfri undervisning
och aflagt examen, som berättigade till utöfvande af yrken, deraf godt
förvärf för egen person och familj snart kunde erhållas, i ersättning derför
ålades skyldighet af samma art som de uti ifrågavarande lagrum omförmälde
studerande, hvilka i regeln först efter lång tid kunde draga motsvarande
nytta af den kostnadsfria undervisning, de åtnjutit vid universitetet
eller annan statens högskola.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Utskottet anser sig icke kunna gifva de framlagda förslagen sitt
understöd. Utskottet måste nemligen finna det mindre välbetänkt att så
kort tid efter det frågan om ordnandet af vårt lands försvar förevarit,
på framställning af enskilde motionärer vidtaga någon ändring i de förhållanden,
som värnpligtslagen har att reglera. Särskildt har det synts
utskottet betänkligt att utan den allsidiga utredning, som i allmänhet
allenast regeringen med de krafter, som stå densamma till buds, förmår
gifva åt frågor af dylik art, förorda en så pass genomgripande förändring
i bestående förhållanden, som den motionärernas förslag beträffande 25
och 27 §§ värnpligtslagen innebär. På sålunda anförda grunder får utskottet
hemställa,

l:o att herrar von Hedenbergs och Svenssons motioner
icke må af Riksdagen bifallas.

Vidkommande slutligen herr Palms motion anför bemälde motionär
till stöd för sin framställning hufvudsakligen följande. Allmänt erkändt
torde väl vara, att de korta frihetsstraffen utgjorde ett synnerligen otillfredsställande
straffmedel; någon egentlig fångvård medgåfve de icke, och
i samma mån de talrikt förekommo, förlorade de i väsentlig mån egenskapen
att verka afskräckande; på den förhärdade lagöfverträdaren hade
de alls ingen verkan, för den mindre förhärdade eller mindre lättsinnige
åter voro de ett allt för hårdt straff, i det de ofta i långt högre grad,
än af hans förbrytelse föranleddes, medförde en för honom ödesdiger rubbning
i hans ekonomiska förhållanden och fläckade hans sociala anseende.
Insigten häraf hade ock, som bekant, under senare år i hela den civiliserade
verlden framkallat en stark rörelse mot dessa straff, hvilka man
önskade utbyta mot andra straffarter. Särskildt hade man i sådant hänseende
framhållit det vilkorliga domfällandet, hvilket system redan vunnit
insteg i åtskilliga utländska lagar och hvarom fråga varit å bane jemväl
hos oss. Då frågan om lämpligheten af ett vilkorligt domfällande emellertid
ännu i utlandet vore föremål för meningsskiljaktigheter och det
tilläfventyrs komme att dröja länge nog, innan opinionen i detta ämne
inom vårt land blefve stadgad, vore det desto angelägnare att tillse, om
icke lagstiftaren i ett eller annat fall, der olägenheterna af de kortvariga
frihetsstraffen särskildt skarpt framträdde, skulle kunna på annat sätt vinna

Lagutskottds Utlåtande N:o 6.

sitt mai. Närmast hade motionären dervid tänkt på de fängelsestraff, som
uppkomme genom förvandling enligt allmän strafflag af de i värnpligtslagen
stadgade böter. Antalet ynglingar, som på grund af underlåtenhet
att i ett eller annat fall ställa sig värnpligtslagens föreskrifter till efterrättelse
finge göra kortvariga besök i våra fängelser, vore i sjelfva verket
redan nu sa stort, att det måste väcka hvarje tänkande mans allvarliga
bekymmer, och något tvifvel funnes väl knappast derom, att med den
nyligen beslutade utsträckningen af värnpligten detta förhållande ingalunda
skulle minskas, utan snarare efter all sannolikhet i ännu högre
grad göra sig gällande. Under de fem åren 1887—1891 hade år

1887 ....................	.................... 507
1888 ....................	................... 1,821
1889 ....................	................... 1,083
1890 ....................	................... 918
1891 ....................	.................... 864

sålunda tillsammans icke mindre än 4,698 värnpligtige undergått förvandlingsstraff
i saknad af tillgång att gälda böter, ådömda efter värnpligtslagen.
Det syntes ligga i öppen dag, att detta vore ett svårt missförhållande,
som med görligaste första borde afhjelpas. Att så många af landets
vapenföra ynglingar finge göra sin första bekantskap med värnpligten genom
att sättas i fängelse, kunde icke bidraga till en rätt uppfattning af deras
skyldigheter mot fosterlandet. Ett sådant slösande med fängelsestraff för
förseelser, hvilka af allmänna opinionen icke erkändes såsom verkliga förbrytelser,
måste äfven i hög grad nedsätta fängelsestraffets anseende. Intet
tvifvel torde väl heller råda derom, att den tid, som åtginge för dylika
böters aftjenande, vore fullkomligt bortkastad både för den straffade och
för staten, hvilken dock för dessa straffs utkräfvande årligen finge vidkännas
ganska betydande kostnader.

I hvilken rigtning reformen i detta fall borde gå, syntes nuvarande
chefen för fångvården rigtigt hafva angifvit uti ett af honom redan i
februari 1890 till regeringen inlemnadt memorial. I detta yttrades bland
annat:

»Att fångvården under de tre till fem dagar, deras vistelse i fängelserna
varar, skulle kunna varaktigt påverka deras pligtbegrepp är föga
troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl lämpar sig för lifvande af deras
fosterlandskärlek, men det kan möjligen befaras, att fängelseminnena i
andra afseenden göra mera varaktiga likasom i olika rigtningar mindre
förmånliga intryck på de ungas sinnen. Derest icke de för ifrågavarande

Lagutskottets Utlåtande N:o~ 6.

försummelser ådömda böter kunna aftjenas i särskilda militärarrester, förefaller
det mig såsom väl värdt att öfverväga, huru vida icke påföljden
för dessa uteblifvanden kunde sättas i utsträckta skyldigheter inom värnpligtsområdet,
vare sig genom förlängd tjenstetid eller annorledes, hellre
än att allt fortfarande låta, på sätt nu eger rum, fängelserna blifva för en
stor del af den värnpligtiga ungdomen ett slags förskolor för dess utbildning
till fosterlandets försvar.»

Motionären, som till alla delar instämde i detta uttalande, hade för
sin del ansett, att om det ådömda bötesbeloppet finge aftjenas med öfningsdagar
vid den afdelning af armén eller flottan, den bötfälde tillhörde,
skulle hans moral icke behöfva skadas och på samma gång såväl han
sjelf som staten hafva nytta af den ökade utbildning, som honom härigenom
komme till del och det afskräckande i straffet ändock vara fullt
tillgodosedt. Någon nämnvärd ökad kostnad för statsverket torde väl
näppeligen en dylik anordning förorsaka. Snarare kunde det väl med fog
sättas i fråga, om icke alla de kostnader, statsverket nu finge ändamålslöst
vidkännas för upprätthållande af sakernas nuvarande ordning, vore
fullt så dryga som kostnaden för de bötfäldes öfvande under ytterligare
några dagar.

Det förslag, herr Palm framlagt till Riksdagens bepröfvande, synes
utskottet särdeles behjertansvärdt. Lika med motionären finner utskottet
flertalet af de förseelser, hvarför värnpligtslagen stadgar bötesstraff, vara af
öfvervägande disciplinär beskaffenhet, för hvilka också, vid bristande tillgång
till böternas gäldande, förvandlingsstraffet lämpligast torde böra iklädas
formen af ett disciplinstraff. På sätt motionären sjelf anmärkt, är
det emellertid en temligen vansklig uppgift att bland de strafformer, som
i sådant hänseende kunna komma i betraktande, välja den för hvarje fall
lämpligaste. Den form, motionären förslagsvis förordat, eller en anordning,
enligt hvilken de ådömda böterna finge aftjenas med öfningsdagar vid den
afdelning af armén eller flottan, den bötfälde tillhör, kan nog synas beaktansvärd,
men ett likartadt genomförande af densamma torde, enligt
utskottets förmenande, möta svårigheter af praktisk art, och föranleda
rubbningar af den för de olika vapenslagen och fördelningarne inom
armén gällande tjenstgöringstid o. d. Utskottet håller väl före, att
den för armén gällande disciplinstadga bör kunna lemna god ledning vid
Bill. till Riksd. Prol. 1893. 7 Sand. 4 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande. N:o 6.

träffandet af det val, förslagets antagande nödvändiggör, men tilltror sig
icke att i sådant hänseende göra något bestämdt uttalande och har af sådan
anledning ansett sig bäst främja motionens syfte genom att hemställa,

2:o att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t ville taga under öfvervägande, huruvida
icke förändrade föreskrifter i fråga om förvandling af
böter, ådömda enligt värnpligtslagen, må anses erforderliga
och derefter till Riksdagen afgifva det förslag
i ämnet, hvartill anledning må förefinnas.

Stockholm den 9 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservationer:

emot utskottets hemställan i 1 :a punkten:

af herr Svensson; samt
emot utskottets hemställan i 2:a punkten:

dels af herrar Fröberg och Claéson, dels ock af herr J. Anderson, som
yttrat:

»Förbrytelser mot nu gällande värnpligtslag böra visserligen ingalunda
lemnas ostraffade, men att, såsom nu är förhållandet, den förmögne af
sitt öfverflöd får höta några kronor, under det den fattige för en liknande
förseelse beröfvas sin frihet och får inom fängelsets murar afsitta en kanhända
i de allra flesta fall ofrivillig förseelse, anser jag vara orättvist
mot dem, som äro skyldiga att i farans stund med lif och blod försvara
fäderneslandet.

Den motion, som föranledt utskottets utlåtande, afser att värnpligtig,
som ådömts böter, må vid bristande tillgång, i stället för fängelse, få för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 11 ''

sona sitt fel med ökning af den tid, under hvilken den bötfälde skall
undergå vapenöfning. Att syftet med motionen går i den rätta rigtningen,
vill jag ej bestrida, men jag anser att den stannat på mindre än
halfva vägen.

Då vi så ofta i riksdagen fått höra, att 90 dagars öfning för beväringen
är det allra minsta, som kan begäras för att beväringen skall kunna
gå i fält, och jag har den uppfattningen, att lika förbrytelser mot värnpligtslagen
böra drabbas af lika påföljd, och lagutskottet icke eger att
utöfver hvad motionen föranleder till göra några framställningar, har jag
inom utskottet yrkat afslag å motionen, under förhoppning att motionären
eller någon annan vid nästa riksdag skall framkomma med förslag,
att alla förbrytelser af värnpligtig mot nämnda lag skola bestraffas genom
ökadt antal öfningsdagar, vare sig fortsättning af pågående öfningar
eller särskild inställelse under något af de påföljande åren. För statsverket
blifva väl kostnaderna i det närmaste enahanda, om de felande skola
få en extra inställelse under pågående möten och forslas till öfningsplatsen
och der underhållas, eller forslas och underhållas vid fängelser.»

Härjemte har herr L. O. Larsson begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.