Lagutskottets Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1891:LU6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

I

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af såväl egares af frälseränta rätt till lösen af frälseskattefastighet
som egares af dylik fastighet rätt till lösen af
frälseränta.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 13, anför herr Folke Andersson:

»Ehuru bördsrätten långt före detta blifvit afskaffad, och de räntor,
som vidlådit skattefrälsehemman, äro, der sådant hittills kunnat ske,
af staten inlösta, qvarstår likväl ännu för egare af såväl frälseskattejord
som af frälseskatteränta den otidsenliga bestämmelsen i kap.
4 jordabalken derom, att egare af frälseskatteränta har rättighet att
till sig lösa skattejord, som säljes, likaså egare af frälseskattejord har
rättighet att tillösa sig frälseskatteränta, då den säljes, om dessa inom
viss tid göra sina anspråk gällande. Med ett sådant lagstadgande,
under förhållanden, då man söker göra all jord lika i afseende på
olägenheter och bördor, äro i synnerhet egare af frälseskattejord missnöjda,
och om än den invändningen häremot skulle kunna göras, att
stadgandet afser jordens och räntornas förenande i en hand, så torde
dock få erinras, det hinder icke möter för jordegare att å njm försälja
en sålunda inköpt frälseränta till en person och jorden till en annan.
På detta sätt kommer den ifrågavarande bestämmelsen att i verkligheten
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 7 Samt. 5 Raft. (Fris C—9). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

blifva utan betydelse, i händelse den skall qvarstå i ändamål att förekomma
eganderättens spridning. Genom beslutet att till statsverket
inlösa skattefrälsehemmans räntor, hafva egare till sådana fastigheter
kommit i vida tryggare och bättre ställning än innehafvare af frälseskattejorden,
och anser jag derför tiden nu vara inne för upphäfvande
af den ömsesidiga lösningsrätten mellan frälseskattejord och frälseränta.
Då motion n:o 93 vid förlidet års riksdag förevar angående upphäfvande
af rättighet för egare af frälseskatteränta att till sig lösa frälseskattejord,
anförde lagutskottet såsom skäl, att lösningsrätt tillkommer icke
blott frälseräntan i afseende på frälseskattejorden, utan äfven jordens
egare i afseende till räntan, hvarför det syntes detsamma icke följdrigtigt
upphäfva ränteegarens lösningsrätt utan att på samma gång borttaga
jordegarens. Som jag anser denna lagutskottets åsigt vara fullkomligt
rigtig, att båda dessa ömsesidiga rättigheter böra på samma
gång afskaffas, så tager jag mig härmed friheten föreslå,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att allt hvad lag och författning
innehålla angående rättighet för egare till frälseränta att till
sig lösa skattejord eller egare till frälseskattejord att till sig lösa frälseränta,
då de säljas, skall upphöra att vara gällande.»

Såsom motionären erinrat, väcktes vid sistlidna riksdag inom Andra
Kammaren motion om upphäfvande af egares af frälseränta rätt
till lösen af frälseskattefastighet, och anfördes till stöd för denna motion
enahanda skäl, som återfinnas i den nu föreliggande. I utlåtande
n:o 13 anmärkte lagutskottet, hurusom det icke kunde vara följdrigtigt
att upphäfva ränteegarens lösningsrätt utan att på samma gång borttaga
jordegarens, och afstyrkte af sådant skäl bifall till berörda motion,
hvilken jemväl af båda kamrarne afslogs. Då nu förevarande
motion åsyftar upphäfvande af ifrågavarande ömsesidiga lösningsrätt i
hela dess omfattning, har derigenom den af lagutskottet sistlidet år
uttalade betänklighet bortfallit. Lösningsrättens ändamål är otvifvelaktigt
att främja förenandet i en hand af eganderätten till fastigheten
och räntan, men, såsom motionären anmärkt, kan det, i saknad af hvarje
förbud deremot, lätt hända att, sedan den åsyftade föreningen genom
lösningsrätten en gång kommit till stånd, jorden och räntan åter skiljas
och underkastas olika personers eganderätt. Det med ifrågavarande
lösningsrätt åsyftade mål kan således med nu gällande bestämmelser

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

icke fullständigt vinnas, men denna rätt medför dock lika som den
forna bördsrätten en osäkerhet i eganderättsförhållandena, som måste
anses i flera hänseenden skadlig. Att särskilt ränteegarens lösningsrätt
i sin tillämpning innebär en fara för rubbning af fastighetsegarens
sjelfständiga ställning, torde äfven vara obestridligt, och vill utskottet
i'' öfrigt anmärka, hurusom det rättsinstitut, hvars upphäfvande nu ifrågasättes,
måste anses icke vidare öfverensstämma med en nyare tids uppfattning
af eganderättens väsen och verkningar, i samma mån de förutsättningar,
som betingat dess uppkomst, förlora sin betydelse.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa

att Riksdagen, med bifall till motionen, ville för
sin del antaga följande

Lag

angående upphäfvande af egares af frälseskattefastighet
och frälseränta ömsesidiga lösningsrätt.

Härigenom förordnas, att hvad lag och författningar
innehålla om rätt för egare af frälseskattefastighet
att lösa frälseränta samt för egare af frälseränta
att lösa frälseskattefastighet till all kraft och
verkan upphäfves.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.