Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1890:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ant. till Riksd. kansli den 7 febr. 1890, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om antagande
af en lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes
egendom.

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag- afgifna och af
båda kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse framställes
förslag om antagande af eu lag angående tillsyn å god mans förvaltning
af frånvarandes egendom. Till stöd för detta förslag anför justitieombudsmannen
:

»I 15 kap. 5 § ärfdabalken, enligt detta lagrums lydelse genom
kongh, förordningen den 30 maj 1835, är stadgadt följande:

’Nu vet man hans inländske arfvinge, men ej hvar han är, läte då
domaren, i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad emellan
hvarje gång, och första gången sist inom tre månader från den dag, då
bouppteckningen till rätten ingifven är, kungöras, att arf fallit honom till.
Vilja fjärmare det arf lyfta, vare det tillåtet, der de för arfvet och dess
afkomst ställa borgen, som af rätten godkännes. Begagna de ej lyftningsrätten,
förordne domaren god man, som arfvet vårdar och förvaltar, till
dess den frånvarande arfvingen sin rätt bevakar eller tiden därtill ute är.
Kommer ej den frånvarande arfvingen inom tio år från den dag, då kungörelsen
tredje gången i tidningarna infördes, vare från arfvet skild, där
han ej laga förfall visar.’

Lik till Likså. Vrot. 1890. 7 Sami. 3 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Det förekommer ganska ofta, att på grund af denna paragraf god man
förordnas att vårda och förvalta frånvarandes arf. Nästan hvarje nummer
af post- och inrikes-tidningar innehåller kungörelser om arf, som tillfallit
på okänd ort vistande personer, och då den i nämnda paragraf medgifna rätt
för fjermare arfvingar att mot borgen, som af rätten godkännes, lyfta arfvet,
mera sällan lär af dem begagnas, torde i de flesta fall särskild god man
förordnas. Det åligger honom att taga den frånvarandes arfvedel om händer
samt den vårda och förvalta. Gode mannens förhållande härutinnan är
närmast att förlikna vid en förmyndares förhållande i fråga om myndlingens
ekonomiska angelägenheter. Och denna likhet har blifvit än större,
sedan genom kongl. förordningen den 31 oktober 1873 äfven god man
tillerkänts behörighet att, efter det närmaste fränders råd inhemtats och
rättens tillstånd erhållits, sälja eller låta inteckna den frånvarandes fasta
egendom.

Genom lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den 18 april 1884 äro bestämmelser meddelade om hvilken
domstol skall hafva vårdnad öfver förmynderskap, om förmyndares skyldighet
att årligen uppgöra räkning öfver hvad han förvaltar, om sättet
för denna räknings granskning in. m. Men sådana föreskrifter beträffande
gode män saknas.

Under min embetsresa år 1889 fann jag vid genomgående af åtskilliga
domstolars förmynderskapsböcker, att i desamma voro i likhet med
verkliga förmynderskap införda de fall, då god man förordnats att förvalta
frånvarandes arf, medan hos andra domstolar deras förmynderskapsböcker
upptogo allenast förmynderskap, ehuru vid efterfrågan det upplystes,
att jemväl vid dessa domstolar ej sällan förekommit sådana godmansförordnanden,
hvarom här är fråga.

Då, såsom nyss nämnts, föreskrift icke finnes angående domstols tillsyn
öfver god mans förvaltning, kunde jag icke göra någon anmärkning
derom, att dessa godmans-förordnanden icke upptagits i förmynderskapsböckerna.
Snarare skulle jag haft anledning att hos de domstolar, som
i sina förmynderskapsböcker infört äfven dessa ärenden, anmärka, att de
i böckerna upptagit annat än hvad, enligt 2 § i lagen den 18 april 1884
och den samma dag utfärdade kungörelse angående fastställande af formulär
till förmynderskapsbok, sådan bok bör innehålla. Jag gjorde likväl
ej någon anmärkning i detta syfte, enär vid samtal med vederbörande
domare de meddelade mig, att erfarenheten ådagalagt, det en kontroll öfver
ifrågavarande gode mäns förvaltning vore lika behöflig som beträffande
förmyndares förvaltning, och att de ansett sig för betryggande af
de frånvarandes rätt böra öfva tillsyn jemväl öfver dessa gode män. Så -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

dant kunde dock ej ske, med mindre än att godmans-förordnandena införts

1 förmynderskapsböckerna. Några bland desse domare plägade fordra, att
hvarje god man årligen afgåfve räkning öfver hvad han hade om händer
och att räkningen skulle granskas på samma sätt som i lagen den 18
april 1884 är stadgadt angående förmyndareräkning. Underläte god man
för frånvarande sin skyldighet i detta hänseende, blefve honom af rätten
förelagdt att sådant fullgöra. Andra domare förforo på det sätt, att om
god man icke under två eller tre år afgifvit räkning, förelädes honom att
aflemna sådan, hvarefter, om han icke sjelfmant årligen afgåfve räkning,
honom affordrades sådan med några års mellanskof. Äfven för denna art
af kontroll voro anteckningarna i förmynderskapsböckerna behöfliga.

God mans förvaltning af frånvarandes arf räcker ofta länge. Enligt
15 kap. 5 § ärfdabalken kan den räcka i tio år och något derutöfver.
Den frånvarande sjelf har i de flesta fall icke kännedom om, att arf fallit
honom till. Han kan sålunda icke, lika litet som en minderårig gent
emot förmyndaren, bevaka sin rätt mot gode mannen. Har den aflidne
efterlemnat, förutom den frånvarande arfvingen, andra, fjermaro arfvingar,
ega dessa en eventuel rätt till arfvet, ifall den frånvarande icke inom
stadgad tid kommer att taga arfvet i besittning. Men oaktadt de fjermare
arfvingarne hafva denna eventuella rätt, innehåller lagen likväl icke
något stadgande, som bemyndigar dem till någon kontroll öfver gode
mannen. De kunna väl begagna sig af den dem medgifna rättighet att
lyfta arfvet. Härtill fordras dock att de ställa af domstolen godkänd borgen,
och kunna eller vilja de ej detta, förvaltar gode mannen fortfarande
arfvet. Tvifvelaktigt är ock, huru vida med hittills varande bestämmelser
en anmälan af fjermare arfvinge hos domstol, att gode mannen missvårdar
arfvet, skulle leda till något resultat. Finnas ej fjermare arfvingar,
torde i brist af föreskrift, icke någon ega befogenhet göra ens sådan anmälan.
I detta fall har likväl statsverket ett omedelbart intresse att arfvet
på bästa sätt vårdas, ty kommer ej den frånvarande inom viss tid,
tillfaller arfvet statsverket.

Då enligt 15 kap. 5 § ärfdabalken gode mannen genom offentlig
myndighets förordnande blifvit insatt till förvaltare af frånvarandes arf,
torde ock å det allmännas sida böra tillses, huru han besörjer förvaltningen.
Denna kontroll synes lämpligen kunna anordnas på lika sätt som
nu är stadgadt i fråga om förmyndare.

I kongl. förordningen angående vård af död mans bo den 24 september
1861 är såsom tillägg till hvad lagen i 9 kap. ärfdabalken
stadgar angående egendoms upptecknande efter död man förordnadt i

2 §, att om någon sterbhusdelegares vistande är okändt eller så fjerran,

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

att säkert bild ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom
komma, då skall det hos rätten anmälas; och nämne rätten, der sådan
anmälan sker, god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess lian
sjelf kommer eller annorlunda förordnar. Det kan ifrågasättas, huru vida
icke äfven sådan god mans åtgöranden böra kontrolleras. Men då detta
godmanskap torde vara af mera provisorisk art och gode mannen icke
eger sådan vidsträckt befogenhet, som tillkommer god man, hvilken jemlik!
15 kap. 5 § ärfdabalken förordnats, lärer någon lagstadgad tillsyn
i detta fall icke vara af nöden.

Eu bestämmelse, afseende ofvannämnda kontroll å god man, skulle
kunna göras i form af tillägg till lagen angående tillsyn å förmyndares förmyndares
förvaltning, men då ett sådant tillägg torde betinga en ändring
i lagens rubrik, synes det vara ändamålsenligare att en särskild lag utfärdas,
som i fråga om tillsyn å god mans förvaltning hänvisar till förmyndarelagen.
»

På grund häraf föreslår justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte
för sin del antaga följande

»Lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom.

Härigenom förordnas att hvad i lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884 är stadgadt
skall i tillämpliga delar gälla den, som jemlik! 15 kap. 5 § ärfdabalken
är förordnad att såsom god man vårda och förvalta frånvararandes
arf.»

I likhet med justitieombudsmannen anser lagutskottet önskvärd!,,
att en uttrycklig lagbestämmelse uti ifrågavarande syfte meddelas, hvilket
ock, på sätt justitieombudsmannen föreslagit, lämpligast torde böra
ske i en särskild författning. Då emellertid jemväl sådana förordnanden,
som meddelas med stöd åt förordningen den 24 september 1861, om ock
egentligen afsedda att gälla endast för en kortare tid, stundom i följd af
särskilda förhållanden kunna blifva af ganska lång varaktighet, har utskottet
ansett, att åt den föreslagna lagen bör gifvas en sådan lydelse,
att densamma kommer att omfatta alla de fall, då i anledning af timadt
dödsfall någon varder af domstol förordnad att såsom god man bevaka
frånvarande delegares i dödsboet rätt eller förvalta hans lott i boet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Lagutskottet hemställer följaktligen:

att Riksdagen ville, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande förslag, för sin del antaga följande

Lagom
tillsyn ä god mans förvaltning af frånvarandes
lott i dödsbo. _

Härigenom förordnas, att lagen angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18
april 1884 skall ega tillämpning jemväl i afseende å
god man, som i anledning af timadt dödsfall af domstol
förordnas att vårda frånvarande delegares i dödsboet
rätt eller förvalta hans lott deri.

Stockholm den 7 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.