Lagutskottets Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1889:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

N:o (>.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
12 kap. ärfdabalken.

5, 6 och 7 §§ ärfdabalken af 1734 års lag hafva följande hädelse:

»5 §. När fäste gods å landet äro lagde i jemngod^ delar, som nu
sagdt är; då ege broder, eller, der flere bröder äro, de alle, taga deras delar
först ut, ehvem arfvet fäller efter, och lotte sedan sig emellan, hvilken
del hvardera få skall. Om de öfriga delarne lotte systrarne sig emellan.
Broders barn ege ock lika taglott som broder. Delen ock alltid andre arfvingar
fästa gods å landet så sig emellan, att den, som större del ärfver,
njuter tagelott för den, som mindre får, och lotten skilje dem emellan, som
lika del hafva.

6 §. Faller ej mer än en sätesgård till arfs; ege då broder taga sin
lott deri, och syster njute sin lott i strögods, med sådan förbättring, som
emot sätesgården svarar.

7 §. Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan den ej väl
delas eller klyfvas; hafve då den rätt, som större delen eger, att, efter laga
värdering, lösa de andra ut, antingen med penningar eller jemngod ränta,
hvilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Äro delarne lika; hafve då
broder, eller den, som ärfver broders lott, rättighet att systers lott till sig
lösa.»

Sista punkten af 7 § i dess ofvan anförda lydelse tillädes, på Rikets
ständers förslag, genom förordningen angående förändring i vissa delar af
lagens stadganden om giftorätt och arfsrätt den 19 maj 1845.

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 2, som blifvit till
lagutskottet hänvisad, föreslår herr P. Andersson i Högkil, att Riksdagen
måtte besluta, »att §§ 5 och 6 i 12:te kapitlet ärfdabalken skola helt och
hållet upphöra att vara gällande; samt att § 7 i samma kapitel skall ändras
så, att orden: »Äro delarne lika; hafve då broder, eller den, som ärfver

broders lott, rättighet att systers lott till sig lösa», skola upphöra att vara
gällande och derifrån utgå.

Till stöd för detta förslag anför motionären, att dessa stadganden stode
i strid med den i lag antagna grundsatsen om lika arfsrätt, samt att, då
arfsrätten i visst afseende vore ett uttryck för folkets uppfattning af menniskovärdet
hos qvinnan i jemförelse med mannen, grundsatsen om lika arfsrätt
borde utan undantag fullständigt tillämpas.

Det lärer icke kunna förnekas, att de föreskrifter om s, k. tagelott
och öfriga broder och den, som ärfver broders lott, tillkommande fördelar vid
skifte af arffallen fast egendom å landet, hvilka meddelas uti ifrågavarande
§§ af 12 kap. ärfdabalken, innefatta en — om ock i verkligheten föga betydande
— afvikelse från den genom ofvannämnda förordning af den 19 maj
1845 i vår lagstiftning införda grundsatsen om lika arfsrätt för man och
qvinna. Såväl lagkomitén som den äldre lagberedningen hade ock i sina på
nämnda grundsats bygda förslag till ärfdabalk uteslutit alla föreskrifter om
dylik företrädesrätt för en särskild kategori af arfvingar. Skälet dertill, att
vid den lika arfsrättens införande i öfrig! stadgandena i 5 och 6 §§ bibehöllos
och det anförda tillägget till 7 § gjordes, torde emellertid icke vara
att söka i någon obenägenhet hos lagstiftaren mot likhetens genomförande
äfven i denna del, utan fastmera i farhågan för en alltför långt drifven
hemmansklyfning, hvilket, särskilt i fråga om tillägget till 7 §, tydligt uttalas
i lagutskottets vid 1844—45 års riksdag afgifna utlåtande i ämnet.

Då denna hänsyn, med nu gällande bestämmelser i fråga om hemmansklyfning,
helt och hållet förlorat den betydelse, den år 1845 ännu kunde
ega, och då de ifrågavarande föreskrifterna, såsom redan blifvit antydt, synas
utskottet icke stå i öfverensstämmelse med de grunder, på hvilka lagstiftningen
i förevarande ämne är bygd, far utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med bifall till motionen, för sin del
antaga följande

Lag

angående upphäfvande af 5 och 6 §§ samt ändrad
lydelse af 7 § i 12 kap. ärfdabalken.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ af 12 kapitlet ärfdabalken skola
upphöra att gälla, samt att 7 § af samma kapitel skall hafva följande ändrade
lydelse:

Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan den ej väl delas
eller klyfvas; hafve då den rätt, som större delen eger, att, efter laga värdering,
lösa de andra ut, antingen med penningar eller jemngod ränta, hvilketdera
den helst vill, som lösen taga skall.

Stockholm den 4 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer

åt herrar Bergström,. Litjesköld, Sjöcrona och Fröberg.

Bih till Likså. Prof. 1889. 7 Samt.

2 Käft.