Lagutskottets Utlåtande N:o 69 (Utlåtande 1909:LU69 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

N:o 69.

Ank. till Riksd. kansli den 12 maj 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående husbehof sskog ar inom vissa
områden samt lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen
den 24 juli 1903 angående skyddsskogar, dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om uteslutande
tills vidare af rätten att erhålla laga skifte inom vissa
områden och lag angående marks afstående för nomadlapparnas
behof vid afvittring ofvan odling sgränsen, dels
ock en med föranledande af nämnda propositioner väckt
motion.

Genom två den 17 mars 1909 dagtecknade propositioner, n:is
108 och 109, hvilka båda hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande af propositionerna bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående liusbehofsskogar inom vissa områden.

Med ändring af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande varder angående den skog, som vid afvittring inom de områden
af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande
hvilka Konungens befallningshafvande ännu icke meddelat afvittringsutslag,
tilldelas hemman, nybyggen eller lägenheter, härigenom förordnadt
som följer:

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 67 Raft. (N:o 69.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Hvad i denna lag förstås med särskild och samfälld husbehof sskog.

1 §•

I denna lag förstås med

särskild husbehofsskog dels den del af skogsanslaget till hemman
eller nybygge, hvilken vid afvittringen utlägges särskild! åt viss brukningsdel
för tillgodoseende af nödigt husbehof, dels ock det skogsanslag, som
för enahanda ändamål utlägges åt viss lägenhet; samt med

samfälld husbehofsskog den del af skogsanslagen till hemman eller
nybyggen, hvilken för tillgodoseende af nödigt husbehof utlägges gemensamt
åt två eller flera brukningsdelar, då dessa icke fä den för
nämnda ändamål afsedda delen af skogsanslaget till fullo utlagd i särskild
husbehofsskog.

Om särskilda husbehofsskog ar.

o &

" S Å

särskild husbehofsskog må med de i 5 och 6 §§ omförmälda
undantag afverkning af ägaren eller åbon bedrifvas allenast till gårdens
behof.

3 §•

Finnes, då efter fullbordad afvittring de nya ägolotterna skola
tillträdas, å särskild husbehofsskog tillgång af barrskog utöfver hvad
med tillämpande af en uthållig skogshushållning för gårdens behof
erfordras, skall sådant öfverskott sist inom ett år efter tillträdet af
vederbörande skogstjänsteman på en gång utsynas för att efter verkställd
stämpling för afvittringslagets gemensamma räkning afverkas och bortföras
inom tid, som af skogstjänstemannen bestämmes till högst tre
eller, där i visst fall i skogsvårdens intresse längre afverkningstid erfordras,
högst tio år efter utsyningen.

Angående förfogandet öfver virke, som erhålles vid afverkning,
hvarom nu är sagdt, skall gälla hvad angående förfogandet öfver virke,
som afverkas å afvittringslagets allmänningsskogar, varder stadgadt.

Saknas vid tillfälle, hvarom i första stycket sägs, å särskild husbehofsskog
för gårdens behof erforderlig skogstillgång, vare ägaren

Lagutskottets Utlåtande N;o 69.

eller åbon berättigad att, där anmälan göres hos vederbörande skogstjänsteman
sist inom ett år efter tillträdet, till fyllande af bristen å
närmaste, afvittringslaget tillhöriga allmänningsskog erhålla utsyning
af för gårdens behof erforderligt virke att efter verkställd stämpling
under viss af utsyningsförrättaren bestämd tid uttagas.

Hvad förut "i denna § är sagdt äge ej tillämpning å särskild husbehofsskog,
som tilldelats lägenhet.

4 §•

Varder ståndskog å särskild husbehofsskog vindfälld eller skadad
af eld i större utsträckning, än att den vindfällda eller brandskadade
skogen kan för gårdens behof tillgodogöras, innan den tager ytterligare
skada, skall sådant öfverskott, så fort lämpligen ske kan, af vederbörande
skogstjänsteman utsynas och stämplas och inom tid, som af
honom bestämmes, för afvittringslagets gemensamma räkning afverkas
och bortföras samt öfver det afverkade virket förfogas, efter ty i 3 §
stadgas för där afsedt fall. Ågaren eller åbon vare dock berättigad
att, där senast vid utsyningstillfället anmälan göres hos vederbörande
skogstjänsteman, å närmaste, afvittringslaget tillhöriga allmänningsskog
i man af gårdens behof erhålla utsyning af högst motsvarande virkesmassa
att efter verkställd stämpling under viss af utsyningsförrättaren
bestämd tid uttagas.

Å särskild husbehofsskog, som tilldelats lägenhet, äge hvad i första
stycket sägs icke tillämpning.

5 §.

Skulle i andra fall än i 3 och 4 §§ sägs skogstillgången å särskild
husbehofsskog komma att öfverstiga hvad med tillämpande af en uthållig
skogshushållning för gårdens behof erfordras, må sådant öfverskott efter
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman af ägaren eller
åbon afverkas med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes än
till gårdens behof. Utsyning, hvarom nu är sagdt, må ej påkallas
oftare än hvart femte år.

6 §.

Ägare eller åbo må ock kunna erhålla tillstånd att för skogsmarks
uppodling till åker eller äng fälla skog å särskildt husbehofsskogsområde
med enahanda rätt att förfoga öfver virket, som i 5 § sägs för där afsedt

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

fall. Vill lian det, göre därom anmälan hos vederbörande skogstjänsteman,
hvilken det åligger att, så snart sådant i samband med utsyningsförrättningarna
i trakten lämpligen kan ske, å den uppgifna odlingsmarken
anställa besiktning till utrönande af dess läge, storlek, beskaffenhet och
tjänlighet till odling samt därefter till Konungens befallningshafvande i
länet insända besiktningsinstrumentet med uppgift å den tid, som anses
för odlingens fullbordande erforderlig, jämte det yttrande i öfrig!, hvartill
besiktningen kan föranleda. Önskar ägare eller åbo att, utan afbidande af
dylik utsyningsförrättning, vinna handläggning af ärendet, äge han på
egen bekostnad antingen för besiktning af marken påkalla skyndsam
åtgärd af vederbörande skogstjänsteman eller kronobetjent, hvarefter
denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas, eller ock låta
odlingsmarken besiktigas af två trovärdiga män samt insända deras öfver
besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet till endera af nämnda
tjänstemän, som bar att med eget yttrande befordra ansökningen till
Konungens befallningshafvandes pröfning. Finner Konungens befallningshafvande
det tillämnade odlingsföretaget vara af beskaffenhet, att afverkning
af virke till fritt förfogande bör medgifvas, meddele befallningsbafvanden
därtill tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid
vite, som befallningsbafvanden äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad
; skolande underrättelse om befallningshafvandens beslut i ärendet
meddelas skogstjänstemannen för ägarens eller åbons förständigande.
Virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda erhållits, skall före afverkningen
stämplas.

Om samfällda husbehofssho g ar.

7 §•

Område, som vid afvittring blifvit till samfälld husbehofsskog
utlagdt, skall bibehållas oförminskadt och förvaltas enligt reglemente,
som efter delägarnas hörande fastställes af Konungens befallningshafvande.
Andel i samfälld husbehofsskog tillkommer de brukningsdelar,
för hvilkas räkning skogen blifvit afsatt, hvar efter dess mantal.

8 §•

Afverkning i samfälld husbehofsskog må äga rum allenast efter
utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman. Vid utsyningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 5

må utom för det fall, hvarom i 9 § sägs, skogen ej hårdare anlitas, än
tillämpandet af en uthållig skogshushållning föranleder, hvarvid likväl
iakttages, att träd aldrig så länge sparas, att de däraf taga skada eller
skogsvården eljest tillbakasättes.

Å samfälld husbehofsskog sålunda utsynadt virke skall för gemensam
räkning afverkas och föryttras. Vill någon uttaga, hvad af virket
på hans andel i samfälligheten belöper, vare dock därtill berättigad.

9 §•

Uppstår till följd af vådeld, utflyttning vid skifte eller annan sådan
anledning bland deiägarna behof af större tillgång på byggnadsvirke,
än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, må vederbörande öfverjägmästare
kunna medgifva vidsträcktare utsyning, där detta med god
skogsvård är förenligt och utan någon delägares förfång kan ske, samt,
ifall af utsyningen likvid mellan delägarna föranledes, under förutsättning
tillika, att det i 7 § omförmälda reglemente bestämmer, huru
likviden skall ske.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Huru genom viss husbehofsskogs förklarande för skyddsskog rätten
att däröfver förfoga kan varda inskränkt utöfver hvad som i denna lag
sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar.

11 §•

Närmare bestämmelser angående utsyning och stämpling, hvarom
i denna lag förmäles, meddelas af Konungen.

12 §.

Sker afverkning å särskild eller samfälld husbehofsskog i strid
mot de i denna lag meddelade föreskrifter, vare straffet böter, från och
med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det afverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande
är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma
virke.

Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid afverkning i
strid mot denna lags föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten,
hafva förverkat hvad a honom belöper af det afverkade virket,
samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning
efter ty här förut är sagdt.

13 §.

Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga
o hörighet att åtala förseelser, hvarom i 12 § sägs, samt att med
beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

_ Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

14 §.

Virke, som. enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större än skäligt
är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har kändt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål,
ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan af åklagare, hvarom här
ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

15 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 12 § utdömd
ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel
tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar kronan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas bos Konungens befallningshafvande, till
dess frågan om beslagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare
om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen
sägs.

16 §.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller vite, hvartill någon
på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.

2) Lag

om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående

skyddsskogar.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående
skyddsskogar skall erhålla följande ändrade lydelse:

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i
1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången
undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfoganderätten,
som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre än att
tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas;
dock att sådan rätt att påfordra lösen icke skall äga rum i afseende å
mark inom område af Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker,
beträffande hvilket afvittringsutslag icke af Konungens befallningshafvande
meddelats före den 1 juli 1909.

Skall, efter ty ofvan sägs, mark af staten lösas, skola de angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga
motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

3) Lag

om uteslutande tills vidare af rätten att erhålla laga skifte inom

vissa områden.

Härigenom förordna» som följer:

Inom de områden af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
beträffande hvilka Konungens befallningshafvande ännu icke
meddelat afvittringsutslag, skall, jämväl sedan afvittring blifvit fastställd,
rätten att erhålla laga skifte vara utesluten, intill dess annorledes
förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.

4) Lag

angående marks afstående för nomadlapparnas behof vid afvittring

ofvan odlingsgränsen.

Härigenom förordnas som följer:

Där vid afvittring ofvan odlingsgränsen inom de områden af
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande hvilka Konungens
befallningshafvande ännu icke meddelat afvittringsutslag, finnes
nödigt att för tillgodoseende af nomadlapparnas behof af renbete, rensel
jningsplats eller flyttningsväg för renarna taga i anspråk till hemman
eller nybygge hörande mark, vare ägaren eller åbon pliktig afstå
hvad för ändamålet erfordras mot erhållande af annat, kronan tillhörigt
område inom afvittringslaget. Jordbytet verkställes efter måttet af
höafkastningen, beräknad enligt skattläggningsmetoden, eller, där med
hänsyn till markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter gradering
jämlikt skiftesstadgans föreskrifter, och vare ägaren eller åbon
berättigad att af statsmedel undfå ersättning såväl för odling som för
utflyttning, där sådant af jordbytet föranledes; skolande vid ersättningens
beräknande skiftesstadgans föreskrifter i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1909.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 9

I sammanhang med dessa propositioner har utskottet till behandling
förehaft en i anledning af desamma inom Andra Kammaren af
herr Carl Lindhagen väckt motion n:o 2G9, däri hemställes, att Riksdagen
ville

l:o) besluta stadganden i syfte att statens skogstilldelningar åt
hemman vid afvittringen nu och framdeles komma att tjäna sitt ändamål,
nämligen att vara ett stöd för en själfständig, i orten bosatt jordbruksbefolkning; 2:6)

besluta eller hos Kungl. Maj:t framhålla nödvändigheten af
föreskrifter i syfte att vid skattläggningen sträng kontroll öfvas, att ej
mantalets storlek oskäligen uppdrifves för erhållande af oskäliga skogstilldelningar;
och

3:o) besluta, att Konungens befallningshafvandes afvittringsutslag
skola i hela sin vidd underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Till stöd för de i motionen framställda yrkanden har anförts
följande.

»För slutförandet af de återstående afvittringarne, hvilka enligt
1901 års riksdagsskrifvelse borde ske efter väsentligen ändrade grunder,
ha i propositionerna n:is 108, 109 och 110 hänskjutits till Riksdagens
afgörande några frågor, berörande denna sak. I det stora hela är dock
meningen, att ordnandet fortfarande skall ske på administrativ väg,
ehuruväl den nya afvittringsstadgan och föreskrifterna för allmänningsskogarne
med synnerligt fog också borde af Riksdagen pröfvas såsom
innefattande viktiga förfoganden öfver staten tillhörig fast egendom
och viktiga afgöranden om enskildes (hemmansägares, lappars och inhysingars),
rättsförhållanden.

Kungl. Maj:t har emellertid ansett administrationen böra ensam
utöfva alla dessa befogenheter, därför att afvittringarne förut åvägabragts
på administrativ väg och därför att genom ett uppskof den nu för
afvittringsverket anställda personalen skulle blifva utan sysselsättning.
Intet af dessa skäl äger någon giltighet i och för sig. Det sista ingen
alls. Och hvad det första angår, så har ju administrationen ådagalagt
en fullständig oförmåga att handhafva dessa saker. Genom dess försorg
har afvittringens ändamål totalt förfelats och i stället en mängd såsom
det synes obotliga riksolyckor framkallats.

''Emellertid torde det vara lönlöst att nu söka få en återförvisning
af ärendet till stånd i sakernas nuvarande läge. Man kan ju också
med fog säga, att med hänsyn till den mångfald uppgifter, som föreligger
den nu ifrågavarande afvittringen och hvilka till stor del kunna
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 67 Häft. 2

Harr Lindhagens

motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

öfverskådas först under förrättningens lopp, så blir det lättare att ordna
saken på administrativ väg, ifall det sker med omtanke. Till de ämnen,
som underställts Riksdagens pröfning, synes dock Riksdagen böra i
hvarje fall göra några ytterligare erinringar.

Ostridigt torde vara, att man nu på allvar skall tillse, att då
kronan går att skänka bort sin skog gåfvan både nu och för framtiden
kommer i de rätta händerna. Det enda riktiga och verksamma sättet
därför är att kronan behåller den juridiska äganderätten till marken
samt upplåter skog under nyttjande- eller servitutsrätt. Det torde dock
likaledes vara lönlöst att söka nu få genomförd en sådan utgångspunkt
för sakens ordnande.

Man har i stället sökt vinna målet hufvudsakligen genom den
obestridligen genomgripande förändringen att, afsätta saluskogar till
allmänning. Detta anser Kungl. Maj:t i förevarande propositioner vara
nog. Norrlandskommittén och ämbetsmyndigheterna ha ansett ytterligare
försiktighetsmått böra vidtagas.

Kommittén hemställer således till en början, att ansökan om nya
nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring icke må beviljas annan
än den, som kan antagas vilja och kunna själf bruka fastigheten för
att därigenom bereda sig sitt nödiga lifsuppehälle. Af de små nybyggen,
som tillkommit vid efterafvittring i Arvidsjaur, utfärdades år 1901 för
sex nybyggen skatte- eller s. k. emissionsbref för sågverksinspektorer.
I Jockmock lär det äfven på senaste tider tillgått på enahanda sätt.
Detta såsom exempel.

Vidare förordade kommittén att från delaktighet i skoysallmänningsafkastning
borde uteslutas jordägarne, hvilka uppenbarligen icke
för egen utkomst bruka jorden eller äro på stället boende. Detta bör,
såsom erfarenheten visat, också omfatta förlust af rösträtt i allmänningsförvältning.
Med de vidgade möjligheter, förslaget bereder jordägare
att få jämväl till afsalu afyttra skog från husbehofsskogsområde, är
det angeläget, att sådan jordägare, som ofvan sägs, jämväl fråutages
all rätt att använda husbehof sskog til! afsalu. Det torde böra anmärkas,
att år 1901 ofvan odlingsgränsen inom Dorotea af 29 hemmansdelar
åtminstone 26 icke innehades af själfägande bönder. Afvittringen af
denna trakt skulle således redan nu endast få till uppgift att grundlägga
en bolagsdomän.

Äfven de i ämnet hörda ämbetsmyndigheterna hafva ansett, att
till förekommande af obehöriga förvärf eller sammanslagning af flera
brukningsdelar särskilda bestämmelser måste träffas om förfoganderätten
i dylika fall öfver husbehofsskogar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 11

Det vore underligt, om Riksdagen skulle med öppna ögon fortfarande
underlåta att iakttaga sådana försiktighetsmått, som kommittén
och ämbetsmyndigheterna ansett tillrådliga.

Den viktiga frågan, om husbehof sanslag ens omfattning skall, i den
mån frågan ej pröfvats vid 1905 års riksdag, enligt förslaget också
afgöras på administrativ väg. Kammarkollegium, domänstyrelsen och
landtbruksstyrelsen ha i sitt gemensamma utlåtande sökt föreslå objektiva
grunder för sådant anslags tilldelning åt de olika brukningsdelarne.
Enligt förslaget skall tilldelningen ske efter mantal såsom vid tidigare
afvittringar ägt rum. Denna senare lösning är utan tvifvel enklare och
lättare genomförbar.

Men här tillkommer den viktiga omständigheten, att hemmansdelarna
endast äro provisionel^ skattlagda och att den definitiva mantalssättningen
skall äga rum just under afvittringen. Hemmantalet skall
därvid bestämmas efter den ^afkastning ägorna anses kunna i medeltal
årligen gifva. Bestämmelserna härom hafva vid de tidigare afvittringarna
tolkats olika inom skilda län och för öfrigt som bekant ledt
till stora missbruk. De enskilda intressenterna ha i mån af företagsamhet
och inflytande fabricerat bevis med uppdrifna beräkningar af
höafkastningen i svfte att få så högt mantal åsatt som möjligt och
skogstilldelningarne lämpade därefter. Dessa sträfvande!! ha i stor utsträckning
lyckats, ofta på det mest skandalösa sätt. Landtmätaren är
faktiskt den, som i stället för statsmakterna beslutar i detta ämne; allt
beror på hans omdöme, samvetsgrannhet och icke minst själfständighet.

För öfrigt kan det icke nog betonas, hur oundgängligt det är, att
ledningen af afvittringsverket på olika händer uppdrages åt omdömesgilla,
själfständiga och karaktärsfasta personer. Annars kommer det att
i stor utsträckning gå fortfarande såsom hitintills på det sättet, att de
enskilda intressena och det enskilda målmedvetna initiativet å ena och
myndigheters bristande vakenhet, outvecklade rättskänsla eller mindre
kraftiga initiativförmåga å andra sidan skola samverka därhän, att det
afsedda ändamålet i mycket kommer att förfelas. För att i vidsträcktare
män, än med förslaget kan ske, någon ytterligare kontroll härå skall
kunna utöfvas, synes böra stadgas åtminstone, att befallningshafvandes
slutliga afvittringsutslag oafsedt förd klagan skall underställas Konungen.))

Ifrågavarande propositioner äro föranledda hufvudsakligen af de
ändringar i förut gällande bestämmelser angående afvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, som i enlighet med 1905

UttkoUett

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

års Riksdags beslut genom kungi. kungörelse den 20 april 1906 meddelats,
och som innehålla, att i fråga om de afvittringar inom nämnda
lappmarker utom Enontekis socken, beträffande hvilka Konungens befallningshafvande
ännu icke meddelat afvittringsutslag, skall iakttagas

dels att af skogsanslagen skall omedelbart tilldelas de särskilda
hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvittriugslandtmätaren
med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskildt
fäll förrättad undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof,
med hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden
af skogsanslagen skall afsättas till allmänning, att för delägarnas
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som af Kungl.
Maj:t bestämmas;

dels ock att för nybyggen, som hädanefter upplåtas å odisponerade
öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget bestämmes till
högst 1,200 hektar för helt mantal.

Den ifrågavarande lagstiftningen angående husbehofsskogar inom
vissa områden afser hufvudsakligen att träffa regler angående dispositionsrätten
öfver den skog, hvilken jämlikt nyssnämnda kungörelse kommer
att tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena såsom husbehofsskog.

Beträffande förslaget till lag angående ändrad lydelse af 2 § i
lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar är meningen, att vid
afvittringen skall utredas, å hvilka'' till husbehofs- eller allmänningsskog
lämpliga bekänna områden 2 § i sistnämnda lag kan komma att äga
tillämpning. Vid beräkning af skogsanslagen skall hänsyn tagas till
den inskränkning i förfoganderätten öfver skogen, som tillämpningen å
densamma af nämnda lagrum medför. Den föreslagna ändringen i omförmälda
paragraf afser nu, att ägare af brukningsdel, som sålunda med
hänsyn tagen till nämnda inskränkning fått skogsmark, hvarå sistnämnda
lag är tillämplig, sig tilldelad, icke efter afvittringen skall äga rätt att
påfordra, att staten skall lösa skogsmarken.

Lagförslagen angående uteslutande tills vidare af rätten att erhålla
laga skifte inom vissa områden samt om marks afstående för nomadlapparnas
behof vid afvittring ofvan odlingsgränsen afse, det förra att
möjligheten att erhålla laga skifte af mark inom ifrågavarande områden
skall, i afbidan på tillkomsten af nya bestämmelser om verkställande af
laga skifte därstädes, vara helt och hållet utesluten, och det senare tillgodoseende
af vissa nomadlapparnas särskilda intressen vid afvittringen.

De föreskrifter rörande afvittringsarbetenas bedrifvande och hvad
därmed äger sammanhang, som i öfrigt i allmänhet kunna finnas erforderliga,
likasom ock nödiga föreskrifter rörande förvaltningen af de

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

i förutberörda kungörelse afsedda allmänningsskogarna skola meddelas
af Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Beträffande de synpunkter, som varit bestämmande vid ifrågavarande
propositioners utarbetande, får utskottet hänvisa till de vid dem
fogade utdragen af statsrådsprotokollet.

Vid granskning af de i propositionerna innefattade lagförslagen
har utskottet ej funnit anledning att mot dem framställa någon anmärkning.

Hvad därefter angår de i omförmälda motion gjorda framställningar
har motionären först yrkat, att Riksdagen måtte besluta stadganden
i syfte att statens skogstilldelningar åt hemman vid afvittringen
nu och framdeles komma att tjäna sitt ändamål, nämligen att vara ett
stöd för en själfständig i orten bosatt jordbruksbefolkning. I detta afseende
får utskottet åberopa hvad föredragande departementschefen till
statsrådsprotokollet därom anfört. Departementschefen yttrar:

»Ämbetsverken hafva föreslagit, att särskilda bestämmelser måtte
gälla beträffande förfoganderätten öfver husbehofsskog å egendom, som
icke brukas eller bebos, i det att sådan skog borde få disponeras
allenast på sätt, som enligt ämbetsverkens mening borde stadgas
angående samfälda husbehofsskogar. Detta förslag innebär, dels att
utsyningstvånget här borde gälla äfven vid afverkning för husbehof,
dels att besparad skogstillgång borde, efter utsyning, för ägarens eller
åbons räkning försäljas och behållningen lika fördelas mellan honom
och socknens allmänningsfond. Bestämmelser i liknande riktning hafva
äfven föreslagits af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
län.

Till försvar för ett dylikt undantagsstadgande skulle kunna anföras
följande. Då den nya principen för skogstilldelningens verkställande
just afser att tillgodose det med afvittringsverket afsedda ändamålet att
främja jordbrukets utveckling och stärka den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning, så böra jämväl reglerna angående dispositionsrätten
öfver husbehofsskogarna så anordnas, utt de afvittrade egendomarnas
användande enbart eller hufvudsakligen till skogshushållning,
under försummande af därå drifvet jordbruk, såvidt möjligt motarbetas.
Eu sammanslagning af flera brukningsdelar är för öfrigt i dessa trakter
under inga förhållanden önskvärd, icke ens i fall, då jordbruksdriften å
de särskilda brukningsdelarna fortsättes, då nämligen sammanslagningen
lätt leder till minskadt intresse för icke bebodda brukningsdelars häfd
och odling. Flera brukningsdelars läggande under sambruk och tydligen
ännu mer egendoms användande till annat än jordbruk medför emellertid

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

regelmässigt en minskning i åtgången af virke för husbehof och sålunda
jämväl en ökning af den besparade skogstillgång å husbehofsskogarna,
hvaröfver ägaren eller åbon enligt den nyss förut angifna hufvudregeln
skulle hafva rätt att, efter skedd utsyning, fritt förfoga. Häri kunde
möjligen anses ligga en frestelse till flera brukningsdelars sammanslående
eller rent af till jordbrukets nedläggande.

Hvad ämbetsverken till förekommande af dylika resultat föreslagit,
anser jag mig emellertid icke kunna förorda. Att införa utsyningstvång
jämväl med afseende på liusbehofsafverkningen å de obetydliga skogsområden,
hvarom här är fråga, finner jag af flera skäl afgjordt olämpligt.
Tanken att här ifrågavarande kategori af hemmansägare och åbor
skulle med hälften af den besparade skogstillgången å sina husbehofsskogsområden
bidraga till ökandet af allmänningsfonden synes mig ock
böra uppgifvas på i det hela liknande grunder som de, hvilka vid
tillkomsten af nådiga kungörelsen den 20 april 1906 föranledde såväl
Kungl. Maj:t som Riksdagen att frångå den s. k. norrlandskommitténs
förslag att från delaktighet i vid afvittringarna tillkomna allmänningars
afkastning utesluta jordägare, hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst
brukade jorden eller vore på stället boende. Hvad slutligen ämbetsverkens
förslag innebär beträffande sättet för realiserandet af besparadt
virke, hvarom här är fråga, så synes en bestämmelse i detta hänseende
ensamt för sig icke erbjuda någon lämplig garanti för de afvittrade
egendomarnas användande till det med dem afsedda ändamålet.

En bättre lösning af det föreliggande spörsmålet innebure det
enligt mitt förmenande, om rätt till utsyning af besparad skogstillgång
å hemman eller nybyggen, som icke brukas eller bebos, medgåfves
allenast under förutsättning, att ägaren eller åbon förbunde sig att
använda viss del af nettobehållningen till vissa i hvarje särskild! fall
närmare angifna förbättringsarbeten vid gården. En dylik regel komme
att i viss mån motsvara, hvad som i åtskilliga fall tillämpats vid meddelande
af tillstånd till förskottsutsyning för längre tid än tre år å de
i 53 § af 1894 års skogsförordning omförmälda områden, dock att de
förbättringsåtgärder, som i sistnämnda fall pläga föreskrifvas, allenast
afse åtgärder i skogsvårdens intresse, medan de åtgärder, som här
framför allt borde ifrågakomma, direkt komme att afse jordbrukets vidmakthållande
och höjande. Redan på grund häraf lärer emellertid vara
uteslutet att åt vederbörande skogstjänsteman öfverlämna utredningen af
hvilka föreskrifter lämpligen borde i det särskilda fallet meddelas. Att
åter hvarje gång föranstalta om särskild sakkunnig utredning i detta

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

hänseende, blefVe alltför kostsamt i betraktande af värdet å det virke,
som kunde komma i fråga att utsynas.

Dessa och andra vid frågans lösning sig företeende svårigheter
finge emellertid icke föranleda till att den antydda faran för jordbruksnäringen
i dessa trakter lämnades obeaktad, om denna fara verkligen
kunde antagas vara af någon afsevärd betydelse. Detta lärer emellertid
knappast vara händelsen. Redan genom det nya sättet för skogstilldelningens
verkställande förlora de egendomar, hvarom här är fråga,
väsentligt i begärlighet för trävaruindustrien, så mycket mer som de i
allmänhet äro af helt ringa mantal. Deras ofta afskilda och för utdrifningen
obekväma läge lärer äfven verka afskräckande på skogsspekulanter.
Hvad särskilt angår trävarubolagen, hvilkas intressen
det här framför allt skulle gälla att begränsa, så äro ju dessa genom
lagen den 4 maj 1906 uteslutna från möjligheten att förvärfva sådan
fast egendom, hvarom här är fråga, och deras redan innehafda jordbesittningar
inom de oafvittrade trakterna äro af jämförelsevis ringa
omfattning. Så ägdes eller innehades år 1901 inom Dorotea, \ ilhelmina,
Stensele och Sorsele socknar samt Tärna kapellförsamling bland 433
brukningsdelar allenast 33 — däraf 26 inom Dorotea socken — af bolag.
Om följaktligen särskilda mot trävaruindustrien riktade prohibitiva bestämmelser
angående dispositionsrätten öfver husbehofsskogarna icke
torde få anses vara af behofvet påkallade, så lärer anledning icke förebära
till 1 aerstiftnirirsåtc-ärder endast och allenast till förekommande af
flera afvittrade brukningsdelars läggande under gemensamt bruk. Att,
tvärt emot hvad hittills varit fallet, en tendens till dylika sammanslagningar
skulle uppstå allenast på grund af utsikten till något rikligare
tillgång på saluvirke å husbehofsskogarna, torde med skäl kunna betviflas,
och hvad som härvid verkligen i något enstaka fall kunde vinnas
genom särskilda inskränkningar i dispositionsrätten öfver husbehofsskogen
å hemman eller nybyggen, som icke bebos, komme säkerligen
att mer än uppvägas af de vanskligheter, hvarmed bestämmelser i
denna riktning synas vara förenade.»

Utskottet kan med hänsyn till hvad departementschefen sålunda
upplyst icke annat än dela den af departementschefen här uttalade uppfattning.

Vidkommande därefter motionärens yrkande på föreskrifter för
strängare kontroll vid skattläggningen, så att mantalets storlek ej oskäligen
uppdrifves för erhållande af för stora skogstilldelningar, stadgas i 1 § af
nådiga förordningen den 30 maj 1873 angående skattläggningsmetod
för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker följande: »Genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

skattläggning bestämmes hemmantal efter inägornas uppskattade afkastning.
All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark
uppskattas efter den höafkastning, ägorna anses kunna, odlingsmarken
efter verkställd odling, i medeltal årligen gifva.» Denna bestämmelse
har, enligt hvad departementschefen erfarit, blifvit föremål
för något olika tillämpning inom de båda länen. Vid inom Västerbottens
län företagna skattläggningar har nämligen naturlig ängsmark
i allmänhet uppskattats allenast efter sin afkastning vid skattläggningstillfället
och hänsyn till möjligheten att genom odlingsföretag uppbringa
afkastningsförmågan tagits hufvudsakligen beträffande sådan odlingsbar
mark, som vid skattläggningen icke lämnat nämnvärd afkastning. Inom
Norrbottens län har åter mera allmänt beaktats möjligheten att genom
uppodling bringa jorden upp till större afkastning. Den sistnämnda
tolkningen af skattläggningsförfattningen torde komma dennas mening
närmare.

Emellertid är — såsom departementschefen till statsrådsprotokollet
närmare utvecklat (sid. 62 och följande samt sid. 75 och följande) —
afsikten att vid utfärdande af erforderliga stadganden rörande de ifrågavarande
afvittringarna äfven träffa närmare föreskrifter för förfarandet
med afseende å skogsanslagens bestämmande. I sådant afseende skall
enligt hvad departementschefen meddelar komma att anordnas en vidlyftig
undersökning af afvittringsstyresmannen med biträde af skogstjänsteman
och tillkallad landtmätare, därvid bland annat skall granskas,
att skattläggningsmetoden rätt tillämpas och mantalet, såvidt möjligt,
blir ett troget uttryck för hvarje hemmans och nybygges beskaffenhet
och odlingsmöjligheter. Vid bestämmande af liusbehofsanslagets storlek
per mantal skall iakttagas, att detsamma ej utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgifvande i hvarje fall får sättas högre än till hälften af det afsätta
skogsanslaget i dess helhet. Utskottet förväntar, att de sålunda tillämnade
åtgärderna skola komma att verka tillfyllest i det af motionären
åsyftade hänseendet.

Beträffande slutligen motionärens yrkande, att Konungens befallningshafvandes
afvittringsutslag måtte i hela sin vidd underställas Kungl.
Maj:ts pröfning, står det enligt 1873 års afvittringsstadga vederbörande
rättsägare liksom det allmännas ombud fritt att fullfölja talan mot
Konungens befallningshafvandes ifrågavarande utslag genom besvär hos
Kungl. Maj:t. Det synes utskottet, som om det hittills tillämpade förfaringssättet
— att utslaget endast i den mån klagan däröfver i vanlig
ordning anföres pröfvas af Kungl. Maj:t — fortfarande vore det lämp -

Lagutskottets Utlåtande N.o 6.9.

ligaste, hvadan utskottet icke heller i denna del ansett sig höra förorda
motionärens förslag.

Pa grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

1) att ifrågavarande propositioner mätte af Riksdagen
bifallas, samt

2) att herr Lindhagens omförmälda motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih till Rik sd. Prat. 11109,

7 Samt.

67 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 2).

I anledning af punkt 1 i motionen:

Herrar Widén, Jansson i Edsbäcken, Ersson, Petterson från Södertälje,
Olsson i See, Forsberg och Lindhagen, med Indika herr Zetterstrand
i hufvudsak instämt, hafva anfört:

»Lika med motionären anse vi, att det ej bör fä ifrågakomma, att
statens skogstilldelningar vid den återstående afvittringen fortfarande
disponeras på det sättet, att de komma att tjäna andra ändamål än att
vara stöd för en själfständig i orten bosatt befolkning. Ehuru vi ej äro i
tillfälle att nu närmare kunna bedöma och fastslå hvilka positiva föreskrifter
för ändamålet lämpligen kunna meddelas, finna vi dock uppenbart,
att de böra gå i den riktning, som norrlandskommittén, ämbetsverken
och Konungens befallningshafvande i Västerbottens län föreslagit.

Häraf följer också, att bolag eller enskilda skogsspekulanter, som
redan pa de trakter, som nu skola afvittras, förvärfvat hemmansrättigheter
i syfte att erhålla skogsdelningar vid en eventuell afvittring, icke
höra gynnas med sådana förmåner. Enligt motionärens uppgift, som
ock vitsordas af norrlandskommittén samt jämväl beröres i den kungl.
propositionen, lärer sålunda inom det särskilda afvittringsområdet, som
utgöras af den ofvan odlingsgränsen befintliga del af Dorotea socken,
af inalles 29 hemmansrättigheter åtminstone 26 hafva förvärfvats af
bolag eller enskilda skogsspekulanter. Det kan ej vara lämpligt, ej minst
med hänsyn till den lagstiftning, som genom lagen den -i maj 1906
införts med afseende å bolags rätt att förvärfva egendom af enskilda,
att kronan utan vidare lämnar ut sin skog åt sådana jordägare.

Vi hemställa alltså,

att Riksdagen, med anledning af det i ifrågavarande
motion under l:o) gjorda yrkande, ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte i blifvande afvittringsstadga och

Lagutskottets Utlutande N:o 69.

reglementen för allmänningsskogarne meddela betryggande
föreskrifter eller, i den mån Riksdagens medverkan
anses erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag
till föreskrifter i syfte; att statens skogstilldelningar
vid afvittringen komma att tjäna sitt ändamål
nämligen att vara ett stöd för en själfständig i orten
bosatt 1 >efolkning.:»

I anledning af punkt 2 i motionen:

Herrar Widén, Jansson i Edsbäcken, Ersson, Pettersson från Södertälje,
Olsson i See, Forsberg och. Lindhagen, med hvitten herr Zetterstrand
i hufvudsak instämt, hafva anfört:

»Såsom i motionen framhålles, komma skogstilldelningarnes storlek
i själfva verket att blifva beroende af den vid afvittringen verkställda
mantalssättningen. Missbruk och försummelser kunna härvid, liksom
förut lärer ej sällan inträffat, fortfarande komma att äga rum, om ej
förrättningen i denna del noga öfvervakas och kanske äfven omgärdas
med vissa begränsande föreskrifter. I propositionen redogöres visserligen
för, hur man tänkt sig eventuellt böra gå till väga. Men om farorna
för missbruk och de erfarenheter man haft därom yttras, såvidt vi
kunnat finna, ej något i propositionen. Det är emellertid enligt vår
mening angeläget att särskilt uppmärksamma äfven denna sida af
saken och att således äfven föreskrifter meddelas om noggrann kontroll
att gifna bestämmelser följas. Uppgiften bör väl för öfrigt ställas så,
att skogen ej nödvändigtvis i sin helhet afhändes kronan utan helst
äfven till någon del besparas.

Vi hemställa därför,

att Riksdagen, med anledning af det i ifrågavarande
motion under 2:o gjorda yrkande, ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte meddela betryggande föreskrifter
i syfte att vid den under afvittringen företagna skattläggningen
mantalets storlek ej oskäligen uppdrifves
för erhållande af högre skogstilldelningar.»

I anledning af punkt 3 i motionen :

Herrar Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson från Södertelje,
Ersson och Lindhagen hafva anfört:

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

»På de i motionen anförda skäl få vi hemställa,

att Riksdagen, med anledning- af det i ifrågavarande
motion under 3:o gjorda yrkande, ville anhålla,
att Kungl. Magt måtte taga i öfvervägande, huruvida
ej i blifvande afvittringsstadga bör föreskrifvas, att
Konungens befallningshafvandes afvittringsutslag skall
i sin helhet eller till vissa delar, oafsedt förd klagan,
underställas Kungl. Majrts profning.»

Herr grefve Hamilton har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen i detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM. ISÅ AO MAKCITS’ BOK ''FRY CK ER ;• A K TI EP,OLA G, 1909.