Lagutskottets Utlåtande No 69 (Utlåtande 1908:Lu69 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande No 69.

N:o 69.

Ank, till Eiksd. kansli den 14 maj 1908, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till lag
angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne.

Lagutskottet liar till behandling förehaft en inom Andra Kammaren
af herrar (Jarl Lindhagen, Ad. Wiklund, G. Kronlund och J. Bromée,
med hvilka instämt herrar Al fr. Jonsson, J. Andersson Baggböle,
C. J. Öberg, Ostvald Emthén, Karl Karlsson Mo, A. A. Eriksson,
S. II. Kvarmelius, P. Hörnsten, E. Sun din, G. G. Scedén, Linus Lund,
ström, L. J. Carlsson, A. J. Hagström, Halvar Eriksson, Rob. Karlsson,
Fr. Berglund, Joll. Er. Nordin, Joh. Johansson i Kälkebo, 8. J. Enander,
Karl M. Lindh, M. Sundström, Johan Ericsson, Öl. Olsson i SeeJ.
Hellgren, Joh. Nydal, Bernh. Eriksson och Joh. Ström, åt gifven, till
utskottet hänvisad motion, n:o 206, med förslag till lag angående förekommande
af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne

äfvensom en inom samma kammare af herr T. Zetterstrand i anledning
af denna motion afgifven, jämväl till utskottet hänvisad motion,
n:o 328.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 65 Höft. (No 69.)

Herr Lindhagens
m. fl.
motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Herr Lindhagens m. fl. motion är af följande lydelse:

»Vid förra riksdagen! framlades af Knngl. Maj:t förslag till lagar
rörande arrende af och vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
Förslagen voro till sitt hufvudsakliga innehåll hämtade från Norrlandskommitténs
betänkande, i hvilket dylika lagar utgjorde ett led i en
kedja af förslag.

Uti Riksdagen väcktes åtskilliga motioner, syftande att å ena sidan
göra lagame effektivare och & andra sidan minska deras verksamhet.
Lagutskottet stod afgjordt på de senare motionärernas sida. Men Första
Kammaren gick ändå längre åt samma håll. Den förkastade alldeles
vanhäfdslagen samt förtunnade ytterligare lagutskottets magra hemställan
om arrendelagen. Ett samman] ämkningsförslag i den senare frågan
misslyckades, och så föll hela saken för den gången.

'' Uti trontalet vid detta års riksdag förebådas ett nytt förslag till
arrendelag, men ingenting mera. Af det till högsta domstolen remitterade
förslaget kan man inhämta, att den tillämnade propositionen är
afsedd att i arrendefrågan intaga i hufvudsak Första Kammarens förenämnda
ståndpunkt. Förslaget är ytterligt svagt, och detta erkännes äfven
ohöljdt i den motivering, hvarmed på samma gång något förslag till
vanhäfdslag förklaras icke komma att framläggas. Det torde icke kunna
förnekas, heter det, att det måhända mest talande skälet för en vanhäfdslag
för Norrland och DalarneJeller de verkningar den speciella arrendelagens
tillämpning kan antagas medföra, betydligt förlorar i styrka, därest
arrendelagen erhåller det från de allmänna arrendebestämmelserna mindi e
afvikande innehåll som nu förordats. I allt fall, tillägger regeringen,
kan det ej vara tillrådligt att upptaga en lagstiftning, om hvilken meningarne
visat sig vara mycket delade. Skulle det åter visa sig, att
arrendelagen äfven i sin modererade form i afsevärd mån medför olägenheter
af antydd art eller skulle eljest särskilda bestämmelser till förhindrande
af vanhäfd komma att anses af förhållandena påkallade, lärei
ett ingripande från lagstiftningens sida icke uteblifva.

Man kan inför dylika uttalanden verkligen fråga sig, hvad det
tjänar till att tillsätta arbetsamma och dyrbara kommittéer, när vederbörande
icke det minsta låtsas om hvarken deras verkliga uppgift eller
den utredning de åstadkommit och hufvudmotiven i deras förslag. Norrlandskommitténs
undersökning, vitsordad på mångahanda sätt af den
allmänna meningen bland befolkningen, ådagalägger med den tydlighet,
som öfver hufvud taget kan åstadkommas, att en vanhäfdslag just för
närvarande är af förhållandena påkallad. Svårt är att förstå, huiu
verkligheten skall se ut, för att enligt regeringens mening tiden skall

Lagutskottets Utlåtande, N:o 69. 3

vara inne lör ett ingripande. Det måste vara den stola förintelsen,
landet affolkadt, skogarne uthuggna och odlingen nedlagd. Men det
ligger nog något sant i alla fall under en dylik ståndpunkt. Ty
när det gäller att rädda folk och jord från utsugning, uteblir mycket
riktigt allt verkligt ingripande från svensk lagstiftning ända till dess,
att olyckan är fullbordad, det vill säga, ingenting mer finnes att taga.

Med andra ord: med det ofvännämnda regeringsprogrammet kan
man säga, att norrlandsfrågan är afskrifven från vidare allvarlig förhandling
tills vidare. Kommitténs förslag om expropriation m. m. har
man ännu icke snuddat vid ens med sina tankar.

Emellertid hemställa vi, att Riksdagen ville för sin del antaga

följande

Lag

angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland oeh Dalarne.

För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förordnas som följer:

1 §■

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet, åker och äng af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas, må jordbruket och de för detsamma nödiga

byggnader ej vanvårdas. .... ... , ,

Lag samma vare i fråga om fastighet a landet, tillhoiig enskild

person som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen
besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Vanvård enligt denna lag skall anses föreligga, om jordbruket
och byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvari de uti bondehand
varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig. oåsom
vanvård skall ock anses, därest å hemman, som uppkommit af nybygge,
icke finnas inägor till vidd och godhet motsvarande, hvad i sådant afseende
är i skatteoiriföringsinstrumentet upptaget. Hvad sålunda stadgats,
o-älle dock ej för det fall, att efter noggrann undersökning befinnes,
det jordmånen å en upptagen odling ej äger det odlmgsvärde, eller,
där är fråga om nybyggarhemman som nyss sagts, detta ej någonstädes
innehåller odlingslägenheter till angifven omfattning åt den beskaffenhet,
att jorden kan med fördel brukas ens af någon, som saknar andra
utvägar till försörjning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

2 §■

Uppsikt öfver att fastighet ej sa vanvårdas, som i 1 § förmäles,
tillkommer, särskild al Konungen för hvarje län tillsatt kommission,
benämnd jordbrukskommission och bestående af ordförande och två
ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommission har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efteirättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

För att medverka vid utförandet af kommissionens uppgift må
inom kommun, som sadant önskar, tillsättas en jordbrukskommitté af
minst tre högst fem personer, hvilka utses för en tid af tre år. Valet
ägei rum i den ordning, som för utseende af gode män vid landtmäteriförrä.
ttningar är stadgadt, och skall, där hinder därför icke möter,
förrättas vid ordinarie kommunalstämman i december.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen
finner skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna
i 1 §, är ptsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af
syn å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som
i orten, äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock,
där så finnes lämpligt, väljas landtbruksingenjör, länsagronom eller
j ordbruk skonsulent.

De sålunda utsedde, synemännen skola å stället undersöka förhållandet.
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte
föi slag till de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas
nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats., söke kommissionen med
ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig
att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens
afhjälpande.

Lagutskottets Utlåtande N.o 69.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan
mot jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfd ens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt
5 § förklarats skyldig utföra, bote minst två hundra, högst två tusen
kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,
fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare
likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nye
ägaren öfvertagits.

8 §■

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Dylikt åtal må af allmän åklagare anhängiggöras jämväl utan
dylikt uppdrag. I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas
yrkande om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande,
som med afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

9 §•

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla tre fjärdedelar
kronan och en fjärdedel åklagaren. Böter, som nu sagts, må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Herr Zetterstranda

motion.

Utskottets

yttrande.

10 §.

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskild!
stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt
;> § förrättade syn.

U §•

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal, träffadt före
nämnda dag, är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.»

Herr Zetterstrand har i sin motion yrkat, att den föreslagna lagen
mätte erhålla den lydelse, som här nedan under utskottets hemställan
omförmäles.

Då förslaget till lag om arrende af viss jord å landet i Norrland
och Dalarne, hvaröfver utskottet äfven denna dag afgifver utlåtande,
den 28 februari 1908 anmäldes i statsrådet-, uttalade statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, med hvilken hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena och statsrådet iloos instämde, följande
från föredraganden och öfriga statsråd afvikande mening. »De skal,
som föranledde Kungl. Maj:t att för sistlidne Riksdag framlägga förslag
till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och
Dalarne, kvarstå enligt mitt förmenande i all hufvudsak oförändrade.
Det föredragna förslaget till arrendelag borde således äfven nu atföljas
af förslag till vanhäfdslag. Båda dessa af den så kallade Norrlands -

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 7

kommittén föreslagna lagar hafva i grunden samma syfte; jordbrukets
vidmakthållande och utveckling äfven å den i trävaruindustriens ago
varande i orden. Skall detta ernås, torde emellertid en lagstiftning emot
vanhäfd vara ett nödvändigt komplement till arrendelagen. Jag har
därför ansett, att dessa båda frågor borde på en gång vinna en lösning
och att förslag till vanhäfds- och arrendelag sålunda samtidigt bort
ånyo för Riksdagen framläggas.» — Hvad nämnda statsråd sålunda yttrat
om sambandet mellan den tillämnade arrendelagen och det nu förevarande
lagförslaget kan utskottet icke annat an biträda. Andamalet
med den af Norrlandskommittén föreslagna vanhäfdslagen afsågs vara
att hindra iordbrukets förfall och befarade totala nedläggelse a de i
trävaruindustriens besittning redan varande hemman i Norrland. Denna
fara har med skäl framhållits såsom väsentligen större, i den man lagstiftningen
i öfrigt iklädde trävaruindustrien nya förpliktelser, lat vara
att de verkliga olägenheterna för industrien af dessa förpliktelser ej
obetydligt öfverdrifvits. Beträffande i öfrigt beliofvet af en lagstiftning
i detta ämne, hvilket behof erkändes äfven af de reservanter inom
kommittén, som i fråga om det närmare innehållet zfden mx ih-ägnvarande
lagen ej delade majoritetens mening, anser utskottet det tillräckligt
att hänvisa till Norrlandskommitténs utredning, särskild! svaren
å det''af kommittén utsända frågeformuläret n:o 8 (jfr n:ns 5, b, ^ y,
10 och 12V »Har i allmänhet jordbruket (jordens skötsel och afkastning
samt kreatursstocken) gått tillbaka å bolagens arrendehemman, sedan
de kommit ur den jordbrukande befolkningens ago?» (Kommittébetankandet:
band. 3 sid. 349 och följande.) På förefintligheten af ett dylikt
behof grundades äfven nästlidet års kungl. proposition med förslag i

det föreliggande ämnet. , , ,

Hvad därefter angår innehållet af den ifrågasätta lagen, har utskottet

ansett sig böra i allo ansluta sig till den af herr Zetterstrand afgifna
motionen, som, med afvikelse endast beträffande den föreslagna 6 §,
öfverensstämmer med lagutskottets förslag vid 1907 ars riksdag.

T fråga om lagförslagets detaljer får utskottet anföra följande.

Beträffande lagens giltighetsområde har utskottet ansett, att öfverensstämmelse
i detta afseende bör råda mellan densamma samt lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast
egendom den 4 maj 1906 äfvensom den ifrågasatta lagen om arrende
af viss jord å landet i Norrland och Halame.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

1 §.

I det förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbiuk
i Norrland och Dalarne, som af Kungl. Maj:t förelädes nästlidet
års riksdag, skulle all i enskild ägo varande jord å landet i dessa landsdelar
underkastas lagens bestämmelser. Lagutskottet anslöt sig emeller^
beträffande denna del af förslaget till den mening, som omfattades
af Norrlandskommitténs majoritet och som, enligt hvad utskottet jämväl
. nu håller före, med rätta fasthållits äfven i de nu ifrågavarande
motionerna, nämligen att lagen endast skulle afse trävaruindustriens
hemman. Kommitténs uppgift afsåg att råda bot för jordbrukets
trångmål, särskildt i följd af bolagens jordförvärv Vanhäfdslagen har
darfor föreslagits endast som ett komplement till arrendelagen, hvilken
afser allenast nyss berörda hemman, samt är grundad på det, enligt
hvad utskottet ofvan (sid. 7) framhållit, utredda förhållandet, att jordbruket
i allmänhet gått tillbaka å dessa hemman, sedan de kommit luden
jordbrukande befolkningens ägo. Kommittén framhöll i detta hänseende
vidare, att förslaget endast borde afse den vanvård, hvilken
syntes innebära ett medvetet åsidosättande af jordbruket, därför att jordägaren
icke hade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen
riktade åt annat håll.

Hen Lindhagen och medmotionärer hafva i öfrigt beträffande denna
§ påyrkat en formulering i syfte att lagen ej må begränsas att gälla
blott högre grad af vanvård. Det heter nämligen i 1 8 af dessä
motionärers förslag:

Finnes. ■ må jordbruket och de för detsamma nödiga
by§''Snayer ej vanvårdas, feamma lag — — — skogsafkastningen.

å anvård enligt .denna lag skall anses föreligga, om jordbruket
och bygg-naderna äro i sämre tillstånd än det, hvari de uti bondehand
varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig. Såsom
vanvård skall, ock anses, därest å hemman, som uppkommit af nybygge,
icke finnas inägor till vidd och godhet motsvarande, hvad i sådant
afseende är i skatteomföringsinstrumentet upptaget. Livad sålunda
stadgats, galle dock ej ^ för det fall, att efter noggrann undersökning
betinnes, det jordmånen å en upptagen odling ej äger det odlingsvärde,
ellei, där är fråga om nybyggarhemman som nyss sagts, detta ej
någonstädes innehåller odlingslägenheter till angifven omfattning af den
beskaffenhet, att jorden kan med fördel brukas ens af någon, som
saknar andra utvägar till försörjning.’

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Samma yrkande, som på sin tid framfördes af reservanter inom
Norrlandskommittén, framställdes af herr Lindhagen m. fl. äfven i en
vid nästlidet års riksdag i detta ämne afgifven motion. Lagutskottet
fann emellertid ej anledning att härutinnan gå utöfver Kungl. Maj:ts
förslag, som öfverensstämde med det, som afgifvits af Norrlandskommitténs
majoritet. Sistnämnda förslag har med hänsyn till lagens syfte
fortfarande synts utskottet lämpligast.

* §■

Herr Lindhagen har beträffande denna § yrkat, att för medverkande
vid utförande af den uppgift, som enligt §:n tillkomme den
däri omförmälda jordbrukskommissionen, måtte inom kommun, som
sådant önskar, tillsättas en jordbrukskommitté af minst tre, högst fem
personer. Dylika sockenkommittéer hade af Norrlandskommittén för
annat ändamål föreslagits, och såsom en uppgift fått sig af kommittén
pålagda äfven den här åsyftade verksamheten. Lagutskottet
vid 1907 års riksdag ansåg emellertid icke, att dessa kommittéer borde
tillsättas ensamt för den här förevarande uppgiften. Lagutskottet framhöll
äfven, att det i allt fall syntes vara skäl att i detta afseende
något afvakta tiden. Om det visade sig, att kommissionerna ej ensamma
kunde fylla sina uppgifter, kunde de på ett eller annat sätt kompletteras.
Utskottet anser sig böra vidhålla denna ståndpunkt.

6 §.

Beträffande de i denna § af motionärernas förslag upptagna bötesbelopp,
hvilka äro desamma, som af Norrlandskommittén ifrågasatts
och förra året jämväl af Kungl. Maj:t föreslagits, anförde kommittén,
att desamma kunde förefalla tämligen höga, men syntes vara alldeles
nödvändiga, om man skulle kunna hysa någon förhoppning om, att do
skulle vara verksamma. Utskottet har af detta skäl ansett sig böra
biträda motionärernas förslag i denna del.

8 § i herr Zetterstrands motion.

Motsvarighet till de i denna § meddelade stadganden, hvilka ej
upptagits i herr Lindhagens m. fl. motion, förekom ej i NorrlandsBih.
till Rik sd. Prof. 1908. 7 Sami, 65 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 69

kommitténs förslag; _inen stadgandena insattes i nästlidet års kung],
förslag och utskottet anser, att desamma böra behållas.

9 § i herr Zetterstrands motion.

Herr Lindhagen m. fl. hafva under 8 § i sin motion yrkat, att
allmän åklagare skulle utan uppdrag af den omförmälda föreslagna
jordbrukskommissionen äg» åtalsrätt enligt ifrågavarande lag. Herr
Zetterstrand har däremot under 9 § i sin motion hemställt, att sistnämnda
§ måtte erhålla samma affattning, som den hade i förlidet års
kungl. proposition, hvilken lagutskottet farm sig böra biträda. Den i
propositionen påyrkade förevarande inskränkningen i åtalsrätten tillkom
efter anmärkning inom högsta domstolen, hvarvid anfördes: »Frågan,
huruvida sådan talan (om bötespåföljd), bör anställas, kan vara af mycket
grannlaga natur att afgöra, och kommissionen, som själf träffat aftal
med jordägaren eller vid domstol utfört den talan, på grund hvaraf
föreläggande meddelats, bör bäst vara i stånd att bedöma, huruvida
jordägaren fullgjort hvad honom ålegat. Det skulle vara föga tilltalande,
om åklagaren förde ansvarstalan, under det att kommissionen ansåg
jordägaren i hufvudsak hafva vidtagit föreskrifna åtgärder och därför
ej fann skäl anhängiggöra talan om nytt föreläggande.» Utskottet har
i enlighet härmed ansett sig böra biträda herr Zetterstrands yrkande.

10 §

i herr Zetterstrands motion, som motsvarar 9 § i herr Lindhagens
m. fl. motion, innehåller, att böter, som enligt lagen i fråga ådömas,
skola odeladt tillfalla kronan. Detta stadgande är en följd af nyssberörda
af utskottet förordade föreskrift i 9 §. Då åklagaren ej äger
själfständig åtalsrätt, har han nämligen ej ansetts böra äga bötesandel.

11 och 12 §§

i herr Zetterstrands motion äro likalydande med 10 och 11 §§ i herr
Lindhagens m. fl. motion.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
måtte för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Lag

angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Nedan-»Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt
Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
hos, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet, åker och äng af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas, att jordbrukets
afkastningsfönnåga uppenbarligen äfventyras, och ej heller för jordbruket
nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, där ej beliofvet
fylles genom andra byggnader.

Lag samma vare i fråga om fastighet å landet, tillhörig enskild
person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen
besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsuf kastningen.

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förinäles,
tillkommer särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskömmission och bestående af ordförande och två ledamöter,
livilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommission har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

3 §•

Där pa grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen
finner skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna
i 1 §, är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

syn å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i
orten äro välde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock,
där så linnes lämpligt, väljas landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag
till de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med
ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig
att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens
afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att
vid domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan
mot jordägaren.

5 §.

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §.

Eftersätter jordägare hvad lian enligt 4 § åtagit sig eller enligt
5 § förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen
kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,
svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten
af nye ägaren öfvertagits.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

8 §.

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren
finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt
att afhjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande
enligt 5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra
åtagandet eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i G § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet.
Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras. 1 sammanhang med åtalet skall jämväl framställas
yrkande om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande,
som med afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogad!

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i
händelse af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff
förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt livad särskildt
stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt
3 § förrättade syn.

§•

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall
behandlas i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909, dock att lagen ej
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 65 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal, träffad t före
nämnda dag, är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från
ny ttj anderätten skilj as.

Stockholm den 14 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herrar Trygger, RudebecTc, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, Lilliesköld1
af Ekenstam, Carl Nyström och Herdin, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herrar Fahlén och Åkerlund hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTTS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.