Lagutskottets Utlåtande N;o 69 (Utlåtande 1894:LU69 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 69.

''17

N:o 69.

I i t: - ‘Vill:.i tf *;>

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1894, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 78 § 5 punkten i skiftesstadgan.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion n:o 124 anför herr Alsterlund:

Den gällande stadgan om skiftesverket i riket innehåller dels i 14
§ förbud för delegarne att, sedan förordnande till skifte blifvit utfärdadt,
skog till afsalu nyttja, innan skiftet blifvit afslutadt och ersättning
för ståndskog blifvit genom lagakraftegande beslut faststäldt, och dels
i 78 §, »all skifteslagets mark skall i skiftet ingå; och må således särskilda
delningar å inrösnings- och afrösningsjorden inom ett och samma
skifteslag icke verkställas; dock vare från detta allmänna stadgande
följande undantag tillåtne».

1. _------------------

5. »Uti de i 87 § mom. 2 uppräknade rikets norra län må det,
när skogsmarken förut icke är afmätt, vara delegare i skifteslag, der
laga skifte är i fråga, tillåtet, att, när alla derom äro ense, särskildt
låta skifta inrösningsjorden tillika med så stor del af skogsmarken,
som de för sig anse nyttigt, samt låta den öfriga delen af samma mark,
hvilken för ett skifte bör beräknas, vara oskiftad till gemensamt begagnande,
dock med vilkor att sådan inrösningsjord, hvarom i 62 §
Bih. till lliksd. Prot. 1894. 7 Sami, 40 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

förmäles, urskiljes och i skiftet intages; och att skiftet å de egor, som
på detta sätt komma att delas, verkställes med hänsigt till den lämpligaste
delning å de öfriga egorna, när fråga derom framdeles kan
väckas.»

Och kongl. kungörelsen den 18 februari 1859 om förändrade föreskrifter
i afseende å besutenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs
län, hvilken i vissa delar ännu är gällande jemte skiftesstadgan,
innehåller i punkten 2 — — — — — — — — — — — — — —

»Angående skiftesvits ordet och skifteiias tillåtna högsta antal skola,
då fråga är om laga skifte till rubbning af storskifte, som på bekostnad
eller med understöd af staten blifvit verskstäldt, tjena till efterrättelse
följande bestämmelser nemligen: — — — — — — —--

6.---------------------

»Skulle minst två tredjedelar af delegarne likaledes efter skattetal
räknadt förena sig om att särskildt låta skifta inrösningsjorden tillika
med så stor del af skogsmarken, som nyttigt anses, samt att låta den
öfriga delen af denna senare mark, hvilken då bör för ett skifte beräknas,
vara oskiftad till gemensamt begagnande, vare det tillåtet, dock med
vilkor som 12 kap. 1 § 5 mom. skiftestadgan innehåller.» Sistnämnda
lagrum motsvaras numera af gällande skiftesstadgas förenämnde 78 §
''punkt 5.

I rikets sex norra län förekomma mycket ofta laga skiften å områden
af stora vidder, af livilka jemförelsevis ringa delar äro inegor.
Till följd af de stora områdena blifva dessa skiften icke allenast dyra
utan fordra äfven en lång tid för att fullbordas. Då nu jordegare icke
få, under den tid skifte pågår, till afsalu använda skogen, så inses lätt,
synnerligast som skogsafverkningen oftast utgör deras förnämsta inkomst,
att de skola under nämnda tid komma i ekonomiskt betryck, hvilket
gifvetvis i ej ringa grad ökas genom de dyra skifteskostnaderna; och
följden häraf blifver, att många få antingen- sälja sina hemman till
underpris eller låna medel å desamma. Härigenom befordras öfvergången
af hemman från enskilde till bolag på ett sätt, som är lika
hårdt för den enskilde som skadligt för det allmänna.

Ehuru det vore möjligt, att i skiftesstadgan med vissa begränsningar
medgifva skogsafverkning å samfäld mark för delegarnes gemensamma
räkning under pågående laga skifte, så ansåg motionären likväl,
emedan ett sådant medgifvande möjligen kunde föranleda missbruk, att
en förändring af förberörda 78 § punkten 5 till likhet med motsvarande
föreskrift i nyss åberopade kungörelse den 18 februari 1859 skulle vara

Lagutskottets Utlåtande N:o, 69.

lämpligare och bättre afhjelpa olägenheterna af nu gällande föreskrifter.
Det lärer nemligen ytterst sällan inträffa, att alla delegare i ett skifteslag
varda ense om att lemna en del af skogsmarken oskiftad, då vanligen
alltid någon af dem kan hafva fördel af att skogbärande hemman
utbjudas till försäljning; och det förhållandet, att skogsmarken icke
vore afmätt, synes vara af allt för ringa vigt för att vara afgörande i
en för delegarnas hushållning så ingripande fråga som den ifråga-,
varande.

Att en del af skogsmarken uteslötes från det först begärda laga
skiftet utgjorde naturligtvis icke något hinder för att äfven dessa delar
skiftades, sedan det forsta skiftet blifvit faststäldt,; men genom detta
tillvägagående bereddes skiftesdelegarne likväl den fördelen att få
skifteskostnadernas utgående fördeladt på en längre tid samt att under
hela den tid skiftet påginge alltid hafva en del af skogsmarken att
tillgå för afverkning till afsalu.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt föreslog motionären, att
Riksdagen ville för sin del besluta, att 78 § punkten 5 i gällande stadga
om skiftesverket i riket skulle erhålla följande förändrade lydelse:

5:o Uti de i 87 § 2 mom. uppräknade rikets norra län må det
vara delegare i skifteslag, der laga skifte är i fråga, tillåtet, att, när
minst två tredjedelar af dem efter skattetal räknadt derom förena sig,
särskildt låta skifta inrösningsjorden tillika med så stor del af skogsmarken,
som de för sig anse nyttigt samt att låta den öfriga delen af
denna senare mark, hvilken för ett skifte bör beräknas, vara oskiftad
till gemensamt begagnande, intill dess det pågående skiftet blifvit faststäldt;
dock med vilkor att sådan inrösningsjord å sistnämnda skogsmark,
hvarom i 62 § förmäles, urskiljes och i skiftet intages; och att
skiftet å de egor, som på detta sätt komma att delas, verkställes med
hänsigt till den lämpligaste delning å de öfriga egorna, när fråga
derom framdeles kan väckas.

Hvad i denna paragraf stadgas i afseende å skogsmark och ståndskog
skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om bränntorfmosse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Motionärens förslag afser att — hvad beträffar rikets sex norra län
— underlätta möjligheten för delegare i ett laga skifte att åstadkomma
beslut att särskilt låta skifta inrösningsjorden tillika med endast eu del
al skogsmarken och låta den öfriga delen af denna senare mark vara
oskiftad till gemensamt begagnande, intill dess det pågående skiftet
blifvit faststäldt; och detta skulle ske dels genom borttagande af bestämmelsen,
att ett dylikt beslut kan komma till stånd, endast der
skifteslagets skog icke förut blifvit afmätt, och dels genom stadgandet,
att för beslutet skulle fordras, icke såsom nu enhällighet, utan endast
en pluralitet af två tredjedelar, efter skattetal räknadt.

Motionären bar, såsom han sjelf antyder, till förebild för sitt förslag
tagit den i motionen omnämnda kongl. kungörelsen den 18 februari
1859 om förändrade föreskrifter i afseende å besutenhets- och skiftesväsendet
i Stora Kopparbergs län, i hvilken kungörelse förekommer ett
stadgande af ungefär enahanda innehåll med det af motionären nu förordade.

Sedan i början af 1880-talet fråga väckts, att de i sagda kungörelse
upptagna bestämmelser om rätt för delegarne i skifteslaget att i visst
fall uppdela ett storskifte i två förrättningar skulle blifva tillämpliga
jemväl beträffande laga skiften, bemstälde Konungens befallningshafvande
i omförmälda län uti ett den 31 juli 1884 afgifvet utlåtande, att Kongl.
Maj:t måtte föreskrifva eu dylik anordning, hvilken sedermera jemväl
förordades af landtmäteristyrelsen.

Såväl Stora Kopparbergs läns landsting som flertalet af de kommuner
inom länet, hvilka lemnades tillfälle att yttra sig i ärendet, förklarade
sig emellertid icke kunna tillstyrka hvad Konungens befallningshafvande
sålunda hemstält.

Efter det landtmäteristyrelesen jemväl väckt förslag att med afseende
å de fem norrländska länen bland annat 78 § 5 mom. skiftesstadgan
skulle undergå den förändring, som nu blifvit af motionären
ifrågasatt, blef visserligen detta förslag tillstyrkt af Kongl. Majrts befallningshafvande
i Gefleborgs, Yesternorrlands och Vesterbottens län
samt i hufvudsak af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlauds län,
men Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län och förste
landtmätaren derstädes afstyrkte förslaget.

Vid föredragning af detta ärende förklarade Kongl. Maj:t, att enär
hvad härutinnan förekommit icke kunde anses innefatta tillfyllestgörande
utredning derom, att de ifrågasatta ändringarme voro af verkligt behof
påkallade, Kong]. Maj:t ej fann skäl bifalla hvad sålunda blifvit föreslaget.

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 21

Att nu på framställning af enskild motionär förorda införandet af
ett stadgande utaf ofvan angifna beskaffenhet synes utskottet vid anmärkta
förhållanden icke lämpligt. U1 skottet förbiser emellertid icke,
att den nu gällande bestämmelsen, alt jordegaren icke får under den
tid skiftet pågår till afsalu använda skogen, beträffande ifrågavarande län
icke alltid visat sig verka tillfredsställande. Då nemligen jordegaren,
som i nämnda län ofta har sin förnämsta inkomst i skogsafverkningen,
under skiftet beröfvas denna förvärfskälla, kan lian, särskild! med afseende
å de dryga skifteskostnaderna, understundom blifva nödsakad
att sälja sitt hemman till underpris, och härigenom kan, såsom motionären
också framhållit, öfvergången af hemman från enskilda till bolag
befordras på ett sätt, hvilket icke torde vara till båtnad för det allmänna.
Genom det af motionären framstälda förslaget, enligt hvilket
större möjlighet skulle beredas delegarne att få ett laga skifte uppdeladt
i två särskilda förrättningar, skulle visserligen i särskilda fall
vinnas den af motionären anförda lättnad, som ligger i en fördelning
af utgifterna för skiftet på en längre tidrymd. Men oafsedt den omständighet
att genom en dylik anordning af ett skifte kostnaderna för
detsamma i dess helhet tydligen skulle ökas i ej oväsentlig grad,
skulle det af motionären åsyftade mål, en större förmåga för de enskilde
jordegarne att bära skifteskostnaderna och i följd deraf förhindrandet
af hemmanens förläggande under bolagen, dock med all
säkerhet endast i obetydlig män kunna derigenom vinnas. Den första
förrättningen, som enligt förslaget skulle omfatta endast inrösningsjorden
och någon del af skogsmarken, skulle nemligen i de flesta fall
komma att inom en jemförelsevis kortare tid bringas till slut, hvarefter
det ju vore en hvar delegare obetaget att påyrka jemväl den öfriga
skogsmarkens skiftande; och, om sådant yrkande framstäldes, skulle
den ekonomiska fördel, vederbörande delegare vunne genom undantagande
af den största delen utaf skogsmarken från den första förrättningen,
icke blifva afsevärd. För öfrigt skulle — äfven om genom införandet
af den utaf motionären föreslagna anordningen den egentliga
skogsmarken komme att blifva oskiftad en längre tidrymd från det första
förrättningen tagit sin början, och fördel i ekonomiskt afseende
alltså skulle för tillfället beredas skiftesdelegarne — en dylik bestämmelse
i ett annat afseende icke medföra gagneliga följder, ty det är en
känd sak, att oskiftad skog icke vårdas så väl som skiftad. Vid sådant
förhållande torde det icke vara lämpligt att göra det möjligt fölen
pluralitet bland skiftesdelegarne att beröfva en enskild delegare i

Bih. Ull Riksd. Rrot. 1894. 1 Rami. 40 Haft.

■i

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

skiftet den honom nu tillerkända rätt att • få hela sin lott i samfälligheten
på en gång utbruten och sig tillskiftad.

Utskottet hemställer alltså,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 30 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Bruzelius har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.